Svenska folkpartiet har av många gjorts synonymt med snusfrågan eftersom det är bekvämast och mest effektivt att göra så. Sanningen är nog lite mer nyanserad. Jag träffade största delen av de andra nominerade kandidaterna idag, och man kan nog inte säga att jag instinktivt kände att jag borde låta snusdosan gå varvet runt :)
Lika lite ser jag Sfp som ett renodlat språkparti, också det är att göra det hela lite väl enkelt för sig. En stor del av partiets själ ges uttryck i och genom det svenska språket, men jag ser ärligt talat inte hur värderingar kan vara språkbundna. Min värdegrund är likadan även om jag uttrycker den på mitt modersmål svenska, på svagare finska, på god engelska eller på min i dagsläget nästan obefintliga tyska.
Båda de partier som kontaktade mig inför valet – Kd och Sfp – har visat stor respekt mot mig som person. Att jag inte kunde omfatta en kandidatur för Kd är naturligt för dem som känner mig, jag är inte konservativ varken i bibeltolkning eller i samhällssyn. Det finns andra som helhjärtat kan skriva under Kd:s partiprogram, och dem önskar jag all lycka i EU-valet. Demokratin behöver olika röster, och min resonerar bäst i det mera liberala Sfp.
Det går också smidigt att sätta likhetstecken mellan mig själv och snuset. Jag har inga som helst problem med det, eftersom jag snusar och åtminstone just nu trivs bra med den delen av mitt liv. Jag varken avråder eller uppmanar någon att snusa, jag tycker bara det borde vara helt upp till varje myndig person att bestämma själv.
I en längre värderingsbåge symboliserar snuskampen ändå något som för mig är oerhört viktigt. Jag är rädd för det samhälle som jag ser konturerna av idag, där armeringsjärnen just nu placeras ut i förberedelse för den långsamt härdande betong som låser fast oss. Individen är faktiskt inte till för samhället, det är i mötet mellan unika personer som samhällets mittpunkt – det som håller oss samman – framträder tydligt.
Kanske ledande politiker handlar i välmening, kanske i vårdslöst maktutövande, högst troligt i en kombination av båda. Det är livsfarligt att veta vad som är bäst för människan, fast vi alla ibland tror att vi har sett ljuset. Har man dessutom spakarna för lagstiftning under sina fingrar så borde man vara extra försiktig med att ta samhällelig patent på sina lösningar.
Därför är jag driven att kämpa emot en sån utveckling med all den kraft jag har. Många kan ännu inte få min torgdemonstration att gå ihop med parlamentariskt arbete. Det kan jag delvis förstå, eftersom jag ärligt sagt är lika förbluffad själv över den situation i vilken jag befinner mig nu. Tro bara inte att jag agerar respektlöst mot lagen, det är nämligen precis tvärtom. Lagberedare agerar respektlöst mot Finlands folk, och jag respekterar lagen för mycket för att stillatigande låta den förlöjligas och undergrävas.