USA

21 inlägg

West Coast Rejs, dag 10/11.5

Blogg

Sitter här på flygplatsen i Vanda och väntar. Jag åkte iväg lördag kl 13.30 (lokal tid) från Portland, via Amsterdam, och var framme i Hfors klockan 13.30 (lokal tid) idag, söndag. Det känns lite lustigt att vänta i fem timmar på Finncoms flyg till Kronoby, men bor man på landet så får man acceptera sånt.

Örat vänjer sig förvånansvärt snabbt vid språkmiljöer. När jag åkte iväg för 1 1/2 vecka sedan så var det bara att acceptera att accenten på min engelska mest påminde om den svenske kocken i The Muppet Show. Helt otroligt egentligen, med tanke på att jag bott i USA så pass länge. Men man vänjer sig, och man glömmer, och 10 år senare sitter inte en enda stavelse rätt under de första dagarnas crash course in english.

Men det blir gradvis bättre, när tanken och lyssnandet övergår till engelska. Och sen, här i Vanda, är örat ännu så pass vant vid amerikanska diftonger, vokaler och konsonanter att jag plötsligt hör servitrisens engelska för vad den verkligen är. Hon frågar japanen vid disken om han vill ha ”a pig-sized coffee?” Herrejissus vilken koffeinhalt det skulle finnas i den koppen!

Den sista delen av min resa – tiden i Portland, Oregon – var en intressant upplevelse. En varm och gästvänlig värd, ett öppet hus, och diskussioner med mid west- och västkustamerikaner mellan pianostämningar och inspelningar.

Hap (smeknamn för Herbert) säger att klass-samhället egentligen inte präglat västra USA, utan att arvet från Europa landat i öster, och gradvis avtagit ju längre västerut man vågat sig. Så känns det också – det verkar som om den självförverkligade individen i väst är mindre beroende av kontakter, släkt, och status på universitetet.

Att säga att amerikaner är si och amerikaner är så är ungefär lika djuplodande som att säga att finländare är blonda, fåordiga, super, bär kniv och slåss. Onekligen finns det en generell tendens som skapar fördomar och myter, men egentligen är det vi själva som gör det lite för lätt för oss. Människorna finns alltid där, i alla kulturer, bakom våra förutfattade meningar.

Det är nog ingen slump att så många emigranter bosatt sig i Oregon, Wisconsin, Minnesota etc. Vädret är bekant, och också det mellanmänskliga klimatet. New York undantaget (denna märkliga smältdegel som både symboliserar USA och samtidigt är så icke-amerikansk) har jag haft svårt att tänka mig att bo i det här landet. Boston… kanske. Portland… nej, inte riktigt. Bilkörandet och centrumlösheten irriterar. Men det jag sett här får mig instinktivt att tänka på Seattle, som ligger väldigt nära. Bör utforskas under ett kommande äventyr.

Summa summarum är jag efter dessa 11.5 dagar en pianostämningsexamen och en fjärdedels kontinent rikare. Nu ska jag bara ställa tillbaka siktet lite. Det svårmodiga, till synes buttra och tysta behöver inte vara negativt. Lite lika som en i våra ögon överdriven artighet behöver vara konstgjord. En stor del av detta ligger i betraktarens öga, och kräver en uppriktig välvilja – en aktiv insats – för att komma till sin rätt. Cyniskt, kritiskt betraktande på avstånd leder ingen vart. *Tryck/Press/Paina* -> Finland. Så där :)

West Coast Rejs, dag 8/9

Blogg

Igår bar det alltså av hit till Portland, Oregon. Hotellet (motellet) jag bor på hade problem med det trådlösa nätet, så därför kunde jag inte skriva förrän nu.

Nördfaktorn vet inga gränser under den här resan! Nu är vi här för att stämma en flygel (en självspelande sådan) i den speciella temperering vi använder (EBVT III), och spela in resultatet.

Det var skönt att komma hit, mötas av ett klimat och en atmosfär som jag är mera van med. Vädret är som sommarväder hemma, och naturen påminner på många sätt om våra breddgrader – förutom den kuperade terrängen.

Vi gjorde ett snabbstopp vid en lokal mataffär, och där blev jag nostalgisk. Det är nånting vackert med klasar, högar, och handskrivna skyltar. ’Motsats till Prisma’ kunde funka som definition.

Som antropologisk observation kan noteras att amerikaner inte kör in i återvändsgränder, utan i döda avslut :)

Snart blir det middag här hos min värd, nånting som med all säkerhet kommer att göra sitt bästa för att utvidga det midjemått som redan växt i stadig takt under vistelsen här. Gott är det i alla fall, och det finns en tid för allt.

En alldeles underbar middagsgäst som jag träffade igår var 93 år gamla Fred. Härlig närvaro och humor, påminner mig om min nyligen bortgångna farmor. Ni skulle ha hört honom förklara för mig vad som pågår i Sydafrika just nu…

”Män med lustiga frisyrer, alla med namn och nummer på ryggen, jagar en boll mycket större än en baseball. Och de får inte röra den med händerna! Bara med allt annat. Bollen flyger 80 yards och spelarna hoppar upp och slår i den med huvudet!”

Siktar optimistiskt på att stiga upp kl 7 och se Tyskland-Argentina, för att verifiera hans uppgifter.

West Coast Rejs, dag 7

Blogg

Så var det då dags för kongressens sista heldag… i morgon är det föreläsningar på förmiddagen, och hemfärd efter lunch.

Eller åtminstone avfärd… i mitt fall bär det av till Portland, Oregon där vi ska stämma en flygel och göra inspelningar. Mera om det senare.

Det har varit en märklig vecka. Jag har varit utanför hotellet exakt tre gånger. I Vegas skapas ett inre rum oberoende av tiden och världen utanför. De dagar jag stigit upp tidigt (kl 7) och gått genom hotellobbyn så ser det ut precis som kl 9 på kvällen, bara aningen mindre folk. Den här staden erbjuder en flykt från verkligheten, men hymlar inte om det heller. På det sättet är det egentligen ärligt och ok.

Men visst är det amerikanska kulturarvet en märklig soppa.
Paris Las Vegas var en ny upplevelse, jag hittade först idag de korridorer som öppnar sig mot denna konstgjorda värld som binder ihop hotellkomplexen. ”Gorgeous!” utbrister säkert många, men jag antar att de flesta fransmän som besöker den här surrogatvärlden helt enkelt får göra som min pappa vid åsynen av den ”gotiska” Riverside Church i New York… gå ut, sätta sig på trappan och hämta luft :)

Innergatan avslutas sedan ytterst smakfullt med ett Eiffeltorn i skalan 1:2, dvs 165 meter högt, med fötterna mellan de enarmade banditerna i casinolobbyn. Innan dess stöter man på de vigselkapell som känns bekanta från var och varannan romantisk komedi som Hollywood producerat genom åren.

Nå, tillbaka i kongresscentret tog jag några bilder för att dokumentera. Hittade 1 stycken lustig skylt, och 1 godisaffär. Och när jag nu helt klart har släppt den röda tråden, kan jag ju samtidigt kasta in bilden från ät-tävlingen i restaurangen.

I morgon avfärd, alltså – riktning norrut, som flygbolagets namn avslöjar (Alaska Airlines). Återkommer med rapport från ny ort.

West Coast Rejs, dag 6

4 kommentarer
Blogg

Vaknade klockan 6.55 i morse, av väckarklockan… Indirekt, i alla fall. Det var så att jag hade ställt in den på klockan 6.15, och erbjudit grannarna att delta i väckningsceremonin från den tiden. I något skede tycks de ha fått nog, för 6.55 knackade det på dörren och en säkerhetsvakt stod på andra sidan när jag öppnade…

– Do you have an alarm clock ringing, Sir?
– Uhm, yes.
– Would you be so kind and turn it off now, Sir?
– Uhm, yes.
– Thank you and have a good day, Sir!
– Uhm, yes. Yes”

Så började det hela, men klockan 7.06 var jag nere i föreläsningssalen. En sak som jag saknar hemma i Finland är den här underbara praxisen att packa in precis vad som helst i matväg i en liten påse som man tar med sig från cafeterian. Kaffe, juice, varma smörgåsar, allt in i samma bag. Tid är pengar, och människors brist på tid skapar utrymme för att förtjäna pengar.

Satt sen på föreläsningar fram till kl 11.30, då magpirrandet börjat accelerera tillräckligt, sen tillbaka till hotellrummet och en supervarm dusch – min rutinmässiga förberedelse för situationer där jag sätts under press. Och press blev det.

”The tuning exam” – provet i pianostämning – började klockan ett på eftermiddagen, och slutade kl. 17.30. Det bestod av sex separata delar, där alla i sig skulle ha 80/100 poäng för godkänt resultat.

Jag klarade det! Och inte nog med det, dessutom på en högre nivå än jag förväntades. Jag hade för länge sedan bestämt mig för att göra provet utan elektroniska hjälpmedel, och mina poäng i delmomenten var ändå över 90 av hundra. 90/100 är samtidigt kvalificeringsgränsen för den högsta nivån av stämningsproven, och skall göras helt och hållet utan elektroniska stämappaater.

Så nu har jag lite halvt i misstag klarat av nivåprovet för examinatorsnivån självt – det betyder att jag stämmer på en nivå där jag (innom en överskådlig framtid) kan komma att bli en ganska få utländska examinatorer inom Piano Technicials Gulid. Det som är kvar är en teknisk exam, (på den allmänna nivån) och den bör jag absolut sikta på att ta någon gång under hösten.

Intressanta dagar, eftersom alla logiska yttre faktorer talade emot mig: Jag är från utlandet (dvs engelska facktermer kan bli knepiga). Jag har bara stämt pianon i tre år…  Jag borde, enligt allmän uppfattning, inte ha kunna göra vad jag gjorde, och det här bevisar än en gång vikten av att våga tro på sig själv, vara envis, och vara beredd att lägga ner otroligt mycket tid på att bli bättre.

Efter pärsen med examen blev det ”The golden hammer banquet”, supé i bästa amerikanska stil, med prisutdelning till en person som bidragit på ett betydelsefullt sätt till PTG’s (Piano Technician’s Guild) verksamhet. Och jo, det var precis en guldstämnyckel hon fick – det finaste pris en pianostämmande amerikansk yrkesmannaförening kan ge sina pianostämmande medlemmar.

Sen ner på en snabb saftkontroll till casinoavdelningen, där en lugn bar väntar på oss när så behövs. Fin utsikt över casinomiljön, och jag nämner det här för amerikanerna.

– Well, do you see something that is missing? frågar de

… och när jag ser runt mig, och leds i rätt riktning av deras ledande frågor, börjar jag ana. Det finns inga fönster. Inga klockor på väggarna. Luftkonditioneringen håller sina jämna 68 F (19-20 grader celsius). Barer, matserveringar, klubbar och hotellaffärer håller uppe dygnet runt.

Principen tycks vara att resenären skall förlora upplevelsen av tid och rum, att allt som relaterar till vardagslivet skall bort. Vem vinner på sånt? Casinot i sig. Vad är oddsen på casinorna.vare sig det gäller de ofördelaktiga oddsen i ”the slot machines”, de sk. enarmade banditerna, eller i blackjack, roulett och poker (där insatserna i vid alla stationer är srämmande höga? Oddsen är alltid i husets favör.

Enkel matematik visar att det lönar sig att hålla casinon öppna, och i amerikansk still drar man det till sin spets och håller öppet ”24/7” som det heter – 24 timmar i dygnet, 7 dagar i veckan. När jag köpte mitt morgonmål kl 7.02 såg casinoområdet exakt likadant ut som kvällen före, det enda som skilde var den lite lägre mängd folk som uppehöll sig där.

Nåja, vis som jag är har jag inte spelat. Njaa, det är faktiskt inte helt sant… jag har använt de odds-mässigt bedrövliga  ”slot” maskinerna några gånger. Hade tydligen filmer på näthinnan nu igen, där man lägger in en 25-centare i en av maskinerna och ut rasar metall så det sprakar om det.

Det hände inte, och jag är glad att min insats handlade om de småpengar som tenderar att samlas i fickan när man är osäker på hur mycket pengar man skall betala inköpen med (här i USA läggs momsen på strax efter inköpet, adderas till priserna som står på lapparna. Enkelt i vissa stater, svårare i andra, eftersom delstaterna har sina egna procentskalor för moms.

I morgon är det sista hela kongressdagen, och en massa bra föreläsningar att gå på. Skall gå och knyta mig nu så här lämpligt kl 1.30 (halv elva på morgonen finsk tid) och ladda batterierna.

West Coast Rejs, dag 5

Blogg

Ja kyllä! – fixade den skriftliga examinationen, men det var faktiskt ingen lek. 100 frågor om piano – stämning, underhåll, reglering, reparationer etc. 1 poäng per fråga, 80 krävdes för godkänt. Språket (facktermer och -jargong) ställde till det i en del frågor, sen några slarvfel, till sist några svar jag helt enkelt inte hade. Godkänt med marginal blev det ändå, och nu är jag kvalificerad för att göra provet i pianostämning.

Om jag verkar lite insnöad så kan det ha nånting att göra med sammanhanget. ”Nevada” lär faktiskt betyda något sånt, hur underligt det än låter med tanke på öknen och hettan…

The name ”Nevada” comes from the Spanish Nevada, meaning
”snowfall”, after the Sierra Nevada (”snow-covered mountains”) mountain range.
(ref: wikipedia)

Hursomhelst, här är det fackidioti på gång, och jag lär mig oerhört mycket.

Skulle unna alla att få uppleva den speciella känsla som infinner sig när en massa till yrket associala individer strålar samman. Tänk er en pianotekniker och hans vardag, vilket enmansjobb! De enda arbetskamraterna (instrumenten) för i och för sig mycket ljud men är lite dåliga på konversation.

Mig passar det utmärkt eftersom jag inte precis är den som kastar mig över telefonen i jakt på sällskap, och högst troligt trivs de allra flesta med tillvaron som ensamvargar. Därför blir det så himla lustigt när man samlar en hög sådana i grupp. Lite ’gökboet’ över det hela, fast på ett ganska rörande sätt.

Som kuriosa kan nämnas att jag steg upp klockan 7 i morse och såg England förlora. Hann också se en halvlek av Argentina-Mexiko. Båda matcherna vanns av det bättre laget, och båda matcherna hade enorma domartabbar. Vi får väl spara lite på den bistra kritiken över flaggmännen i kommande matcher på Centralplan i sommar, om man får moka så här mycket som linjedomare i VM så kan jag inte drömma om var ribban borde ligga för den finländska ligan.

Se siitä. Pigg som en lärka ska jag infinna mig i ett föreläsningsrum i morgon kl 7 och förbereda en masterclass med Bill Bremmer, agera bollplank när han stämmer flygeln för föreläsningen. Förunderlig tid, men jag måste bara försöka intala mig att det sker kl. fyra på eftermiddagen finsk tid, dvs ungefär när jag vaknar en normal dag om ingen/inget väcker mig. Professor Wingren, som han kallas här – en fast anställd på högskolenivå blir automatiskt en sådan till titeln – är ute på djupt vatten, och det blir att lägga på den mentala snorkeln inför eftermiddagspasset när jag gör mitt examensprov i pianostämning. Bara för att inte drunkna i konsten.

West Coast Rejs, dag 4

Blogg

Det här får bli en kort dagsrapport – jag håller nämligen på med att läsa för en skriftlig examen i morgon, och det är aldrig lätt med fackspråk på utländska. För att inte tala om längd- och viktenheter på det här språket. När man börjar mäta något i sextondels tum så skulle jag helst försiktigt höja handen och föreslå övergång till metrisk skala.

Men nu, på amerikansk mark, är det bara att ta seden dit man kommer. Seden, förlåt, skeden i vacker hand. Och så vidare.

Återkommer.

West Coast Rejs, dag 3

Blogg

Så var vi där igen. Fast jag hade ett bonus på -9 timmar angående dygnsrytm, så lyckades jag änn en gång stretcha den mot småtimmarna. Högst troligt har min uppfattning om när det är dag och där det är natt ingen geografisk förklaring. Det är bara fel på objektet självt.

Idag deltog jag i en s.k. ”master tuning” av en flygel av märket Kawai. Idén är att komma så nära den perfekta pianostämningen av just det instrumentet som det bara är möjligt. Tre RPT´s (Registered Piano Technicians) från Piano Technician´s Guild tar sig an den uppgiften, utan tidbegränsning – det får ta den tid det tar.

Och tid tog det –  6 1/2 timme, närmare bestämt…. för att stämma ett piano med bara en öppen sträng per ton, nånting som i vardagslivet ’får’ ta ca 30 minuter. Seriöst arbete, kan man säga. Referensstämningen ligger som grund för examinationerna – de som tar certifikaten mäts mot det här resultatet.

Nördigt värre, alltså, men samtidigt rätt så inspirerande att nån tar sig tid att nå det perfekta. Vilket aldrig uppnås, som vi alla vet, men tanken och hängivelsen är rörande.

I morgon drar kongressen igång på allvar – väldigt många föreläsningar att välja mellan, och omöjligt att veta riktigt var man borde vara, under vilken tid, för att få ut det bästa av det hela. Så det kanske blir lottdragning – Vegas och allt :)

West Coast Rejs, dag 2

3 kommentarer
Blogg

Dagen började med uppstigning klockan fem på eftermiddagen. Ganska nära min vanliga rytm, men på grund av tidsskillnaden blev det alltså klockan åtta på morgonen här. Jag har i många år levt efter tesen att min biorytm inte går efter ett 24-timmars dygn utan någonstans kring 26… som om jag hela tiden flyttade mig västerut. Därför känns det bra att ta stora kliv i det väderstrecket ibland, och framstå som normal för en liten stund.

Värmen som slog emot mig igår var det värsta jag varit med om. Enligt taxichauffören var det +41 i skuggan. Men och andra sidan uppskattade han stadens befolkning till 1 miljon + 500.000 illegala mexikaner, så man kanske bör ta hans faktaåtergivning med en nypa salt. Hursomhelst var det lite svalare idag, så med god envishet gick det att vistas utomhus i korta pass. I stället för infravärmare hittar man raka motsatsen på staden restauranger – naturen går inte att justera, men teknologin rycker in så gott det går.

Förutom alla Elvis-look-alikes som går omkring på gatorna så hittade jag en annan dubbelgångare på flygplatsen, som hade gett sig på ett ännu vassare original. Märkligt att se Honom säljande skivor, kanske han borde jaga ut sig själv ur templet? Å andra sidan är väl ’tempel’ inte direkt rätt bestämning, det första som slog emot mig när jag kom ut ur gaten var spelautomaterna. Och inte blev det bättre på hotellet heller.

Det känns faktiskt som om alla bilder som etsat sig fast på näthinnan från de otaliga filmer man sett inte var särskilt överdrivna. Eller rättare sagt – staden är överdriven, och högst filmatisk. Ett gigantiskt nöjeskvarter, som inte skäms det minsta över just det, utan tvärtom är förbluffande ärligt i sin avsikt. Som texten på den T-skjorta jag såg i en av shopparna: ”Warning – chances are you will wake up hungover, broke, naked. And happy.”

I arbetets tecken kan noteras att konferensen rullar igång så sakterliga. Den officiella öppningen är i morgon, och jag har klarat av all registering etc. idag. Det kan låta som en liten sak – och det är det också – men amerikanerna är liksom extra omständiga med allt sånt, så jag är glad att min erfarenhet fick mig att resa iväg en dag tidigare än vad som hade krävts. Jag fick tre telefonsamtal under dagens lopp, efter min första registrering, och springande med badgar och vouchers och allt annat klarades av när det fick ta den tid det tar.

I morgon skall jag sitta med på en sk. ”master tuning”, det blir mycket intressant. Mer om vad det innebär – och varför jag deltar i den – kommer senare.

West Coast Rejs, dag 1

2 kommentarer
Blogg

När någonting händer två år i rad kvalificerar det sig för tradition när det gäller mig. Därför har jag också den här sommaren tänkt skriva en resedagbok, eftersom jag ännu en gång finns utomlands mitt under sommaren.

Nu är det den amerikanska västkusten – Las Vegas – och något så nördigt som en kongress med pianostämning och -teknik som tema. När jag började intressera mig för insidan av det instrument jag spelat sen jag var liten hade förstås ingen aning om att jag nu, exakt tre år senare, skulle hitta mig här. Lika litet som jag hade tänkt stå på torg med megafon och sånt. Skönt att man inte har facit i hand för den utbildning som livet ger, det skulle vara oerhört tråkigt.

Hursomhelst, det här första inlägget blir ganska rakt på sak. Det är långt hit, och det är varmt här. Dessutom ligger hela stället ganska efter i tiden.

Så här sitter jag nu efter 15 timmar i flygplan, i 35 graders värme klockan 10 på kvällen, mitt i det gigantiska casino som på något märkligt sätt flyter ihop med hotellobbyn, och håller mig vaken så gott det går för att fightas med tidsskillnaden på nio timmar. Det sista passar mig egentligen alldeles utmärkt, för enligt mina preliminära beräkningar ska den dygnsrytm jag haft de senaste veckorna göra att jag stiger upp kl. 7 i morgon, omfamnande den nya dagen.

Återkommer närmare om allt när jag landat även själsligt (och sovit ut lite).

PW i USA, dag #11

Blogg

Idag blev det bilkörning här i USA, 12 år sen sist. Hade inte precis vanan inne, och dessutom kör de  oberäknerligt här – lite som när Nykarlebyborna gör en vänstersväng från höger fil på den norrgående esplanaden när de plötsligt får för sig att köpa grisar från Lillkungs konditori. Nära varann kör de också. Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #9

Blogg

Idag blev det mera finsk känsla i flygandet. Rutten Boston – Rochester är det inte så värst många som åker, och det märks på flygplansstorleken. Två säten på varsin sida av gången x 12 rader = 48 passagerarplatser. Turbulens var det också, för vädret har slagit om rejält. Det var +15 och sol när jag lämnade Boston, här i Rochester bara några grader kallare, men molnigt – och fuktigt som i ett badrum.

Storleken på staden sätter spår redan på flygplatsen Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #7

Blogg

Idag blev det då besök på Berklee College of Music. Utbildningen är en riktig klassiker inom rytmmusiken. Det är en stor skola med 3.500 studerande, och en sådan volym kräver en välplanerad administration och organisation.

Det märktes inte minst under deras ’Information session’ som jag deltog i på förmiddagen. Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #5

Blogg

Dagen började med ytterligheter – först väldigt stillastående, sedan mycket rörligt.

Bussen jag skulle ta från Penn Station  till LaGuardia Airport kom aldrig. Problemet med privatiserad transport är att den måste gå med vinst, det hör till sakens natur. Då är det enklare att skippa en vilsen finländare än att köra 50 km på förlust. Det är inte första gången jag har varit med om liknande scenarion, och det gör mig lika irriterad varje gång. Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #3

Blogg

Idag gick New York-borna och tyckte synd om sig själva, och det med all rätt – nu är det kallt på riktigt! På morgonen var det -10 grader och senare -5. Dessutom en mördande blåst som förde med sig atlantfukt in mellan skyskraporna, sökande efter lämpliga offer att göra livet surt för.

Och såna fanns det definitivt Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #1

Blogg

I morse bar det av. Flygplatspersonalen i Kronoby öppnade starkt med frågan ’haar du inte med den?’ och uppspärrade ögon. Det gällde ESTA-blanketten, den nya obligatoriska blankett man fyller i på nätet innan man åker ’over there’. Märk väl – på nätet, inte ifylld/utprintad/uppvisad för personal i Kronoby.

Kvinnan vid disken sa att alla andra har haft med den. Hon var tvungen att ringa Helsingfors. Fortsätt läsa →