EU-valet närmar sig, och det räknas redan friskt angående vilka kandidater som kommer att stå som de 13 delegaterna i Bryssel när det hela har avgjorts söndagen den 7 juni.
Kandidatlistor sammanställs med beräkning, man ingår valförbund. Ingen vill bli utanför.
Det talas om att de små partierna måste försöka ”knipa det trettonde mandatet”. Det är nånting som stör mig med det uttrycket. Som om man desperat kommer underifrån, lyckas rycka åt sig det lägst hängande mandatet, för att sen nöjd sjunka ner igen.
Det behöver inte vara så, man kan ha en helt annan horisont.
Jag kandiderar för att komma in. Jag vill finnas i Bryssel från och med sommaren, åtminstone fem år framåt. Ett sånt tankesätt är viktigt – både för mig själv, för partiet, och för dem som tror på mig.
Vi kommer att översköljas med statistik, gallup och prognoser. I all sifferyra kan det vara bra att göra det hela klarare. Det är faktiskt väldigt enkelt: om tillräckligt många visar att de vill att jag ska bära deras röst i Bryssel, så blir det just så – alldeles oavsett hur det hela efteråt ser ut i siffror.
Allt är möjligt för dem som vågar tro.
— Kommentar: Det femte stycket (”Jag kandiderar…”) hade fel nyans pga klumpigt språk från min sida. Jag skrev om meningen 20.5.2009 —