insändare

13 inlägg

Debatt i ÖT den 23 och 24 oktober 2013

2 kommentarer
Debatt I pressen

Tolerans för dem som vill tro

Angående pridefestivalen. Eftersom ÖT ger spaltutrymme nästan dagligen åt homoapologeter, så vill jag skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap.

Vi vill aldrig nedvärdera någon eller trampa på någons människovärde på grund av sexuell läggning, men Bibeln lär att utlevd homosexualitet är synd.

Äktenskapet enligt Bibeln är instiftat av Gud mellan man och kvinna och är heligt.

Ett förbund mellan samkönade par strider alltså mot Guds skapelse och borde rimligtvis strida mot alla Kristnas uppfattning, ifall vi tror på Bibeln som Guds ord.

ÖT med redaktör Othman i spetsen har ganska kraftigt kört de homosexuellas sak den senaste tiden, och det har förvånat mig, eftersom man säkert är medveten om att många av prenumeranterna har en biblisk syn på denna sak, ändå verkar det som om ÖT skulle försöka med våld ändra folks uppfattning i denna sak.

Man talar om tolerans i vår tid, men toleransen verkar inte finnas alls mot de människor som vill tro som Kristi kyrka har trott i 2 000 år.

Stig-Erik Enkvist, insändare i ÖT 23.10.2013

———————-

Låt människor välja själv

Stig-Erik Enkvist vill i sin insändare i ÖT den 23.10 ”skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap”.

Rakt igenom bibeln – i skapelse, genom syndafall, över Golgata, ut på gator och torg – ringer ett oerhört budskap: Gud vill att människan, med alla sina fel och brister, ska få välja själv. Utan det fria valet faller kristendomen platt till marken. Så låt då, för Guds skull, människor välja hur de närmar sig Gud.

Patrick Wingren, insändare i ÖT 24.10.2013

 

CITAT: DIT STRÅLKASTARNA INTE NÅR

Citerat

När det är barncancergala i TV vet givmildheten inga gränser. Företag, institutioner och privatpersoner tävlar mot varandra för att få sitt namn visat i rutans nederkant och miljonerna rullar. Och tur är väl det, för varenda cent behövs till forskningen i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom och då särskilt när den drabbar våra mest oskyldiga; barnen.

Men när strålkastarna slocknat ock konfettin landat så fins vi kvar, alla vi som lever med det, alla vi som har en liten i familjen som drabbats. Mitt i all förvirring, kaos och sorg som den utdragna vårdperioden innebär måste man, i skuggan av alla givmilda galor, börja jaga pengar från alla tänkbara håll.

Vi tror ju (dumt nog) att vi ska vara skyddade med vår allmänna socialförsäkring och allsköns försäkringar men så är det tyvärr inte. man ska klara sig på ca 70 procent av sin normala utkomst medan kostnaderna ökar betydligt. Vårdande förälders sjukersättningen är inte i närheten av den vanliga lönen och beskattas desto hårdare. Det ska väl löna sig att arbeta och inte gå och dra benen efter sig…

Visst får man ersättning för resor och vissa mediciner men man ska ändå ligga ute med pengarna och nå upp till ett självrisktak. Till allt det kommer även dubbla hushåll då familjen är splittrad mellan hemorten och vårdorten när vårdföräldern knäar under pressen måste ibland även den andra föräldern sjukskriva sig och rycka in.

I Karleby råder dessutom en spariver och en byråkrati som går utanpå det mesta och som är i total avsaknad av sunt förnuft. Exempelvis skulle stödet från staden inte kunna betalas ut förrän ett hembesök gjorts och eftersom pojken åkte skyttelktrafik mellan intensiven och canceravdelningen i ett par månader var ju det inte möjligt, alltså skulle saken få vänta. Strunt samma i alla vårdintyg som utfärdats och läkarutlåtanden från neurokirurger och cancerexperter. Efter mycket kämpande kom  så det lägsta stödbeloppet, i väntan på hembesök.

Blanketter ska fyllas i, den ena krångligare än den andra och väldigt få anpassade till situationen med ett långtidssjukt barn i familjen. De fleta riktar sig till handikappsituationer och hemvård av äldre.

På andra håll i landet får familjerna väldigt mycket gratis från sina sjukhus medan vi Karlebybor måste köpa detsamma dyrt från apotek. Alla reseersättningar från FPA måste kontrollräknas då vi fått för lite ersättning viD ett par tillfällen. När pojken är som mest isolerad p.g.a. sin bakteriekänslighet och kräks galla på tom mange av cellgifterna skulle jag vilja ösa presenter över honom. I stället måste jag kanske försöka förklara för honom att vi inte hade råd att bo kvar i huset, för han har haft mage att gå och bli sjuk.

Olika föreningar och till och med arbetskamrater har hjälpt till så mycket de kan men det förslår inte långt när räkningshögarna hopas.Var är strålkastarna nu? Jag skulle utan tveka köra pojken till Uleåborg, i en sponsrad bil, helt fullkletad med klisterdekaler från olika företag, i vissheten att jag skipper dyra underhållsreparationer. Jag skulle lugnt kunna gå omkring på stan ett år i rosa kanindräkt om jag kunde glömma huslånet under tiden.

Cancervården är i stort en standardiserad mall som sedan anpassas vid behov till individen. Varför kan inte makthavarna presentera något liknande; en utkomstmall till drabbade familjer i paritet med lönen som sedan finputsas vid behov? Varför måste man drabbas även ekonomiskt när situationen redan i sig är en tragedi? Tumörer och leukemi är ganska svårfejkade, trots allt.

Ni företagare, sök upp närmaste drabbade barncancerfamilj och skänk vad ni kan och dra av det i bokföringen. Det blir mycket goodwill till liten nettokostnad. Finns det ingen strålkastare så skicka gärna en ficklampa och skriv myndigheterna på näsan. Vi kämpar i mörkret så länge…

Andy Bjerén, insändare i Österbottens tidning den 24 maj 2013

ÖT villigt utnyttjad

2 kommentarer
Debatt I pressen

Utdrag ur chefredaktör Henrik Othmans replik till min insändare i ÖT 5.2.2011:

”[…] Till skillnad från vad Wingren läst sig till har ÖT ingalunda bara haft stora rubriker om avlägsna flygolyckor – vaccineringsproblematiken har fått betydligt mer uppmärksamhet än dessa.

Helt riktigt är att objektivitet är något som är lättare att sträva till än att uppnå, men det exempel Wingren ger om trilskande flygplan belyser snarare en psykologisk mekanism kring hur uppmärksammade händelser ger fokusering på en viss företeelse än brist på objektivitet.”

Nope. ”Flygplanssyndromet”  är ingen psykologisk mekanism, det är kalkylerad spekulation i folks rädsla. Samma gäller vaccineringen. ÖT har inte belyst någon problematik, utan följt drevet där det vädrats blod. Därav aktiviteten från tidningens sida, både som en del av svininfluensa-hypen och nu senare i rapporteringen av narkolepsifall. Rädsla säljer – det vet affärsmän bakom vaccin, och det vet också de som driver ett tidningshus. Ändå verkar ÖT-redaktionen ovillig att reflektera över sin egen delaktighet i att det gick som det gick.

Den vanliga, ointressanta säsongsinfluensan har en tiofalt högre dödlighet än svininfluensan. Ändå skulle alla vaccineras, och ve dem som inte villigt kavlade upp ärmarna, dessa ansvarslösa medborgare som inte lyssnade på experterna. Sen, plötsligt, tvärstopp. Överblivna doser för miljoner, och hundratusentals barn med potentiellt injicerad sjukdom.

Nu, när byket ska tvättas, tar reportrarna upp sina anteckningsblock igen, eftersom snart sagt varje finländsk medborgare rörs – av dåligt samvete, av ilska, av oro, av stilla cynism, av förlorad tilltro till staten. Med minne som en guldfisk söker journalisterna syndabockar. Vaccintillverkarna har – surprise surprise – en läglig klausul som fråntar dem ansvar för följderna. En strålande affär, i vilken ÖT quasi pro bono bidragit med den mest förrädiska typen av reklam: ”objektiva” nyheter som slagit läsaren när garden var sänkt, när händerna hölls om barnen.

Kanske tidningarna klarar sig ur sin uppenbara skuld genom att i vanlig ordning bära neutrala reflexvästar med logon ”press” när det drar ihop sig till gatlopp med tjära och fjädrar. Hur som helst vore det betydligt smartare att under räfst- och rättatinget inte ställa fram sitt tvättfat och i en sarkarstisk ton två sina händer på kolumnplats, som Marcus Jansson.

Den sista procenten

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 31.7.2009)

Hufvudstadsbladet 29.7: Olof Hermansson i Munsala vägrade betala straffavgift till Ekorosk för att han inte har en ordnad avfallstransport. Han fick rätt i högsta förvaltningsdomstolen – Ekorosk ålades att återbetala straffavgifter på 200.000(!) euro. Hermansson komposterar, återvinner, lever närmare det biologiska kretsloppet än många av oss andra.

Österbottens tidning samma dag, Mika Ojamies (kommunikationschef, YLE) ger en replik till Emma Ådahls insändare (ÖT 26.7) om medieavgiften: ”Arbetsgruppen har ansett att en medieavgift är en bra och säker lösning för att trygga public service-utbudet i Finland.” […] ”Förslaget att införa en medieavgift har heller inte kommit från bolagets sida. Det bör också här betonas att 99 procent av finländarna tar del av YLE:s utbud [tv, radio, internet] minst några timmar per månad.”

Tillbaka till Hbl:s reportage, citerande Ekorosks vd Olli Ahllund i fallet Hermansson. Han tycker att minimikostnaden för avfallstransport ”är så liten att det inte är något att diskutera.” Samtidigt utesluter han inte att det finns människor med en annorlunda livsstil: ”Det är alltid svårt att göra upp lagar som rättvist beaktar 100 procent av befolkningen.”

Både och, vill jag påstå. Någon slags konsensus bör säkert eftersträvas. Samtidigt är en blind lagstiftning som inte respekterar individens personliga rättsuppfattning helt sanslös. Det räcker inte att stifta lagar som omfattar 99% av befolkningen om man samtidigt kriminaliserar den procent som upplever att de handlar rätt. 50.000 finländare blir plötsligt förbrytare. Var går gränsen – när är det ok att lagstifta mot 5 eller 6 procent?

Finlandssvenska politiker med någon slags överlevnadsinstinkt borde, oberoende av partitillhörighet, vara bland de första att inte släppa djävulen över bron – vare sig det gäller sopor, medieavgift, eller andra gränsdragningar där individen borde få välja utgående från sin egen övertygelse.

Patrick Wingren

Debatt med Nils-Anders Granvik (SFP) i ÖT och Vbl

Andra texter Debatt EU-valet 2009 I pressen

13.6.2009
—————-

Nils-Anders Granvik gav en replik (eller snarare reprimand) till mitt inlägg ”Finlandssvensk folkdans med väljarna” (ÖT 11.3, Vbl 12.3).

Granviks replik publicerades i ÖT den 12.3 under rubriken ”Liberalism kräver respekt”, och i Vbl den 13.3 med rubriksättningen ”Märkligt sätt att fira valsegern”.

Med risk att bryta mot upphovsrätten återger jag här repliken i sin helhet. Jag antar att Granvik vill bli läst, eftersom han skriver i insändarspalterna, så jag ser inget osjysst i det:

Bästa Patrick Wingren. Det är på ett märkligt sätt du ”firar” valsegern, som du själv på ett storartat sätt bidrog till.

Nästan 6.000 röster i ett val är en anmärkningsvärd framgång även för en etablerad politiker. Jag känner aktning för ditt mod att stå upp för individens frihet.

Som medlem i den arbetsgrupp som hade i uppdrag att vaska fram kandidater inför valet vet jag att du skjuter grovt på sidan av målet i de beskyllningar du framför i din insändare. Bekymret var att få 20 seriösa kandidater och inte att taktikera i syfte att få ”rätt” kandidat vald.

Ni kandidater lyckades samla de behövliga rösterna, trots alla odds för motstatsen. Tack för det!

Tyvärr missar du också totalt, på ett fult sätt, i bedömningen av den interna maktfördelningen i SFP. Som den kanske inte allra mest liberala sfp-aren har jag under resans gång lärt mig att en av liberalismens grundpelare är respekten för andras åsikter. Det kravet kan man inte ställa enbart på andra.

Utan den insikten kan vi säga adjö till vårt Svenska folkparti.

Nils-Anders Granvik

Jag svarade så här, publicerat i ÖT den 13.3. Bör logiskt sett dyka upp i Vbl under helgen.

RESPEKT FÖR DEMOKRATIN

Nils-Erik Granvik: Nominering av kandidater är en sak, finansiering en annan. Jag lånar ännu en gång det berömda citatet från filmen ”Alla presidentens män” (1976), från journalisten Woodwards intervju med källan till uppgifterna som fällde Nixon i Watergateskandalen: Följ pengarna.

Granvik förväxlar respekt med att hålla käft. Därmed understryker han på ett bra sätt sitt eget uttalande att han nog kanske inte är den allra mest liberala SFP:aren. Nu verkar han dessutom alldeles självmant placera sig på de aningslösas lista.

Det är inte brist på respekt, eller fult, att jag säger det jag uppfattar som sant. Det är kanske till och med lite onödigt respektfullt att göra det först nu efter valet, men det var faktiskt av hänsyn till alla andra.

Däremot vore det respektlöst mot väljarna att inte säga som det är. Väljarna bör få veta hur det ligger till, och samtidigt också bli försäkrade om att deras röster ändå bar ända in i den liberala partigruppen i parlamentet. Deras röster nådde längre än partiet egentligen gjorde sig förtjänt av.

Patrick Wingren

Att se barnet

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009 Insändare

ATT SE BARNET

(Inskickad till tidningarna 19.5.2009)

SFP stöder homosexuellas rätt att adoptera barn, och det här väcker våldsam debatt. Ett av argumenten som framförs av motståndare är att man bör ta den svagare partens sida, tala för det barn som är för litet att välja självt.

Men ingen väljer sina föräldrar, varken biologiska barn eller adopterade. Det finns definitivt lyckliga familjer med heterosexuella föräldrar. Det finns också splittrade familjer med komplicerade vuxenrelationer, sammanhållna familjer med isande kyla mellan de vuxna, ensamstående föräldrar som gör allt de bara orkar och kan för sina barn. Jag tror knappast vi har något facit – själv måste jag åtminstone lära mig lite i taget vad det innebär att vara pappa, och Gud ska veta att jag gör misstag på vägen. Ändå är jag oerhört tacksam för möjligheten att leva så.

Adoptionsrätt skulle ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att gå igenom lämplighetsutredning utförd av adoptionsnämnden. Det är inte rätt att säga att det här handlar om omotiverad jämställdhet – det är fråga om att inte diskriminera, i linje med landets grundlag. Lagstiftningen bör ge alla en ärlig chans, alldeles oberoende av vår personliga åsikt i frågan.

Själv tror jag på den traditionella familjen, fastän realstatistiken runt omkring mig verkar mena annorlunda. Jag tror också på andra familjesammansättningar, både sådana som livet framkallat och sådana man väljer själva. Jag stöder alla vårdnadshavare som bryr sig och vill barnets bästa, både hetero- och homosexuella, i par eller ensamma.

Det här gör jag eftersom jag är övertygad om att det viktiga är att barnet känner sig tryggt, sett, och älskat. Eftersom det inte är min rätt att gå in och bedöma i vilka former ett barn kan känna så, så vill jag gärna lämna lagdörren på glänt för alla uppriktiga försök att skapa sådana uppväxtmiljöer.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Styvmoder Hautala

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009

STYVMODER HAUTALA

(Inskickad till tidningarna 11.5.2009)

Heidi Hautala (De Gröna) har varit på valturné i Österbotten, och passade på att uttala sig om snuset. Hon är kritisk till att Sverige fick sitt undantagstillstånd, vill att snuset skall vara förbjudet
i EU.

”Ibland måste man bara skydda medborgarna mot skadliga ämnen. Vissa
klarar helt enkelt inte av att själva hantera det.”

Så säger alltså Hautala i Österbottens Tidning 11.5, symboliskt nog med en kopp kaffe (eller möjligen te) i handen.

Vilket automatiskt ger följdfrågan: om hon förespråkar förmynderi, var går då gränsen? Vad händer när koppen rycks undan av dem som vet vad som är bäst för henne?

Begränsning och förbud av snus och internet delar åsikterna inom snart sagt alla partier. Åtminstone de stora finländska dagstidningarna har båda frågorna i sina webbtest av EU-kandidaterna, så det är lätt att kolla var vi står. Frågorna är bra indikatorer på i vilken mån kandidaterna ser sig ha rätt att ta hand om folket – det folk som
väljer dem, och som vissa strax därefter vill omyndigförklara. Märklig tanke.

För mig ingår båda frågorna i en livsprincip som jag vill kämpa starkt för: det att människan måste bli betrodd med ansvar för att kunna göra sådana val som får henne att växa på sitt eget sätt. Förutom som en del av den här grundprincipen så är snuset dessutom en sakfråga för mig. Snusförbudet är djupt ologiskt och orättvist, och kriminaliserar det som inte upplevs som kriminellt. Det här irriterar mig enormt.

Jag talar varken för eller emot användning av snus. Jag vill bara som myndig, tänkande person ha rätt att kunna välja själv. Eftersom den finska staten nickar med i EU:s linjedragning så är EU-parlamentet det bästa stället att föra kampen vidare.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Lith sår för en bitter skörd

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Publicerad i Vasabladet den 7.5.2009)

Mikael Lith, ordförande för de sannfinnländska ungdomarna i Vasa, angriper SFP i sin insändare ”RKP:n tähti sammuu” i Pohjalainen den 30.4. Metoden är den gamla beprövade, söndra och härska. Han försöker slå in en kil mellan olika finlandssvenska regioner, särbestämmer helsingforsare som naivt liberala och oss österbottningar som mera förnuftiga och realistiska. Jag köper det inte.

Partipolitiken i finland går igenom en svår tid där identiteten prövas. Polariteten mellan vänster- och högerfälten är inte lika stark som tidigare, och därför blir också spänningen kring mittpunkten lägre. De liberala partierna riskerar att hamna i en ljum mittzon.

SFP lär sig den hårda vägen att språket i sig inte automatiskt ger identitet, utan att det är i rikedom i mångfalden som styrkan bör sökas. Det är en svår men nödvändig process, där gallupsiffrorna sist och slutligen spelar en mindre roll. Mycket viktigare är vad detta innebär för väljaren. Partiet framstår allt klarare som ett sant humanistiskt alternativ där respekt för individen – oberoende av hennes språk, kön, sexuella läggning, tro eller hudfärg – är det centrala.

”Invandrarkritisk” är ett snällt ord för de högervindar som fyller misstrons segel och vill stärka nationaliteten genom att subtrahera, genom att bestämma vad Finlands folk inte är. Jag tror att landet är mycket starkare än så. En tillräckligt trygg nation behöver inte vara rädd för att dela syre med resten av världen.

Själv vill jag vara invandrarneutral, möta alla människor lika. Jag lyckas inte alltid, men lär mig på vägen, genom försök och misstag. Det är självklart att det finns flyktingar som missbrukar det sociala välfärdssystemet, precis som en del av oss finländare gör. All sann människotillvänd struktur är sårbar, öppnar för utnyttjande.

Det är mycket enklare att vara hård än öppen, också i kortsiktigt politiskt tänkande. Det är ändå inte i längden hållbart att vattna folkmyllan med vatten ur sura källor. Vad man sår får man skörda.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Polemik med Matti Savolainen

Andra texter EU-valet 2009 Insändare

Debatt i tidningen Keski-Pohjanmaa, april 2009.
Utdraget ur Savolainens text är översatt till svenska av mig.

Wingren:

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan. […]

Savolainen:

Patrick Wingren talar om för oss vad han vill arbeta med om han väljs in till Bryssel. Jag skulle vilja ge några kommentarer:

1) Snus. Det verkar som om detta tveklöst giftiga och cancerframkallande ämne har varit ett av SFP:s viktigaste ärenden under hela vintern. Under devisen om medborgarnas fria vilja och unionens fria handel tycks man kunna argumentera för vad som helst.

I och med att Wingren och ledande personer i hans parti jämför snus med tobak och förespråkar snuset som mindre skadligt och därför mera acceptabelt kan man öppna för en diskussion där man jämför alkohol och cannabis. Enligt forskningen så är ju alkoholen betydligt skadligare och mera beroendeframkallande än cannabis.

Är Wingren även beredd att förespråka en legalisering av cannabis, i linje med hans tidigare logik? Cannabisförbudet är ju, citerande hans ord, ”ologiskt, orättvist och skadligt för hälsan.” […]

Wingren:

Matti Savolainens kommentarer till min att-göra-lista bör i sin tur kommenteras:

1) Snus. Savolainen tillskriver mig en liberalism som jag inte känner igen. Jag förespråkar inte en villkorslös frihet, utan en frihet under ansvar – både i individens eget val och i ekonomin.

Däremot är Savolainens följdfråga angående alkohol och cannabis alldeles motiverad, och väntad. Först några viktiga skillnader i jämförelserna: snus är en mindre skadlig version av exakt samma produkt, dvs tobak, vilket gör ett snusförbud djupt ologiskt. Vidare är tobak i alla dess former knappast mera ’mind-altering’ än en chokladstång, medan effekten på sinnet är en helt annan för både alkohol och cannabis.

Alkoholen har, på gott och ont, en klar social funktion. Användaren av cannabis tenderar att dra sig inåt, bli mera associal. Samtidigt är priset för missbruk av alkohol mycket högre. Överdrivet bruk av cannabis drabbar i första hand individen i dennes egen relation till sin omgivning, alkoholmissbruk ödelägger ofta både individen och omgivningen.

Snusförbudet är att sila mygg och svälja kameler. Cannabisförbudet i relation till alkoholen är då mera som att acceptera kameler och diskvalificera dromedarer. Fördelen av att cannabis släpps fri är för mig personligen inte lika tydlig som i fallet med snus, och därför inte en sak jag tänker driva på min agenda. Jag vill välja sånt som resonerar i en djup personlig övertygelse. Samtidigt vill jag klart säga att jag, precis som Savolainen antar, i princip upplever cannabisförbudet som inkonsekvent. Som sittande EU-parlamentariker skulle jag rösta för en legalisering om frågan gick till omröstning.[…]

Länkar till inläggen:
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112701&forum_id=12001&task=2

Älytön mediamaksu

EU-vaalit 2009 Kirjoitukset Lehtien yleisöosasto Suomeksi

(Lähetetty suomenkielisiin sanomalehtiin 25.4.2009)

Vielä löytyy yksi ministeriön työryhmistä pyöräilemästä ulkoa ilman mitään kontaktia maantiehen. Onko todellakin niin että kansalaisten pitää jälleen kerran vedota maalaisjärkeen? Uskottavuus luhistuu koko ajan – jokainen ehdotus joka ei ole sopusoinnussa yksilön todellisuuskäsityksen kanssa on naula luottamuksella valittujen arkussa. 

Vaikka Yleisradio on riippuvaisempi kuin moni uskoo, kaupallisesta kontrollista vapaan neutraalin median ylläpitämisessä on kuitenkin pointtinsa. Tehtäköön siis tämä oikeudenmukaisella tavalla – rahoittamalla YLE samalla tavalla kuin muutkin yhteiskunnan palvelut, tuloihin sidotun progressiivisen verotuksen kautta.

Osalle kansasta 175 euroa on turhanpäiväinen summa, toisille tuntuva osa vuosibudjettia. Minulla on ystäviä jotka eivät eettisistä ja uskonnollisista syistä käytä ”virtaavaa mediaa” kuten TV:tä, radiota tai internettiä. Nyt työryhmä odottaa että kaikki taloudet ottavat vastaan samansuuruisen laskun ja maksavat sen tottelevaisesti.

Holhousta, sanon minä. Yksilön liikkumavapautta kiristetään. Jälleen.

Patrick Wingren, Pietarsaari
EU-ehdokas, RKP

 


Tyrannosaurus Press

Andra texter EU-valet 2009

Hufvudstadsbladet fortsätter att utmärka sig.

Jag reagerade på den föreslagna medieavgiften genom att skriva en insändare som jag skickade till de finlandssvenska dagstidningarna den 23.4. Inlägget kommer inte att publiceras i Hbl, eftersom de vill ha unikt insändarmaterial.

Om man vill ha en insändare publicerad i finlandssvensk press så kan man alltså välja mellan att

  1. Sända den enbart till Hbl, vänta 1-2 veckor, och sedan med lite tur kunna läsa den i Tidningen. Den då lite föråldrade texten når sent om sider Helsingfors med omnejd, och faktiskt även några finlandssvenskar som inte bor på pendelavstånd från Mannerheimvägen.
      
  2. Sända den till alla finlandssvenska tidningar och få den publicerad inom några dagar, när ämnet fortfarande är aktuellt. Dock inte i Hbl, eftersom de vill vara speciella. Här ett utdrag från debattredaktionens mail till mig (den 24.5):

Hbl vill göra en så bra produkt som möjligt och erbjuda unika texter för våra läsare. Att publicera texter som redan ingått i andra tidningar (vi har oftast en kö på fler dagar medan lokaltidningarna får in en text kanske redan följande dag) är precis detsamma som om det bara skulle finnas ett bilmärke att välja mellan eller att du tvingas använda grannens redan snusade snus.

Intressant. Det första som slår en är att Hbl tycks ha en ordentligt utvecklad korrekturläsning, för resonemang på den här nivån ser vi ju till all lycka inte så ofta i själva papperstidningen. Analogin till bilar och snus är så lätt att gå åt att jag helst drar en barmhärtighetens slöja över just den delen av svaret :)

Men när skrattet lagt sig blir man vemodig, och till och med lite rädd – kanske redaktionen faktiskt har en så snedvriden bild av sin egen tidning? I så fall vill jag försöka hjälpa till. Jag drar gärna mitt strå till stacken genom att rakt på sak föra fram några fakta som kan hjälpa tidningen till en sundare självbild:

  1. Hbl är inte landstäckande. Tidningen läses mer eller mindre flitigt i Helsingfors med omnejd, men största delen  av (Svensk)finland orkar inte riktigt bry sig. Därför skickar vi insändare till  flera tidningar, så att alla kan läsa det som vi anser viktigt att förmedla.
     
  2. Att ha en kö på flera dagar (läs 1-2 veckor) gör faktiskt tidningen unik, men inte på det sätt som redaktionen önskar. Den blir bara hopplöst ’out’. Läsarna kan inte reagera dynamiskt på det som skrivs i tidningen eftersom det tar så pass länge för responsen att synas, och därför förlorar diskussionen sin energi. 

Det bästa sättet för Hbl att kunna erbjuda en så bra produkt som möjligt vore att kräva unika texter av journalisterna, att effektivera debattströmmen, och att omedelbart våga se sig självt för det man är: ett långt ifrån oersättligt tidningsflaggskepp som manövrerar långsamt, självsäkert, och med föråldrat sjökort.

Eller, med hänvisning till rubriken… klumsa omkring om ni så vill, Hbl, men se efter var ni sätter ner tassarna – klimatet runt om er blir kallare för varje gång ni trampar på era läsare och debattörer, och uråldrade kolosser har också tidigare haft problem med istider :)

För enkelt, Almqvist!

25 saker EU-valet 2009 Insändare

(Insändare inskickad till tidningen Pohjalainen den 25.4.2009, övers. Terhikki Mäkelä)

I en intervju i tidningen Pohjalainen den 20.4 säger Fredrik Almqvist (EU-kandidat för SDP)  att en EU-parlamentariker bör vara kunnig, skicklig och ha ett nätverk för att kunna handla och ta ställning i sakfrågor. Han motsätter sig att någon med otillräcklig livserfarenhet vill till EU-parlamentet.

Jag håller inte med. Ett dynamiskt EU-parlament borde vara en miniatyr av folket i Europa, och Finlands folk bör välja de parlamentariker de kan ge sitt förtroende. Ålder är en bisak, det är de personliga kvaliteterna och värderingarna som är det viktiga.

Almqvists diagnos utgår från att visheten ökar med åldern. Det är inte nödvändigtvis sant. Man blir livserfaren i den mån man vågar leva, inte genom att transportera sig till ålderns höst i väntan på att bli tillräckligt erfaren för att kunna börja agera. 

Kunnighet, skicklighet och nätverk är inte statiska resurser. Det här förstår goda ledare, som hela tiden vågar ifrågasätta och utmana det de redan vet. Några av de själsligt friskaste och yngsta människor jag mött har varit dubbelt så gamla som jag själv, nyfikna som barn på det som finns kvar att lära. 

En stor del av folket söker efter en EU-kandidat som – oberoende av ålder – kan bidra med ett politiskt oerfaret sätt att tänka. Någon som kan tala med en röst de känner igen, befriad från tomma ord. Själv instämmer jag med Sokrates i att ”verklig vishet är att veta att man ingenting vet”, och ser det här som den sundaste utgångspunkten för att ödmjukt växa med uppgiften som EU-parlamentariker.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Wingrens att-göra-lista

1 kommentar
Debatt EU-valet 2009 I pressen Insändare

(Insändare skickad till Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 2 april 2009.)

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan.

2) Kvarkentrafiken. Den viktiga kontakten mellan Österbotten och Västerbotten dog när vi gick med i EU. Tax-free via Åland är ett undantag som måste balanseras i vår region. Antingen byggs en bro eller så stöds färjtrafiken. Jag föredrar bron, eftersom den påminner mindre om konstgjord andning. I båda fallen bör finansiering komma från EU, om unionen på allvar ska kunna stå bakom sin ambition om ”ett regionernas Europa”.

3) Energin. Jag tror på energi från förnyelsebara källor. Återanvändning låter bättre än skräp – särskilt radioaktivt avfall, som våra efterlevande får dras med i hundratusentals år. Vi borde absolut hushålla bättre med energin, och där måste EU komma med bättre förslag än att förbjuda glödlampor och sänka temperaturen i de finländska hemmen.

Patrick Wingren
EU-kandidat för Sfp