svart-vitt

12 inlägg

Citat: ”Päivi Räsänen är inte kyrkan” (ÖT 19.10.2010)

Det sorglustiga med Homoilta var att det som väckte finländarnas vrede främst var vad Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen sade i programmet.
Räsänen är läkare och partiordförande, inte präst och än mindre högre prelat med officiell status som kyrkans megafon.

[…]

Det är helt begripligt att Räsänens uttalande väckte kraftiga reaktioner, och hur uppriktigt hon än står för sin syn bär hon ansvar för medlemsflykten.
Frågan är dock om inte denna flykt är ett skott i foten på den rörelse som vill se förnyelse inom kyrkan.
Då de liberala krafterna flyr fältet, vem blir då kvar? Jo, de som företräder den gamla ordningen och inte är beredda att inkludera utövande homosexuella i den kyrkliga gemenskapen.

Henrik Othman, ledare i Österbottens Tidning, 19.10.2010
http://www.ot.fi/Story/?linkID=130029

Citat: ”Räsänen kan inte fly sitt ansvar”

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

[…] ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

[…]

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Kyrkominister Stefan Wallin (SFP), blogginlägg 17.10.2010
http://stefanwallin.blogsome.com/2010/10/17/rasanen-bara-en-kvinna-i-ledet/

Religiös och politisk meningslöshet

(Insändare publicerad i Vasabladet den 10.3.2010)

Den ekonomiska inflationen avtar genom stimulansåtgärder framtvingade av lågkonjunkturen, men orden ligger sämre till. Det underbara och härliga beskriver vi flitigt i vår vardag, och plötsligt har vi inga ord kvar när vi möter det sant underbara och härliga.

Definitioner är oerhört viktiga för oss. I vardagen vill man veta var man har någonting. Bibelns första kapitel bemödar sig på ett rörande sätt om att kalla det som blivit till vid namn. Det är ingen slump att Ernst Jacobson (Vbl 3.3) och Markus Österlund (Vbl 4.3) med tusentals tecken försöker åskådliggöra det som de innerst inne tror på – det som förlorat betydelse, det som förvanskats.

Få av oss har en erfarenhetsbaserad relation till orden, och i den totala begreppsförvirring som råder – i 2000-talets missriktade fläkt av individualism – vill vi själva bestämma ordens laddning, i stället för att låta mellanmänsklighet ge orden dess innebörd. Jag respekterar både Jacobson och Österlund, och båda har varit viktiga för mig. Därför lägger jag bort niandet härefter.

Ernst, Markus: det går inte. Det spelar ingen roll hur någon vill definiera kristen fundamentalism eller politisk liberalism i spaltmetrarna. Det hjälper inte hur mycket man agerar maskinmästare – öppnar skyddskåporna och visar hur allting fungerar – när själva slutprodukten ändå upplevs som rutten.

Fundamentalistisk kristendom är för den stora allmänheten lika med förbud, med självklara svar, med dödahavsrullar, med T-skjortor med texten ”Turn or burn!” (jo, sådana finns.) Jesu budskap 180 grader ur fas.

Någonting är väldigt fel när medmänniskan bemöts som frälsningsobjekt, för korståg rimmar så oerhört illa med grundidén. Jesus själv agerade helt annorlunda, intuitivt, mötte människorna i situationen, utgående från kontexten. Läsning av HELA bibeln – och en minst lika lång tidsinsats av eftertanke – rekommenderas före eventuella missionstillfällen.

Politisk liberalism har också kapats. Möjligheterna i liberalismens generösa perspektiv öppnar för missbruk av grundtanken, man kan slugt smyga in nästan vad som helst. SFP flaggar sig som liberalt men framstår som en allt mer hjälplös rödgul vimpel i regerings- och riksdagsblåsten, vajande från kant till kant i nyckfulla, byiga vindar. Utspelade politiskt låter man stridslarmet ljuda genom stormen: ”Börja på svenska, börja på svenska!”

Faktum är att minoritetsställningen inte på något sätt är negativ för partiet, tvärtom: det är en ohygglig tur att ungefär 5% vill värna om språket som sådant, för SFP är direkt beroende av sina dunkuddar av finlandssvenskhet. Ideologin är ett riktigt lapptäcke, men sådant tolereras så länge följebrevet skrivs på svenska. Kasnäs är en ort, inte automatiskt en programförklaring. Ingenting som ”stadfästs” där har i sig någon tyngd som kan bära partiet framåt.

Ett talande exempel är Markus konstaterande (citat): ”En person som ifrågasätter andra människors rätt att ha sin egen uppfattning i sakfrågor, givetvis inom lagens ramar, kan inte kalla sig liberal.” Liberalism tvättat i programmet för fintvätt.

Det gäller inte sakfrågor, det gäller inte lagen. En liberalist låter andra ha sin egen uppfattning. Punkt. Detta utgående från en tanke om att det viktiga är att vara övertygad, att något av det vackraste man kan göra är att bereda någon rum att växa – även när andra inte växer exakt som man själv vill.

Svensktalande karriärswannabes ler helt säkert i mjugg när de tänker på de språk- och kulturförsvarande väljare som indirekt röstat för deras i finlandssvensk folkdräkt förklädda marknadskapitalism. Liberalism var ordet, men vem bryr sig? Ändå är vi inte slavar under orden, annat än självvalt. Det är mycket enklare att använda ord som stämpel än att ge dem innebörd, men det är ingen orsak till att inte ta sig an utmaningen.

”Samarisk” var ett riktigt skitord för ca 2000 år sen, men två berättelser ändrade det hela. Fundamentalism i dess ursprungliga form är värd respekt, precis som Ernst visar. Liberalism är ett spektra av färger, och det finns ingen orsak till varför kapitalet skall ha patent på färgpaletten. Markus skall inte behöva flasha med sin utvidgade politicesordbok, sånt bör förklara sig själv i vardagen.

Den allmäna uppfattningen om fundamentalism, liberalism eller språkpartier kommer aldrig att förändras genom att någon listar nya eller återupplivade innehållsförteckningar. Begreppen måste fylls med substans, levas. Det här kan inte ske inte genom åsikter, utan bara genom konkreta handlingar som bottnar i personlig övertygelse.

Patrick Wingren

Konst som moralmegafon?

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren

Som fan läser bibeln

(Insändare i Österbottens Tidning den 26.1.2010)

I ÖT 23.1 blev jag ofrivilligt ammunition i Peter Albäcks skottsalva mot laestadianismen. Albäck skriver ”För att citera Patrick Wingren i HBL 17.01, så undrade man nog med fog att styrdes dessa bönehus av fan eller Gud”.

Det här är inget citat, utan en förvrängning av texten i HBL-intervjun. Jag talar om vikten av transparens och öppenhet. Jag hänvisar till Kirkegaard som ser slutenhet i alla former som demonisk.

Det här gäller lärarkår, fotbollsförening, förvaltningsråd och partiledning såväl som baptistförsamling, katolsk kyrka och laestadianskt bönehus.

Speciellt viktigt blir demokrati och transparens när ledningen hänvisar till något bortom, något större än människan självt.

Det må sen gälla floskler om den ariska rasens överlägsenhet, eller att man ser sig bemyndigad att agera direktlänk mellan Gud och församlingsmedlem. Under sådana förutsättningar kan en hängivenhet barka av precis vart som helst. Därav mitt uttalande i HBL: ”Har man en stark slutenhet med betoning på en ledning från Gud, så måste man väldigt ofta se till så att det inte är fan själv som leder församlingen.”

Patrick Wingren

Citat: ”Pedofilskandal i Jakobstad” (Rolf Lampa, RIL News 27.12.2009)

För utomstående samt för andligt utvecklingsstörda som hindrats i sin andliga mognad, visade Bibelns Jesus med sitt eget exempel på hur Satan med bibelord försöker vilseleda Guds egen son (då Jesus frestades av Satan). Jesus visade alltså hur man skall bemöta sådant, han besvarade Satans bibliska struntprat med orden ”Det står också skrivet” (Matt 4:7).

Det finns alltså cirka 1500 sidor till i bibeln (beroende på tryckning) som skall jämföras mot sådana enskilda lösryckta Bibelord som fanatiker rycker ur sina textsammanhang.

Rolf Lampa, ”Pedofilskandal i Jakobstad”, RIL News 27.12.2009

Finlands paria

Insändare – inskickad till Österbottens tidning och Vasabladet den 25.11.2009.

FINLANDS PARIA

Jag läser den 24.11 om länsstyrelsens beslut att dra in tillståndet för ölförsäljning från de företag som varit inblandade i illegal snushandel, och jag tänker: ‘sjukt’.

Sjukt, eftersom ett sunt samhälle – en rättsstat – ska döma via domstolsväsendet, och enbart så. En myndighet som godtyckligt utfärdar egna straff bara för att man blivit given makt därtill underminerar domstolsbeslutet. Det är  oeftertänksamma stöveltramp rakt in i en polisstat som skrämmer livet ur mig.

Sjukt – också för att de etiska värderingar som ligger som grund för idén om brott, straff och försoning förlöjligas från statens håll. I sin häxjakt på snusförsäljarna fråntar man dem deras rättighet till konsekvent och likvärdig behandling. Man verkar vilja slå, slå och fortsätta slå – bryta ner tills ingen längre orkar stiga upp. Diktaturens snålblåst kan redan anas som lätta, tilltagande brisar i de finländska skogarna.

Sjukt – inte minst på grund av just detta: den oroande utveckling som länsstyrelsens beslut är en del av sker så förrädiskt långsamt. 1930-talets Tyskland kunde inte ha formats över en natt, helt enkelt eftersom människans bondförnuft och samvete inte hade tillåtit det. I stället sker förändringen i dunklet, under en täckmantel av omsorg, lite i gången. En djävulskt skicklig manipulation av medborgarens undermedvetna tills det omöjliga – det omänskliga – blir möjligt för en hel nation.

När det gått så långt kan vi vara säkra på att parian – de kastlösa utan rättigheter – inte är en liten skara snusförsäljare. Då har fokus för statens kallt kliniska hat skiftat mot en större mängd ‘avvikande’ som fortfarande står i ett minoritetsförhållande till majoriteten. Tänk tanken vidare, och dra egna slutsatser.

Vad kan då vi medborgare göra? Vi kan skriva inlägg, kontakta våra förtroendevalda, ropa på gator och torg, vägra stämma upp i allsången från kungörelserna. Det viktigaste är inte hur, utan att vi reagerar på de sätt vi kan. Personligen kommer jag aldrig mer att kunna se mig själv i spegeln om jag stillatigande ser på när vårt samhälle körs ner i fördärvet.

Patrick Wingren

Reflektioner från svinstian

(insändare i Österbottens Tidning 11.11.2009)

Många familjer brottas just nu med vaccinfrågor. Inte vår, eftersom vi ofrivilligt tagit upp kampen med influensan självt. I barnens fall snabbt påkommen hög feber, halsont – sånt vi känner igen från tidigare influensaepidemier. Vi föräldrar har varit halvkrassliga i en veckas tid.

Infektionsöverläkare Bodil Eriksén-Neuman levererar en dryg spaltmeter(!) fakta i ÖT 8.11. Hon kan uppenbart sin sak, men gör logiska kullerbyttor – det blir lätt så i en överlång text. Skulle alla vaccinera sig mot polio så skulle polio utrotas. Influensa kan inte utrotas. Så nu ska alla vaccinera sig mot influensan.

Annika Linde är statsepidemiolog i Sverige, och vill vaccinera alla medborgare, “i och med att […] det blir allvarligt om man tittar på hela befolkningen” (Sveriges TV4, 6.11). I samma intervju nämner hon att dödligheten i svininfluensan uppskattas till 1 per 200.000 insjuknade.

Hallå? År 2007 dog 800-1000 svenskar i sviterna av vanlig, ointressant influensa. Lindes prognos ger 47 dödsfall i svininfluensa i Sverige, om ALLA smittas. Drabbas Finland på ett liknande sätt skulle influensan kallt räknat ta livet av 27 finländare.

Om detta läses post mortem så är jag en av de olyckligt lottade, och då är det för sent att vara efterklok. Ändå hade det statistiskt sett varit tio gånger farligare att köra bil till vaccinationslokalen.

Kan någon då förklara varför staten vill vaccinera 5,3 miljoner finländare? Kanske jag blivit sarkastisk, men jag vill ännu en gång kasta fram samma tes som som tidigare: följ pengarna.

Antingen är det så djävulskt konspiratoriskt att läkemedelsindustrins tentakler penetrerar statlig myndighet och media, lyckas manipulera människans egen vilja så till den milda grad att hon helt självmant ställer sig i kön till avlusningen.

Eller så sker det hela på initiativ av finska staten. Då har uträkningar visat att kostnaderna för anskaffning av vaccinet är lägre än de kostnader som uppkommer när en stor del av befolkningen är oförmögen att sköta sin roll i samhällsmaskineriet i x antal dagar. Nettovinst.

Vilkendera analys som än kan vara sann, så skulle jag – frisk eller sjuk – må så himla mycket bättre om staten kunde tala ut. Det kanske till och med skulle kunna reparera en del av mitt kantstötta förtroende för våra självutnämnda förmyndare i granitborgen.

Patrick Wingren

Nr 3: Språk och ståltråd

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn. Budskapet var i stort sett detsamma.

De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Lith sår för en bitter skörd

(Publicerad i Vasabladet den 7.5.2009)

Mikael Lith, ordförande för de sannfinnländska ungdomarna i Vasa, angriper SFP i sin insändare ”RKP:n tähti sammuu” i Pohjalainen den 30.4. Metoden är den gamla beprövade, söndra och härska. Han försöker slå in en kil mellan olika finlandssvenska regioner, särbestämmer helsingforsare som naivt liberala och oss österbottningar som mera förnuftiga och realistiska. Jag köper det inte.

Partipolitiken i finland går igenom en svår tid där identiteten prövas. Polariteten mellan vänster- och högerfälten är inte lika stark som tidigare, och därför blir också spänningen kring mittpunkten lägre. De liberala partierna riskerar att hamna i en ljum mittzon.

SFP lär sig den hårda vägen att språket i sig inte automatiskt ger identitet, utan att det är i rikedom i mångfalden som styrkan bör sökas. Det är en svår men nödvändig process, där gallupsiffrorna sist och slutligen spelar en mindre roll. Mycket viktigare är vad detta innebär för väljaren. Partiet framstår allt klarare som ett sant humanistiskt alternativ där respekt för individen – oberoende av hennes språk, kön, sexuella läggning, tro eller hudfärg – är det centrala.

”Invandrarkritisk” är ett snällt ord för de högervindar som fyller misstrons segel och vill stärka nationaliteten genom att subtrahera, genom att bestämma vad Finlands folk inte är. Jag tror att landet är mycket starkare än så. En tillräckligt trygg nation behöver inte vara rädd för att dela syre med resten av världen.

Själv vill jag vara invandrarneutral, möta alla människor lika. Jag lyckas inte alltid, men lär mig på vägen, genom försök och misstag. Det är självklart att det finns flyktingar som missbrukar det sociala välfärdssystemet, precis som en del av oss finländare gör. All sann människotillvänd struktur är sårbar, öppnar för utnyttjande.

Det är mycket enklare att vara hård än öppen, också i kortsiktigt politiskt tänkande. Det är ändå inte i längden hållbart att vattna folkmyllan med vatten ur sura källor. Vad man sår får man skörda.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Språk och ståltråd

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.

Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Girlfriend Wife Pride

Åkte förbi min första flickväns bröllop idag.

Min första riktiga flickvän, alltså. På väg mot Vasa skulle jag såå gärna ha svängt in till Kimo bruk för att se henne bli lycklig.

Så herrans länge sen, ändå en del av vad vi blivit och vad vi fortsätter att bli. Go girl… eh, sorry – Mrs :) xx

I stället flyg till Stockholm och konserter som pianist med Betaniakören. Skulle gärna ha klonat mig själv, men i brist på teknik för detta så försökte jag välja så rätt som möjligt.

Konsert i Centrumkyrkan, Sundbyberg kort efter parallelluniversiums ’tager du…’ – ’ja’. En legendarisk åldersstigen frikyrkopredikant avslutar i (ö)känd stil med några – alldeles för många – mindre väl valda ord. Fortsätt läsa