Nr 21: Civil olydnad

Demonstrationen på torget den 5 december 2008 var ett exempel på civil olydnad. Några ser sånt som kriminellt, andra anser det vara ett tecken på ett sunt fungerande och självreglerande demokratiskt samhälle. Jag hör till den senare kategorin.

För att vara tydlig blir det angeläget för mig att definiera själva begreppet. I civil olydnad är det viktigt att man berättar vad man gör, och varför.

Låt oss säga att en vägsträcka har hastighetsbegränsningen 60 km/h, och att jag är övertygad om att det här stressar bilförare till att göra riskabla omkörningar… att det gör vägsträckan osäkrare, i stället för tvärtom.

Jag kan reagera på olika sätt:

• Jag kan skriva insändare, kontakta trafikministeriet, tala med riksdagsmän, demonstrera med skyltar märkta ’höj hastigheten på vägsträcka x’. Det här är parlamentariska, laglydiga metoder. Problemet är att processen ofta är utdragen och att det är svårt att få allmänheten att reagera.
• Jag kan strunta i lagen och helt enkelt bara köra överhastighet, eftersom jag tycker att hastighetsbegränsningen är idiotisk och direkt farlig.

• Jag kan även meddela myndigheter, media (och därmed allmänheten) att jag kommer att köra för fort vid en viss tidpunkt, och sen göra just så. Polisen reagerar, sköter sitt jobb genom att stoppa mig och ge mig böter. Allmänheten reagerar också – vissa blir förargade, andra stöder handlingen. Debatten öppnas och det hela blir plötsligt väldigt aktuellt. Opinion bildas, och om tillräckligt många stöder det jag gjort så skapas ett tryck på beslutsfattarna.

Det sistnämnda är civil olydnad. Den sker aldrig i det tysta, utan öppet. Den som utför handlingen är både medveten om konsekvenserna och beredd att ta sitt straff. Nån kan tänkas hoppa på spårvagnen i Helsingfors och åka utan biljett för att man tycker att kommunaltrafik skall vara avgiftsfri för alla. Gör man handlingen offentligt känd i förväg så är det civil olydnad, gör man det i tysthet så är det enbart ett lagbrott.

Skulle tusentals snusare praktiserat civil olydnad och sålt snus på torgen i slutet på 1990-talet så skulle vi knappast ha haft den situation vi har idag, där fängelsedomar duggar tätt över dem som sålt en produkt som i majoritetens ögon inte borde vara förbjuden. Jag hoppas innerligt att totalförbudet av snus inte vinner laga kraft i Finland, men om så sker så är det definitivt dags att agera med sund medborgerlig aktivitet.