Årsarkiv: 2009

196 inlägg

Nr 10: Budorden

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.

Nro 11: Patrickien voima

Alkuperäinen versio: ”Nr 11: The Power of Patricks”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Eräällä parhaista ystävistäni on sama etunimi kuin minulla.

Se on hupaisaa, koska me olemme niin valtavan erilaisia. Jos otetaan Patrick nro 1 ja Patrick nro 2 ja heidät heitetään molemmat sulatusuuniin ja muotoillaan siitä yksi Patrick, uskon että tulos hipoisi täydellistä Patrickia.

Me jaamme paljon, kuulumme yhteen. Emme ensikädessä puhuttelunimen tai kielen, vaan syvään yhteisymmärrykseen perustuen. Tässä piilee se mikä on tärkeää. Muusta ajattelemme, että se muotoilee toisesta sen ainutlaatuisen persoonan joka hän on, samalla kun me itse emme koskaan voisi olla toistemme kaltaisia.

Aivan loistava esimerkki siitä mitä ihmisten välinen yhteys pitää sisällään.

Tärkeintä on ehkä juuri se että jos vain toinen meistä olisi olemassa, olisi sulatusuunin tulos hyvin epäselvä, vailla luonnetta. Me tarvitsemme äärimmäisyyksiin venyvän jännevälin jolla arvostamme toisiamme – me-jotka-olemme-etunimeltämme-Patrick, ja Suomessa kansana.

Nr 11: the Power of Patricks

En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag.

Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick.

Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra.

Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär. 

Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra – både i fallet vi-som-heter-Patrick-i-förnamn, och i Finland som nation.

Nro 12: Genderismi

Alkuperäinen versio: ”Nr 12: Genderism”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Olen yhtä väsynyt naisten epäoikeudenmukaiseen kohteluun kuin sokeaan feminismiinkin. Sen enempää naiset kuin miehetkään eivät ole heikkoja, vaikka toinen sukupuoli niin väittäisikin. Olemme samanarvoisia ja yhdessä vahvoja.

Miehen historia on samalla hyvin paskamainen, sortoa ja hyväksikäyttöä, Luoja ties mitä muuta. Nainen on – viimeaikoihin asti – ollut vastaanottava osapuoli. Irtipäässeen heilurin voimalla on nyt kaikki kääntynyt väkivaltaisesti toiseen ääripäähän. En itse ymmärrä, miksi minun pitäisi automaattisesti tulla hylätyksi suomenruotsalaisena, siviilipalvelusmiehenä, vapaakirkollisena, tai tässä tapauksessa – miehenä.

Naiset ja miehet ovat erilaisia ja samalla vaistomaisesti kiinnostuneita toisiinsa tutustumisesta – lähtökohta ei voisi olla juurikaan parempi kuin se on. Sitten se, että me toisinaan käsittelemme tätä tilannetta niin ennenkuulumattoman väärin, on traagista. Emme kuitenkaan täysin onnistu tuhoamaan perusajatusta.

Toisen ahdisteleminen ei ole koskaan ok. Ei, oli sitten kysymys sukupuolesta, seksuaalisuudesta, etnisestä taustasta, kielestä tai uskosta. Haluaisin nähdä sukupuolisyrjinnästä käytävän keskustelun laajenevan koskemaan syrjintää sen kaikissa muodoissa.

Yhteiskunnan epäoikeudenmukaisuudet tulee lopettaa. Tähän kuuluu, listan kärkipäässä, samasta työstä maksettava palkka. Se, että naiset nostavat matalampaa palkkaa kuin miehet on minusta täysin käsittämätöntä.

Tähän sisältyy myös suuri määrä perinnäistä ajattelua siitä miten/missä/miksi naisten ja miesten tulee käyttäytyä tietyllä tavalla – parisuhteessa, perheessä, yhteisössä, julkisuudessa. Kaikki tämä voi muuttua jos uskalletaan kohdata toisemme ihmisinä, jos sinä ja minä kohtaamme toisemme sen sijaan että ”me” suhtaudumme ”heihin”. Loppu – kaikki keskustelu feminismistä ja sovinismista – on itse asiassa paljon vähemmän tärkeää. Tai ainakin paljon vähemmän arvoista.

Nr 12: Genderism

Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans.

Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har – fram till relativt nyligen – varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet – för att jag är man.

Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra – utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken.

Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former.

Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart.

Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt – i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att ’vi’ förhåller oss till ’dem’. Resten – all debatt om feminism och chauvinism – är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd.

Patrix Inbox

wingren_001_bw
I EU kan jag bära väljarnas röster på två olika sätt:               

  1. Genom aktivt röstande i förslag som läggs fram i parlamentet. För att få en bra bild av mina värderingar kan man läsa min bloggkolumn 25 saker, en serie små inlägg där jag försöker spegla det jag står för så tydligt som möjligt.
      
    Hit hör t.ex. energifrågan som jag har listat på min agenda. Den är samtidigt är en central fråga för EU. Här kan jag påverka som enskild parlamentariker, i en grupp av människor som vill uppnå samma sak.
        
  2. Genom att komma med nya idéer, eller peka på det som brister i de direktiv som redan utfärdats av EU.
      
    Mina två andra punkter på agendan – upphävandet av snusförbudet, och kvarkentrafiken – är just sådana.

Jag behöver er hjälp.

Skriv vad som irriterar er med EU, sånt ni tycker är viktigt med EU, det ni vill att EU ska se. Min kandidatur är ingen solokörning, utan ett sätt att ge folket en röst. Jag behöver diskussionen och samtalet för att bli klar och tydlig i mina åsikter, så kör på – det virtuella torget är öppet! :)

och jo – man kan skriva under signatur om man vill ;)

Hälsn. Pati

[slider title=”Suomeksi ” type=”suomeksi” nbstyle=”padding-top:100px;”]Voin olla EU:ssa äänestäjien äänenä kahdella tavalla:     

  1. Olemalla aktiivinen äänestettäessä parlamentin ehdotuksista. Arvoistani saa hyvän kuvan lukemalla blogi-kolumnini ’25 asiaa’, sarjan lyhyitä puheenvuoroja, joiden kautta pyrin peilaamaan ajatuksiani niin selkeästi kuin mahdollista.Tähän sarjaan kuuluu esim. energiakysymys, jonka olen ottanut mukaan agendaani. Samalla se on yksi EU:n keskeisistä kysymyksistä. Tässä voin olla vaikuttamassa yksittäisenä parlamentaarikkona, ryhmän jäsenenä, joka yhdessä saavuttaa tavoitteensa.
  2. Tulemalla mukaan uusien ideoiden kanssa, tai osoittamalla ne puutteet, joita EU:ssa laadituissa direktiiveissä on.Agendani kaksi muuta kohtaa – nuuskakiellon kumoaminen ja merenkurkun liikennekysymys – ovat juuri sellaisia.

Tarvitsen teidän apuanne.

Kirjoita, mikä ärsyttää EU:ssa, mitä pidätte tärkeänä EU:ssa, mitä EU:n tulisi huomioida. Ehdokkuuteni ei ole sooloilua vaan yksi keino antaa kansalle ääni. Tarvitsen väittelyä ja keskustelua ollakseni selkeä ja selväsanainen mielipiteissäni, joten anna palaa – virtuaalitori on auki!:)

ai niin – voit halutessasi kirjoittaa anonyyminä ;)

Terveisin Pati
[/slider]

Nr 13: Tro Hopp Kärlek

(Ursprungligen publicerad på www.bloggen.fi/pati den 24.12.2008)

Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen.

— Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk.

— Moses, vars ord ’kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

— Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken.

— De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman.

— Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

 
Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom. 

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Nro 13: Usko Toivo Rakkaus

Alkuperäinen versio: ”Tro Hopp Kärlek” (www.bloggen.fi/pati 24.12.2008)
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Kauneinta Raamatussa lienee se, miten monet sen keskeisistä henkilöistä olivat sellaisia joita muut eivät pitäneen minään. Kun jumppatunnilla valitaan jäseniä joukkueisiin, nämä henkilöt olisivat tulleet valituiksi viimeisinä.

— Aabraham ja Saara eivät voineet saada lasta. He tulivat vanhemmiksi Israelin kansalle.

— Mooseksesta, jolla oli ”kankea puhe ja hidas kieli”, tuli karismaattinen kansanjohtaja, joka johdatti Israelin kansan pois Egyptistä.

— Joona kieltäytyi itsepäisesti menemästä Niiniveen ennen pikku tapausta valaan kanssa. Kun sitten Jumala armahti kaupunkia eikä enää halunnut hävittää sitä maan tasalle, Joona poltti päreensä, koska hänen profetiansa ei käynytkään toteen.

— Suurin osa tunnetuista opetuslapsista, he, joista myöhemmin tuli kirkon eteenpäin viejiä apostoleina, olivat kalastajia ja lisäksi yksi vihattu tullimies.

— Sauluksesta, mustavalkoisesta, virkaintoisesta kristittyjen jahtaajasta tuli Paavali, hengellinen isä heille joita hän aiemmin pyrki tuhomaan.

Ja niin, sitten Jeesus. Syntyi tavallisista maanläheisistä ihmisistä jotka sitä paitsi eivät löytäneet kunniallista yöpaikkaa, vaan joutuivat etsiytymään yöksi talliin. Tämän kuninkaallisen luo ensimmäiselle valtiovierailulle tulivat kedon paimenet, kuninkaallisen, joka ei ole tästä maailmasta.

Hyvin heikkotasoista! Jos Joosef ja Maria olisivat voineet tietää, että ajanlasku aloitettaisiin tästä syntymästä, he olisivat todennäköisesti kiljuneet riemusta. Nyt kaikki sujui hyvin, poika saavutti 30 vuoden iän timpurina ja eli sen jälkeen muutaman räjähdysherkän vuoden – vuoden, jotka muuttivat maailman sekä ulkoisesti että sisäisesti.

Opetus? Ehkä se, että ei tarvitse olla täydellinen, että saa olla pelokas, että kuitenkin saa uskaltaa kasvaa tehtävässään. Uskoa, toivoa ja rakastaa.

Nro 14: Löydetty syyllinen

Alkuperäinen versio: ”Nr 14: Funnen skyldig”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Olen kasvanut protestanttisessa yhteiskunnassa, ja kulkenut ympäriinsä huonon omantunnon kanssa. Kaikkialle.

Nyt ajan henki on toinen. Auktoriteettien voima on asteittain kadonnut. Ihmiset eivät automaattisesti hyväksy että kirkolla, poliitikoilla, opettajilla, ekonomeilla ja filosofeilla välttämättä olisi oikea vastaus kaikkeen.

Reaktio muistuttaa heilurista, joka on ollut tiukasti kiinnitetty toiseen kellotapulin reunaan monien vuosien ajan – yhtäkkiä se päästetään irti ja se heilahtaa toiseen äärimmäisyyteen – Minä Minä Minä. Nyt me itse olemme elämämme keskipisteenä, ja syystä ja syyllisyydestä on tullut tabu – jotain, minkä kanssa on oltava sujut voidaksemme olla omia itsejämme.

— Ehkä termit ovat loppuun käytettyjä, ehkä meidän pitäisi löytää merkitykseltään kokonaan uusi sana. Halusimmepa sitä kuinka paljon tahansa, itse peruskysymys ei katoa minnekään. Se on löydetty ja tullaan löytämään kaiken olemassaolon olennaisena osana. Kyse on vastuusta. —

Fortumin johdon ympärillä tuulee, matalasuhdanne koettelee meitä rankasti. Me vaikutamme ja olemme osallisia – sekä silloin kun olemme hiljaa kuin silloinkin kun annamme vaaleissa luottamuksemme poliitikoille jotka antavat asioiden mennä niin kuin ne nyt menevät. On niin helppoa, niin kuin menneinä aikoina Egyptissä, ratsastaa hyvinvoinnin tietä ne seitsemän hyvää vuotta. Mutta kasvu – väestön määrässä, rikkaudessa, energiavaroissa jne. – ei voi jatkua ikuisesti, ja sen me tiedämme varsin hyvin: koko maailmanhistoria osoittaa että elämä tasapainottaa itse itsensä.

Siksi ei ole oikein että me, kun ne seitsemän laihaa vuotta kolkuttavat ovella, levitämme kätemme ja sanomme, ettei meillä ollut aavistustakaan. Se ei ehdottomasti ole ok ekonomeilta, poliitikoilta, pankinjohtajilta, mutta ei myöskään ihmisiltä kaupungin kaduilla. Syntipukin metsästyksellä on suuntansa: ‘Se on USA joka tämän aiheutti’, ‘se on EU’… guess what? Se on ihminen joka antoi tämän tapahtua – sinä ja minä.

Se mikä ajoi minut Pietarsaaren torille 5. joulukuuta 2008, oli turhautuminen, oikeudentunto ja huono omatunto. Pietarsaaren seudulla nuuskakieltoa ei ole koskaan kunnioitettu. Se on laitettu samaan kategoriaan kuin esimerkiksi pyöräilykypärän käyttöpakko – jotain, minkä kanssa voi elää, mutta joka ei sen kummemmin vaikuta päivittäiseen elämään.

Tämän näkemyksen jakaa todellakin suurin osa kaupungin viranomaisina työskentelevistä, koska kieltoa on ilmeisestikin katsottu läpi sormien. Jos halutaan olla tuomitsevia, ovat poliisit, tullimiehet ja muu oikeuslaitos sulkeneet silmänsä, koska siihen ei ole aiemmin puututtu. Myös se, että olemme ostaneet nuuskaa tuomittujen väylien kautta on tehnyt laittomuuden jatkumisen mahdolliseksi.

— Valtio on kriminalisoinut nuuskakaupan, ja meidän pitäisi liittyä heihin – JOS lainsäädännön merkitys nähdään sellaisena. —

Me olemme syyllisiä. Ei ole että heti osoitetaan sormella ja sitten pestään kädet asiasta kun nuuskanhankkijat jäävät kiinni. Olen ollut osa systeemiä joka aiheutti sen, että tuomiot voivat olla niin kovia, koska en protestoinut aikaisemmin.

Haluan tehdä jotain asian eteen. Viedä sen energian, jonka sain nähdä Pietarsaaren torilla aina Brysseliin asti, jotta valkenisi se päivä jolloin lainsäätäjät tulisivat tietoiseksi siitä että he eivät voi tuomita joitain yksittäisiä ihmisiä yleisen uneliaisuutemme vuoksi – oli kyse sitten nuuskasta tai yhteiskunnasta laajemmin.

Nr 14: Funnen skyldig

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.

Kieltä ja rautalankaa

Alkuperäinen versio: ’Språk och ståltråd’
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Elämä on joskus yllättävän kyynistä. Joitain päivien sen jälkeen kun kirjoitin tekstin monikielisyyden voimasta, minua tölväistiin suomenruotsalaisuudesta kaksi kertaa vuorokauden aikana.

Viesti oli suurelta osin yhtenevä. ”He ovat hurreja, parempaa väkeä, rannikonruotsalaisia, uskovat olevansa niin pahuksen hyviä. Mikseivät he voi puhua suomea niin kuin tavallinen kansa?” Jotakuinkin näin. Toinen mumisten viereisessä pöydässä, toinen kiljuen blogimuurin anonymiteetin suojassa. Kumpikin yhtä happamia, sisäänpäin kääntyneitä.

Elämäntarkoitukseni ei voi olla se, että yritän osoittaa miten vähän olen parempi, miten minun on vaikeaa olla enää paljoa tavallisempi kuin olen tällaisenani. Jos joku ei halua ymmärtää, en voi häntä siihen pakottaa.

On vain yksi asia jota ihmettelen: Jos se uni joka nousee hämärästä voisi olla totta, jos kaikki erityisen epätavalliset ihmiset voisivat kerralla kadota –  kaikki ruotsinkieliset, homot, vegaanit, somalit, siviilipalveluksen suorittajat, ympäristöaktivistit, akateemikot, adventistit, vasenkätiset – ketä jäisi jäljelle jännittämään rautalankaa ympyräksi? Jos se joka puristetaan ahtaalle lopulta perääntyy, mihin jää sortajien joukko? Harhailemaan autiolla ja karulla kentällä, vihdoinkin vapaana, hyvin samankaltaisina, ja olematta mitään.

Tarvitsemme toisiamme jopa vihaan. Kuinka loputtoman paljon enemmän tarvitsemmekaan toisiamme voidaksemme rakastaa?

Språk och ståltråd

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.

Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nro 15: Kieli rajoittaa ja vapauttaa

Alkuperäinen versio: ’Nr 15: Språken begränsar och befriar’
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Minun käy sääliksi niitä jotka eivät saa puhua ja kirjoittaa omaa äidinkieltään yhteiskunnassa jossa elävät.

Monilla suomenkielisistä ystävistäni on vaikeuksia löytää oikeat sanat kun he ovat hyvin vihaisia tai iloisia, ja sama koskee minua niin suomen- kuin englanninkieltä käyttäessäni. Selkäytimessä oleva kieli tulee esiin kuin iskettäessä polvilumpion refleksipisteeseen. Suorana luontevana ja itsestään selvänä.

Olen kuitenkin vakuuttunut siitä että arvostukset eivät ole kiinni kielestä. Minun perustavanlaatuinen persoonallisuuteni ei muuta muotoaan puhuessani toista kieltä, ei edes vaikeissa tilanteissa jolloin suomenkielen äärettömän monet erilaiset päätteet haastavat minua, ruotsinkielisen pohjanmaan asukasta. Joskus se sujuu helpommin, joskus se tuntuu turhauttavalta. Tärkeintä on kuitenkin että ihmiset eivät ainoastaan puhuvat keskenään, vaan uskaltavat keskustella.

Olen lumoutunut siitä että yhdessä maassa voidaan puhua useita eri kieliä ja samalla liittyä yhteen jonkun sellaisen kautta joka on sanojen ulkopuolella. Tunnen erityistä yhteenkuuluvuutta useiden suomenkielisten ystävien kanssa – juuri siksi että olemme maanmiehiä, naapureita, muusikkoja joiden kanssa työskentelen, työtovereita.

Ilmaisen itseäni parhaiten ruotsiksi. Ehkä juuri siksi koen tärkeäksi puhua toista kieltä. Ajatukselle tulee terveellistä painoarvoa, koska kielelliset rajoitukseni tekevät tärkeäksi sen että minulla on jotain sanottavaa.

Jos karsimme ja harvennamme suomalaista kielten rikkautta, silvomme samalla itsemme.
Meitä pitää koossa inhimillisyys, ja äidinkielen juurien pitää voida löytää ravintonsa kansanmullasta. Se tekee meistä paljon suurempia kuin mitä meistä voi tulla yksikielisen oman käden kautta.

Nr 15: Språken begränsar och befriar

Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.

Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.

Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.

Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. 

Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.

Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.

Wingrenin tehtävälista

(Mielipidekirjoitus lähetetty Österbottens Tidningiin , Vasabladetiin och Syd-Österbotteniin 2 huhtikuuta 2009)

Uskon, että yksikin ihminen voi vaikuttaa. Ei ensisijaisesti yksin, mutta monien äänten kantajana. Siksi annan tässä kolme konkreettista asiaa joiden suhteen ryhdyn toimenpiteisiin EU-parlamentaarikkona:

1) Nuuskakielto. Tämä on ristiriidassa sen perusajatuksen kanssa, että kansalaisilla tulee olla vapaa tahto ja unionissa vapaa kauppa. Se pitää vähemmän vaarallisen nikotiinituotteen pois markkinoilta, savukkeiden eduksi. Kielto on epälooginen, epäoikeudenmukainen ja terveydelle vaarallinen.

2) Merenkurkun liikenne. EU:n myötä tärkeä yhteys Suomen länsirannikon ja Ruotsin itärannikon välillä kuoli. Ahvenanmaan kautta kulkeva Tax-free-liikenne on poikkeus joka pitää tasapainottaa Vaasan ympäristössä. Joko on rakennettava silta tai tukeuduttava lauttaliikenteeseen. Minä pidän siltaa parempana vaihtoehtona, koska se muistuttaa vähemmän tekohengitystä. Kummassakin tapauksessa rahoituksen pitää tulla EU:lta, jos unioni vakavissaan seisoo ”yhden alueen Eurooppa”-ajatuksen takana.

3) Energia. Uskon uusiutuvien lähteiden käyttöön energiantuotannossa. Kierrätys kuulostaa paremmalta kuin roskaaminen – erityisesti silloin kun kyse radioaktiivisesta jätteestä, josta meidän jälkeemme tulevat kantavat vastuun satojatuhansia vuosia. Meidän on ehdottomasti käytettävä energiaa säästeliäämmin,  ja tähän EU:n pitää tulla mukaan paremmilla aloitteilla, kuin hehkulamppujen kieltämisellä – se laskee lämpötiloja suomalaisten kodeissa.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, Rkp

Wingrens att-göra-lista

(Insändare skickad till Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 2 april 2009.)

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan.

2) Kvarkentrafiken. Den viktiga kontakten mellan Österbotten och Västerbotten dog när vi gick med i EU. Tax-free via Åland är ett undantag som måste balanseras i vår region. Antingen byggs en bro eller så stöds färjtrafiken. Jag föredrar bron, eftersom den påminner mindre om konstgjord andning. I båda fallen bör finansiering komma från EU, om unionen på allvar ska kunna stå bakom sin ambition om ”ett regionernas Europa”.

3) Energin. Jag tror på energi från förnyelsebara källor. Återanvändning låter bättre än skräp – särskilt radioaktivt avfall, som våra efterlevande får dras med i hundratusentals år. Vi borde absolut hushålla bättre med energin, och där måste EU komma med bättre förslag än att förbjuda glödlampor och sänka temperaturen i de finländska hemmen.

Patrick Wingren
EU-kandidat för Sfp

Mitä nuuska painaa?

Alkuperäinen versio: ’Vad väger snus?’
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Siitä asti kun aktivoiduin nuuskakysymyksessä, minä (ja muut nuuska-aktivistit) olen saanut toistuvasti kritiikkiä: miksi sitoutua juuri tähän, kun on paljon muutakin joka on tärkeämpää.

Haluan edelleen ottaa kritiikin vastaan samalla tavoin kuin torilla 5. joulukuuta 2008 vastasin samana päivänä ÖT:ssä julkaistuun kolumniin.

  1. Muiden ihmisten asioiden tärkeysjärjestyksen määritteleminen on holhousta, samassa hengessä kuin nuuskakielto.
     
  2. Kukaan ei estä sitä etteivätkö kriitikot itse voisi nousta esiin niiden asioiden kanssa, joille he ovat syttyneet. Torin portaikko on yleensä vapaana ja megafonin voi tarvittaessa lainata minulta.

Vad väger snus?

Ända sen jag aktiverade mig i snusfrågan har jag (och andra snusaktivister) fått återkommande kritik: varför engagera sig i just det här, när det finns så mycket annat som är viktigare?

Jag vill fortfarande bemöta den kritiken på samma sätt som jag på torget den 5 december 2008 bemötte ÖT:s kolumn från samma dag:

  1. Att definiera vad andra ska tycka är viktigt är också förmynderi, i samma anda som snusförbudet.
  2. Inget hindrar att kritikerna själva engagerar sig i de frågor de brinner för. Torgtrappan är så gott som alltid ledig, och megafon kan vid behov lånas av mig.

Pääasiat nuuskasta

Alkuperäinen versio ”Vad är Hufvudsaken med snuset?”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Huvudstadsbladetin toimitus onnistui viikon aikana sekä lopettamaan nuuskakeskustelun että osoittaa tyhmyytensä samassa asiassa.

Ehkä kyse on painovapaudesta. Siinä tapauksessa olen kiinnostunut tietämään, milloin vapaus on alkanut tarkoittaa samaa kuin heikkotasoinen? Laki ei kaikeksi onneksi lopu Hbl:iin, mutta jonkinlainen ammattiylpeys saattaa niin tehdä.

— 26.3: Risikkoaloitteen aukeaman toisella sivun keskellä on Asiantuntijan haastattelu. Faktaruutu jonka sisältö näyttää painavalta. —

Ensisijaisesti ongelma ei ole siinä että Hbl leikkii Aftonbladetia eikä todellakaan ole siitä kaukana. Ongelma on esitystavassa.

150 ruotsalaista sairastuu suusyöpään joka vuosi nuuskankäytön seurauksena, sanoo professori Jan Hirsch. Toimittaja Marcus West pistää muistiin ja kertoo eteenpäin. Se että kyseisenä vuonna suusyöpätapausten määrä Ruotsissa oli n. 100, ja että Hirschin suomalainen kollega ei ole nähnyt ainoallakaan näistä tapauksista yhteyttä nuuskaan – on merkitykseltään vähäisempi. Lööppi on lööppi.

— Puuttuuko vielä jotain. Ai niin, faktaruutu. Käytetäänpä googlea ja copy-pastea. —

’Faktaruudussa’ on ainoastaan yksi luku, ja se on vuosiluku, 2005. Muu on spekulointia kansan tietämättömyydellä. Sille, joka on kiinnostunut tilastoista, löytyy paljon painavaa asiaa verkosta. Erittäin hyvä yhteenveto suomeksi löytyy suomalaisen lääkärin, E-P Pälvimäen sivulta www.nuuska.fi.

— Odotan jännityksellä Hbl:n reportaasia siitä miten kansa liukastelee talvisin. Ja että nastoitetuilla kengillä on paljon turvallisempaa kulkea. Sitten keskustellaan, jos vaikka niiden käytöstä tehtäisiin lakisääteistä, tai että olisiko parasta ottaa käyttöön ulkonaliikkumiskielto koko talvikaudeksi. Sitten sekalaisia asiantuntijalausuntoja ja keskustelun yksipuolinen lopetus kun toimitus niin hyväksi näkee. —

Todennäköisesti Marcus West on vain taitamaton ja media-horny. Joku on kuitenkin vastuussa tästä kurjuudesta. Onko Hbl:n toiminnan takana joku piilotettu agenda, vai onko kyse vain suuren yleisön hyväksynnästä olla näin pelottavan huono siinä mitä tekee?

Vad är Hufvudsaken med snuset?

Hufvudstadsbladets redaktion lyckades inom loppet av en vecka både avsluta sin snusdebatt och fördumma sig själv i samma fråga.

Kanske man åberopar tryckfriheten. I så fall är jag intresserad av när frihet blev synonymt med undermåligt. Lagen stoppar tack och lov inte Hbl, men någon slags yrkesstolthet borde göra det.

—26.3: Risikkoförslaget på ena sidan av uppslaget, en intervju med En Expert i mitten. En faktaruta som visuell tyngd.—

Problemet är inte i första hand  att Hbl leker Aftonbladet och inte riktigt får till det. Problemet är framställningen.

150 svenskar drabbas av muncancer varje år som en följd av snusande, säger professor Jan Hirsch. Reporter Marcus West antecknar och återger. Att det totala antalet muncancerfall i Sverige är ca 100 för ett givet år, och att Hirsch finska kollega inte sett ett enda snusrelaterat fall – sånt spelar mindre roll. Scoop är scoop.

—Saknas nånting ännu. Ah, faktarutan. Låtom oss googla och copy-pastea.—

Det finns en enda siffra i hela ’faktarutan’, och det är ett årtal, 2005. Resten är spekulation i folks okunskap. För den som är intresserad av verklig statistik finns mycket hårdfakta på nätet. En mycket bra summering på finska finns på läkare E-P Pälvimäkis sida www.nuuska.fi.

—Jag väntar med spänning på Hbl:s reportage om att folk halkar på vintrarna. Och att det är mycket säkrare med dubbar under skorna. Sen diskussionen om huruvida därom skall lagstadgas, och om det vore bäst att införa utegångsförbud under vinterhalvåret. Med diverse expertuttalanden, och en ensidigt avslutad debatt när redaktionen så behagar.—

Troligtvis är Marcus West bara okunnig och media-horny. Någon är ändå ansvarig utgivare för eländet. Finns det nån dold agenda bakom Hbl:s agerande, eller är det bara i största allmänhet ok att vara så här fruktansvärt dålig på det man gör?

Nro 16: Avaimet Euroopan Parlamenttiin

Alkuperäinen versio ”Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

EU-vaalit lähestyvät ja jo nyt pohditaan sitä, ketä ovat ne ehdokkaat jotka tulevat valituiksi 13 edustajaksi Brysseliin sunnuntaina 7. kesäkuuta.
Ehdokaslistoja kootaan arvioiden sitä, pitäisikö ryhtyä vaaliliittoihin. Kukaan ei halua jäädä ulos.

Puhutaan että pienten puolueiden tulee yrittää ”nipistää itselleen kolmastoista paikka”. Tämä ilmaus häiritsee minua. Ikään kuin epätoivoisesti, altavastaajana, pystyisi kiskaisemaan itselleen alimpana riippuvan mandaatin, ja sen jälkeen voisikin sitten tyytyväisenä jälleen upota.

Ei sen tarvitse niin olla, toisenlainenkin tulevaisuudenkuva on mahdollinen.

Olen ehdokkaana päästäkseni sisään. Haluan, että minut löytää Brysselistä kesästä lähtein, ainakin viisi vuotta eteenpäin. Sellainen ajattelutapa on tärkeää – minulle itselleni, puolueelle ja heille jotka uskovat minuun.

Tulemme huutomaan tilastot, gallupit ja ennusteet viemäriin. Kaikessa huikaisevuudessaan voi olla hyvä hiukan selventää tätä. Itse asiassa se on hyvin yksinkertaista – jos riittävän moni osoittaa, että he haluavat minun toimivan heidän äänenään Brysselissä, juuri niin tulee käymään – näyttivät sitten tilastot tai ennusteet mitä hyvänsä.

Kaikki on mahdollista niille jotka uskaltavat uskoa.

Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet

EU-valet närmar sig, och det räknas redan friskt angående vilka kandidater som kommer att stå som de 13 delegaterna i Bryssel när det hela har avgjorts söndagen den 7 juni.

Kandidatlistor sammanställs med beräkning, man ingår valförbund. Ingen vill bli utanför.

Det talas om att de små partierna måste försöka ”knipa det trettonde mandatet”. Det är nånting som stör mig med det uttrycket. Som om man desperat kommer underifrån, lyckas rycka åt sig det lägst hängande mandatet, för att sen nöjd sjunka ner igen.

Det behöver inte vara så, man kan ha en helt annan horisont.

Jag kandiderar för att komma in. Jag vill finnas i Bryssel från och med sommaren, åtminstone fem år framåt. Ett sånt tankesätt är viktigt – både för mig själv, för partiet, och för dem som tror på mig.

Vi kommer att översköljas med statistik, gallup och prognoser. I all sifferyra kan det vara bra att göra det hela klarare. Det är faktiskt väldigt enkelt: om tillräckligt många visar att de vill att jag ska bära deras röst i Bryssel, så blir det just så – alldeles oavsett hur det hela efteråt ser ut i siffror.

Allt är möjligt för dem som vågar tro.

— Kommentar:  Det femte stycket (”Jag kandiderar…”) hade fel nyans pga klumpigt språk från min sida. Jag skrev om meningen 20.5.2009 —

Risikko – yksi nolla liikaa?

Alkuperäinen versio: ”Risikko – en nolla för mycket?”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Tässä ehdotuksessaan, jonka huolenpitoministeri Paula Risikko teki eilen (25.3.2009) sosiaalipoliittiselle ministerityöryhmälle, ja jota tänään lehdissä siteerattiin, kertoi hän että tupakoinnista koituvat kustannukset ovat 2 miljardia euroa vuodessa.

Laskelmat, jotka on tehty sosiaali- ja terveydenhoidon Tutkimus- ja kehittämiskeskuksessa, (lokakuussa 2008) arvioivat vuosittaisiksi sairaanhoidon ja avohoidon kustannuksiksi n. 250 miljoonaa euroa.

Tupakoinnista aiheutuu kuluja lisäksi sairauspoissaolojen, työkyvyttömyyden ja ennenaikaisten kuolemien kautta, mutta on tietysti vaikeaa antaa yhtä tarkkoja numeroita sellaisista kuin suoranaisista kustannuksista. Kuitenkin ne korottavat Risikon summan lähes kymmenkertaiseksi.

Tarvitsemmeko vielä lisää nollia, eikö meillä ole niitä jo tarpeeksi? ;)


Risikko – en nolla för mycket?

I det förslag som omsorgsminister Paula Risikko igår (25.3.2009) lade fram för den socialpolitiska ministerarbetsgruppen – och som citerats i tidningarna idag – berättar hon att kostnaderna som rökningen förorsakar är 2 miljarder euro per år.

Beräkningar gjorda av Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (i oktober 2008) uppskattar den årliga kostnaden för sjukhusvård och öppen vård till ca 250 miljoner euro.

Sen tillägger man i och för sig att rökningen dessutom förorsakar kostnader för sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och förtida dödsfall, men sånt är naturligtvis svårare att ge siffror på än de direkta kostnaderna. Ändå höjer det Risikkos summa med nästan 10 gånger.

Behöver vi flera nollor, är det inte alldeles tillräckligt med dem vi redan har? ;)

Ymmärtämätön Matti Rautalahti

Alkuperäinen versio ”En oförstående Matti Rautalahti”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Lehdissä kirjoitettiin tänään että Risikon tupakkalaki-päätöksestä. On selvää – niin kuin kansanedustaja Ulla-Maj Wideroos toteaa – että kyseinen mielipide johtaa kompromissiin nuuskakysymyksessä.

Matti Rautalahti, tupakkapoliittisen työryhmän jäsen ja Suomen syöpäyhdistyksen ylilääkäri on huolestunut. Kyseessä on siis mies joka halusi kieltää lakritsipiiput. Sama mies, joka ylimielinen hymy huulillaan istui A-talkissa 18. joulukuuta, istui ja nuhteli hammaslääkäri Stefan Bredbackaa.

Hän kommentoi päätöstä mm. näin:

Olen kuitenkin huolestunut nuuskaa koskevasta poikkeuksesta. Meillä olisi ollut mahdollisuus puuttua nuuskankäyttöön ja kieltää selvästi kanserogeeninen tupakkatuote. (ÖT 25.3.2009)

Rauhalahdella ei oikein paletti osu kohdalleen. Mahdollisuus puuttua nuuskan käyttöön, josta hän puhuu olemassa olevana asiana, toimii ainoastaan kliinisessä puhdaselämälaboratoriossa, hänen omassa mielikuvitusmaailmassaan. Kansa ei salli itseään kohdeltavan miten tahansa, eikä ainakaan niiden, jotka itse uskovat että heillä on kaikki valta niin tehdä.

En oförstående Matti Rautalahti

Tidningarna skriver idag om Risikkos förslag till tobakslag. Klart är – som riksdagsman Ulla-Maj Wideroos konstaterar – att det var opinionen som åstadkom kompromissen i snusfrågan.

Matti Rautalahti, medlem i den tobakspolitiska arbetsgruppen och överläkare vid Cancerföreningen i Finland, är bekymrad. Det här är alltså en av dem som ville ha bort lakritspiporna. Samme man som med ett överlägset leende på läpparna satt i A-talkdebatten och tillrättavisade tandläkare Stefan Bredbacka den 18 december.

Han kommenterar förslaget bl.a. så här:

Jag är dock orolig över undantaget som gäller snus. Vi hade haft möjlighet att ingripa i snusbruket och förbjuda en klart cancerogen tobaksprodukt (ÖT 25.3.2009)

Poletten vill inte riktigt trilla ner för Rautalahti. Den möjlighet att ingripa i snusbruket som han talar om existerade egentligen bara i ett kliniskt renlevnadslaboratorium i hans egen fantasivärld. Folk låter sig inte behandlas hur som helst, och särskilt inte av sådana som tror att de har all rätt i världen att göra så.

Snuset tillbaka till ruta 1 av 74

Nyheterna rapporterar idag om att minister Risikko föreslår att snus fortsättningsvis ska kunna tas in i landet för privat bruk, max 30 dosor per gång.

Mängden räcker för ungefär två månader så den som snusar behöver inte springa på båtarna hela tiden, räknar Risikko. (Hbl 25.1.2009)

Det här är en avgörande seger i kampen mot det vansinniga förslaget till totalförbud av snus. Alla som bidragit med att bilda opinion i frågan kan vara stolta över vad vi lyckats åstadkomma. Folket har fört liv, och Risikko har lyssnat.

Att hon sedan vill forsla österbottningar från Åbo till Stockholm varannan månad kan vi se som ett utslag av okunskap. Igen. Men det har vi blivit vana med.

Låt oss hoppas att Risikko har noterat att taxfree-försäljningen har upphört mellan Vasa och Umeå. Och att hon, åtminstone via domarna i Jakobstad, kan ana sig till att den största delen av trafiken sker via norra Finland. Vidare att hon har en bra plan på hur sjutton tullen ska kunna kontrollera hur mycket snus som förs över i personbilarna mellan Haparanda och Torneå ;)

I praktiken är vi hursomhelst tillbaka där vi började första veckan i december 2008. Inget av det som namnlistan på torget uttryckte sin frustration över har egentligen ännu åtgärdats. Vi skrev under följande: Fortsätt läsa

Nro 17: Pasifismi

Alkuperäinen versio ”Nr 17: Pacifism”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Rakastan rauhaa – kukapa ei rakastaisi?

Minä uskon myös ajatukseen väkivallattomuudesta vahvuutena ja valitsin sen vuoksi siviilipalveluksen. Tämä valinta oli seurausta henkilökohtaisesta vakaumuksestani, kannan siitä vastuun.

Asevelvollisuus on monimutkainen kysymys, johon minulla ei ole vastausta. Monikaan meistä tuskin suostuisi vaieten siihen että maahamme tunkeuduttaisiin. Kuitaan en pysty hyväksymään ajatusta että järjestelmällisesti kouluttautuisin tappamaan, edes puolustustarkoituksessa. Se ei vain sovi minun persoonaani.

Samanaikaisesti tiedän että mikäli syntyisi konkreettinen uhka – esimerkiksi joku uhkaisi poikaani tai tytärtäni – minä varmasti käyttäisin väkivaltaa, mikäli heidän suojelemisensa sitä vaatisi. Silloin suojeluvaistoni ottaisi kyllä vallan.

Minua voidaan pitää tekopyhänä ja ehkä siinä joskus ollaan oikeassa. Kuitenkin tiedän, että sinä vuonna jonka vietin Kårkullassa – työskentelin kehitysvammaisten kanssa heidän arjessaan ja asuen pääkaupunkiseudulla – möyhensi minua, muokkasi ihmisenä. Kun ikätoverini puhuvat intti-ajastaan, voin kadehtia heidän porukkahenkeään, mutta samanaikaisesti en vaihtaisi omaa kokemustani – ja jonkun hyväksi toimimista – siihen että olisin toiminut jotain vastaan.

Pasifismini ei ole koskaan joutunut koetukselle ja toivon, että niin ei kävisikään. Oli ajatus sitten järkevä tai ei, yritän luopua epätoivosta.

Niin suomalainen kuin olenkin, minulle on vaikeaa se miten yhteiskuntamme panostaa niin paljon energiaa ja taloudellisia resursseja siihen mitä eniten pelkäämme. Siviilipalveluksen valitseminen oli minulle myös yritys hallita aikaa ja rahoja oikein.

Nr 17: Pacifism

Jag älskar fred – vem gör inte det?

Jag tror även på tanken om icke-våld som en styrka, och valde därför att göra civiltjänst. För mig var det konsekvensen av en personlig övertygelse, ett val under ansvar. 

Värnplikten är en komplex fråga, och jag har inget facit. Inte många av oss skulle stillatigande låta landet invaderas. Ändå kan jag själv inte omfatta idén på att systematiskt skola mig för att döda, inte ens i försvarssyfte. Det går bara inte ihop med mig som person. 

Samtidigt vet jag att om ett konkret hot skulle uppstå – t.ex. om någon skulle ge sig på min son eller dotter – så skulle jag säkert använda våld om jag var tvungen att skydda dem. Instinkten skulle ta över.

Man kan kritisera mig för skenhelighet, och kanske till och med ha rätt. Ändå vet jag att mitt år i Kårkullas regi – arbete med utvecklingsstörda, i deras vardag, på boenden i huvudstadsregionen – luckrade upp mig, formade mig som människa. När mina jämnåriga talar om sin ’mili’ kan jag bli avundsjuk över samhörigheten, samtidigt som jag inte skulle byta ut min erfarenhet – och den nytta jag gjorde – mot någonting annat.

Min pacifism har egentligen aldrig satts på prov, och jag hoppas att det förblir så. När tanken är klar och ogrumlad försöker jag välja bort misstron.

Hur finländsk jag än är så har jag svårt med att vi i samhället lägger så mycket energi och ekonomiska resurser på det vi är mest rädda för. Mitt val av civiltjänst var därför också ett sätt att försöka förvalta tiden och pengarna väl.

Nro 18: Pakolaispolitiikka

Alkuperäinen version: ”Nr 18: Flyktingpolitik”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Meillä asiat ovat paremmin, kuin suurimmalla osalla maailman asukkaista. Tästä johtuu, että Suomi EU:n jäsenenä on tullut erityisen kiinnostavaksi – niin meille suomalaisille kuin myös heille jotka haluavat muuttaa tänne.

Suomeen otetaan monenlaisia ihmisiä. Heidän joukossaan on niitä jotka tarvitsevat kipeästi apua kuin myös niitä joille tilaisuus tarjoaa mahdollisuuden henkilökohtaisen hyödyn tavoitteluun. Kuka meistä lopulta pystyy päättämään kuka kuuluu mihinkin joukkoon?

Uskon järjestelmään joka perustuu ajatukseen ‘the benefit of a doubt’ – luottamus mieluummin kuin epäilys. Se on vähintä mitä voimme tehdä heille jotka ovat kokeneet kovia.

Jos me sitten saamme tänne sellaisia jotka käyttävät järjestelmää väärin niin kuin osa suomalaisista tekee, voimme lohduttautua sillä, että juuri sellaista elämä on. Kaikki aidosti ihmiset huomioonottavat järjestelmät ovat haavoittuvia – se antaa mahdollisuuden hyväksikäytölle. Niin tapahtuu meidän sosiaalisessa järjestelmässämme, kuin myös elämässä yleensäkin.

Nr 18: Flyktingpolitik

Vi har det bättre än de flesta i världen. Det här gör att Finland som en del av EU blir särskilt intressant – både för oss finländare, och för dem som vill hit.

Vi tar emot människor av alla de slag. Bland dem finns sådana som är i akut behov av hjälp, och sådana som utnyttjar situationen för egen vinning. Vem av oss skall avgöra vem som är vem?

Jag tror på ett system som bygger på ’the benefit of a doubt’ – tar det säkra före det osäkra. Det är det minsta vi kan göra för dem som har drabbats hårt.

Om vi sen får in sådana som missbrukar systemet på samma sätt som en del av finländarna gör, så kan vi trösta oss med att livet är just sånt. All sann människotillvänd struktur är sårbar – den öppnar för utnyttjande. Som vårt sociala system i allmänhet, och som livet i sig.

Nro 19: Sananvapaus

Alkuperäinen versio: ”Nr 19: Yttrandefrihet”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Jussi Halla-ahon blogi on herättänyt kohua. Luin puheenvuoron numero 239, ‘Bajs i byxbenet’, ja jatkoin siitä numerojärjestyksessä alaspäin. Jossain runsaan kahdensadan paikkeilla luovutin.

Halla-aho käyttää kaikkea sitä retorista voimaa joka hänellä on, pönkittääkseen omaa vakaumustaan. Ehkä se on hänen tapansa puhua politiikkaa. Ehkä minä olen vain tottumaton, enkä ymmärrä sitä kieltä. Joka tapauksessa minä näen hänessä jonkun joka huutaa kovaa mutta jonka sanoma hukkuu liialliseen yrittämiseen.

Haluan kuitenkin ajatella niin, että Halla-aho huutakoon juuri niin kuin tahtoo. Ollaan vaarallisella tiellä jos ryhdytään sääntelemään EU-ehdokkaiden sananvapautta. Jos Suomen kansa haluaa valita Halla-ahon Europarlamentaarikoksi, niin tapahtukoon.

Sillä, onko hän perussuomalaisten ehdokkaana vai ei, ei oikeastaan ole merkitystä, antaa hänen olla. Jos kaikki on vain sanahelinää, enemmin tai myöhemmin hän katoaa. Valitsijat ovat älykkäämpiä kuin moni uskoo. Olkoon kansalla vapaus tehdä omat valintansa.

Nr 19: Yttrandefrihet

Jussi Halla-ahos blogg är omdebatterad. Jag läste inlägg nummer 239, ’Bajs i byxbenet’, och fortsatte nedåt i numreringen. Vid nånstans dryga tvåhundra gav jag upp.

Halla-aho använder all den retoriska kraft han har, vill banka in sin personliga övertygelse. Kanske det här är att tala politiska. Kanske jag bara är ovan och inte förstår språket. Hursomhelst ser jag någon som ropar högt och ganska fult, och vars budskap drunknar i ansatsens iver.

Ändå vill jag att Halla-aho ska få skrika precis som han vill. Att försöka reglera EU-kandidaterna är en mycket farlig väg. Om Finlands folk vill välja Halla-aho som EU-parlamentariker, så låt det ske.

Om kandidaturen sker i sannfinländsk regi eller inte spelar egentligen mindre roll. Låt honom vara. Om han inte har nåt att komma med så försvinner han förr eller senare, väljarna är klokare än många tror. Ge folket rum att göra egna val.

Nro 20: Laki

Alkuperäinen versio: ”Nr 20: Lagen” 
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Viimeaikojen keskustelussa on moni, tuomitessaan ankarasti minun torimielenosoitukseni, käyttänyt lausetta ”Laki on laki ja se on tarkoitettu noudatettavaksi”.

Asia ei todellakaan ole niin. Laki ei ole itseään varten, yhtä vähän kuin yksilö olisi yhteiskuntaa varten. Lain tulisi ensisijaisesti palvella kansalaisia toimimalla niiden eettisten ja moraalisten arvojen kokoelmana, jotka luovat perustuksen sille kansakunnalle ja yhteiskunnalle, jossa ihmiset elävät.

Laki ei ole virheetön eikä ehdoton, vaan se vaatii jatkuvasti muutoksia. Sen tulisi olla turvallinen, looginen ja vastata yleistä käsitystä oikeasta ja väärästä. Lainsäätäjien tulisi kunnioittaa kansaa ja olla kuulolla – heidäthän on valittu parlamentaarisilla vaaleilla ja heillä on kansan luottamus siihen, että he toimivat kansalaisten parhaaksi. Jos nämä kansan valitsemat, eivät kuuntele mitä kansalla on sanottavaa, siihen tulee kansan reagoida.

Aika harva tässä maassa, pitäisi tuomittavana iranilaista naista, joka kieltäytyy käyttämästä eri sisäänkäyntejä (kuin miehet) yliopistoihin, lentokentille ja muihin julkisiin rakennuksiin. Samanaikaisesti kuitenkin maan laki määrää että hänen tulisi tehdä juuri niin. Ovatko minua kritisoivat sitä mieltä, että hän on moraaliton ja että hän tekee väärin jos hän haluaa yrittää muuttaa yhteiskuntaansa käyttämällä samoja ovia kuin miehet?

Uskottava lainsäädäntö tulee voida myös kyseenalaistaa.

Nr 20: Lagen

Under debatten på senaste tid har många i sitt fördömande av min torgdemonstration använt slutklämmen ”Lag är lag och till för att följas”.

Det är faktiskt inte så. Lagen är inte till för det, lika lite som individen är till för samhället. Lagen skall i första hand tjäna medborgarna som samlande referens för de etiska och moraliska värderingar som bildar grunden för just den nation och det samhälle de lever i.

Lagen är inte ofelbar och absolut, utan under ständig förändring. Den bör vara trygg, logisk, och motsvara en allmän uppfattning om vad som är rätt och fel. Lagstiftarna skall respektera folket och vara lyhörda – de är genom parlamentariska val givna förtroende att verka för medborgarnas bästa. Om de folkvalda inte lyssnar så måste folket reagera.

Inte många i det här landet skulle betrakta en iransk kvinna som vägrar gå in genom separata ingångar till universitet, flygplatser och andra offentliga byggnader som moraliskt förkastlig. Samtidigt säger det landets lag att hon bör göra just så. Tycker mina kritiker att hon är omoralisk, och att hon gör fel om hon vill försöka förändra sitt samhälle genom att gå in sida vid sida med männen?

En trovärdig lagstiftning ska kunna ifrågasättas.

Othmans ledare i ÖT 21.3.2009

Henrik Othmans ledare i Österbottens tidning idag (21.3.2009) placerar på ett mycket insiktsfullt sätt civil olydnad där den hör hemma, mitt emellan två ytterligheter: samhällsarrogans på gränsen till terrorism, och lagbundenhet utgående från rädsla.

Citat ur ledaren följer nedan.

En god lag är inte bara förankrad i rättsmedvetandet, utan också i den något mer svårdefinierade moralen. Den som internaliserat denna moraluppfattning behöver alltså inte slå upp i lagboken för att bedöma det rätta eller orätta i sina handlingar.

Men lag och moral är inte synonyma. Det finns djupt omoraliska handlingar som ryms inom lagens råmärken. Det finns också situationer där samma moral tillåter oss att bryta mot lagen. Den som håller sig till lagens bokstav bara i rädsla för rättsliga påföljder eller det stigma som följer på att ha blivit fast har inte på något sätt bevisat att han eller hon besitter någon högre moral; bara bevisat en sorts självbevarelsedrift.

[…]

Moral innebär också att ta ansvar för sina handlingar. Sann medborgarolydnad skadar ingen.

[…]

Land ska fortfarande byggas med lag. Ibland kan det dock krävas att man övertäder densamma för att påvisa dess orimlighet. Om man alltså, som Wingren, är beredd på följderna.

Eeva Nordmans okunskap

Svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man läser professor emerita Eeva Nordmans insändare angående snuset i Hbl idag (21.3.2009). Rubriken ’Vi behöver ingen ny nikotinprodukt’ säger det mesta.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför så kallade sakkännare i folkhälsofrågor gång på gång beskriver snuset som ’en ny produkt’, ’en modefluga’ och så vidare. Antingen är de bara arroganta eller så är de oförsvarligt ovetande, kanske båda.

När Nordman talar om snus som en ny nikotinprodukt så spottar hon i ögonen på ett 200-årigt arv från Jakobstad. Inte ens en totalitär relik som Forsman var född på den tiden.

Hon berättar också att livet utan nikotin är roligare, och att fyra femtedelar av befolkningen vet det här.

Om Nordman serverar sådana påståenden – tyckande och tänkande utan faktagrund – varför skulle man då svälja hennes medicinska ’sanningar’ med hull och hår? Är nånting av det hon säger värt att tro på?

Nro 21: Kansalaistottelemattomuus

Alkuperäinen versio: ”Nr 21: Civil olydnad” 
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Mielenosoitus torilla 5. joulukuuta oli esimerkki kansalaistottelemattomuudesta. Jotkut näkevät sen rikollisena toimintana, toiset ovat sitä mieltä että se on merkki toimivasta ja itseään sääntelevästä demokraattisesta yhteiskunnasta. Minä kuulun jälkimmäiseen kategoriaan.

Ollakseni selkeä koin tärkeäksi määritellä itse käsitteen: Kansalaistottelemattomuudessa on tärkeää että kerrotaan mitä tehdään ja minkä vuoksi. Fortsätt läsa

Nr 21: Civil olydnad

Demonstrationen på torget den 5 december 2008 var ett exempel på civil olydnad. Några ser sånt som kriminellt, andra anser det vara ett tecken på ett sunt fungerande och självreglerande demokratiskt samhälle. Jag hör till den senare kategorin.

För att vara tydlig blir det angeläget för mig att definiera själva begreppet. I civil olydnad är det viktigt att man berättar vad man gör, och varför.

Fortsätt läsa

Nro 22: Loputtomasti energiaa

Alkuperäinen versio: ”Nr 22: Energi i oändlighet”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Suomessa keskustellaan jälleen kerran ydinvoimalan rakentamisesta:

Kolme uuden ydinvoimalan perustamishakemusta on parhaillaan hallituksen käsiteltävänä. Energiateollisuus ajattelee tarvitsevansa kolme uutta reaktoria turvatakseen energian saatavuuden ja Kokoomus pitää kovaa ääntä sen puolesta että ainakin kaksi reaktoria rakennettaisiin. (Hbl 16.3.2009)

En pidä tästä, kahdesta syystä:

Ensinnäkin vaistoni sanoo, että meidän tulisi panostaa uusiutuvista lähteistä saatavaan energiaan. Kierrättäminen on parempi vaihtoehto kuin roskaaminen – ei vähiten silloin kun jätteet ovat radioaktiivisia. Ei tunnu tervettä jättää sellaista perintöä meidän jälkeemme tuleville. Se merkitsisi kirjaimellisesti säteilevää tulevaisuutta, satojatuhansia vuosia.

Toiseksi on olemassa raja, emme voi aina vain lisätä energian käyttöä. Jatkuvasti kasvava energiantarve ei vaikuta järkevältä kun emme huolehdi paremmin jo käytettävissä olevasta energiasta.

Niinpä hävettää tunnustaa, että en vieläkään – huolimatta siitä että etsin innokkaasti tietoa verkosta – ole vaihtanut sähköntoimittajaa ja ostanut hiukan kalliimpaa ”vihreää” sähköä. Ja että ilmanlämpöpumppu-esitteet lojuvat ja keräävät pölyä toimiston hyllyllä. Tämän, niin kuin monen muunkin asian, tulisi alkaa ruohonjuuritasolta. Arkipäivästä.

Nr 22: Energi i oändlighet

I Finland diskuteras ännu en gång utbyggnad av kärnkraften:

Tre ansökningar om principbeslut om nya kärnkraftsenheter ligger som bäst hos regeringen. Energiindustrin anser att det behövs tre nya reaktorer för att trygga energitillgången och i Samlingspartiet har röster höjts för att åtminstone två byggs. (Hbl 16.3.2009)

Jag tycker inte om det här, av två orsaker:

För det första så säger instinkten att vi borde satsa på energi från förnybara källor. Recycling är bättre än att skräpa ner – inte minst när soporna är radioaktiva. Det känns inte sunt att lämna ett sånt arv till dem som kommer efter oss. De går en strålande framtid till mötes, i hundratusentals år.

För det andra så finns det en gräns, vi kan inte bara addera. Det verkar vårdslöst att bli allt energihungrigare när vi inte hushåller bättre med den energi vi redan har.  

Så jag skäms över att jag ännu inte – trots ivrigt surfande efter fakta på webben – bytt el-leverantör och köpt den lite dyrare ’gröna’ elen. Och att broschyrena på luftvärmepumpar ligger och samlar damm i kontorshyllan. Det här, som så mycket annat, borde börja på gräsrotsnivå. I vardagen.

Nro 23: Palkkaus suhteessa vastuuseen

Alkuperäinen versio: ”Nr 23: Lön efter ansvar”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Suuremman vastuun pitäisi tuoda paremmat ansiot. Siksi minulle ei ole mikään ongelma että minun pomollani on parempi palkka kuin minulla, ei edes sillä, että solisti saa suuremman palkkion konsertista kuin minä joka olen muusikkona bändissä.

Kuka sitten laajemmalla perspektiivillä kantaa vastuun? Eivätkö he, jotka pitävät huolta meistä niin lapsina kuin aikuisinakin. Meidän sosiaalinen turvaverkostomme on korkeatasoista, mutta sen kunnallisella tai valtiollisella sektorilla työskentelevillä ei vieläkään ole kunnon palkkaa.

Ajattelen vaikka peruskoulunopettajia, poliiseja, pelastuslaitosten työntekijöitä, hoitajia. Jotta nämä tehtävät olisivat kiinnostavia, ei julkisen sektorin palkkaus saisi olla niin alhainen suhteessa yksityisen sektorin palkkoihin.

Jos tämä vaatii korkeampaa verotusta, minä henkilökohtaisesti olen valmis maksamaan oman osani. Aluksi tulisi kuitenkin tutkia, miten valtiollisen ja kunnallisen talouden rakennetta tulisi muuttaa jotta palkansaajien ansiot voisivat vastata sitä vastuuta, jonka he kantavat meidän elämästämme.

Nr 23: Lön efter ansvar

Ett större ansvar bör ge bättre betalt. Därför har jag inte några problem med att min chef har en högre lön än jag själv, inte heller med att huvudartisten får ett större arvode för konserten än jag som musiker i bandet.

Vem bär då ansvar i ett bredare perspektiv? Även de som tar hand om oss, som barn och som vuxna. Vårt sociala nätverk av trygghet ligger på en hög nivå, men som kommunalt eller statligt anställd i sådana positioner har man ingen vidare bra lön.

Jag tänker bl.a. på grundskolelärare, poliser, anställda inom räddningsväsendet, vårdare. För att göra de här jobben attraktiva så borde lönerna inte ligga så lågt i förhållande till arbete inom den privata sektorn.

Om det här innebär en högre beskattning så är jag personligen beredd att betala min del. Den första impulsen borde ändå vara att undersöka vad som kunde omstruktureras i den statliga och kommunala ekonomin för att kunna avlöna de här lönetagarna på ett sätt som bättre motsvarar det ansvar de bär för våra liv.

Att begränsa skadan i stället för förnuftet

Jag har översatt delar av en rapport som är mycket intressant: ’Harm reduction in nicotine addiction’, publicerad av Royal College of Physicians, London i oktober 2007.  Respektingivande läsning – vare sig man förespråkar snus eller inte så tror jag läsaren kan tillstå att diskussionen rör sig på ett lite högre plan än det grötmyndiga svammel som fyller maktens lokaler här i omsorgsfinland ;) Fortsätt läsa

Hjärnsläpp

Jag har skrattat för mig själv hela dagen sen jag läste artikeln om Christofer Fjellner i Hbl idag (12.3.2009). Fjellner är svensk EU-parlamentariker för moderaterna och kommenterar vårt lands agerande i snusfrågan:

Det är hyckleri. Finlands regering verkar ha fått hjärnsläpp.

Haha… här i norra mumindalen känns det befriande när nån använder den beskrivning som man impulsivt hinner tänka, men sen ändå anpassar till vår lite högtidligare finlandssvenska . Go Christofer, och skaffa mer snus – jag är på väg ditåt :)

Snus bygger broar

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning och i Vasabladet den 12.3.2009)

Jag satt med barnens matteläxor och förundrades över hur långt man kommer med fyra räknesätt och sunt förnuft. Varken läkare eller politiker har klarat sig särskilt bra i medicinska sakargument mot snuset, så nu tar jag upp lansen och rider in i en grå ekonomi på jakt efter fler väderkvarnar.

Finländaren köper alkohol för 770 euro per år, vilket ger staten intäkter på 1,8 miljarder euro.  De kostnader som konsumtionen förorsakar uppgår till 1,35 miljarder. Vinsten per år är 450 miljoner.

1 miljon finländare röker i genomsnitt 1.300 cigaretter per år, sammanlagt 65 miljoner paket. Statens intäkter är 610 miljoner euro per år, kostnaderna för vården av rökarna 250 miljoner euro. Vinsten blir 360 miljoner euro i året. Fortsätt läsa

Nro 24: Kristillisyys, yksinkertaisuus ja moninaisuus

Alkuperäinen versio: ”Nr 24: Kristendom, enfald och mångfald”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Liittyen ajankohtaiseen keskusteluun haluan sanoa, että en ainoastaan hyväksy naispappeja ja homoseksuaaleja, minä tuen heitä. Minä uskon, myös rakkauteen. Raamattu on pitkälti aikansa lapsi vaikkakin sen sanoma on ikuista. Paavalin antaumuksellinen ja oman aikansa mukainen sovinismi ei ole peruste oman leukansa nostamiselle eikä myöskään irrallisia Mooseksen kirjojen sitaatteja voida käyttää lyömäaseina moraalikysymyksissä.

”Rakastakaa toinen toistanne”. Ajattelen usein että uskonnollisuuteen pohjautuvat blogit ovat paikkoja joissa keskustelut ovat kaikkein rajoittuneimpia ja vihamielisimpiä. Jos on totta että hedelmistään puu tunnetaan, olen peloissani.

”Älkää tuomitko”. Se että itse ollaan vakuuttuneita jostain ja että asialla on tuhatvuotinen historia, ei anna aihetta rehentelyyn. On suuri mahdollisuus, että monet liberaalit kristityt olisivat olleet fariseuksia 2000 vuotta sitten jos he olisivat kohdanneet niitä mullistavia ajatuksia joita silloin esitettiin.

Koska kukaan meistä ei tiedä, miten elämä tulisi elää, on luonnollista antaa tilaa niille, jotka vilpittömästi ponnistelevat elääkseen elämänsä niin rehellisesti kuin on mahdollista.

Nr 24: Kristendom, enfald och mångfald

Angående den aktuella debatten så vill jag säga att jag inte bara accepterar kvinnopräster och homosexuella, jag stöder dem. Jag tror, också på kärleken. Bibeln är i mycket ett barn av sin tid, även om budskapet är evigt. Paulus hängivna och tidsenliga chauvinism är inget att haka upp sig på, och man kan inte heller använda lösryckta citat ur Moseböckerna som slagträ i moralfrågor.

’Älska varandra’. Ofta tycker jag att bloggar med religiös botten är de där diskussionen blir minst tolerant och mest hätsk. Om det är sant att man av frukterna kan se trädet så blir jag rädd.

’Döm inte’. Bara för att man är övertygad om något och har tusenårig backup i frågan så finns det ingen orsak att förhäva sig. Chansen är stor att många liberala kristna skulle ha varit fariséer för 2000 år sedan om de hade mött de omvälvande tankar som då introducerades.

Eftersom ingen av oss vet hur ett liv ska levas, så är det naturligt att ge rum för alla som uppriktigt strävar efter att leva livet så ärligt som möjligt.

Nro 25: Kannatan, Ehkä. Ehkä en. Edellistä puhujaa

Alkuperäinen versio: ”Nr 25: jag instämmer. Kanske. Inte. Med föregående talare” 
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Erilaiset mielipiteet ovat demokraattisen yhteiskunnan perusta. Yhteiskunta tulee näkyväksi leikkauspisteissään. Tapaamiset ja keskustelut kehittävät ja johtavat meitä eteenpäin tavalla johon yksin emme yllä. Olen yhtä valmis puhumaan omasta vakaumuksestani kuin uskaltamaan tulla vakuutetuksi että olen väärässä.

Siteeratakseni naapurikaupungin viisautta: ”Roko kaar ha som int kan endär se”. Se että ei pysty muuttamaan mielipiteitään, on heikkoutta. Se kuulostaa paremmalta kokkolanmurteella, mutta ei voi mitään ;)

25 ei ihan satunnaista juttua: Sisällöstä

Tämän kolumnin inspiraatio syntyi Facebookin kohdasta: ‘25 random things [about yourself]‘- tosin sisältö ei ole ihan sattumanvarainen, eikä se kerro vain minusta itsestäni. Alan lopusta, ja jos en saa kaikkea mahtumaan näihin kohtiin, jatkan miinuspuolelle ;)

Ajatuksenani on osoittaa kuka olen, mihin uskon, mistä pidän, tunnen ja mikä minua koskettaa. Rehellisiä tekstejä, suoraan asiaa, niin että valitsijoiden ei tarvitse arvuutella. Saa mieluusti kommentoida!

Nr 25: jag instämmer. Kanske. Inte. Med föregående talare

Olika åsikter är grunden för ett demokratiskt samhälle. Det är i skärningspunkten som samhället blir synligt. Mötet och samtalet utvecklar och leder oss vidare dit vi inte kan nå på egen väg. Jag är lika beredd att tala för min övertygelse som jag är att våga låta mig övertygas om att jag har fel.

För att citera grannstadens visdom: ”Roko kaar ha som int kan endär se”. Att inte kunna ändra uppfattning är ett svaghetstecken. Det låter bättre på kokkoladialekt, men det kan inte hjälpas ;)

25 inte helt slumpmässiga saker: beskrivning

Den här kolumnen är inspirerad av facebookens ’25 random things [about yourself]’ – även om den är inte helt slumpmässig, och inte enbart om mig själv. Jag börjar från slutet, och om jag inte får in allt så får jag väl gå över på minussidan :)

Tanken är att visa vem jag är – vad jag tror, tycker, känner, berörs av. Ärliga texter, rakt på sak, så att väljaren inte behöver gissa sig fram. Kommentera gärna!

Kyrkpress på bloggen

Jag tog ett litet sidospår i cyberspace idag och gick in på Kyrkpressens bloggsidor. I vanliga fall brukar jag inte besöka den siten, eftersom jag bara blir deppad.  Även om inläggen och kommentarerna har en viss andlig accent så rör sig diskussionen ändå i samma stil som på nätet i övrigt – alla får tycka, alla bör tycka, det mesta tolkas till det värsta, ingen behöver ursäkta sig. Fortsätt läsa

Rikollisen tunnustukset

Alkuperäinen versio: ”En brottslings bekännelser” 
julkaistu torstaina 12. helmikuuta 2009
Käännös: Tom-Erik Blomqvist
 

———————-

Tämän kirjoituksen tarkoituksena on käsitteiden määritteleminen. Pääkirjoituksissa, artikkeleissa ja yleisönosastokirjoituksissa huomautetaan jatkuvasti että olen toiminut lainvastaisesti Pietarsaaren torilla 5. päivä joulukuuta 2008.

Tämä ei ole totta, tai ainakin hyvin epätodennäköistä. Fortsätt läsa

PW i USA, dag #11

Idag blev det bilkörning här i USA, 12 år sen sist. Hade inte precis vanan inne, och dessutom kör de  oberäknerligt här – lite som när Nykarlebyborna gör en vänstersväng från höger fil på den norrgående esplanaden när de plötsligt får för sig att köpa grisar från Lillkungs konditori. Nära varann kör de också. Fortsätt läsa