”Tanken på att vara antingen finsk eller svensk härstammar från fenno- och svekomantiden. Man hade alla förutsättningar för att utveckla tvåspråkigheten. I stället fördubblade man enspråkigheten, vilket var ett misstag.”
Intervju med Anna-Riitta Lindgren, professor i det finska språket, Österbottens Tidning 9.9.2011
De stora problemen uppstår egentligen först i den stund då olika människor (och partier) inte ges samma möjlighet till fondstöd och därmed folkligt stöd. För det är bara de som har fyrk som med propagandapådrag i glitter och guld kan tapetsera hela stan och knycka både all uppmärksamhet och det politiska tolkningsföreträdet.
[…]
Vad gäller alla dessa fonder och stiftelser, som ploppat upp som svampar efter regn och som alltså har stöttat diverse partier eller kandidater, hänvisar också alla de till olika mer eller mindre allmängiltiga samhällsförbättrande syften. Vissa vill till exempel främja ett tvåspråkigt Finland och stöder därmed kandidater och partier som man upplever att jobbar för det tvåspråkiga. Vackert så.
Det märkliga lurar i bisatsen, där det framkommer att stiftelsen tolkat ”en frisinnad, borgerlig livssyn” som en förutsättning för ett engagemang för det tvåspråkiga och därmed aldrig stött vänsterpartier eller -kandidater. Det hela är slugt, för sådana här uttalanden och linjedragningar fungerar som en morot för att ännu fler SFP:are skall irra sig in i den borgerliga falangen och för att de redan högst borgerliga skall bli borgerliga intill bristningsgränsen.
En gång för alla: högerpolitik är inte allmännyttig, utan utgör den totala motsatsen till allmännyttigt. Högerpolitik lägger grunden för ett samhälle där vissa ständigt gynnas och andra är hänvisade till de smulor som kanske blir över.
Antonia Wulff, ”Kära Stig G,” – kolumn i Hbl 19.8.2009.
(Insändare publicerad i Österbottens Tidning 24.7.2009)
Anders Nymans kolumn i ÖT den 21.7 går under rubriken “Vanföreställning om föreställning”. Han har enligt egen utsago kommit ut ur det dunkla ljuset, lärt sig uppskatta spelmanstraditionen och är nu ute på missionsresa bland finlandssvenskarna.
Vi får lära oss att “operan är en konstform av västerländsk kultur” och att opera (Karleby Operasommar) och folkmusik (Kaustbyfestivalen) är exempel på kulturformer som lättare kan anknytas till Finlands majoritetsspråk.
Karlebyoperan kämpar inte i första hand mot språkförbistring. I stället gör man uppriktiga försök att ge liv åt en konstform som med all rätt har kommit att betraktas som förlegad. Nationaloperan i Helsingfors sätter upp x antal sömnpiller i året med åhörarplatser subventionerade med tresiffriga belopp, skattemedel öronmärkta för att hålla kulturens fana högt. Lysande undantag finns, men de är tunnsådda.
Problemet är detsamma på finska och svenska: vem sjutton orkar bry sig? Vi har vant oss vid en värld där allting sker blixtsnabbt och bekvämt, och den världen är svår att utmana. Den enda möjliga lösningen ligger i att få publiken att sugas in i det sceniska, beröras, känna igen sig, bli delaktig.
Det här sker redan nu i mycket större utsträckning i teatersalonger än i operahus, eftersom teatern vågar omsätta i stället för att plikttroget reproducera. Karlebyoperan hakar på, och går som kärringen mot strömmen – chockerar, intresserar, katalyserar – på ett sätt som är livsviktigt för operans överlevnad i sig, och för alla institutionaliserade konstformer i stort.
När J Karjalainen uppträdde på Jakobs dagar i början av 2000-talet var tältet fullsatt av både svensk- och finsktalande publik. Människan dras till delaktighet och upplevelse, och både operan och folkmusiken måste söka nya fåror för att kunna tränga in under nutidsmänniskans solskyddssprayade hud.
Det kanske finns en språklig och/eller regional aspekt i det som Nyman tar fram, men att göra det till huvudproblem är att kasta smörgås på vattenytan. På djupet ligger frågan om huruvida man skall konservera musik eller hålla historieböckerna öppna, och den har inget – absolut ingenting – att göra med modersmål.
Patrick Wingren
Jag vill börja med att tacka min vän ML för att han uppfostrat sina barn till kreativitet, och för att jag får låna deras kvällssysselsättning som illustrerande rubrik för det jag håller på med just nu… även om jag inte själv vet hur det känns att skrubba tak och väggar rena ;)
Kan någon förklara logiken bakom de mothugg jag får när jag pekar på orättvisan i kandidatfinansieringen? Här flyger det nämligen upp SFP:are i snart sagt alla knutar, och auto-politiska svador avfyras i jämn takt:
Jag ska vara tyst, visa respekt, veta min plats, inte vara dålig förlorare, inse att politik kräver nätverk, erfarenhet, kontakter. Jag ska vara glad att det gick vägen, att huvudsaken är att vi håller ett finlandssvenskt mandat i Bryssel. Valet var en seger. Och vi höll ett finlandssvenskt mandat. Det var huvudsaken. Tyst. I Bryssel.
Oj då. Så har jag aldrig tänkt. I min naiva värld representerar en EU-parlamentariker sina väljare. Jag vägrar reducera dem till röster för det finlandssvenskas väl. Det är kanske just här jag har missat nånting.
— För mig spelar det mycket större roll att det sitter vettiga människor i EU-parlamentet än att de talar svenska. —
Sen, att det finns vettiga människor som talar svenska, är en helt annan sak. Lika säkert som att modersmålet svenska, eller SFP-tillhörighet, inte är någon som helst garanti för att en människa är en lämplig EU-parlamentariker… men nu var det ju i och för sig inte alls det som det var frågan om.
Det som jag reagerade på i SFP:s kandidatfinansiering var exakt samma sak som drev mig till torget den 5 december. Orättvisa. Varför skulle jag vara tyst om det just nu?
Det är alldeles självklart att vissa krafter inom SFP ville nominera mig för att fånga röster som partiet inte annars skulle kunna få. Det här har jag varit medveten om från första början.
“Sidu, är det du som är snusaren?” var en av de första kommentarer jag hörde nere på Simonsgatan i februari. “Jo, och du har säkert nycklar till hissen?” svarade jag. Insåg först flera veckor senare att det var en högre uppsatt tjänsteman inom Partiet som fick agera hisspojke.
Alla inom SFP har inte tänkt likadant. För några har jag varit viktig för det jag är och det jag tror på – inte för den form av nikotin jag använder, inte heller som fiskenät i för dem totalt okända vatten. Några andra har mött mig skeptiskt – av dem har de flesta accepterat mig, en del har tagit avstånd.
Men ingen – INGEN – har bett mig hålla käft, tvärtom: många inom partiet har velat rida på snuspopulismen, med dollartecknen i ögonen ersatta av röstkoefficienter. “Det är bra att du rör om, visa dem, var ärlig, tala ut”.
Just det gör jag ju, så varför plötsligt denna kritik från partiledning, riksdagsmän och gräsrotsfolk? Kanske är det så att kniven bara får användas för revirförsvar, inte för att skära bort egna varbildningar?
Är det i så fall rätt av mig att pliktskyldigt vara snäll, tyst och tacksam… ska jag plötsligt passivt se på när det sammanhang jag av bara farten införlivats i ruttnar inifrån? Har ni den blekaste aning om vem ni nominerade, SFP?
Insändare skickad till ÖT, Vbl och Sydin den 10 juni 2009
SFP har blivit kritiserat för att vara steget efter. Jag tror att fötterna hasar med flit. Auktoriteten i det traditionella konservativa högerblocket är fortfarande mycket stark. Ledningen deklarerar partiet som liberalt, eftersom man är så illa tvungen – det krävs en dammsugare med brett munstycke om det är finlandssvenskar man vill samla upp.
Det är alltså ingen överraskning att EU får en SFP-parlamentariker som ligger borgerligt högerut. Följ pengarna för att hitta orsaken. Allt tal om tjugo huvudkandidater är givetvis första klassens ”bullshit”, en lögn rakt upp i ansiktet på oss kandidater som vid mötet i Bryssel den 15 april försäkrades om att vi alla spelade på samma villkor i fråga om finansiellt stöd. I valet var dessutom Torvalds och Månsson uppställda bredvid varandra för att på ett försynt sätt splittra de liberala rösterna. Kampanjen var finansierad och uppbyggd så att förutsättningarna för Haglund skulle vara så stora som möjligt, och upplägget lyckades.
Hade partiet varit seriöst intresserat av en bredd i kandidaturen hade man sett till att både nominering och finansiellt stöd balanserade jämt mellan liberala och konservativa kandidater, mellan södra Finland och Österbotten. Nu fanns ingen sådan vilja. Den dolda agendan har varit att få in en kandidat som tillfredställer partiets verkliga makthavare. Dit hör inte Wallin – han är mera något av en galjonsfigur längst fram på skeppet, glatt guppande på vågorna.
Jag bryr mig inte om namnen på de olika fonder, stiftelser och stödgrupper som står bakom kampanjfinansieringen för ”de lite mera huvudsakliga” huvudkandidaterna. Det räcker att med sunt bondförnuft konstatera att kapitalet kommer från dem som har makt att se till att SFP representeras av en högerpolitiker klädd i liberala svenskspråkiga kläder.
”Huvudsaken är att vi klarade av att hålla ett finlandssvenskt mandat i Bryssel” – det är mantrat som mässas fram av partiet som svar på varje kritisk analys av det här slaget. Om detta verkligen är huvudsaken så kunde ledningen ha agerat helt annorlunda under kampanjen, berett rum för rättvisa möjligheter till verkligt liberal SFP-representation i parlamentet. Nu skjuter man sig själv i foten – man kan varken förvänta sig, eller kräva, att finlandssvenskarna i all evighet språksolidariskt ställer upp för att ge sina röster till en föråldrad, konservativ högerpolitik.
Så jag är väldigt tudelad. Jag är djupt ledsen över att SFP egentligen inte verkar ha något intresse av att fylla tomrummet i mitten av partiskalan, bli ett sant liberalt alternativ i den finländska politiken. I kampen för rätten till ett eget val – också i fråga om vilket språk man talar – finns en mycket större tyngd än i den grunda, konstgjorda andning partiet nu bedriver. Det finns nytt syre för det svenska språkets överlevnad, men då måste vi våga flytta fokus från ett blint försvarande av språkreviret till att värna om alla människors rätt att vara sig själva.
Samtidigt är jag uppriktigt glad över att vi skickade en parlamentariker in i den liberala partigruppen i europaparlamentet. Ju fler i den partigrupp som bromsar förmynderiet, desto bättre. Det i sig var värt en vansinnig arbetsinsats, med små kampanjmedel, i förtroende av nästan 6.000 väljare. Tack alla ni som röstade på mig! Era röster gick till ett ändamål som är mycket större än SFP vill vara.
(Patrick Wingrens anförande under Svenska Folkpartiets partidag i Helsingfors, söndag 17.5.2009)
“Ordförande, bästa partidag:
Idag känner jag mig som kvinna… jag har två minuter på mig att säga lika viktiga saker som de talare som igår fick tre minuter på sig. Det påminner om skillnaden i lönesättningen mellan könen ;)
Jag vill sticka ut hakan och hävda att det här partiets framtid inte i första hand hänger på att jag talar det språk jag talar nu, inte heller på att jag talar för svenskan, utan på att jag – vi – är liberala.
Politiken i Finland utvecklas i en kollektivistisk riktning, där den gemensamma nyttan inskränker individens eget val. Det här är skrämmande. Att gemenskap kan nås genom att vi blir så lika som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats.
Likriktning för människan bort från gemenskap. Gemenskap är att dela tillsammans, och det är helt enkelt inte vidare intressant att dela med sig av det som andra redan har. Kollektivet blir tvunget att söka andra sätt att höra samman. Det vänder sig mot andra, pekar på ‘dom där’ för att hitta sitt eget ‘vi’.
Precis på samma sätt som det är lättare att kalla mig snusmumrik än att stava till Patrick Wingren – både grammatikaliskt och ideologiskt – så hårddras och förenklas samhällsgrupperingarna. Det blir kollektivet mot språkminoriterer, kollektivet mot invandrare och flyktingar – ja, till och med kollektivet mot statsledningen, ett tydligt drag i den populistiska politiken i Finland av idag.
Men vad händer om deras önskan plötsigt blir verklighet? Vad händer när alla synnerligen ovanliga människor försvinner? – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, metodister, vänsterhänta. Var hamnnar kollektivet? Irrande på ett kargt och ödsligt fält, fria, mycket likadana, och inga alls.
Det här partiet, och finlandssvenskar som minoritet, har inte en chans att på språklig grund kunna överleva. SFP måste bli – och våga vara – det parti som kämpar för att alla finländare kan blir personligheter, i stället för kollektiv grå massa.
— Liberalismen är inte egoistisk. Den är inte heller associal, eller ansvarslös. Framför allt är den definitivt aldrig likgiltig. —
Själva ordet liberalism har tagits ifrån oss som tror på det. Vi kommer inte att ges det tillbaka frivilligt, så låt oss ta det tillbaka genom att visa hur man lever det.”
Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.
Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.
Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.
Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.
Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?
Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.
Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.
Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.
Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater.
Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.
Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.