Efterspelet under veckorna efter EU-valet har varit oerhört intressant. I grunden för en stor del av kritiken mot mitt agerande hittar jag ett gammalt bekant fenomen. Det är djupt rotad i vår tradition, det genomsyrar vårt sätt att tänka. Vi måste hela tiden våga nämna det vid namn för att inte låta det få makten över oss.
Jantelagen.
Det som den här gången drog proppen ur badkaret och lät bannorna virvla fram är det sätt på vilket jag fortsatt tala efter valet. Jag fick nästan 6.000 röster i EU-valet, men jag är inte odelat nöjd och glad efteråt.
— Fy skäms på mig. Vem tror jag att jag är? Det fanns ju inte en chans att bli invald, det borde jag ha förstått. Jag kunde inte förvänta mig att komma rakt i in i politiken, nej, det är den långa vägen som gäller. Nu ska jag förstå att satsa på kommunalpolitiken, läsa på för en eventuell riksdagskandidatur, och helt enkelt uppträda moget. Jag ska släppa egot och vara tacksam, ödmjuk. —
Symptomatiskt sker väldigt lite i diskussion med mig själv, eller ens i relation till vad jag sagt. På nutidens byacafér och lanthandelsbänkar – bloggar och webbforum – är snacket igång.
— På bloggarna sitter innehavaren likt äldsten vid långsidan av bordet, låter den samlade skaran tala fritt. Han/hon ger bifall , lever sig med, präglar diskussionen med efterklok levnadsvisdom. Övriga deltagare är livligt delaktiga, samtidigt tryggt anonyma. Det tycks och tänks, spekuleras, analyseras. —
— På webbforumen finns ingen direkt ledare, men där antar de få debattörer som skriver under sitt eget namn en funktion som påminner om blogginnehavarens. —
Jag vet inte vart jag ska böja järntråden för att få den att tränga igenom, men skam den som ger sig :) – jag gör ännu ett försök.
Jag kandiderade för att bli invald. Tron på sig själv, och att ingenting är omöjligt, är otroligt viktig. Att avfärda det som egoism är alldeles för enkelt. Jag har tidigare skrivit om just detta i bloggtexten/insändaren ”Att våga älska sig själv”. Många av mina kritiker har på ett märkligt sätt missat hela den här biten, och ser inte att just det att jag trodde på mig själv är orsaken till ett överraskande högt röstantal. Jag tänkte aldrig i siffror, det var bara antingen eller.
Tim Sparv, kapten för Finlands U-21 landslag i fotboll, är en som inte underkastar sig jantelagen. På anmärkningen att U-21 landslaget (efter två förluster, och utslagning ur turneringen) klarat sig med hedern i behåll i EM replikerar han spontant:
“- Jag hatar det här. Jag vill vinna matcher. Hedern i behåll är skitsnack för mig.”
— Vi beundrar Tim Sparv, Jonas Portin och bröderna Eremenko. Samtidigt är vi är glada över att de sticker ut. När de misslyckas har vi något att klippa topparna av med jantegräsklipparen som förs över den alldeles lagom stora tomten vi revirmärkt som vårt eget komprimerade universium. —
Jag har aldrig tänkt kliniskt politiskt, vare sig före eller efter torget den 5 december, och har haft stora problem att bli en ”lydig” kandidat. I stället valde jag att utgå från de värderingar som bildar grunden för mitt eget liv:
-
- — Individen bör få välja själv, och genom framgång och misslyckande växa till det hon kan bli: även – och i synnerhet – när det inte är på det sätt som människorna runt omkring själva skulle vilja växa. Att ges ansvar att göra egna val gör oss olika – det att vi är unika är en förutsättning för att vi ska kunna uppleva gemenskap med andra.
-
- — Det här är för mig liberalism i dess ursprungliga form. Väljer man en sådan övertygelse så går det inte att göra det halvvägs, ge människan lite utrymme här och där. Det gäller att ge över huvudansvaret till människan själv, helt och fullt – att tro det bästa, i stället för att bygga ett samhälle där man huvudsakligen skyddar sig från det värsta.
-
- — Att säga “Ja, i den här frågan är jag liberal, men i fråga om [annat] anser jag mig vara konservativ” är ett stort missförstånd. Om det inte är en skymf mot liberalismen, så är det åtminstone ett förminskande av vad liberalism innebär.
Därför ropar jag inte ‘svenska svenska’ utan tror på ett fritt rum – att få tala hur man vill, att få göra det till exempel på svenska, att få vara annorlunda än de flesta, på alla möjliga och omöjliga sätt. I detta nuddar jag vid demokratins kärna – det att människor får tala sansat, agiterat, eller till och med sanslöst.
SFP är enligt min uppfattning liberalt i många hänseenden, men inte i fråga om just svenskan. Där visar partiet inte bara konservativa, utan ibland – skrämmande nog – snudd på språkfascistiska drag. Att säga att finska språkhetsare gör likadant är ingen ursäkt alls. Valet, och ansvaret, ligger hos oss själva.
— Svenskan i Finland riskerar att dö ut om SFP bibehåller sin fullmakt att tala i de svensktalandes sak. Det går inte att revirtänka, hoppas på fortplantning och språkindoktrinering. Tanken om ett tvåspråkigt (flerspråkigt) Finland måste bottna i en vilja att låta människan vara, tala, existera som hon vill. —
— Linguistisk (=språklig) politik är dömd till undergång, och tiden springer ifrån oss. Vem skall vakna, vem ska reagera? SFP ojar sig över resultaten i efterhand, men vem är stark nog att gå in i kampen i realtid? —
—————-
Till sist: Hur mycket jag än tror på vardagens realiteter, och på behovet av en sund kommunalpolitik, så tror jag samtidigt att lokalpolitiker inte nödvändigtvis är de bästa kandidaterna för riksdagen, eller EU-parlamentet.
Det är himla svårt att hålla ett brett perspektiv när man har fullt upp med att köra i lera på kommunala vägar. Det är nog så viktigt med sådana politiska bilförare, men de är inte automatiskt lämpade för riksdag eller europeiska sträckor – för dem är det är ofta tur nog om vindrutan kan hållas tillräckligt ren för att se nästa krök på vägen, eller för att notera körriktningen på enkelriktade stadsgator.
Att uppmana mig och andra kandidater att gå den långa vägen via kommunalpolitiken till EU-parlamentet är lite som att be oss lära oss att köra ismaskinen förrän vi kan spela ishockey på riktigt.
—————-
Jag är inte säker på var min plats i samhällspusslet ligger. Jag har en fast anställning i en givande arbetsmiljö inom den kulturella sektorn, så jag borde givetvis inte klaga eller önska mera (se ovanstående jantelag för referens). Ser jag förbi den förrädiska förnöjsamheten så är jag övertygad om att de här tankarna behöver uttryckas – av mig eller någon annan.
En duktig och duglig provinspolitiker kan jag i alla fall inte bli. Jag har svårt att se mig själv om 25 år med parkerad gräsklippare, intagande morgonkaffe med min fanklubb på det lokala cafét, analyserande nya aspiranter inom samhällslivet.