arv

7 inlägg

I sanden finns det spår

Kolumn i Kyrkpressen den 26 april 2012.

Jag och min fru hade en känslofylld debatt här om kvällen. ”Där solen går strålande ner”, sa jag. ”Aldrig i livet”, sa hon, ”där solen så strålande ler!”

Det blev att ta till källreferensens svarta får – den allt annat än tillförlitliga men samtidigt så nödvändiga sökmotorn Google. Resultatet av sökningarna blev – ingenting. Hur är det möjligt? Det här borde väl alla kunna?

Vi hade tidigare samma kväll som av en händelse fjärrmanövrerat in oss på frågesporten ”Smartare än en femteklassare” (SVT). Reglerna för tävlingen är enkla: vuxna försöker klättra upp för vinststegen genom att svara rätt på frågor som hör till lågstadieundervisningen. Det låter löjligt enkelt. Just så löjliga framstår de tävlande vuxna när detaljfrågor om myror, stjärnbilder och köksmått renderar felaktiga svar och när femteklassisterna tvärsäkert svarar rätt.

Den tävlande för kvällen var en numera pensionerad historielärare. Han lyste upp när han fick frågan om vem av de svenska kungarna som var gift med Karin Månsdotter. ”Det var lätt”, svarade han, och broderade ut svaret med exakta årtal och kronologisk kontext. Så kom musikfrågan på tredjeklassnivå och ett ljudexempel på de välbekanta tonerna ur de första takterna av Norges nationalsång spelades upp. Efter ett velande mellan grannländerna svarade han ”Danmark”.

”Det är inte sant”, utbrast jag, och följde upp med att sjunga hela första versen för min fru – på lika delar dålig och kreativ norska, bör medges, men ändå. Att en historielärare lyckats memorera sitt lands kungar och samtidigt ha så dålig insikt i det traditionsbärande några hundra kilometer västerut framstod som ett mysterium. Jag tänkte med fasa på hur historien återgetts för de tiotals årskurser av elever han undervisat.

När strängarna i mitt undermedvetna (detta märkliga nät av associationer, korsreferenser och återvändsgränder) nu satts i sympatisk vibration var det plötsligt ingen hejd på de tonminnen som steg upp till ytan, och jag fann mig sjungande ”O, låt mig få bo/ där man rådjur och buffalo ser/ där sällan man hör ett ovänligt ord/ och där solen går strålande ner.” Den sista frasen och min frus reaktion är redan historia.

Någonstans, någon gång, har arbetsgruppen för en skolsångbok strukit över vissa sånger som jag aldrig hört och låtit andra rymmas inom pärmarna för det som blivit jag själv och tusentals andra jämnåriga. Att (nästan) kunna refrängen till den svenska översättningen av ”Home on the range” kan knappast kallas allmänbildning och fungerar definitivt inte som utvald ammunition för att skjuta ner svensk historieundervisning. Jag kan bara förläget konstatera att gärningar ofta – kanske till och med alltid – lämnar avtryck för livet.

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ | bok 1, kap. 5

”[…] mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro.”

Fjodor Dostojevskij  (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 5)

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ (1879-80) | bok 1, kap. 1

”Och just då fick hans hustrus familj budet om hennes död i Petersburg. Hon hade tydligen hastigt avlidit, i en vindsvåning, enligt vissa uppgifter – av tyfus, enligt andra – av svält. När budet om hennes död nådde Fjodor Pavlovitj befann hann sig i berusat tillstånd; det sägs att han sprang ut på gatan, höjde armarna mot himlen och upphöjde ett glädjerop: ’Herre, nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid’, andra säger att han grät högljutt som ett litet barn, till den grad att det gjorde ont att se på honom, trots all den avsky man hyste för honom. Det är mycket möjligt att det förhöll sig både på det ena och andra sättet, det vill säga att han både gladde sig åt sin frihet och begrät sin befriarinna – allt på samma gång. I de flesta fall är människorna, till och med missdådare, vida mer naiva och öppenhjärtliga än vi föreställer oss. Ja, och vi själva också.”

Fjodor Dostojevskij (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 1)

Nr 1: 2000 km

Som människa är jag hängiven, följer min intuition och mitt samvete. Det här gör mig obekväm, respekterad, rebellisk, begeistrad, ledsen – aldrig likgiltig.

Det var en blandning av rättspatos och dåligt samvete som förde mig till Jakobstads torg den 5 december 2008. Jag insåg att också jag bär ansvar för det samhälle vi är en del av.

Jag ville inte bara knyta näven i fickan, utan lyfta den tillsammans med andra – utan aggression, och på så sätt kanske till och med ännu starkare. Att vara tyst är också ett val, ett val jag själv inte kunde leva med.

Tanken på att bli folkvald fanns inte då. Nu lever den idén hos mig och många andra. Jag vill löpa linan ut och bära rösterna och förtroendet genom turbulensen, in i parlamentet.

Nr 15: Språken begränsar och befriar

Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.

Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.

Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.

Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. 

Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.

Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.

Över vattnet

Vår båt är 77 år gammal. Den var min morfars ögonsten.

Den yngre av mina två morbröder åkte tillsammans med två av sina vänner iväg på en fisketur till bredviken i Öja. Mamma har berättat om avskedet vid klippan i Furuholmen, och om det ofattbara nästa morgon när endast två av dem återvänder vid liv. Hon var 12, han var 21. Kvar blev storebror, lillasyster, och ett djupblått vakuum. Fortsätt läsa