Sfp

17 inlägg

Schaumans högskoleodyssé

Blogg

Jag lyssnade på Radio Vegas ”Slaget efter tolv” (13.6.2012), där de finlandssvenska högskoleorterna debatterades. Ärendet har ännu en gång fått aktualitetsvärde genom en av Barbro Schauman (lektor vid handelshögskolan och lokalpolitiker SFP/Åbo) initierad motion till SFP:s partidag. Schauman vill samla den finlandssvenska högskoleutbildningen till Helsingfors, Åbo och Vasa.

Det går inte riktigt att ta Schauman på allvar, eftersom koncentrationen i hennes huvudargument späds ut av all den sanslösa bråte av stödargument som flyger ut ur munnen på henne när hon s.a.s. vill brodera ut den röda tråden. Precis som tidigare i år (gällande hennes uttalande om Novias kulturutbildning som lider i bibelbältet och hur hennes tidigare drivna Benetton-affär i Jakobstad gjorde henne till något av en sakkunnig) skadeskjuter hon även i radiodebatten sig själv mest hela tiden. Det här gör hon genom uttalanden som får lyssnaren att tappa andan. Här några axplock:

  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att studenthälsovården ska kunna tryggas. Det är svårt att få den att fungera till och med i Åbo, och därför skall bl.a. Novias utbildningar i Jakobstad flytta till Vasa.
  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter eftersom det är just under högskolestudierna man hittar sin livskamrat. Det är av intresse för Schauman att det finlandssvenska livet går vidare, så att någon kan betala hennes pension.
  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att Schauman vill det.

Som lyssnare kunde man vänta sig att varje politiker med, hur skulle man kunna uttrycka det, tillfredställande smörjning av maskineriet inser att utbildningar inte kan leva ett nomadliv i jakt på stödfunktioner. Angående kedjan livskamrat-högskolestudier-finlandssvensk pension måste jag helt enkelt låta det stå obemött – det finns ingen slagkraftighet som kan sänka det resonemanget bättre än det gör på egen hand.  Slutligen; ”För att jag vill!” funkar inte för en trotsig treåring, och knappast heller här.

Jag välkomnar debatten, eftersom diskussion och polemik ger möjlighet att pröva, omforma och definiera olika ståndpunkter. Men så ohyggligt klantigt som Schauman beter sig nu så är risken uppenbar att de utbildningar som känner sig hotade och påtrampade bara tar fasta på hennes vettlösa framställning. Då blir följdeffekten att det centrala drunknar i ordsvadan – att det primära blir sekundärt och glöms bort – för att senare helt säkert dyka upp igen i nästa regionalpolitiska lådbilsrace. Så låt oss för en stund dra en barmhärtighetens slöja över Schaumans retoriska irrfärder och diskutera urpsrungsförslaget och dess huvudargument.

Schauman vill centrera finlandssvensk högskoleutbildning till Helsingfors, Åbo och Vasa. I praktiken betyder det att hon vill flytta Novias utbildningar i Jakobstad (musik och visuell konst) till Vasa, och Novias utbildningar i Raseborg (informationsbehandling, teknik, skogsbruk och miljö) till något av dessa tre föreslagna centran. Detta i syfte att skapa en kritisk massa (öka antalet studerande på samma ort och ställe), skapa större befästa studiecentra som lättare kan stå emot framtida utbildningspolitiska förändringar, och möjliggöra synergieffekter mellan utbildningarna.

Jag vill bemöta Schaumans teser med några kommentarer.

Det första gäller den kritiska massan, som bildar något av ett emblem på den flagga Schauman så ivrigt viftar runt med. Den kritiska massan är inte någonting linjärt (som i ”ju högre antal studerande på ett ställe, desto bättre”). Schauman navigerar i radiointervjun med nöd och näppe över en mängd blindskär, men lyckas till sist förklara att dansk högskoleutbildning har kommit fram till att den optimala mängden studerande vid ett universitet är 30.000-40.000 studerande. Hon fortsätter med att konstatera att vi inte ens kan komma nära de siffrorna i Svenskfinland även om vi koncentrerar utbildningen till tre centra. Detta ser hon förbluffande nog inte som något problem, eftersom små enheter ”kan lyfta fram det goda hos dom”.

I praktiken försvarar alltså Schauman plötsligt mindre utbildningar. Nyfiket börjar man undra hur liten studerandemängden ska vara för att man inte ska kunna lyfta fram det goda i att vara få, och varför just Schaumans kompromiss är så optimal? Är inte risken uppenbar att utbildningar samlade till tre stora högskolecentra landar precis i ett ingenmansland av att inte vara tillräckligt stora för att åtnjuta de fördelar de verkligt stora högskolorna har, samtidigt som de ändå blir för stora för att kunna dra nytta av den flexibilitet, den intimitet, och de redan djupt rotade sociala och politiska nätverk som kännetecknar framgångsrika utbildningar på mindre orter?

Den kritiska massan bör med tanke på det som nu diskuteras definieras som det antal studerande, lärare och personal som krävs för att ge en kvalitativt högklassig högskoleutbildning. Om utbildningen fungerar – utexaminerar goda studerande och klarar sig ekonomiskt – så är den kritiska massan nådd. Svårare än så är det faktiskt inte.

Det andra jag vill lyfta fram är den endimensionella och illusoriska syn som Schauman hyser gällande hur verklig kvalitet uppstår i utbildning. Hon säger sig ha rest runt inom Novia under sitt första och sista år som prorektor, sonderat fältet, och blivit väldigt imponerad över kvaliteten vid utbildningsenheterna. Taggad av sin teori om att större enheter placerade på större orter ökar utbildningskvaliteten  tar hon fram sin mentala kalkylator, och adderar – t.ex. i fallet Jakobstad – antalet Novia-studerande på orten till summan av studerandemassan i Vasa. Och får ett högre tal i Vasa. Därav hennes flyttiver.

Problemet är att Schauman inte har den minsta aning om vad det är hon mäter och presenterar. Utbildningkvalitet är det i alla fall inte, för den måste sökas mycket djupare än så. Ingen utbildning lever isolerad från den omgivning den befinner sig i, och ju snävare de rationella förutsättningarna är, desto viktigare blir interaktionen med det som finns runtomkring. Arbetet med en liten utbildning på en liten ort kräver kreativitet och initiativförmåga för att de utmaningar som det geografiska läget medför skall kunna lösas. Det gör att interaktion, samspel, integrering och synergi blir vardag för utbildningarna.

En liten utbildning på en liten utbildningsort lever genom sina socialt knutna nätverk, genom en konstruktiv dialog med kommunala instanser, genom politiker som lyssnar, arbetar för och stöder utbildningarna, genom högklassiga lärare som återvänder till sina hemtrakter och vill verka just där och nu. I och med att utbildningen så konkret syns, hörs och verkar både innanför och utanför skolväggarna blir den en naturlig del av närmiljön i ett möte där alla parter berikas.

Gällande Novias kulturutbildningar i Jakobstad sker interaktionen inte minst med Musikinstitutet i Jakobstad, Konstskolan Balatako och i synnerhet med Yrkesakademin, som bildar en naturlig och ovärderlig rekryteringsbas för Novia. Att separera på de tre utbildningsnivåer som redan bildat begreppet Musikhuset i Jakobstad och som nu – när konstutbildningarna flyttar in vägg i vägg – kommer att ge en tvärkonstnärlig prägel till Campus Allegro är aningslöst strategiskt tänkande. Det är att slå kilar i en sällsynt fungerande tredelad helhetstanke som är direkt avgörande för konstnärlig utbildning på svenska i Finland.

Så nu vill jag vända på resonemanget. Om en utbildning håller hög kvalitet så är det inte trots att den är placerad någonstans, det är på grund av att den finns just där den finns. Om Schauman är kapabel till ett uns av strategiskt tänkande så bör hon börja där.

 

Citat: ”SFP bör höra metropolens rop” (ÖT 14.5.2012)

Citerat

– SFP har styrts av ett förbund mellan Åbo och Österbotten. Denna österbottniskt-åboländska axel har lyft det man i min barndom kallade för landepaukkur (’lantisar’) i ledande positioner.

[…]

”- Socialdemokratins tillhåll var den industrialiserade delen av Finland. Förändringar har skett och plötsligt lever vi i en annorlunda värld. Det annorlunda är metropolen. Sättet att kommunicera har förändrats och det kommer att vara en oerhörd utmaning för all slags demokrati.” Torvalds säger att utmaningen är särskilt stor för finlandssvenskarna som lever i den ’dubbla glesbygden’, den språkliga och regionala.

[…]

– Tidigare idag besökte jag den svenska ungdomsverkstaden Sveps i Helsingfors. En stor del av deras klientel är pojkar som har skolsvårigheter. För det mesta bottnar problemen i halvspråklighet. Vi har alltså en ganska stor grupp växande finlandssvenskar som vi lämnar i sticket till följd av att vi är så rent svenska och ser de andra som rent finska. 

[…] det handlar om att se problemen i ögonen. Nu har man diskuterat svenskspråkighet kontra tvåspråkighet som om det skulle handla om några abstakta principer. När det gäller de här barnen är det inte fråga om abstrakta principer. Det är människor som har blivit emellan de här kulturerna.

Nils Torvalds intervjuad i ÖT 14.5.2012 av Henrik Stenbäck.

På spaning efter den tid som flytt

EU-valet 2009

Jag har tillbringat de senaste dagarna i Strasbourg, och talat svenska.

Otroligt tudelad upplevelse. Orsaken är givetvis EU-valet 2009 – strömmarna, och eftersvallet. SFP:s 20 kandidater blev officiellt försäkrade om att det ekonomiska startfältet var jämnt fördelat. Verkligheten visste annorlunda. Veckorna kring valdagen underströk på ett tragiskt sätt allmänhetens uppfattning om politik – man kan inte lita på nån.

Nu, inför kommande riksdagsval vill SFP att jag kandiderar. Partiet ställer upp 80 kandidater, och den totala budgeten är 600.000 €.

Glad över mina kunskaper i de fyra räknesätten räknar jag ut att budgeten ligger på 7.500 € per kandidat. Av den budgeten kan kandidaterna välja att få 1.000 € fritt disponibla för sin kampanj, eller ett från partiet rekommenderat promo-pack.

Ursäkta?

Tydligen har den Vanhanenska härvan (och i kraft trädande lagstiftning angående valfinasiering) fått partiet att söka en trygg lösning. Efter att upprepade gånger friskt ha sprungit med krita och dragit upp olika startlinjer för sprinterloppet väljer man nu att tvinga alla kandidater att löpa i samma takt.

Jag är inte det minsta intresserad av det här. Personligen tycker jag att man kunde kryssa mindre med fartyg, skapa inbördes relationer som har en längre båge, belasta valbudgeten på ett sätt som mindre påminner om förtäckta firmafester, ge över medel åt kandidaterna. Lämna över ansvaret på dem man vill ha nånting av. Östersjön är en riktig skitplats för röstfiske.

Mitt förtroende för SFP? – Noll. Jag tycker om valprogrammet för riksdagsvalet, och ser instinktivt partiet som den starkast balanserande kraften i ett land som förrädiskt långsamt skiftar mot sannfinländskhet. Jag har personliga relationer med flera inom partiet, vilket är bra – vore det inte för de vänskapsbanden så vete sjutton om jag inte kandiderade för andra.

Samtidigt gör SFP kardinalfel efter kardinalfel, och partiet skulle aldrig kunna agera på en fri marknad. Språket köper aktier i ett bolag som, i sanningens namn, inte framstår som särskilt vettigt att investera i.

Hur mycket jag än skriver under SFP:s ideologi kan jag inte kandidera under den yrsel som råder nu. Jag gör inte ett särskilt bra arbete om jag inte är helhjärtat involverad, och partiets valpolicy är rent ut sagt omöjlig för mig. Ändå hoppas jag för samhällets skull att SFP lyckas i riksdagsvalet. Grundtanken hos partiet är värd allt stöd den kan få, all beklaglig närsynthet till trots.

Wallins liberalnarcissism

Blogg

SFP höll för en vecka sedan en framtidskonferens i den åboländska skärgården, etsade in det såkallade Kasnäsmanifestet. Tio teser skall ge riktning för partiets framtid.

– “Inget annat parti säger sig vara ett liberalt parti. Det hålet vill SFP fylla”, säger ordförande Stefan Wallin på tisdagens presskonferens (ÖT 14.10). Samtidigt har Wallin utfärdat portförbud för Maria Gestrin-Hagner från Svensk Presstjänst. Hon får inte vara närvarande, eftersom Wallin inte tycker om vad hon skrev inför framtidskonferensen.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att med öppna armar ta emot dem som ödmjukt sluter upp för att få bli en del av det man själv tror på. Det är definitivt inte liberalt att som partiordförande i personlig indignation köra ut dem som väljer att betrakta ringdansen på ett kritiskt avstånd.

Det är narcissism, inte liberalism.

Patrick Wingren

Citat, N-A Granvik (ÖT): ”Är vi döva eller borde vi bli det”

Citerat

”För de flesta av oss är den stora behållningen [med fester, konserter, teatrar, sommardanser] att vi får träffa vänner och bekanta som liksom vi själva ligger i ide under vinterhalvåret. Att träffa vänner betyder att man vill prata och umgås. Då uppstår ofta ett problem om det är en musikalisk tillställning (sic!) och det är LJUDVOLYMEN!”

[…]

”Vad ska den delen av publiken som inte vill dansa till varje låt på en danstillställning göra om man inte kan samtala med bordsgrannen?”

[…]

”Musikernas strävan borde vara att bjuda på njutbar upplevelse och inte att testa hur mycket publiken tål”.

(Nils-Anders Granvik, f.d. riksdagsman för SFP, på marknivå under Jakobs Dagar, irriterad över decibel. Kolumn i Österbottens tidning 29.7.2009)

Förslag, N-A: träffa vänner också under vintern, dansa på danstillställningar, och låt musik i övrigt framföras på musikens villkor – även om den inte lämpar sig som bakgrund till din konversation med säsongsbunda vänner.

Transparens, inte osynlighet

Andra texter EU-valet 2009

Efterspelet under veckorna efter EU-valet har varit oerhört intressant. I grunden för en stor del av kritiken mot mitt agerande hittar jag ett gammalt bekant fenomen. Det är djupt rotad i vår tradition, det genomsyrar vårt sätt att tänka. Vi måste hela tiden våga nämna det vid namn för att inte låta det få makten över oss.

Jantelagen.

Det som den här gången drog proppen ur badkaret och lät bannorna virvla fram är det sätt på vilket jag fortsatt tala efter valet. Jag fick nästan 6.000 röster i EU-valet, men jag är inte odelat nöjd och glad efteråt.

— Fy skäms på mig. Vem tror jag att jag är? Det fanns ju inte en chans att bli invald, det borde jag ha förstått. Jag kunde inte förvänta mig att komma rakt i in i politiken, nej, det är den långa vägen som gäller. Nu ska jag förstå att satsa på kommunalpolitiken, läsa på för en eventuell riksdagskandidatur, och helt enkelt uppträda moget. Jag ska släppa egot och vara tacksam, ödmjuk. —

Symptomatiskt sker väldigt lite i diskussion med mig själv, eller ens i relation till vad jag sagt.  På nutidens byacafér och lanthandelsbänkar – bloggar och webbforum – är snacket igång.

— På bloggarna sitter innehavaren likt äldsten vid långsidan av bordet, låter den samlade skaran tala fritt. Han/hon ger bifall , lever sig med, präglar diskussionen med efterklok levnadsvisdom. Övriga deltagare är livligt delaktiga, samtidigt tryggt anonyma. Det tycks och tänks, spekuleras, analyseras. —

— På webbforumen finns ingen direkt ledare, men där antar de få debattörer som skriver under sitt eget namn en funktion som påminner om blogginnehavarens. —

Jag vet inte vart jag ska böja järntråden för att få den att tränga igenom, men skam den som ger sig :) – jag gör ännu ett försök.

Jag kandiderade för att bli invald. Tron på  sig själv, och att ingenting är omöjligt, är otroligt viktig. Att avfärda det som egoism är alldeles för enkelt. Jag har tidigare skrivit om just detta i bloggtexten/insändaren ”Att våga älska sig själv”. Många av mina kritiker har på ett märkligt sätt missat hela den här biten, och ser inte att just det att jag trodde på mig själv är orsaken till ett överraskande högt röstantal. Jag tänkte aldrig i siffror, det var bara antingen eller.

Tim Sparv, kapten för Finlands U-21 landslag i fotboll, är en som inte underkastar sig jantelagen. På anmärkningen att U-21 landslaget (efter två förluster, och utslagning ur turneringen) klarat sig med hedern i behåll i EM replikerar han spontant:

“- Jag hatar det här. Jag vill vinna matcher. Hedern i behåll är skitsnack för mig.”

— Vi beundrar Tim Sparv, Jonas Portin och bröderna Eremenko. Samtidigt är vi är glada över att de sticker ut. När de misslyckas har vi något att klippa topparna av med jantegräsklipparen som förs över den alldeles lagom stora tomten vi revirmärkt som vårt eget komprimerade universium. —

Jag har aldrig tänkt kliniskt politiskt, vare sig före eller efter torget den 5 december, och har haft stora  problem att bli en ”lydig” kandidat. I stället valde jag att utgå från de värderingar som bildar grunden för mitt eget liv:

    • — Individen bör få välja själv, och genom framgång och misslyckande växa till det hon kan bli: även – och i synnerhet – när det inte är på det sätt som människorna runt omkring själva skulle vilja växa. Att ges ansvar att göra egna val gör oss olika – det att vi är unika är en förutsättning för att vi ska kunna uppleva gemenskap med andra.
    • — Det här är för mig liberalism i dess ursprungliga form. Väljer man en sådan övertygelse så går det inte att göra det halvvägs, ge människan lite utrymme här och där. Det gäller att ge över huvudansvaret till människan själv, helt och fullt – att tro det bästa, i stället för att bygga ett samhälle där man huvudsakligen skyddar sig från det värsta.
    • — Att säga “Ja, i den här frågan är jag liberal, men i fråga om [annat] anser jag mig vara konservativ” är ett stort missförstånd. Om det inte är en skymf mot liberalismen, så är det åtminstone ett förminskande av vad liberalism innebär.

Därför ropar jag inte ‘svenska svenska’ utan tror på ett fritt rum – att få tala hur man vill, att få göra det till exempel på svenska, att få vara annorlunda än de flesta, på alla möjliga och omöjliga sätt. I detta nuddar jag vid demokratins kärna – det att människor får tala sansat, agiterat, eller till och med sanslöst.

SFP är enligt min uppfattning liberalt i många hänseenden, men inte i fråga om just svenskan. Där visar partiet inte bara konservativa, utan ibland – skrämmande nog – snudd på språkfascistiska drag. Att säga att finska språkhetsare gör likadant är ingen ursäkt alls. Valet, och ansvaret, ligger hos oss själva.

— Svenskan i Finland riskerar att dö ut om SFP bibehåller sin fullmakt att tala i de svensktalandes sak. Det går inte att revirtänka, hoppas på fortplantning och språkindoktrinering. Tanken om ett tvåspråkigt (flerspråkigt) Finland måste bottna i en vilja att låta människan vara, tala, existera som hon vill. —

— Linguistisk (=språklig) politik är dömd till undergång, och tiden springer ifrån oss. Vem skall vakna, vem ska reagera? SFP ojar sig över resultaten i efterhand, men vem är stark nog att gå in i kampen i realtid? —

—————-

Till sist: Hur mycket jag än tror på vardagens realiteter, och på behovet av en sund kommunalpolitik, så tror jag samtidigt att lokalpolitiker inte nödvändigtvis är de bästa  kandidaterna för riksdagen, eller EU-parlamentet.

Det är himla svårt att hålla ett brett perspektiv när man har fullt upp med att köra i lera på kommunala vägar. Det är nog så viktigt med sådana politiska bilförare, men de är inte automatiskt lämpade för riksdag eller europeiska sträckor – för dem är det är ofta tur nog om vindrutan kan hållas tillräckligt ren för att se nästa krök på vägen, eller för att notera körriktningen på enkelriktade stadsgator.

Att uppmana mig och andra kandidater att gå den långa vägen via kommunalpolitiken till EU-parlamentet är lite som att be oss lära oss att köra ismaskinen förrän vi kan spela ishockey på riktigt.

—————-

Jag är inte säker på var min plats i samhällspusslet ligger. Jag har en fast anställning i en givande arbetsmiljö inom den kulturella sektorn, så jag borde givetvis inte klaga eller önska mera (se ovanstående jantelag för referens). Ser jag förbi den förrädiska förnöjsamheten så är jag övertygad om att de här tankarna behöver uttryckas – av mig eller någon annan.

En duktig och duglig provinspolitiker kan jag i alla fall inte bli. Jag har svårt att se mig själv om 25 år med parkerad gräsklippare, intagande morgonkaffe med min fanklubb på det lokala cafét, analyserande nya aspiranter inom samhällslivet.

Dagbok 14.6.2009

Blogg EU-valet 2009

Dagen inleddes med Jaro-match. Jo, jag vet att det var halv sju på kvällen, men vad sjutton kan man. Jag var liksom igång först då. Dygnet felsvängt, inget att göra åt det.

Jag är en alkoholamatör nu för tiden, och vet inte om det är bra eller dåligt. Jag konstaterade några månader före valet att det inte var en särskilt bra kombination med rödvin och debattforum, så jag blev absolutist för en stund. Inget bra eller dåligt med det heller, bara ett praktiskt sätt från min sida att undvika behovet av ”damage control” :)

Tillbaka i promillegänget märker jag att jag blivit mera ovan.
Billigare, annars typ samma effekt.

SFP-folk i allmänhet är jätteförgrymmade på mig. Jag har tydligen gjort något man inte borde göra. Skrev om det här i inlägget ”att kasta bananer i takfläkten” igår. Hoppas jag åtminstone får ut mina reseersättningar förrän maskineriet oljats genom alla leder :)

Det här gäller inte EU-kandidaterna. Inte heller Calle Haglund. Jag har fortsättningsvis inte hört nånting illa från honom, eller från de andra. Jag och CH har snusat tillsammans, need I say more? ;) Jag vägrar också, som i allt annat, gå in i nån slags polarisering enligt allmän opinion.

Men etablissemanget. Jeez. Wallin och jag mailar, det sköter vi själva, så det är lugnt. Angående alla andra, de här som dyker upp som…

… ja, har ni varit på nöjesfälten, fått en klubba i handen och någon minut på er att slå på allt som rör sig? Genast en blir träffad så dyker automatiskt flera andra upp, i ökande takt. Sorkar, eller vad det nu är. Pang pang… tar det aldrig slut?

Det är inte partiledningen. Det är fotfolket som blivit programmerade att trycka in knappen och fylla debattforum, mail, facebookprofiler, bloggar med rättfärdiggörande, förklaringar, förmaningar, tillrättavisanden, sanningar.

Nu ska vi alla vara nöjda. Håll tyst. Vet hut. Huvudsaken är Bryssel. SFP. Tyst. Var nöjd. Mandat. Huvudsak. 13. I Bryssel. Nöjd. Tyst. Finlandssvensk. Vet hut. Mandat.

Det påminner om ”Sagan om ringen”, eller ett väldigt dåligt schackparti. Det hör faktiskt inte till vanligheterna att bönder, löpare, springare, och torn alldeles självmant offrar sig för partiet, i tron att Kung och Dam inte klarar sig själva.

……..

Jag lämnar de mest fartblinda i fred, och gör istället ett stickprov i Herbert Lindéns blogg. Han titulerar sig som byfåne, och det ska han ska ha all respekt för – det hör till ovanligheterna att innehållet redan via rubriksättningen deklareras som rappakalja.

Liberal – vad är det?”

Citat Lindén:

Motsatsen till liberal är kanske konservativ. Är det negativt eller positivt att vara konservativ. Och vad betyder egentligen ordet? Antagligen är det lika svårt att svara på den frågan som det är att svara på frågan vad man står för om man säger sig vara liberal.

    WTF… återandvändning är väl ok, men varför slösa bloggutrymme? Jag syndar likaledes och omskriver:

    ”Motsatsen till god är kanske ond. Är det negativt eller positivt att vara ond. Antagligen är det lika svårt att svara på den frågan som det är att svara på frågan vad man står för om man säger sig vara god.”

    — för djupt? ingen panik, byt bara ut ”god” mot ”ond” här ovan. oops, ingen skillnad alls. zzz…—

Huvudmålet=Behållet mandat!”

Citat Lindén:

Att komma från tomma intet och samla nästan 6 000 röster i ett val med politiska förtecken är närmast otroligt. Omdömet kanske inte är det allra bästa hos Patrick just nu. Ingen kandidat inom Sfp erhöll så mycket gratis massmedial uppmärksamhet som Wingren inför valet. Med snusjippot och allt som följde. I press, radio och teve. Om han trott att snuskampanjen skulle föra honom in i EU-parlamentet är jag förvånad. Alla som ställde upp för Sfp i valet borde ha insett att det primära var att behålla mandatet i EU. Något vi också lyckades med på ett förträffligt sätt. Mvh.

    Det lustiga är att Herbert Lindén – såsom vardandes pensionär, potentiell trädgårdsmästare, av andra orsaker byggmästare, sedermera omtvistat uppskattad bloggare-i-kretsen-närmast-trädgården – inte tycks få tillräckligt många vilande hjärnceller i rörelse för att inse att antalet väljare kan ha nåt att göra med just det faktum att jag inte följer hans uppfattning om hur en EU-kandidat eller politiker bör bete sig?

    Eller ska Lindén diskutera med Ahlskogs släkt i all evighet på sin provinsblogg? Liberalism är antingen eller. Alla som säger att ”Jo, i den här frågan är jag liberal, men…” har inte förstått vad det handlar om.

    Lindén talar typisk politiska – han relativiserar ordet liberalism, och nollar samtidigt den sanna innebörden i att vara konservativ.

    Det här gör mig arg, och om detta har jag tidigare skrivit bl.a här:
    https://patrickwingren.opinion.fi/2009/05/nr-7-liberalism/

En annan partiskolad – från en av SFP:s lokala skvadroner – Åsa Sjöberg, skjuter sig själv och partiet i foten. Hon var teoretiskt sett en av mina teamledare. Jag väntade länge på hennes personliga initiativ i min kampanj, men väntade förgäves. Så här i efterhand är jag tacksam över att hon förblev passiv.

I slutändan är det mindre viktigt att de västnyländska väljarna nåddes av mitt valbudskap än att hon associerades med det jag ville säga. Jag har efter valet lärt känna henne som en som är beredd att belägra vilka byar som helst, så länge SFP-fanan får vaja i stadshusets torn. Jag är ledsen om jag sårar någon (=Åsa) genom att vara så rättfram, men jag tror på uppriktighet.

Mitt största problem, i hela min kampanj, har faktiskt varit SFP. Antingen missade partiet – eller jag själv – det centrala.

……..

Med det sagt, så vill jag samtidigt säga att jag uppskattar många av de människor jag mött inom partiet. Det här kan verka ambivalent så det sjunger om det, men jag bryr mig inte. Ända från ledarplan – via EU-kandidater – ner till marknivå finns väldigt många sunda människor som jag hädanefter ödmjukt, och med stolthet, vill kalla vänner.

Fredrik Guseff är en bra typ, bryr sig. Gårrbåilarn Hagström likaså. Wideroos respekterar jag. Grundström är, när hon inte är busy med att positionera sig, en oerhörd tillgång. Achrén är en synnerligen jordnära och naturlig människa som överraskar åtminstone lika mycket positivt som hon framstår negativt i media (hon borde inte alls göra just det hon är sämst på, dvs media – skärpning!… riktad till partiet och Achrén själv). Wallin är, när man fångar honom ”off-guard”, en passionerad människa. Låtom oss attackera honom från alla möjliga håll tills han blir mänsklig nästan jämnt :-D

Kandidaterna: Jeez, jag borde inte ens börja :) Alla, på sina sätt. Nicke kom närmast, intiutivt och tyngst. Sen kan jag inte rangordna, och det är heller inte nödvändigt – jag har varma minnen av alla. (Inte av Callle – av den enkla orsaken att han aldrig var med, träffade honom bara i 30 minuter på partidagsmiddagen, och det intrycket var helt ok – lika delar sårbar, lika delar kobra.)

PS röstade inte på mig själv, och därmed sällade jag mig till majoriteten: jag gav min röst till SFP, utan att den jag röstade på återfinns i Bryssel.

Jag är förbluffad över att SFP först täcktes säga ”skrik skrik, var dig själv, rör om, på dem bara” och senare, efter det Välsignade Mandatet, säga ”tyst tyst, vet hut, märkligt sätt att fira valsegern, var nöjd och glad, vi fick in den [sic]…”

Jag tror inte att partiet missade i nomineringen. Jag är däremot övertygad om att partiet inte visste vem de nominerade. Inte i fallet Ehrnrooth , inte i fallet Wingren. Jag kallades ”snusmumrik” i alla partisammanhang, fram till mitt anförande på partidagen (maj -09) där jag sade att det är enklare att stava till ”snusmumrik” än till ”Patrick Wingren” – både grammatikaliskt och ideologiskt.

Sen blev det tystare.

Själv ser jag inte någon framtid inom SFP. Jag har aldrig sett någonting speciellt, eller språkrättfärdigat, inom patenterad finlandssvensk politik. Jag placerar fortfarande all politik i samma kategori som alla övriga samhällspublika forum – objektet väljer själv, och är berett att ta konsekvenserna av sina val. Oops. Låter som det centrala i mitt EU-valbudskap i stort… :)

Och, jo, Jaro vann!

Att kasta bananer i takfläkten

Alla inlägg Blogg EU-valet 2009

Jag vill börja med att tacka min vän ML för att han uppfostrat sina barn till kreativitet, och för att jag får låna deras kvällssysselsättning som illustrerande rubrik för det jag håller på med just nu… även om jag inte själv vet hur det känns att skrubba tak och väggar rena ;)

Kan någon förklara logiken bakom de mothugg jag får när jag pekar på orättvisan i kandidatfinansieringen? Här flyger det nämligen upp SFP:are i snart sagt alla knutar, och auto-politiska svador avfyras i jämn takt:

Jag ska vara tyst, visa respekt, veta min plats, inte vara dålig förlorare, inse att politik kräver nätverk, erfarenhet, kontakter. Jag ska vara glad att det gick vägen, att huvudsaken är att vi håller ett finlandssvenskt mandat i Bryssel. Valet var en seger. Och vi höll ett finlandssvenskt mandat. Det var huvudsaken. Tyst. I Bryssel.

Oj då. Så har jag aldrig tänkt. I min naiva värld representerar en EU-parlamentariker sina väljare. Jag vägrar reducera dem till röster för det finlandssvenskas väl. Det är kanske just här jag har missat nånting.

— För mig spelar det mycket större roll att det sitter vettiga människor i EU-parlamentet än att de talar svenska. —

Sen, att det finns vettiga människor som talar svenska, är en helt annan sak. Lika säkert som att modersmålet svenska, eller SFP-tillhörighet, inte är någon som helst garanti för att en människa är en lämplig EU-parlamentariker… men nu var det ju i och för sig inte alls det som det var frågan om.

Det som jag reagerade på i SFP:s kandidatfinansiering var exakt samma sak som drev mig till torget den 5 december. Orättvisa. Varför skulle jag vara tyst om det just nu?

Det är alldeles självklart att vissa krafter inom SFP ville nominera mig för att fånga röster som partiet inte annars skulle kunna få. Det här har jag varit medveten om från första början.

“Sidu, är det du som är snusaren?” var en av de första kommentarer jag hörde nere på Simonsgatan i februari. “Jo, och du har säkert nycklar till hissen?” svarade jag. Insåg först flera veckor senare att det var en högre uppsatt tjänsteman inom Partiet som fick agera hisspojke.

Alla inom SFP har inte tänkt likadant. För några har jag varit viktig för det jag är och det jag tror på – inte för den form av nikotin jag använder, inte heller som fiskenät i för dem totalt okända vatten. Några andra har mött mig skeptiskt – av dem har de flesta accepterat mig, en del har tagit avstånd.

Men ingen – INGEN – har bett mig hålla käft, tvärtom: många inom partiet har velat rida på snuspopulismen, med dollartecknen i ögonen ersatta av röstkoefficienter. “Det är bra att du rör om, visa dem, var ärlig, tala ut”.

Just det gör jag ju, så varför plötsligt denna kritik från partiledning, riksdagsmän och gräsrotsfolk? Kanske är det så att kniven bara får användas för revirförsvar, inte för att skära bort egna varbildningar?

Är det i så fall rätt av mig att pliktskyldigt vara snäll, tyst och tacksam… ska jag plötsligt passivt se på när det sammanhang jag av bara farten införlivats i ruttnar inifrån? Har ni den blekaste aning om vem ni nominerade, SFP?

Debatt med Nils-Anders Granvik (SFP) i ÖT och Vbl

Andra texter Debatt EU-valet 2009 I pressen

13.6.2009
—————-

Nils-Anders Granvik gav en replik (eller snarare reprimand) till mitt inlägg ”Finlandssvensk folkdans med väljarna” (ÖT 11.3, Vbl 12.3).

Granviks replik publicerades i ÖT den 12.3 under rubriken ”Liberalism kräver respekt”, och i Vbl den 13.3 med rubriksättningen ”Märkligt sätt att fira valsegern”.

Med risk att bryta mot upphovsrätten återger jag här repliken i sin helhet. Jag antar att Granvik vill bli läst, eftersom han skriver i insändarspalterna, så jag ser inget osjysst i det:

Bästa Patrick Wingren. Det är på ett märkligt sätt du ”firar” valsegern, som du själv på ett storartat sätt bidrog till.

Nästan 6.000 röster i ett val är en anmärkningsvärd framgång även för en etablerad politiker. Jag känner aktning för ditt mod att stå upp för individens frihet.

Som medlem i den arbetsgrupp som hade i uppdrag att vaska fram kandidater inför valet vet jag att du skjuter grovt på sidan av målet i de beskyllningar du framför i din insändare. Bekymret var att få 20 seriösa kandidater och inte att taktikera i syfte att få ”rätt” kandidat vald.

Ni kandidater lyckades samla de behövliga rösterna, trots alla odds för motstatsen. Tack för det!

Tyvärr missar du också totalt, på ett fult sätt, i bedömningen av den interna maktfördelningen i SFP. Som den kanske inte allra mest liberala sfp-aren har jag under resans gång lärt mig att en av liberalismens grundpelare är respekten för andras åsikter. Det kravet kan man inte ställa enbart på andra.

Utan den insikten kan vi säga adjö till vårt Svenska folkparti.

Nils-Anders Granvik

Jag svarade så här, publicerat i ÖT den 13.3. Bör logiskt sett dyka upp i Vbl under helgen.

RESPEKT FÖR DEMOKRATIN

Nils-Erik Granvik: Nominering av kandidater är en sak, finansiering en annan. Jag lånar ännu en gång det berömda citatet från filmen ”Alla presidentens män” (1976), från journalisten Woodwards intervju med källan till uppgifterna som fällde Nixon i Watergateskandalen: Följ pengarna.

Granvik förväxlar respekt med att hålla käft. Därmed understryker han på ett bra sätt sitt eget uttalande att han nog kanske inte är den allra mest liberala SFP:aren. Nu verkar han dessutom alldeles självmant placera sig på de aningslösas lista.

Det är inte brist på respekt, eller fult, att jag säger det jag uppfattar som sant. Det är kanske till och med lite onödigt respektfullt att göra det först nu efter valet, men det var faktiskt av hänsyn till alla andra.

Däremot vore det respektlöst mot väljarna att inte säga som det är. Väljarna bör få veta hur det ligger till, och samtidigt också bli försäkrade om att deras röster ändå bar ända in i den liberala partigruppen i parlamentet. Deras röster nådde längre än partiet egentligen gjorde sig förtjänt av.

Patrick Wingren

Debatt med Nils-Anders Granvik (SFP) i ÖT och Vbl

Debatt EU-valet 2009 I pressen Insändare

Nils-Anders Granvik gav en replik (eller snarare reprimand) till mitt inlägg ”Finlandssvensk folkdans med väljarna” (ÖT 11.3, Vbl 12.3).

Granviks replik publicerades i ÖT den 12.3 under rubriken ”Liberalism kräver respekt”, och i Vbl den 13.3 med rubriksättningen ”Märkligt sätt att fira valsegern”.

Med risk att bryta mot upphovsrätten återger jag här repliken i sin helhet. Jag antar att Granvik vill bli läst, eftersom han skriver i insändarspalterna, så jag ser inget osjysst i det:

Bästa Patrick Wingren. Det är på ett märkligt sätt du ”firar” valsegern, som du själv på ett storartat sätt bidrog till.

Nästan 6.000 röster i ett val är en anmärkningsvärd framgång även för en etablerad politiker. Jag känner aktning för ditt mod att stå upp för individens frihet.

Som medlem i den arbetsgrupp som hade i uppdrag att vaska fram kandidater inför valet vet jag att du skjuter grovt på sidan av målet i de beskyllningar du framför i din insändare. Bekymret var att få 20 seriösa kandidater och inte att taktikera i syfte att få ”rätt” kandidat vald.

Ni kandidater lyckades samla de behövliga rösterna, trots alla odds för motstatsen. Tack för det!

Tyvärr missar du också totalt, på ett fult sätt, i bedömningen av den interna maktfördelningen i SFP. Som den kanske inte allra mest liberala sfp-aren har jag under resans gång lärt mig att en av liberalismens grundpelare är respekten för andras åsikter. Det kravet kan man inte ställa enbart på andra.

Utan den insikten kan vi säga adjö till vårt Svenska folkparti.

Nils-Anders Granvik

Jag svarade så här, publicerat i ÖT den 13.3. Bör logiskt sett dyka upp i Vbl under helgen.

RESPEKT FÖR DEMOKRATIN

Nils-Erik Granvik: Nominering av kandidater är en sak, finansiering en annan. Jag lånar ännu en gång det berömda citatet från filmen ”Alla presidentens män” (1976), från journalisten Woodwards intervju med källan till uppgifterna som fällde Nixon i Watergateskandalen: Följ pengarna.

Granvik förväxlar respekt med att hålla käft. Därmed understryker han på ett bra sätt sitt eget uttalande att han nog kanske inte är den allra mest liberala SFP:aren. Nu verkar han dessutom alldeles självmant placera sig på de aningslösas lista.

Det är inte brist på respekt, eller fult, att jag säger det jag uppfattar som sant. Det är kanske till och med lite onödigt respektfullt att göra det först nu efter valet, men det var faktiskt av hänsyn till alla andra.

Däremot vore det respektlöst mot väljarna att inte säga som det är. Väljarna bör få veta hur det ligger till, och samtidigt också bli försäkrade om att deras röster ändå bar ända in i den liberala partigruppen i parlamentet. Deras röster nådde längre än partiet egentligen gjorde sig förtjänt av.

Patrick Wingren

Money talks, bullshit walks

10 kommentarer
Andra texter EU-valet 2009

… eller

“Tjugo små huvudkandidater”

– the true story, as far as I know

Onsdagen den 15 april 2009. Svenska folkpartiets EU-kandidater är inbjudna till Bryssel av Henrik Lax, sittande MEP. De flesta som ställer upp i valet är på plats – någon kunde inte komma, de sista har ännu inte nominerats.

En av kandidaterna, Björn Månsson, vill ställa en öppen fråga till partisekreterare Ulla Achrén. Carl Haglund har nominerats dagen innan, och låtit förstå att pengarna inte kommer att vara något problem i kampanjen.

— Nu undrar Månsson om detta underförstått betyder att vissa kandidater får ett större finansiellt stöd än andra?—

Achrén säger att alla får lika mycket, dvs. 10.000 euro. Hon tillägger liksom i utandningen att hon givetvis inte har kontroll över alla fonder, stiftelser, stödgrupper etc. som kan tänkas vilja bidra. MEN det viktiga är, säger hon, att SFP den här gången går till val på bred front, med 20 huvudkandidater.

……..

Söndagen den 24 maj. Bottennapp i Kristinestad – fler kandidater än åhörare samlade för EU-diskussion i Bio Dux. Under bilresan tillbaka till Vasa diskuteras kampanjen.

—Månsson frågar försynt om min finansiering. Jag säger att jag använder det jag fått av partiet, inte mera. – Aj just så, säger han. Själv då? frågar jag. – Jo, säger Månsson, han fick nog lite mera pengar, bl.a. Konstsamfundet bidrog ju.—

Nu har jag i och för sig aldrig hört en katt prata, och inte heller sett en sådan svälja en kanariefågel. Men, om jag någon gång skulle hamna i ett läge där båda de kriterierna skulle uppfyllas samtidigt, så har jag numera åtminstone nånting att jämföra med.

……..

Måndagen den 1 juni. Hbl hade mailat några dagar tidigare och frågat oss SFP-kandidater hur vi finansierar våra kampanjer. Nu publiceras den första artikeln. Det visar sig att Haglund har den största budgeten, Månsson den näst största – med inte mindre än + 40.000 euro från SFP. Någon dag senare väljer Haglund att specificera, och visar ett SFP-bidrag på + 56.000 euro.

— Förutom Haglund och Månsson så har också Anna Bertills, Christel Liljeström och Bo Linde fått extra bidrag. —

Kandidat (SFP top 10) Område SFP-stöd
Carl Haglund Södra Finland 66.000 e
Björn Månsson Södra Finland 50.000 e
Anna Bertills Österbotten 20.000 e
Christel Liljeström Södra Finland 20.000 e
Bo Linde Österbotten 20.000 e
Jarl Ahlbeck Åbo 10.000 e
Ann-Sofi Backgren Österbotten 10.000 e
Britt Lundberg Åland 10.000 e
Nils Torvalds Södra Finland 10.000 e
Patrick Wingren Österbotten 10.000 e

— Nu blir det fart på, åtminstone i Nils Torvalds och Britt Lundbergs kampanjläger. Vips utökas deras kassor med + 15.000 euro vardera, om dock i senaste laget. Själv fick jag några dagar tidigare glädjebudet att lokala SFP gett mig + 1.000 euro ! :) —

Kandidat (SFP top 10) Område SFP-stöd
Carl Haglund Södra Finland 66.000 e
Björn Månsson Södra Finland 50.000 e
Britt Lundberg Åland 25.000 e
Nils Torvalds Södra Finland 25.000 e
Anna Bertills Österbotten 20.000 e
Christel Liljeström Södra Finland 20.000 e
Bo Linde Österbotten 20.000 e
Patrick Wingren Österbotten 11.000 e
Jarl Ahlbeck Åbo 10.000 e
Ann-Sofi Backgren Österbotten 10.000 e

— Nån annan som tycker att vi börjar närma oss slutresultatet? —

Jag sade från första början att jag inte vill ha yttre sponsorer, ville undvika bindningar. Jag såg det som en intressant utmaning att använda 10.000 euro och försöka visa att allt inte hänger på kommersiellt stöd.

Vad jag inte hade räknat med var partiets “ideella” stöd. (Hade jag hittat ett sätt att visuellt tillfredställande placera det ordet inom dubbel- eller trippelcitat så hade jag gjort det.) Jag trodde faktiskt på vad som sades.

……..

Den här bloggtexten skriver jag av följande orsaker:

  • för att understryka rubriken. Money talks, bullshit walks. Det enklaste är att förklara mig som en dålig förlorare, men läs för guds skull fakta och återkom om det fortfarande verkar just så enkelt.
  • för att visa på två undantag till den krassa matematiken i förhållandet röster/valfinansiering. De två som gav mest för pengarna var faktiskt Nils Torvalds och jag själv. Vi är båda obekväma och icke-populistiska i vårt försvar av individens rätt till ett eget val. Det här tröstar, och ger hopp för framtiden.
  • för att visa att den högerkonservativa SFP-traditionen fortfarande regerar, hur mycket någon än vill påstå annat. Den som tror att Torvalds och Månsson slumpmässigt spridde de liberala rösterna underskattar språkapitalidealisterna. Eller vad sextetten som göder partiet nu kan tänkas vilja kalla sig.
  • för att nolla partiordförande Stefan Wallins kommentar i Radio Vega den 12.6:

    Nå, så här har det varit faktiskt i alla val, att det satsas olika på olika kandidater i något skede av kampanjen, det beror helt enkelt på det att vissa regioner, till exempel dom där man måste profiliera sig på finska och i finska medier med annonser som är dyra, behövs det bara mera pengar. Tyvärr.

    Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på. Detta skriver jag väl medveten om att jag i och med detta ligger risigt till hos kulturfonderna i framtiden. Och hos diverse försäkringsbolag, banker, förlag, manskörer. Jo, det är tydligare än man kunde tro (Shit, visste väl att det fanns någon catch med att byta från Nordea till Aktia för några år sen…  ;)

Eftersom jag tycker om statistik (!) så ger jag här en lista på vilka kandidater som varit kostnadseffektivast per röst, dvs. vem som drivit den ekonomiskt sätt mest lyckade kampanjen med de medel de haft till förfogande från partiet (all eventuell yttre sponsorering lämnad därhän). Statistiskt kallt, men ger ändå hopp om en liberal framtid:

Kandidat (SFP top 10) Område SFP-stöd Antal röster € per röst
Nils Torvalds Södra Finland 25 000 € 13 344 1,87 €
Patrick Wingren Österbotten 11 000 € 5 878 1,87 €
Bo Linde Österbotten 20 000 € 9 980 2,00 €
Ann-Sofi Backgren Österbotten 10 000 € 4 099 2,44 €
Britt Lundberg Åland 25 000 € 9 582 2,61 €
Jarl Ahlbeck Åbo 10 000 € 3 275 3,05 €
Anna Bertills Österbotten 20 000 € 6 000 3,33 €
Björn Månsson Södra Finland 50 000 € 14 044 3,56 €
Carl Haglund Södra Finland 66 000 € 16 887 3,91 €
Christel Liljeström Södra Finland 20 000 € 4 224 4,73 €

Kapitalets tid borde rimligtvis vara förbi. I ordet ”kapital” lägger jag inte in någon vänster- eller högerladdning, jag menar bara att det som kan köpas för pengar inte längre är viktigt. Styrkan ligger någon annanstans, och det är vår sak att ge den dess värde.

Finlandssvensk folkdans med väljarna

6 kommentarer
Andra texter Debatt EU-valet 2009 Insändare

Insändare skickad till ÖT, Vbl och Sydin den 10 juni 2009

SFP har blivit kritiserat för att vara steget efter. Jag tror att fötterna hasar med flit. Auktoriteten i det traditionella konservativa högerblocket är fortfarande mycket stark. Ledningen deklarerar partiet som liberalt, eftersom man är så illa tvungen – det krävs en dammsugare med brett munstycke om det är finlandssvenskar man vill samla upp.

Det är alltså ingen överraskning att EU får en SFP-parlamentariker som ligger borgerligt högerut. Följ pengarna för att hitta orsaken. Allt tal om tjugo huvudkandidater är givetvis första klassens ”bullshit”, en lögn rakt upp i ansiktet på oss kandidater som vid mötet i Bryssel den 15 april försäkrades om att vi alla spelade på samma villkor i fråga om finansiellt stöd. I valet var dessutom  Torvalds och Månsson uppställda bredvid varandra för att på ett försynt sätt splittra de liberala rösterna. Kampanjen var finansierad och uppbyggd så att förutsättningarna för Haglund skulle vara så stora som möjligt, och upplägget lyckades.

Hade partiet varit seriöst intresserat av en bredd i kandidaturen hade man sett till att både nominering och finansiellt stöd balanserade jämt mellan liberala och konservativa kandidater, mellan södra Finland och Österbotten. Nu fanns ingen sådan vilja. Den dolda agendan har varit att få in en kandidat som tillfredställer partiets verkliga makthavare. Dit hör inte Wallin – han är mera något av en galjonsfigur längst fram på skeppet, glatt guppande på vågorna.

Jag bryr mig inte om namnen på de olika fonder, stiftelser och stödgrupper som står bakom kampanjfinansieringen för ”de lite mera huvudsakliga” huvudkandidaterna. Det räcker att med sunt bondförnuft konstatera att kapitalet kommer från dem som har makt att se till att SFP representeras av en högerpolitiker klädd i liberala svenskspråkiga kläder.

”Huvudsaken är att vi klarade av att hålla ett finlandssvenskt mandat i Bryssel” – det är mantrat som mässas fram av partiet som svar på varje kritisk analys av det här slaget. Om detta verkligen är huvudsaken så kunde ledningen ha agerat helt annorlunda under kampanjen, berett rum för rättvisa möjligheter till verkligt liberal SFP-representation i parlamentet. Nu skjuter man sig själv i foten – man kan varken förvänta sig, eller kräva, att finlandssvenskarna i all evighet språksolidariskt ställer upp för att ge sina röster till en föråldrad, konservativ högerpolitik.

Så jag är väldigt tudelad. Jag är djupt ledsen över att SFP egentligen inte verkar ha något intresse av att fylla tomrummet i mitten av partiskalan, bli ett sant liberalt alternativ i den finländska politiken. I kampen för rätten till ett eget val – också i fråga om vilket språk man talar – finns en mycket större tyngd än i den grunda, konstgjorda andning partiet nu bedriver. Det finns nytt syre för det svenska språkets överlevnad, men då måste vi våga flytta fokus från ett blint försvarande av språkreviret till att värna om alla människors rätt att vara sig själva.

Samtidigt är jag uppriktigt glad över att vi skickade en parlamentariker in i den liberala partigruppen i europaparlamentet. Ju fler i den partigrupp som bromsar förmynderiet, desto bättre. Det i sig var värt en vansinnig arbetsinsats, med små kampanjmedel, i förtroende av nästan 6.000 väljare. Tack alla ni som röstade på mig! Era röster gick till ett ändamål som är mycket större än SFP vill vara.

Liberalism och SFP:s framtid

Andra texter EU-valet 2009

(Patrick Wingrens anförande under Svenska Folkpartiets partidag i Helsingfors, söndag 17.5.2009)

“Ordförande, bästa partidag:

Idag känner jag mig som kvinna… jag har två minuter på mig att säga lika viktiga saker som de talare som igår fick tre minuter på sig. Det påminner om skillnaden i  lönesättningen mellan könen ;)

Jag vill sticka ut hakan och hävda att det här partiets framtid inte i första hand hänger på att jag talar det språk jag talar nu, inte heller på att jag talar för svenskan, utan på att jag – vi – är liberala.

Politiken i Finland utvecklas i en kollektivistisk riktning, där den gemensamma nyttan inskränker individens eget val. Det här är skrämmande. Att gemenskap kan nås genom att vi blir så lika som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats.

Likriktning för människan bort från gemenskap. Gemenskap är att dela tillsammans, och det är helt enkelt inte vidare intressant att dela med sig av det som andra redan har. Kollektivet blir tvunget att söka andra sätt att höra samman. Det vänder sig mot andra, pekar på ‘dom där’ för att hitta sitt eget ‘vi’.

Precis på samma sätt som det är lättare att kalla mig snusmumrik än att stava till Patrick Wingren – både grammatikaliskt och ideologiskt – så hårddras och förenklas samhällsgrupperingarna. Det blir kollektivet mot språkminoriterer, kollektivet mot invandrare och flyktingar – ja, till och med kollektivet mot statsledningen, ett tydligt drag i den populistiska politiken i Finland av idag.

Men vad händer om deras önskan plötsigt blir verklighet? Vad händer när alla synnerligen ovanliga människor försvinner? – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, metodister, vänsterhänta. Var hamnnar kollektivet? Irrande på ett kargt och ödsligt fält, fria, mycket likadana, och inga alls.

Det här partiet, och finlandssvenskar som minoritet, har inte en chans att på språklig grund kunna överleva. SFP måste bli – och våga vara – det parti som kämpar för att alla finländare kan blir personligheter, i stället för kollektiv grå massa.

— Liberalismen är inte egoistisk. Den är inte heller associal, eller ansvarslös. Framför allt är den definitivt aldrig likgiltig. —

Själva ordet liberalism har tagits ifrån oss som tror på det. Vi kommer inte att ges det tillbaka frivilligt, så låt oss ta det tillbaka genom att visa hur man lever det.”

Du skall icke kopiera

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Hbl den 12.5.2009)

Stefan Wallin menar att många internetanvändare tror att piratism är tillåten, eftersom också kompisen laddar ned.

Det tror inte jag. Mina barn vet vad som gäller, liksom jag själv visste när jag bandade av LP till C-kassett för 25 år sedan. Studerande som kopierar studielitteratur med föreläsarens tysta medgivande har också hört budordet. Om vi jämställer nedladdning med stöld ur butikshyllan måste vi samtidigt erkänna att detta inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett de senaste 30-40 åren. Att påstå annat är orättvist mot de yngre.

Konserter och biografer kommer att leva kvar – i dagens privata, mättade samhälle behöver människor kunna uppleva, överraskas tillsammans. Men kan marknadskrafterna fortsätta att existera på egna villkor? Man bör inte förväxla upphovsrätt med vinst. Vi kan inte ledda av kommersiella intressen kriminalisera majoriteten av den yngre befolkningen och ge laglig rätt till kraftigt intrång i privatlivet.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Polemik med Matti Savolainen

Andra texter EU-valet 2009 Insändare

Debatt i tidningen Keski-Pohjanmaa, april 2009.
Utdraget ur Savolainens text är översatt till svenska av mig.

Wingren:

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan. […]

Savolainen:

Patrick Wingren talar om för oss vad han vill arbeta med om han väljs in till Bryssel. Jag skulle vilja ge några kommentarer:

1) Snus. Det verkar som om detta tveklöst giftiga och cancerframkallande ämne har varit ett av SFP:s viktigaste ärenden under hela vintern. Under devisen om medborgarnas fria vilja och unionens fria handel tycks man kunna argumentera för vad som helst.

I och med att Wingren och ledande personer i hans parti jämför snus med tobak och förespråkar snuset som mindre skadligt och därför mera acceptabelt kan man öppna för en diskussion där man jämför alkohol och cannabis. Enligt forskningen så är ju alkoholen betydligt skadligare och mera beroendeframkallande än cannabis.

Är Wingren även beredd att förespråka en legalisering av cannabis, i linje med hans tidigare logik? Cannabisförbudet är ju, citerande hans ord, ”ologiskt, orättvist och skadligt för hälsan.” […]

Wingren:

Matti Savolainens kommentarer till min att-göra-lista bör i sin tur kommenteras:

1) Snus. Savolainen tillskriver mig en liberalism som jag inte känner igen. Jag förespråkar inte en villkorslös frihet, utan en frihet under ansvar – både i individens eget val och i ekonomin.

Däremot är Savolainens följdfråga angående alkohol och cannabis alldeles motiverad, och väntad. Först några viktiga skillnader i jämförelserna: snus är en mindre skadlig version av exakt samma produkt, dvs tobak, vilket gör ett snusförbud djupt ologiskt. Vidare är tobak i alla dess former knappast mera ’mind-altering’ än en chokladstång, medan effekten på sinnet är en helt annan för både alkohol och cannabis.

Alkoholen har, på gott och ont, en klar social funktion. Användaren av cannabis tenderar att dra sig inåt, bli mera associal. Samtidigt är priset för missbruk av alkohol mycket högre. Överdrivet bruk av cannabis drabbar i första hand individen i dennes egen relation till sin omgivning, alkoholmissbruk ödelägger ofta både individen och omgivningen.

Snusförbudet är att sila mygg och svälja kameler. Cannabisförbudet i relation till alkoholen är då mera som att acceptera kameler och diskvalificera dromedarer. Fördelen av att cannabis släpps fri är för mig personligen inte lika tydlig som i fallet med snus, och därför inte en sak jag tänker driva på min agenda. Jag vill välja sånt som resonerar i en djup personlig övertygelse. Samtidigt vill jag klart säga att jag, precis som Savolainen antar, i princip upplever cannabisförbudet som inkonsekvent. Som sittande EU-parlamentariker skulle jag rösta för en legalisering om frågan gick till omröstning.[…]

Länkar till inläggen:
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112701&forum_id=12001&task=2