Insändare

14 inlägg

Fel fight, Nyman

Debatt I pressen Insändare

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning 24.7.2009)

Anders Nymans kolumn i ÖT den 21.7 går under rubriken “Vanföreställning om föreställning”. Han har enligt egen utsago kommit ut ur det dunkla ljuset, lärt sig uppskatta spelmanstraditionen och är nu ute på missionsresa bland finlandssvenskarna.

Vi får lära oss att “operan är en konstform av västerländsk kultur” och att opera (Karleby Operasommar) och folkmusik (Kaustbyfestivalen) är exempel på kulturformer som lättare kan anknytas till Finlands majoritetsspråk.

Karlebyoperan kämpar inte i första hand mot språkförbistring. I stället gör man uppriktiga försök att ge liv åt en konstform som med all rätt har kommit att betraktas som förlegad. Nationaloperan i Helsingfors sätter upp x antal sömnpiller i året med åhörarplatser subventionerade med tresiffriga belopp, skattemedel öronmärkta för att hålla kulturens fana högt. Lysande undantag finns, men de är tunnsådda.

Problemet är detsamma på finska och svenska: vem sjutton orkar bry sig? Vi har vant oss vid en värld där allting sker blixtsnabbt och bekvämt, och den världen är svår att utmana. Den enda möjliga lösningen ligger i att få publiken att sugas in i det sceniska, beröras, känna igen sig, bli delaktig.

Det här sker redan nu i mycket större utsträckning i teatersalonger än i operahus, eftersom teatern vågar omsätta i stället för att plikttroget reproducera. Karlebyoperan hakar på, och går som kärringen mot strömmen – chockerar, intresserar, katalyserar – på ett sätt som är livsviktigt för operans överlevnad i sig, och för alla institutionaliserade konstformer i stort.

När J Karjalainen uppträdde på Jakobs dagar i början av 2000-talet var tältet fullsatt av både svensk- och finsktalande publik. Människan dras till delaktighet och upplevelse, och både operan och folkmusiken måste söka nya fåror för att kunna tränga in under nutidsmänniskans solskyddssprayade hud.

Det kanske finns en språklig och/eller regional aspekt i det som Nyman tar fram, men att göra det till huvudproblem är att kasta smörgås på vattenytan. På djupet ligger frågan om huruvida man skall konservera musik eller hålla historieböckerna öppna, och den har inget – absolut ingenting – att göra med modersmål.

Patrick Wingren

Debatt med Nils-Anders Granvik (SFP) i ÖT och Vbl

Debatt EU-valet 2009 I pressen Insändare

Nils-Anders Granvik gav en replik (eller snarare reprimand) till mitt inlägg ”Finlandssvensk folkdans med väljarna” (ÖT 11.3, Vbl 12.3).

Granviks replik publicerades i ÖT den 12.3 under rubriken ”Liberalism kräver respekt”, och i Vbl den 13.3 med rubriksättningen ”Märkligt sätt att fira valsegern”.

Med risk att bryta mot upphovsrätten återger jag här repliken i sin helhet. Jag antar att Granvik vill bli läst, eftersom han skriver i insändarspalterna, så jag ser inget osjysst i det:

Bästa Patrick Wingren. Det är på ett märkligt sätt du ”firar” valsegern, som du själv på ett storartat sätt bidrog till.

Nästan 6.000 röster i ett val är en anmärkningsvärd framgång även för en etablerad politiker. Jag känner aktning för ditt mod att stå upp för individens frihet.

Som medlem i den arbetsgrupp som hade i uppdrag att vaska fram kandidater inför valet vet jag att du skjuter grovt på sidan av målet i de beskyllningar du framför i din insändare. Bekymret var att få 20 seriösa kandidater och inte att taktikera i syfte att få ”rätt” kandidat vald.

Ni kandidater lyckades samla de behövliga rösterna, trots alla odds för motstatsen. Tack för det!

Tyvärr missar du också totalt, på ett fult sätt, i bedömningen av den interna maktfördelningen i SFP. Som den kanske inte allra mest liberala sfp-aren har jag under resans gång lärt mig att en av liberalismens grundpelare är respekten för andras åsikter. Det kravet kan man inte ställa enbart på andra.

Utan den insikten kan vi säga adjö till vårt Svenska folkparti.

Nils-Anders Granvik

Jag svarade så här, publicerat i ÖT den 13.3. Bör logiskt sett dyka upp i Vbl under helgen.

RESPEKT FÖR DEMOKRATIN

Nils-Erik Granvik: Nominering av kandidater är en sak, finansiering en annan. Jag lånar ännu en gång det berömda citatet från filmen ”Alla presidentens män” (1976), från journalisten Woodwards intervju med källan till uppgifterna som fällde Nixon i Watergateskandalen: Följ pengarna.

Granvik förväxlar respekt med att hålla käft. Därmed understryker han på ett bra sätt sitt eget uttalande att han nog kanske inte är den allra mest liberala SFP:aren. Nu verkar han dessutom alldeles självmant placera sig på de aningslösas lista.

Det är inte brist på respekt, eller fult, att jag säger det jag uppfattar som sant. Det är kanske till och med lite onödigt respektfullt att göra det först nu efter valet, men det var faktiskt av hänsyn till alla andra.

Däremot vore det respektlöst mot väljarna att inte säga som det är. Väljarna bör få veta hur det ligger till, och samtidigt också bli försäkrade om att deras röster ändå bar ända in i den liberala partigruppen i parlamentet. Deras röster nådde längre än partiet egentligen gjorde sig förtjänt av.

Patrick Wingren

Finlandssvensk folkdans med väljarna

6 kommentarer
Andra texter Debatt EU-valet 2009 Insändare

Insändare skickad till ÖT, Vbl och Sydin den 10 juni 2009

SFP har blivit kritiserat för att vara steget efter. Jag tror att fötterna hasar med flit. Auktoriteten i det traditionella konservativa högerblocket är fortfarande mycket stark. Ledningen deklarerar partiet som liberalt, eftersom man är så illa tvungen – det krävs en dammsugare med brett munstycke om det är finlandssvenskar man vill samla upp.

Det är alltså ingen överraskning att EU får en SFP-parlamentariker som ligger borgerligt högerut. Följ pengarna för att hitta orsaken. Allt tal om tjugo huvudkandidater är givetvis första klassens ”bullshit”, en lögn rakt upp i ansiktet på oss kandidater som vid mötet i Bryssel den 15 april försäkrades om att vi alla spelade på samma villkor i fråga om finansiellt stöd. I valet var dessutom  Torvalds och Månsson uppställda bredvid varandra för att på ett försynt sätt splittra de liberala rösterna. Kampanjen var finansierad och uppbyggd så att förutsättningarna för Haglund skulle vara så stora som möjligt, och upplägget lyckades.

Hade partiet varit seriöst intresserat av en bredd i kandidaturen hade man sett till att både nominering och finansiellt stöd balanserade jämt mellan liberala och konservativa kandidater, mellan södra Finland och Österbotten. Nu fanns ingen sådan vilja. Den dolda agendan har varit att få in en kandidat som tillfredställer partiets verkliga makthavare. Dit hör inte Wallin – han är mera något av en galjonsfigur längst fram på skeppet, glatt guppande på vågorna.

Jag bryr mig inte om namnen på de olika fonder, stiftelser och stödgrupper som står bakom kampanjfinansieringen för ”de lite mera huvudsakliga” huvudkandidaterna. Det räcker att med sunt bondförnuft konstatera att kapitalet kommer från dem som har makt att se till att SFP representeras av en högerpolitiker klädd i liberala svenskspråkiga kläder.

”Huvudsaken är att vi klarade av att hålla ett finlandssvenskt mandat i Bryssel” – det är mantrat som mässas fram av partiet som svar på varje kritisk analys av det här slaget. Om detta verkligen är huvudsaken så kunde ledningen ha agerat helt annorlunda under kampanjen, berett rum för rättvisa möjligheter till verkligt liberal SFP-representation i parlamentet. Nu skjuter man sig själv i foten – man kan varken förvänta sig, eller kräva, att finlandssvenskarna i all evighet språksolidariskt ställer upp för att ge sina röster till en föråldrad, konservativ högerpolitik.

Så jag är väldigt tudelad. Jag är djupt ledsen över att SFP egentligen inte verkar ha något intresse av att fylla tomrummet i mitten av partiskalan, bli ett sant liberalt alternativ i den finländska politiken. I kampen för rätten till ett eget val – också i fråga om vilket språk man talar – finns en mycket större tyngd än i den grunda, konstgjorda andning partiet nu bedriver. Det finns nytt syre för det svenska språkets överlevnad, men då måste vi våga flytta fokus från ett blint försvarande av språkreviret till att värna om alla människors rätt att vara sig själva.

Samtidigt är jag uppriktigt glad över att vi skickade en parlamentariker in i den liberala partigruppen i europaparlamentet. Ju fler i den partigrupp som bromsar förmynderiet, desto bättre. Det i sig var värt en vansinnig arbetsinsats, med små kampanjmedel, i förtroende av nästan 6.000 väljare. Tack alla ni som röstade på mig! Era röster gick till ett ändamål som är mycket större än SFP vill vara.

Att se barnet

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009 Insändare

ATT SE BARNET

(Inskickad till tidningarna 19.5.2009)

SFP stöder homosexuellas rätt att adoptera barn, och det här väcker våldsam debatt. Ett av argumenten som framförs av motståndare är att man bör ta den svagare partens sida, tala för det barn som är för litet att välja självt.

Men ingen väljer sina föräldrar, varken biologiska barn eller adopterade. Det finns definitivt lyckliga familjer med heterosexuella föräldrar. Det finns också splittrade familjer med komplicerade vuxenrelationer, sammanhållna familjer med isande kyla mellan de vuxna, ensamstående föräldrar som gör allt de bara orkar och kan för sina barn. Jag tror knappast vi har något facit – själv måste jag åtminstone lära mig lite i taget vad det innebär att vara pappa, och Gud ska veta att jag gör misstag på vägen. Ändå är jag oerhört tacksam för möjligheten att leva så.

Adoptionsrätt skulle ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att gå igenom lämplighetsutredning utförd av adoptionsnämnden. Det är inte rätt att säga att det här handlar om omotiverad jämställdhet – det är fråga om att inte diskriminera, i linje med landets grundlag. Lagstiftningen bör ge alla en ärlig chans, alldeles oberoende av vår personliga åsikt i frågan.

Själv tror jag på den traditionella familjen, fastän realstatistiken runt omkring mig verkar mena annorlunda. Jag tror också på andra familjesammansättningar, både sådana som livet framkallat och sådana man väljer själva. Jag stöder alla vårdnadshavare som bryr sig och vill barnets bästa, både hetero- och homosexuella, i par eller ensamma.

Det här gör jag eftersom jag är övertygad om att det viktiga är att barnet känner sig tryggt, sett, och älskat. Eftersom det inte är min rätt att gå in och bedöma i vilka former ett barn kan känna så, så vill jag gärna lämna lagdörren på glänt för alla uppriktiga försök att skapa sådana uppväxtmiljöer.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Antipirater sänker unga

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i ÖT den 13.5.2009)

ANTIPIRATER SÄNKER UNGA

Fildelning och nätpiratism är ett högaktuellt samtalsämne världen runtom. Det grundläggande fenomenet är inte alls nytt, det är bara arenan som är ogreppbar för den generation som i huvudsak ansvarar för lagstiftningen.

Citat: ”Att ladda ner musik från nätet är som att gå in i skivaffären och stjäla en CD”. Ok, men då har vi som nu är i medelåldern också stulit när vi bandade över skivor till C-kassetter för 30 år sedan. Likaså gav oss videoapparaterna några år senare en möjlighet att så att säga gå in i biografen och ta hem rullarna. I skrivande stund pågår en vidsträckt kriminalitet när studerande kopierar kurslitteratur, stjäl från bokhandlar och bibliotek – ofta med föreläsarnas tysta godkännande.

Vi kan inte angripa fildelningen om vi inte samtidigt erkänner att det hela inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett under åtminstone hela min egen livstid. Allt annat är hyckleri, och fruktansvärt orättvist mot de yngre.

I dagens samhälle är den virtuella människan ensam och mer informationsmättad än tidigare. Därför kommer de fysiska mötesplatserna – konserter, biografer, teatrar, sportarenor – aldrig att försvinna. Vi har ett behov av att uppleva, bli överraskade tillsammans, att delta och dela. Vi berättar ivrigt för vännerna om filmen vi sett, eller spelar upp låten av favoritbandet. Hur sker det här på nätet? Genom fildelning.

Ska marknadskrafterna kunna fortsätta existera på sina egna villkor, till vilket pris som helst? Belyser man den politiska linjedragningen i snusfrågan så skymtar hyperaktiva cigarettlobbare i bakgrunden. I siluetten av värnandet om upphovsrätten finns en aggressiv skiv- och filmindustri. Följer man pengarna hittar man orsaken till politiska förslag och beslut. Det är ofta just så enkelt, och deprimerande.

Lagstiftande politiker känner inte det virtuella rummet tillräckligt bra. Man vill kriminalisera den yngre generationen och ge lagliga möjligheter till grova intrång i människans privatliv. Om fildelning är rätt eller inte är en komplicerad fråga, men det här priset är alldeles för högt att betala.

Patrick Wingren
musiker,
upphovsrättslig inkomsttagare,
EU-kandidat för SFP

Du skall icke kopiera

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Hbl den 12.5.2009)

Stefan Wallin menar att många internetanvändare tror att piratism är tillåten, eftersom också kompisen laddar ned.

Det tror inte jag. Mina barn vet vad som gäller, liksom jag själv visste när jag bandade av LP till C-kassett för 25 år sedan. Studerande som kopierar studielitteratur med föreläsarens tysta medgivande har också hört budordet. Om vi jämställer nedladdning med stöld ur butikshyllan måste vi samtidigt erkänna att detta inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett de senaste 30-40 åren. Att påstå annat är orättvist mot de yngre.

Konserter och biografer kommer att leva kvar – i dagens privata, mättade samhälle behöver människor kunna uppleva, överraskas tillsammans. Men kan marknadskrafterna fortsätta att existera på egna villkor? Man bör inte förväxla upphovsrätt med vinst. Vi kan inte ledda av kommersiella intressen kriminalisera majoriteten av den yngre befolkningen och ge laglig rätt till kraftigt intrång i privatlivet.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Lith sår för en bitter skörd

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Publicerad i Vasabladet den 7.5.2009)

Mikael Lith, ordförande för de sannfinnländska ungdomarna i Vasa, angriper SFP i sin insändare ”RKP:n tähti sammuu” i Pohjalainen den 30.4. Metoden är den gamla beprövade, söndra och härska. Han försöker slå in en kil mellan olika finlandssvenska regioner, särbestämmer helsingforsare som naivt liberala och oss österbottningar som mera förnuftiga och realistiska. Jag köper det inte.

Partipolitiken i finland går igenom en svår tid där identiteten prövas. Polariteten mellan vänster- och högerfälten är inte lika stark som tidigare, och därför blir också spänningen kring mittpunkten lägre. De liberala partierna riskerar att hamna i en ljum mittzon.

SFP lär sig den hårda vägen att språket i sig inte automatiskt ger identitet, utan att det är i rikedom i mångfalden som styrkan bör sökas. Det är en svår men nödvändig process, där gallupsiffrorna sist och slutligen spelar en mindre roll. Mycket viktigare är vad detta innebär för väljaren. Partiet framstår allt klarare som ett sant humanistiskt alternativ där respekt för individen – oberoende av hennes språk, kön, sexuella läggning, tro eller hudfärg – är det centrala.

”Invandrarkritisk” är ett snällt ord för de högervindar som fyller misstrons segel och vill stärka nationaliteten genom att subtrahera, genom att bestämma vad Finlands folk inte är. Jag tror att landet är mycket starkare än så. En tillräckligt trygg nation behöver inte vara rädd för att dela syre med resten av världen.

Själv vill jag vara invandrarneutral, möta alla människor lika. Jag lyckas inte alltid, men lär mig på vägen, genom försök och misstag. Det är självklart att det finns flyktingar som missbrukar det sociala välfärdssystemet, precis som en del av oss finländare gör. All sann människotillvänd struktur är sårbar, öppnar för utnyttjande.

Det är mycket enklare att vara hård än öppen, också i kortsiktigt politiskt tänkande. Det är ändå inte i längden hållbart att vattna folkmyllan med vatten ur sura källor. Vad man sår får man skörda.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Polemik med Matti Savolainen

Andra texter EU-valet 2009 Insändare

Debatt i tidningen Keski-Pohjanmaa, april 2009.
Utdraget ur Savolainens text är översatt till svenska av mig.

Wingren:

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan. […]

Savolainen:

Patrick Wingren talar om för oss vad han vill arbeta med om han väljs in till Bryssel. Jag skulle vilja ge några kommentarer:

1) Snus. Det verkar som om detta tveklöst giftiga och cancerframkallande ämne har varit ett av SFP:s viktigaste ärenden under hela vintern. Under devisen om medborgarnas fria vilja och unionens fria handel tycks man kunna argumentera för vad som helst.

I och med att Wingren och ledande personer i hans parti jämför snus med tobak och förespråkar snuset som mindre skadligt och därför mera acceptabelt kan man öppna för en diskussion där man jämför alkohol och cannabis. Enligt forskningen så är ju alkoholen betydligt skadligare och mera beroendeframkallande än cannabis.

Är Wingren även beredd att förespråka en legalisering av cannabis, i linje med hans tidigare logik? Cannabisförbudet är ju, citerande hans ord, ”ologiskt, orättvist och skadligt för hälsan.” […]

Wingren:

Matti Savolainens kommentarer till min att-göra-lista bör i sin tur kommenteras:

1) Snus. Savolainen tillskriver mig en liberalism som jag inte känner igen. Jag förespråkar inte en villkorslös frihet, utan en frihet under ansvar – både i individens eget val och i ekonomin.

Däremot är Savolainens följdfråga angående alkohol och cannabis alldeles motiverad, och väntad. Först några viktiga skillnader i jämförelserna: snus är en mindre skadlig version av exakt samma produkt, dvs tobak, vilket gör ett snusförbud djupt ologiskt. Vidare är tobak i alla dess former knappast mera ’mind-altering’ än en chokladstång, medan effekten på sinnet är en helt annan för både alkohol och cannabis.

Alkoholen har, på gott och ont, en klar social funktion. Användaren av cannabis tenderar att dra sig inåt, bli mera associal. Samtidigt är priset för missbruk av alkohol mycket högre. Överdrivet bruk av cannabis drabbar i första hand individen i dennes egen relation till sin omgivning, alkoholmissbruk ödelägger ofta både individen och omgivningen.

Snusförbudet är att sila mygg och svälja kameler. Cannabisförbudet i relation till alkoholen är då mera som att acceptera kameler och diskvalificera dromedarer. Fördelen av att cannabis släpps fri är för mig personligen inte lika tydlig som i fallet med snus, och därför inte en sak jag tänker driva på min agenda. Jag vill välja sånt som resonerar i en djup personlig övertygelse. Samtidigt vill jag klart säga att jag, precis som Savolainen antar, i princip upplever cannabisförbudet som inkonsekvent. Som sittande EU-parlamentariker skulle jag rösta för en legalisering om frågan gick till omröstning.[…]

Länkar till inläggen:
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112701&forum_id=12001&task=2

Absurd medieavgift

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare skickad till finlandssvenska dagstidningar den 23.4.2009)

Nu är ännu en av ministeriets arbetsgrupper ute och cyklar, utan kontakt med landsvägarna. Är det faktiskt så att medborgarna gång på gång måste hänvisa till sunt förnuft? Förtroendet sjunker hela tiden – varje förslag som inte resonerar i individens verklighetsuppfattning är en spik i de förtroendevaldas kista.

Även om Rundradion är mera beroende än många vill tro, så finns det en poäng med att upprätthålla ett neutralt media som inte kontrolleras av kommersiella krafter. Gör då detta på ett rättvist sätt – finansiera Rundradion på samma sätt som annan samhällsservice, via den väl förankrade progressiva beskattningen.

För en del av folket är 175 euro en struntsumma, för andra en kännbar del av årsbudgeten. Jag har vänner som av etiska och religiösa skäl inte använder ”strömmande media” som TV, radio och internet. Nu väntar sig arbetgruppen att alla hushåll skall ta emot samma räkning, och lydigt betala.

Förmynderi, säger jag. Individens rörelsefrihet stramas åt. Igen.

Patrick Wingren, Jakobstad
EU-kandidat för SFP

För enkelt, Almqvist!

25 saker EU-valet 2009 Insändare

(Insändare inskickad till tidningen Pohjalainen den 25.4.2009, övers. Terhikki Mäkelä)

I en intervju i tidningen Pohjalainen den 20.4 säger Fredrik Almqvist (EU-kandidat för SDP)  att en EU-parlamentariker bör vara kunnig, skicklig och ha ett nätverk för att kunna handla och ta ställning i sakfrågor. Han motsätter sig att någon med otillräcklig livserfarenhet vill till EU-parlamentet.

Jag håller inte med. Ett dynamiskt EU-parlament borde vara en miniatyr av folket i Europa, och Finlands folk bör välja de parlamentariker de kan ge sitt förtroende. Ålder är en bisak, det är de personliga kvaliteterna och värderingarna som är det viktiga.

Almqvists diagnos utgår från att visheten ökar med åldern. Det är inte nödvändigtvis sant. Man blir livserfaren i den mån man vågar leva, inte genom att transportera sig till ålderns höst i väntan på att bli tillräckligt erfaren för att kunna börja agera. 

Kunnighet, skicklighet och nätverk är inte statiska resurser. Det här förstår goda ledare, som hela tiden vågar ifrågasätta och utmana det de redan vet. Några av de själsligt friskaste och yngsta människor jag mött har varit dubbelt så gamla som jag själv, nyfikna som barn på det som finns kvar att lära. 

En stor del av folket söker efter en EU-kandidat som – oberoende av ålder – kan bidra med ett politiskt oerfaret sätt att tänka. Någon som kan tala med en röst de känner igen, befriad från tomma ord. Själv instämmer jag med Sokrates i att ”verklig vishet är att veta att man ingenting vet”, och ser det här som den sundaste utgångspunkten för att ödmjukt växa med uppgiften som EU-parlamentariker.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Wingrens att-göra-lista

1 kommentar
Debatt EU-valet 2009 I pressen Insändare

(Insändare skickad till Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 2 april 2009.)

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan.

2) Kvarkentrafiken. Den viktiga kontakten mellan Österbotten och Västerbotten dog när vi gick med i EU. Tax-free via Åland är ett undantag som måste balanseras i vår region. Antingen byggs en bro eller så stöds färjtrafiken. Jag föredrar bron, eftersom den påminner mindre om konstgjord andning. I båda fallen bör finansiering komma från EU, om unionen på allvar ska kunna stå bakom sin ambition om ”ett regionernas Europa”.

3) Energin. Jag tror på energi från förnyelsebara källor. Återanvändning låter bättre än skräp – särskilt radioaktivt avfall, som våra efterlevande får dras med i hundratusentals år. Vi borde absolut hushålla bättre med energin, och där måste EU komma med bättre förslag än att förbjuda glödlampor och sänka temperaturen i de finländska hemmen.

Patrick Wingren
EU-kandidat för Sfp

Snus bygger broar

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning och i Vasabladet den 12.3.2009)

Jag satt med barnens matteläxor och förundrades över hur långt man kommer med fyra räknesätt och sunt förnuft. Varken läkare eller politiker har klarat sig särskilt bra i medicinska sakargument mot snuset, så nu tar jag upp lansen och rider in i en grå ekonomi på jakt efter fler väderkvarnar.

Finländaren köper alkohol för 770 euro per år, vilket ger staten intäkter på 1,8 miljarder euro.  De kostnader som konsumtionen förorsakar uppgår till 1,35 miljarder. Vinsten per år är 450 miljoner.

1 miljon finländare röker i genomsnitt 1.300 cigaretter per år, sammanlagt 65 miljoner paket. Statens intäkter är 610 miljoner euro per år, kostnaderna för vården av rökarna 250 miljoner euro. Vinsten blir 360 miljoner euro i året. Fortsätt läsa →

Polemik med John-Erik Jansén, Västra Nyland

1 kommentar
Andra texter Debatt EU-valet 2009 Insändare

Janséns ledare i Västra Nyland:

http://www.vastranyland.fi/ledare/mopeden_har_rymt_1839611.html

http://www.vastranyland.fi/ledare/ändamålet_helgar_medlen_1840473.html

 

Min insändare, skickad till tidningen Västra Nyland den 10 februari 2009
(webblänkar tillagda endast för nätversionen):

MOT BRYSSEL PÅ CYKEL

Biträdande chefredaktör John-Erik Jansén:

jag har läst dina ledare ”Mopeden har rymt” och ”Ändamålet helgar medlen” i tidningen Västra Nyland och vill kommentera dem. Fortsätt läsa →