Idag blev det bilkörning här i USA, 12 år sen sist. Hade inte precis vanan inne, och dessutom kör de oberäknerligt här – lite som när Nykarlebyborna gör en vänstersväng från höger fil på den norrgående esplanaden när de plötsligt får för sig att köpa grisar från Lillkungs konditori. Nära varann kör de också. Lägg till det faktum att det är tillåtet att svänga till höger vid rött ljus, att bilarna är automatväxlade, och att skyltningen och kartfragmentet är obekant, så börjar man ana vilken soppa jag försatte mig i.
Rochester är som sagt en bilstad – vill inte affärerna komma till Wingren så får Wingren komma till affärerna. Lånade Harolds (min f.d. lärares) bil och styrde mot stadens mest rekommenderade köpcentrum, ’East View Mall’, 25 minuters bilfärd från downtown. Här är avståndet inte viktigt, utan hur länge det tar att komma fram.
Jag hittade efter viss möda fram till köpkomplexet, och där tillbringade jag 4 timmar rännande in och ut från butiker. Vet inte hur många av de 180 affärerna jag var inne och vände i, men jag gjorde mitt bästa.
Shoppingcentrumen är mötesplats för barnfamiljer, ungdomar, pensionärer – och i just det här fallet vilsna finländare. Ett slags centrum utanför centrum, på köpkraftens villkor. Kilometervis med gångar, ett sånt här dagsprojekt ger träningsverk som under en bättre power walk. Synd att jag inte hade stegmätare med, hade varit intressant att analysera i efterhand.
På hemvägen var jag ute och yrade i en grad som jag inte upplevt sedan vi utrustade med kompass och karta kastades ut i Vestersundsbyskogarna i Jakobstad under gymnastiktimmen på åttonde klass. Tror inte min lärares bil har gjort så många illegala U-svängar sammanlagt under sin driftgång på 110.000 amerikanska mil. Nå, efter att ha kört 25-minuterssträckan i 1 1/2 timme pustade jag ut.
På kvällen träffade jag Harolds familj – vi åt god koreansk mat tillsammans, sedan klassisk american ice-cream på en lika klassisk ’diner’. Till sist en sväng via Strathallan Hotel där det var livejazz med lärare från skolan och deras musikervänner.
Stämningen var dämpad på Eastman idag. Normalt skulle det ha varit en dag av positiv energi, eftersom de hade en av sina provspelningdagar – sökande till skolan får visa vad de går för. Nu blev det inte så, eftersom flygplanskraschen i Buffalo sent igår kväll inte bara noterades på distans. Med i planet fanns två jazzmusiker, bekanta till lärarna, sammanknutna med utbildningen. Jag som inte hade personliga band till dem kan inte annat än sörja med de sörjande, och ännu en gång konstatera hur förbluffande skört livet är.
I morgon påbörjar jag den jobbiga resan hemåt, dygnsrytmen kommer att förskjutas ’fel väg’. Återkommer från Jakobstad med summering.