tro

37 inlägg

Du tror vad du tror, jag vet vad jag vet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 22 februari 2018

Ligger all skönhet i betraktarens öga? Nej, det gör den inte. Så relativiserad och individcentrerad kan tillvaron aldrig bli.

Samtidigt är den kända frasen paradoxalt nog riktig, om vi placerar den enskilda människan mitt i centrum av allt. När vi utgår från verklighet i den mån vi själva upplever den så blir verkligheten absolut för oss, men den kan aldrig delas med andra.

Det overkliga, allt utanför den verklighet vi själva känner, möter oss överallt. I konfrontationen med detta overkliga formar vi åsikter.

Åsikter är livsfarliga. De kräver inget av oss, och eftersom samhällsklimatet av idag lockar oss att följa det minsta motståndets lag så är åsikter något vi gärna samlar på oss. Av samma orsak är de något vi drar oss för att överge. Med tiden blir våra åsikter det armeringsjärn som håller vår verklighet samman.

Problemet är att även den uppfattade verkligheten är föränderlig, dynamisk, eftersom liv vägrar låta sig kapslas in. Rätt snart utmanas vi inte i första hand av det overkliga kring oss, utan av det overkliga i våra åsikter. Då står vi inför ett val, även om vi gör allt för att slippa uppfatta det så.

Vad är lättare – att släppa taget om det vi blivit, eller att fortsätta bygga på det vi redan är? Svaret är förrädiskt enkelt, och eftersom vi inte vill ställa till det mer än nödvändigt så åker vi nedförsbacke rakt ner i avgrunden: vi väljer att tro på våra åsikter.

En genväg – ett stort kliv över hängivenhet, övertygelse, förvissning, över allt det som har verklig kraft att forma oss. Det tomrummet söker att fyllas, och nu fylls det liksom baklänges när vi blir allt mer övertygade om att de cementerade åsikter vi valt att tro på är riktiga.

Och ve den som blåser på det verklighetsbygget, sådana möts av ett aggressivt, hängivet angreppsförsvar som helt saknar proportionalitet. Allt detta för att vår egen uppfattning om det verkligt sanna är en rätt som ingen ska kunna ta ifrån oss.

Vilka av oss snurrar då runt i den här nedåtgående spiralen? Det gör vi alla. Vi ser följderna inom politiken, i social interaktivitet, i familjer, i troendegemenskap av olika slag. I det sistnämnda fallet uppstår ofta en bisarr karikatyr av fenomenet: mina åsikter är inte mina, Gud säger så.

Det är just då det här med att bli född på nytt – att bli som ett barn – är så avgörande. Det förenklas ofta till ett före och ett efter, och den falska tryggheten i detta ”efter” ställer till det. Alldeles oberoende av hur, vad, vem vi tror på så är nyckeln till liv att oavbrutet släppa taget om det som binder oss och hindrar oss från att växa.

Här och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 7 december 2017

Nuet är sällsamt onaturligt för oss. Det är den enda rumstid i vilken vi verkar, och samtidigt verkar vi rädda. Nuet är att handskas med sig själv som den man är, något vi i allmänhet har svårt att våga göra.

I stället blickar vi framåt. Visioner är livsviktiga, för utan hopp om något som skall komma blir vi riktningslösa, stagnerar. Att redan bosätta sig där i tanken är däremot en flykt från det som är. Då missar vi den enda möjlighet vi har att nå det vi ser, anar och hoppas.

Visioner kräver aktivitet just nu, manar oss att sätta ner steg efter steg på väg mot det som ligger framför. Lutar vi oss tillbaka och väntar på manna från himlen så är vi på fel plats när flingorna faller.

Man kan med fog argumentera för att vårt samhälle av idag – det socialt mediala, hypersnabba, snuttifierade samhället – inbjuder till att leva där vi inte är. För mig är ändå allt detta en accentuering av ett fenomen som varit en del av människans liv sedan urminnes tider – viljan att vara frånvarande, att vara skenbart fria från oss själva.

Kanske ingenstans blir det här så tydligt som gällande evangeliet. Redan en kort tid efter Jesu liv och död började en förskjutning ske, och den skedde förrädiskt långsamt.

Idag är stora delar av kyrkan och dess medlemmar oerhört intresserade av det som komma skall. Ett massivt tyngdpunktsområde – livet efter detta – formar en stor del av aktiviteten inom församlingar, samfund och hos troende kristna.

Två dualismer formas – himmel och helvete, vi och de. Notera gärna att evangeliet i den här stympade formen är allt annat än ett glatt budskap. Aningen karikerat kunde ett sådant evangelium sammanfattas så här:

”Guds kärlek är gränslös. Han älskade världen så ofattbart mycket att han lät sin ende son dö för att alla som tror på honom skall kunna leva för evigt hos honom. Gud respekterar människans fria val, och tvingar ingen till detta. Vill man inte så vill man inte. Nackdelen är att man i så fall plågas i evigheters evighet i ett helvete. Men välj som sagt helt själva.”

Det är ingen slump att intelligenta ateister och/eller cyniker i debatt efter debatt sopar golvet med representanter för det här budskapet.

För Jesus fanns inget ”vi och de” – faktum är att Bibelns evangelier gång på gång berättar om hur Jesus gick som hårdast åt just de som var säkra på att de stod på rätt sida av linjen mellan rättfärdighet och förtappelse.

Och viktigast av allt: Jesus talar om ett rike ibland oss, förvandling, att bli född på nytt. Något som sker med oss där vi befinner oss – inte där vi varit, inte i framtiden. Fokus på stunden, resonerande i evighet. Liv, här och nu.

Böckernas bok

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 28 september 2017

De allra flesta av oss har ett personligt förhållande till Bibeln. En del läser den bokstavstroget och gör sitt bästa för att få allt att gå ihop. En del ser Bibeln som världens mest kända sagosamling. En del älskar den, andra hatar den. En del älskar den men hatar att bli slagen i huvudet med den.

Bibeln är en ofullkomlig bok med svagheter som inte slentrianmässigt kan försvaras med att Guds vishet är dårskap för världen. Lösryckta bibelcitat kan vara så destruktiva. Det finns alldeles tillräckligt med ammunition i Bibeln för att klistra ihop ett eget underlag för nästan allt man vill ge extra tyngd.

En återkommande tendens i bibeldebatter är att rättfärdiga de horribla grymheterna i Gamla testamentet med att de härstammar från det gamla förbundet. Samtidigt är det just de obekväma, helt oacceptabla passagerna som kan hjälpa oss att se Nya testamentet i ett nytt ljus.

Jesus, Guds son, föddes som ett barn av sin tid. Detta ofattbara, det som ägde rum för omkring 2000 år sedan, skedde i en social kontext som i väldigt lite liknar det samhälle vi är en del av idag.

Ofattbart då, ofattbart idag, och ändå mycket konkret – precis där och då. Och följderna var omedelbara och omvälvande. Hur kan man sätta ord på något så livsavgörande? Det går egentligen inte. Inte då, inte nu.

Det skulle ha varit så mycket enklare om det vid Kristi himmelsfärd – som ett slags avskedsbrev – hade singlat ner skrifter med sanningen satt i pränt. Men Gud verkar genom människor, inte genom suverän maktutövning. Han väljer medvetet oss med all vår otillräcklighet, gång på gång.

Därför finns det motsättningar, komplexitet, gåtfullhet och starkt föråldrade kontextuella drag även i Nya testamentet. Samlingen skrifter är inte skriven av Gud, den är skriven av oss. Gud ville så.

Och hur tydligt än anden viskat inom oss så var det vi människor som skulle försöka ge detta oerhörda en röst: vi, med alla våra begränsningar, vår ofullkomlighet, vår svaghet. Vi, med begränsade synfält, rotade i vardagen här och nu, där och då.

Om vi kan omfatta den tanken blir Nya testamentet så mycket rikare. Johannes hisnande syner, Jesus som gör allting nytt, Paulus som använder sig av både morot och piska för att få den unga kyrkan att fungera i praktiken.

Att med Paulus brev i bakfickan – med lämpliga passager understrukna – i Guds namn uppmana medmänniskor att återgå till det sociala förhållningssätt som var en realitet under Paulus levnadsår, det är absurt.

Den glädje som når oss i Nya testamentet försvarar inte slaveri, den vill inte att kvinnan ska tiga, den förkastar inte homosexualitet. Den vittnar om hur kärleken är större än allt, så sanslöst stor att vi själva med fumliga händer fick vara med och skriva historia.

Sjuttio gånger sju

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 9 februari 2017,
under rubriken ”Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas?”

Jag har alldeles nyss sett de två sista säsongerna av teveserien Sons of Anarchy, som handlar om en fiktiv motorcykelklubb i Californien, USA. Trots att omgivningen är så helt annorlunda än min egen så landade berättelsen mitt i vardagsrummet här hemma hos oss. Det beror på att själva kärnan i historien inte känner några geografiska eller socio-kulturella gränser – människans inre kamp ser förbluffande likadan ut hos alla, och överallt.

Serien är ytterst våldsam och våldet presenteras dessutom på ett mycket obarmhärtigt och grafiskt sätt. Någon kan hävda att manusförfattaren Kurt Sutter glorifierar bruket av våld, men egentligen är det precis tvärtom. Det är uppenbart att den fysiska brutaliteten sliter sönder det mellanmänskliga och det inre hos huvudpersonerna, alldeles speciellt det våld som används i missriktade försök att värna om kärlek.

Sons of Anarchy bär tydliga spår av klassisk tragedi så som den berättats av Shakespeare (Hamlet, Romeo och Julia), och tvåtusen år tidigare av Sofokles (Kung Oidipus.) När intrig, lögn och slutenhet får fotfäste kan ett led av till synes slumpmässiga händelser som inträffar i ett inbördes sett ofördelaktigt tidsförlopp åstadkomma förödande resultat.

Ju fler avsnitt jag såg, desto mer bekant kändes berättelsen. Först kunde jag inte placera detta familjära, det som resonerade någonstans där bortom den uppenbara kopplingen till Shakespeare och Sofokles. Lite senare stod dörren på glänt, för att i slutscenerna stå på vid gavel.

Serien är en mycket effektfull och gripande omsättning av Gamla testamentet, och i slutscenernas farthöjande sista sekunder nuddar den också vid det nya förbundet. Vare sig Sutter gjort det medvetet eller inte så har han skapat ett material för såväl bibelstudiegrupper som för egen, personlig reflektion.

Hur väl fungerar principen om öga för öga, tand för tand? Kan vi stärka ett vi genom att aggressivt gå åt ett de? Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas? Är människan i sitt mest mänskliga tillstånd ond eller god?

Den sista frågan har sysselsatt den tänkande människan genom all tid. Skorpionen som sticker den groda på vars rygg den färdas över vattendraget – och därmed tar livet av dem båda – kan inte hålla sig, kan inte låta bli att vara så mycket skorpion som möjligt. Frestelsen blir för stor, även om det innebär omedelbar undergång.

Och människan – till bredden fylld av godhet och ondska, och skoningslöst medveten om just detta – hon för en mycket ojämn kamp inom sig. Varje liten strimma inre ljus ackompanjeras av hotfullt muller från mörka moln på själens horisont. Det river och sliter i oss, och nästan allt som kommer ut blir fel, även om vi vill annat.

Därför måste vi komma ihåg att förlåta andra, som vi själva har blivit, blir och kommer att bli förlåtna. Minst 77 gånger, som i nya bibelöversättningar. Blir det tight så använder vi äldre bibelöversättningar och förlåter sjuttio gånger sju gånger. Och räcker inte det, ja då ska vi bara fortsätta – så där som Gud förlåter oss.

Sommar summarum

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 augusti 2014

Anfall är bästa försvar, heter det. I sommar har jag levt enligt den devisen, både själsligt och rent bokstavligt. Eftersom jag är rent ut sagt dålig på att uppleva komprimerat och på beställning så lät jag största delen av den fenomenalt varma sommaren äga rum alldeles på egen hand. Själv fällde jag ner persiennerna, ställde in luftkonditioneringen på 23°C, och spelade piano på dagarna och schack på kvällar och nätter.

Pianot, eller numera flygeln, har jag haft en livslång relation till som nästan kan betraktas som personlig. Det är mera än ett arbetsredskap eller ett instrument för uttryck. I motsats till digitala instrument som lydigt reproducerar kommandon så svarar pianot hela tiden med små, nyanserade variationer. Ett nystämt piano resonerar naturligt rikt, lyfter fram de övertoner som är en del av skapelsen på ett sätt som närmar sig stolthet och glädje.

För mig har det nästan dagliga flygelspelandet blivit något av en meditation. Det är sällan fråga om fritt musicerande, utan det är just i den disciplinerade övningen jag blir en del av någonting större. Att hela tiden, om än mycket långsamt, bli lite bättre på just det jag övar och förbereder mig för – utan att ha en aning om vad målet är, eller om det ens är det viktiga.

Schack är en lite annan historia. Där är det krig i bästa paintball-stil. Orsaken till att jag ännu en gång snöat in på någonting vid första anblicken så oviktigt är att ett schackbräde av en slump råkade stå framme på ett bord där jag och en av mina goda vänner satte oss ner. Sen var resten, som man säger, historia – hela min barndoms passion för spelet slog igenom med full kraft.

Det är ett vackert och samtidigt grymt spel. I den svenska terminologin har en del av märgen försvunnit, inte olikt det som sker i anemisk bibelöversättning. Biskoparna kallas löpare, riddarna har blivit springare, drottningen är kort och gott dam. Hon är den kraftfullaste av alla pjäser, samtidigt som spelet något patriarkaliskt avgörs utifrån hur väl kungen klarar sig. Han kan – precis som drottningen – röra sig i vilken riktning som helst, men där kungen liksom med eftertryck bara kan ta ett steg i taget rör sig drottningen obehindrat graciöst över flera rutor, begränsad inte av vikten i sina steg utan enbart av brädets omfång.

Ändå är det inte i de starka, karaktäristiska pjäserna jag känner igen mig. Jag sympatiserar med bönderna. De svagaste, först i ledet, kan bara röra sig framåt och fäkta åt sidorna. Åtta stycken brickor i spelet, ofta offrade för helheten. Ändå, om någon av dem lyckas ta sig åtta rutor framåt, så föds de på nytt, förvandlas, blir först där de varit sist.

Att hitta avtryck

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 5 juni 2014

Min farmors syn på tro i vardagen gör mig ännu i dag – flera år efter hennes bortgång – alldeles varm inombords. Kanske mest av allt för att den skiljer sig så mycket från min egen.

Ibland får jag höra att min livssyn är cynisk, men det stämmer inte alls. Inte heller är den realistisk, något jag är oerhört glad över. Jag betraktar inte livet utifrån. Att jag sedan inte upplever någon direkt eufori över tillvaron är en helt annan sak.

Svårmod pekar inte finger, placerar sig inte utanför, förbannar inte. Svårmod är att vara mitt i livet, precis här och nu, och inte kunna hitta en enda orsak till den nedstämdhet som likväl är här och nu, lika mitt i, och ändå inte kan förklaras eller greppas. Svårmod är inte likgiltighet, det är inte hjälplöst, det är inte passivt, det är ingen liten konkret svacka man kan rycka upp sig ur. Det bara är.

Tillbaka till farmor Margit: hon hade en bestämd uppfattning om att Gud ledde henne i vardagen, steg för steg, och att allt – precis allt – har en mening. Ända sedan jag som liten pojke sov över hos farföräldrarna, genom åren när rollerna gradvis växlade och jag blev en av de vuxna som hjälpte och tog hand om, under de fyrtio år våra liv överlappade varandra kronologiskt, hade vi en personlig relation. Vi pratade alltid länge när möjlighet gavs.

Flera än jag kan räkna är de gånger när hon nyfiket frågade vad som hänt mig den senaste tiden, och hon i det jag återgav genast hittade spår i sanden – en levande, aktiv Gud som äger rum, förvandlar, förnyar. Om något var meningen, och framlagt i bön, så skulle Hans vilja ske. På de lerigaste av livsstigar, där terrängen tycktes som mest oframkomlig, liksom i de mest triviala av saker såg hon avtryck av detta större – av de vägar som är och förblir outgrundliga för oss.

För några månader sedan blev jag akut sjuk och lades in för omedelbar operation. Det här skedde två veckor efter att jag sagt upp mig efter femton år av stadigvarande trygghet. Efter en vecka av våldsamt fysiskt lidande återfann jag mig på hemstadens sjukhus för eftervård. Bredvid mig låg en äldre man som inte skulle ha överlevt natten om det inte vore för det faktum att han – som av en händelse – delade rum med en person vars biorytm inte följer en konventionell uppfattning om under vilket tid på dygnet man vanligtvis är vaken.

Så hade jag då bara en vansinnig otur som blev så sjuk, eller var jag en del av någonting större? Otur, säger jag. Guds ledning, skulle farmor Margit säga. Och tanken på hennes resonemang gör mig varm ännu en gång. Det är vackert, det är livsnära, och det finns tröst i att inte balansräkna livet.

I rörelse

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 23 januari 2014

En av Karin Boyes mest kända dikter vägrar stå still. Det är kanske därför hennes ord hela tiden rör på sig, bryts upp, men ändå känns igen. Otaliga är de föreläsningar, predikningar, kolumner och livsstilsartiklar som betonat resan till målet.

Boye är på inget sätt först ute med tanken om att ständigt vara i rörelse, och att vägen är det viktiga. Ändå undrar jag om någon lyckats beskriva det så enkelt och vackert som hon: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Inom mental träning arbetas ofta med att skapa en inre bild av framgång. Jantelagen vill gärna kalla sådant för illusion, men det finns en magnetisk kraft i tro som är inget mindre än förbluffande. Ingen av oss kan gå på vatten eller flytta berg, eftersom vi vet att det inte är möjligt och inte kan tro annat.

Ett barn som lär sig ett nytt språk eller lär sig spela ett instrument utvecklas ofta i en takt som vi vuxna inte kan annat än betrakta med lika delar fascination och avund. Varför är det då så svårt för oss att vara nybörjare? Just för att vi vet att det är svårt – något som barnet lyckligtvis inte har den blekaste aning om.

Som vuxna ifrågasätter vi inte det som satt sig i ryggmärgen, eftersom vi ser det som självklart. Att äta med gaffel är en rätt intrikat historia, och vi kan vara tacksamma över att vi lärde oss det i ung ålder. Tänk om vi stod inför den utmaningen nu. Att lyfta gaffeln med rätt mängd mat, pricka in i munnen utan att sticka oss.

Pressen att misslyckas skulle bli stor, kanske så stor att vi inte ens skulle våga försöka annat än i enrum. Och även om vi i ensamhet skulle lyckas tillräckligt många gånger för att våga känna oss som kunniga gaffelförare, så skulle vi vid matbordet – drabbade av rampfeber och tävlingsnerver – med största sannolikhet finna oss tvungna att konstatera att allt det vi trodde vi kunde plötsligt försvunnit.

Att våga tro som ett barn är inte bara ett alternativ bland andra, det är en nödvändighet. Det står i bjärt kontrast till den rationella syn på utveckling som är en del av vår vardag. I arbetslivet sätter vi ofta upp långsiktiga realistiska mål, och gör sedan upp konkreta delmål som kan bockas av när de uppnåtts. Så sitter vi där med avklarat delmål, en guldstjärna i kanten, och minns så lite av hur vi kom dit att det inte kan ha varit av särskilt stor betydelse.

Mål, vision, dröm och tro behöver inget rationellt försvar. Det är livsviktigt att vi inte per automatik begränsas av det möjliga. Då kan delmålen i stället bli högst oväntade rastplatser på en gåtfull väg som är mödan värd.

Att lämna allt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i kyrkpressen den 14 november 2013

Jag har den senaste tiden funderat över allt det vi bär med oss. Livet är förrädiskt eftersom de största förändringarna sker över en lång tid. Vi blir inte plötsligt gamla, fårade och stela i lederna, det sker gradvis. I valda skeden tar vi ögonblicksbilder, konstaterar förändring, bara för att sedan genast långsamt röra oss bort från detta fasta.

På samma sätt vänjer vi oss med det yttre i våra liv. Det som egentligen ligger bortom, men som lite i taget blir en del av oss själva. Vi blir flerbarnsföräldrar, vi blir flerbilsfamiljer, vi blir fastighetsägare. Många av oss finner sig vara de mest erfarna på sina arbetsplatser och ser detta som något stabilt i tider när ingenting längre kan tas för givet.

Så blir vi den tillvaro vi skapat. Trygghet är viktig, men den kan egentligen inte vila på så lös sand. Ofta är det precis i de delar av livet som vi upplever som fasta, säkra, som släggan träffar. Det vet alla som friställs på grund av marknadskonjunktur. Det vet också de som väntat på pensioneringen och drabbas av allvarlig sjukdom i samma ögonblick som tiden öppnats upp.

Hur bygger man då sitt hus på berget när man har sand upp till knäna? Inte det minsta dekorativt, det är helt klart. Stag och fästen måste djupt ner. Var vi driver ner dem beror på var vi hittar fast grund. En sak är i alla fall säker: materiell framgång rotar oss ingenstans. Ändå går mycket av vår vardag ut på jagande efter sådan vind.

Det är lätt att läsa bibeln, konstatera att de rika stöter på problem i evangelierna, och placera sig själv utanför. Det är ändå en karikerad sanning. Rikedom är, i sin avskalade form, det vi håller fast vid. Det som vi ser som någonting vi förtjänat. De lador vi fyller som om sju magra år alltid stod för dörren.

Att som kamelen tvingas pressa sig genom nålsögat är något de flesta av oss inte behöver fundera särskilt mycket över. Pengar har ett funktionellt värde, att samla skatter på hög är få förunnat. Därför tror jag att det är lätt att missa grundtanken.

Poängen är att vara beredd att lämna nätet på stranden. Att kunna ge upp det som är dyrt. Att våga födas på nytt.

Debatt i ÖT den 23 och 24 oktober 2013

2 kommentarer
Debatt I pressen

Tolerans för dem som vill tro

Angående pridefestivalen. Eftersom ÖT ger spaltutrymme nästan dagligen åt homoapologeter, så vill jag skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap.

Vi vill aldrig nedvärdera någon eller trampa på någons människovärde på grund av sexuell läggning, men Bibeln lär att utlevd homosexualitet är synd.

Äktenskapet enligt Bibeln är instiftat av Gud mellan man och kvinna och är heligt.

Ett förbund mellan samkönade par strider alltså mot Guds skapelse och borde rimligtvis strida mot alla Kristnas uppfattning, ifall vi tror på Bibeln som Guds ord.

ÖT med redaktör Othman i spetsen har ganska kraftigt kört de homosexuellas sak den senaste tiden, och det har förvånat mig, eftersom man säkert är medveten om att många av prenumeranterna har en biblisk syn på denna sak, ändå verkar det som om ÖT skulle försöka med våld ändra folks uppfattning i denna sak.

Man talar om tolerans i vår tid, men toleransen verkar inte finnas alls mot de människor som vill tro som Kristi kyrka har trott i 2 000 år.

Stig-Erik Enkvist, insändare i ÖT 23.10.2013

———————-

Låt människor välja själv

Stig-Erik Enkvist vill i sin insändare i ÖT den 23.10 ”skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap”.

Rakt igenom bibeln – i skapelse, genom syndafall, över Golgata, ut på gator och torg – ringer ett oerhört budskap: Gud vill att människan, med alla sina fel och brister, ska få välja själv. Utan det fria valet faller kristendomen platt till marken. Så låt då, för Guds skull, människor välja hur de närmar sig Gud.

Patrick Wingren, insändare i ÖT 24.10.2013

 

Fritt fall

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 juni 2013, under rubriken ”Sommaren är knepig”

Tänk om man för ett ögonblick kunde stega upp ett avstånd till sig själv, vända sig om och betrakta det man ser med ett uns av perspektiv. Genom att skriva har jag lärt mig mycket om mig själv, även om jag tvivlar på att detta gjort mig särskilt mycket klokare.

Sällan blir irrfärden så tydlig som på tröskeln till sommaren. Jag är mycket medveten om det paradoxala i att fylla ledighet, men trillar av någon orsak alltid dit. Tillsammans med julens strikt uppgjorda rörelse- och handlingsschema så är det just sommaren som tenderar att bli något överstrukturerad.

Det är så mycket som ska hända på en gång. Förutom det rent praktiska jag lovar mig själv och andra att ta itu med så ackumulerar jag upplevelser under vintern. Mycket av det som ska beröra och kännas har jag under hektiska vintermånader lagrat upp för att kunna ta fram när jag har tid att hinna känna efter ordentligt, i lugn och ro.

Sen löper jag över sommarängarna med startkablarna i högsta hugg utan att hitta någonting att fästa dem i. Uppdämda känslor är de mest svårkanaliserade, också detta vet jag egentligen. Ändå upprepas scenariot varje sommar.

Sommaren är knepig. Ledighet blir ett framtvingat vakuum – jag försöker låta bli att tänka, bara vara, men är då som bekant inte längre till. Återstår att börja bocka av på aktivitetslistan, men bara själva åsynen av allt som borde göras och upplevas gör mig matt. Jag tar mig själv i kragen och ägnar rätt mycket tankeverksamhet åt att hitta den ultimata starten. Samtidigt accelererar sommaren omkring mig, och ganska snart infinner den sig. Paniken.

Ungefär halvvägs igenom, och statistiskt sett har de varma dagarna redan förbrukats. Jag borde hinna göra allt minst en gång, annars har inte sommaren varit här. Eller, sommaren har varit här, men jag har inte varit i sommaren.

Och så tydliggörs paradoxen, igen: hur ta vara på den tid vi har? Hur griper man ögonblicket i något vars egentliga väsen ligger i en stadig och målmedveten rörelse mot höst? Ska vi bygga hyddor uppe på berget och bjuda härligheten att bosätta sig där, ska vi rusa ner och livligt beskriva det vi sett och hört i nästa facebook-uppdatering? Eller ska vi begrunda allt i våra hjärtan, låta det bli en del av oss själva?

Hur hanterar man detta flyktiga, vemodigt vackra? Tänk om spegelbilden är lika gåtfull för oss alla, och de självklara svaren egentligen bara är sökande efter fäste på mindre främmande mark.

Jag avundas liljorna på marken, så vackra alldeles i sig själva. Och fåglarna, som varken sår eller skördar. Trygghet måste vara det finaste som finns.

Citat: Som din dag är, så skall din kraft vara (Lina Sandell, 1865)

Citerat

Vid blicken på en kommande tid och alla de svårigheter den kan medföra frestas vi stundom att giva oss utöver. Då är det ofta icke så mycket tanken på varje särskild svårighet, som oroar oss, utan snarare hela denna massa av bekymmer, arbete, möda, eller lidande och frestelser, vilka vi i föreställningen se resa sig omkring oss.

”Huru skall jag komma igenom alla dessa svårigheter?” heter det då.
”Huru skall jag bestå i alla dessa strider?”
”Huru härda ut i allt detta arbete?”

Vi förgäta trösten av det ljuvliga löftet:
”Som din dag är, så skall din kraft vara.”

Vi sörjer för morgondagen, innan morgondagen är kommen.
Och likväl har Herren Jesus själv sagt: ”Det är nog att var dag haver sin egen plåga.”
O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommande tyngd!

Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.

BÖCKERNAS BOK

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 mars 2013

För några år sedan läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. Jag fungerar bättre när de yttre ramarna är givna om än inte (krono)logiska, så jag tog mig fram en sida i taget.

Jag måste medge att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Det bör också medges att upplägget rent dramaturgiskt är ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte”. För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig om enbart sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma.

En annan oerhört vacker klang som ljuder genom hela bibeln är sången av och om sådana som annars inte räknas. Sådana som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord enligt honom själv ‘kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen, och blev dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De lärjungar historien lärt känna som apostlar var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Om Josef och Maria hade vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln i Betlehem skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick trettio år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Allting är nytt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 3 januari 2013.

Det finns en tröst i att övergå i ett nytt år. Vårt förnuft säger att ingenting ändras, och ändå finns den där: känslan av en ny start, att vi vänder blad, att vi får logga våra liv på sidor som inte är solkiga, kantstötta och rivna.

Nyårslöften handlar ofta om det vi vill, men inte gör. I stället gör vi det vi inte vill, bara för att sedan blicka tillbaka på det skedda i apostolisk frustration. Vårt undermedvetna har en sanslös kraft. Det föder djupa, vackra, kraftfulla, förrädiska underströmmar som bär oss framåt. I den stund vi dras ned i djupet, kan vi inte – vill vi inte – stå emot.

Det vi vill är inte alltid det vi väljer, inte i stunden. Det vi gör är samtidigt vårt konkreta val. Utan gärningar omsätts inget av det vi vill i handling, och finns egentligen inte. Våra nyårslöften – hoppet om förändring – blir ledsamt ofta bara upptejpade, färggranna äpplen på döda träd.

Jag berördes av Göran Skyttes inkast i Kyrkpressen (4.10.2012). Förvandling, det vi inte kan göra alldeles själva. Hit hör bra mycket mera än vi först anar, och det är kanske därför som våra nyårslöften så ofta vittrar samman under året. Att bestämma sig för något är överskattat. För att klara det man bestämt krävs egentligen bara envishet, inte frukt av ett levande träd.

Förvandlad, född på nytt. Trons absoluta kärna. Den hanteras ofta rätt ovarsamt av oss. Att födas på nytt är inte att börja om, det vore olidligt. Börjar om gör man i Brios labyrintspel, när man vikt av den smala vägen och kulan med en tung, dov duns resonerar i lådbottnen.

Tron är inte fråga om rekord, hur långt man kan nå. Inte heller får man fripass till himlen om man klarar banan. Tro är att falla hårt, stöta sig, och ändå nå fram. Inte för att man kan, utan vare sig man kan eller inte kan. Det är egentligen paradoxalt, emot alla spelets regler. Det kan till och med framstå som orättvist. Då kan det vara bra att minnas att ingen av oss kan göra detta själva.

Att bli som ett barn. Nyfiken, öppen, omedelbar, utsträckta händer mot mamma och pappa. Att med allt det vi är av livserfarenhet få bli barnlika igen. Det är något vi inte kan göra på egen hand, vårt inre behöver förvandlas till något vi rationellt sett inte tror är möjligt.

Det är inte ett oskrivet blad som svävar ner från himlen, det är en urvind som med en kraft vi inte själva besitter vänder sida i vår livsbok just när vi inte längre kan skriva på den gamla. Allt det tidigare står kvar, men inget bärs över till nästa sida. Det bara finns där bakom, allt det fina och allt det tunga, och allt – precis allt – är förlåtet.

Att våga låta bli

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 25 augusti 2011.

Jag tror ingen av oss kommer undan känslan av att någonting saknas. Ibland uppstår tomheten irrationellt, just när vi borde leva det rikaste av liv. Den naturliga reaktionen är att försöka göra någonting åt det hela. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om att det inte nödvändigtvis är det smartaste draget.

Vi lever i en tid när engelskans ”how do you feel?” direktöversätts och inte längre frågar hur vi mår, utan vad vi känner. Konsekvensen blir att vi fasar för tomhet och försöker undvika den till varje pris. I stunder av lycka försöker vi förbli lyckliga, och det fungerar aldrig. Lycka uppstår ibland väntat. Andra gånger förstår vi knappt varför och ibland känner vi oss inte ens särskilt förtjänta av den. Hur vi än blivit lyckliga så är vi alltid lyckliga just i stunden. Försöker vi hålla kvar nuet – när själva nuets idé är att högst osentimentalt dö och födas på nytt – så fråntar vi oss själva möjligheten att uppleva lycka.

Jag är lika skeptisk till den mera attackerande formen – att fylla tomheten med någonting mindre tomt. Jakten efter vind är tydligare än någonsin förr, eller så är den kanske bara lättare att känna igen. Vi bjuds in att dansa i cirkelns mitt, leva ett verkligt liv, bli sedda. Spekulerande massmedia (Idol, dokusåpor, tematidningar och så vidare) gör sin insats, resten fixar vi själva. Det som vi som unga ville bort från – byagemenskapen, de små kretsarna där alla känner alla – återskapar vi ett tiotal år senare via Facebook. Vi vill finnas för andra, betyda något, dela med av oss.

Lyckas vi undvika tomheten genom upplevelsepåfyllnad kommer snart nästa, starkare känsla av saknad. Nu söker vi ännu större upplevelser. De som vi känner som missbrukare har redan kastat in handduken medan vi själva fortsätter uppåt i spiralen och hoppas att vi aldrig ska behöva slå huvudet i taket.

I tomheten – om någonsin – borde vi våga låta nuet förbli tomt och stilla vänta, hur ont det än gör … För nuet, som sagt, dör och föds på nytt.

Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.

Citat: ”Päivi Räsänen är inte kyrkan” (ÖT 19.10.2010)

Citerat

Det sorglustiga med Homoilta var att det som väckte finländarnas vrede främst var vad Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen sade i programmet.
Räsänen är läkare och partiordförande, inte präst och än mindre högre prelat med officiell status som kyrkans megafon.

[…]

Det är helt begripligt att Räsänens uttalande väckte kraftiga reaktioner, och hur uppriktigt hon än står för sin syn bär hon ansvar för medlemsflykten.
Frågan är dock om inte denna flykt är ett skott i foten på den rörelse som vill se förnyelse inom kyrkan.
Då de liberala krafterna flyr fältet, vem blir då kvar? Jo, de som företräder den gamla ordningen och inte är beredda att inkludera utövande homosexuella i den kyrkliga gemenskapen.

Henrik Othman, ledare i Österbottens Tidning, 19.10.2010
http://www.ot.fi/Story/?linkID=130029

Citat: ”Räsänen kan inte fly sitt ansvar”

Citerat

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

[…] ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

[…]

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Kyrkominister Stefan Wallin (SFP), blogginlägg 17.10.2010
http://stefanwallin.blogsome.com/2010/10/17/rasanen-bara-en-kvinna-i-ledet/

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ | bok 1, kap. 5

Citerat

”[…] mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro.”

Fjodor Dostojevskij  (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 5)

Religiös och politisk meningslöshet

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Vasabladet den 10.3.2010)

Den ekonomiska inflationen avtar genom stimulansåtgärder framtvingade av lågkonjunkturen, men orden ligger sämre till. Det underbara och härliga beskriver vi flitigt i vår vardag, och plötsligt har vi inga ord kvar när vi möter det sant underbara och härliga.

Definitioner är oerhört viktiga för oss. I vardagen vill man veta var man har någonting. Bibelns första kapitel bemödar sig på ett rörande sätt om att kalla det som blivit till vid namn. Det är ingen slump att Ernst Jacobson (Vbl 3.3) och Markus Österlund (Vbl 4.3) med tusentals tecken försöker åskådliggöra det som de innerst inne tror på – det som förlorat betydelse, det som förvanskats.

Få av oss har en erfarenhetsbaserad relation till orden, och i den totala begreppsförvirring som råder – i 2000-talets missriktade fläkt av individualism – vill vi själva bestämma ordens laddning, i stället för att låta mellanmänsklighet ge orden dess innebörd. Jag respekterar både Jacobson och Österlund, och båda har varit viktiga för mig. Därför lägger jag bort niandet härefter.

Ernst, Markus: det går inte. Det spelar ingen roll hur någon vill definiera kristen fundamentalism eller politisk liberalism i spaltmetrarna. Det hjälper inte hur mycket man agerar maskinmästare – öppnar skyddskåporna och visar hur allting fungerar – när själva slutprodukten ändå upplevs som rutten.

Fundamentalistisk kristendom är för den stora allmänheten lika med förbud, med självklara svar, med dödahavsrullar, med T-skjortor med texten ”Turn or burn!” (jo, sådana finns.) Jesu budskap 180 grader ur fas.

Någonting är väldigt fel när medmänniskan bemöts som frälsningsobjekt, för korståg rimmar så oerhört illa med grundidén. Jesus själv agerade helt annorlunda, intuitivt, mötte människorna i situationen, utgående från kontexten. Läsning av HELA bibeln – och en minst lika lång tidsinsats av eftertanke – rekommenderas före eventuella missionstillfällen.

Politisk liberalism har också kapats. Möjligheterna i liberalismens generösa perspektiv öppnar för missbruk av grundtanken, man kan slugt smyga in nästan vad som helst. SFP flaggar sig som liberalt men framstår som en allt mer hjälplös rödgul vimpel i regerings- och riksdagsblåsten, vajande från kant till kant i nyckfulla, byiga vindar. Utspelade politiskt låter man stridslarmet ljuda genom stormen: ”Börja på svenska, börja på svenska!”

Faktum är att minoritetsställningen inte på något sätt är negativ för partiet, tvärtom: det är en ohygglig tur att ungefär 5% vill värna om språket som sådant, för SFP är direkt beroende av sina dunkuddar av finlandssvenskhet. Ideologin är ett riktigt lapptäcke, men sådant tolereras så länge följebrevet skrivs på svenska. Kasnäs är en ort, inte automatiskt en programförklaring. Ingenting som ”stadfästs” där har i sig någon tyngd som kan bära partiet framåt.

Ett talande exempel är Markus konstaterande (citat): ”En person som ifrågasätter andra människors rätt att ha sin egen uppfattning i sakfrågor, givetvis inom lagens ramar, kan inte kalla sig liberal.” Liberalism tvättat i programmet för fintvätt.

Det gäller inte sakfrågor, det gäller inte lagen. En liberalist låter andra ha sin egen uppfattning. Punkt. Detta utgående från en tanke om att det viktiga är att vara övertygad, att något av det vackraste man kan göra är att bereda någon rum att växa – även när andra inte växer exakt som man själv vill.

Svensktalande karriärswannabes ler helt säkert i mjugg när de tänker på de språk- och kulturförsvarande väljare som indirekt röstat för deras i finlandssvensk folkdräkt förklädda marknadskapitalism. Liberalism var ordet, men vem bryr sig? Ändå är vi inte slavar under orden, annat än självvalt. Det är mycket enklare att använda ord som stämpel än att ge dem innebörd, men det är ingen orsak till att inte ta sig an utmaningen.

”Samarisk” var ett riktigt skitord för ca 2000 år sen, men två berättelser ändrade det hela. Fundamentalism i dess ursprungliga form är värd respekt, precis som Ernst visar. Liberalism är ett spektra av färger, och det finns ingen orsak till varför kapitalet skall ha patent på färgpaletten. Markus skall inte behöva flasha med sin utvidgade politicesordbok, sånt bör förklara sig själv i vardagen.

Den allmäna uppfattningen om fundamentalism, liberalism eller språkpartier kommer aldrig att förändras genom att någon listar nya eller återupplivade innehållsförteckningar. Begreppen måste fylls med substans, levas. Det här kan inte ske inte genom åsikter, utan bara genom konkreta handlingar som bottnar i personlig övertygelse.

Patrick Wingren

Konst som moralmegafon?

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren

Som fan läser bibeln

Debatt I pressen

(Insändare i Österbottens Tidning den 26.1.2010)

I ÖT 23.1 blev jag ofrivilligt ammunition i Peter Albäcks skottsalva mot laestadianismen. Albäck skriver ”För att citera Patrick Wingren i HBL 17.01, så undrade man nog med fog att styrdes dessa bönehus av fan eller Gud”.

Det här är inget citat, utan en förvrängning av texten i HBL-intervjun. Jag talar om vikten av transparens och öppenhet. Jag hänvisar till Kirkegaard som ser slutenhet i alla former som demonisk.

Det här gäller lärarkår, fotbollsförening, förvaltningsråd och partiledning såväl som baptistförsamling, katolsk kyrka och laestadianskt bönehus.

Speciellt viktigt blir demokrati och transparens när ledningen hänvisar till något bortom, något större än människan självt.

Det må sen gälla floskler om den ariska rasens överlägsenhet, eller att man ser sig bemyndigad att agera direktlänk mellan Gud och församlingsmedlem. Under sådana förutsättningar kan en hängivenhet barka av precis vart som helst. Därav mitt uttalande i HBL: ”Har man en stark slutenhet med betoning på en ledning från Gud, så måste man väldigt ofta se till så att det inte är fan själv som leder församlingen.”

Patrick Wingren

Citat: ”Pedofilskandal i Jakobstad” (Rolf Lampa, RIL News 27.12.2009)

Citerat

För utomstående samt för andligt utvecklingsstörda som hindrats i sin andliga mognad, visade Bibelns Jesus med sitt eget exempel på hur Satan med bibelord försöker vilseleda Guds egen son (då Jesus frestades av Satan). Jesus visade alltså hur man skall bemöta sådant, han besvarade Satans bibliska struntprat med orden ”Det står också skrivet” (Matt 4:7).

Det finns alltså cirka 1500 sidor till i bibeln (beroende på tryckning) som skall jämföras mot sådana enskilda lösryckta Bibelord som fanatiker rycker ur sina textsammanhang.

Rolf Lampa, ”Pedofilskandal i Jakobstad”, RIL News 27.12.2009

Citat: ”Bön är religion och inte kultur”, insändare ÖT 28.11.2009

3 kommentarer
Citerat

Partisekreteraren Peter Östmans försvar av det ”kristna kulturarvet”, ”kristna värderingar” och de mänskliga rättigheterna slår det mesta i okunskap och intolerans inom fältet religion och samhälle som jag läst på länge. Det ”arv” som ligger till grund för de västerländska demokratierna och välfärdssamhällena hittar man i sjuttonhundratalets upplysningsidéer kring förnuft, framsteg och utveckling, inte i monoteism, inte i vidskepelse. Så är det också helt logiskt att de mest sekulära demokratierna i väst är […] de som är mest inriktade på omsorg (gamla, barn, oliktänkande); de mest religiösa är raka motsatsen, intoleranta och våldsamma.

”Kristna värderingar” är ett annat mantraliknande begrepp som används med samma omdömeslöshet. Vad är det en Östman och andra apologeter för inskränkthet och tankeofrihet talar om? Anspelar denna värdering på den konservativa synen på kvinnor, på de heliga skrifternas okränkbarhet, på den förenklande tanken att ”är du inte med oss är du emot oss” (som jag personligen får upplevga just de här dagarna)? Eller kan man lägga in i ”kristna värderingar” precis det man själv finner lämpligt och sedan hoppas på att den andre inte tänker efter, inte bryr sig, inte vet något om vad religiös praxis innebär? Eller utgår man från att vi helt enkelt är korkade?

[…]

Alla kan säkert förstå att det inte finns några kristna barn. Det finns däremot barn till kristna föräldrar, och om de vill att deras barn skall fostras enligt en kristen syn, bör de etablera sina egna institutioner utanför de av oss skattebetalare finansierade skolorna.

Insändare [edit 29.11: Raul Granqvist] ÖT 28.11.2009, ”Bön är religion och inte kultur”

Citat: ”Ett smörgåsbord för troende” (insändare Hbl)

Citerat

”I alla abrahamitiska religioner finns, förutom en hel del levnadsvisdom, mängder av konträrt motsatta utsagor, somliga helt oförenliga med det moderna samhällets etik. Detta medför att de troende kan omfatta eller förkasta samma handling med stöd av olika bibelcitat; kärleken till nästan (även omfattande fiender) men också korståg, inkvisition, häxförföljelser och, i modern tid, de mesta avskyvärda terrordåd.

De religiösa tenderar att betrakta sin religion som ett smörgåsbord: man tar laxen och kaviaren men lämnar det oaptitliga. Gamla testamentet, till exempel Moseböckerna, erbjuder ställvis en verdervärdig läsning. Ändå ansåg Jesus att inte en stavelse, inte ett komma fick ändras i denna skrift. ’Herrens hus har många rum’ är ett uttryck i bibeln. Somliga är ljusa och luftiga, andra mörka och unkna och det är undervisningens uppgift att sprida ljus över båda.

Detta är skälet till att man i ett sekulariserat samhälle bör ha en konfessionslös religionsundervisning [som] så objektivt som möjligt beskriver olika religioner, deras ursprung, läror och konsekvenser på gott och ont. Det är eleverna, inte skol- eller kyrkomyndigheterna, som på basis av mångsidig, opartisk information skall avgöra vad de vill tro på – eller inte tro över huvud taget.”

Leif Rotkirch, insändare i Hbl 12.8.2009

Det omöjliga var möjligt

Blogg

Det blev liksom lite fotbollsinriktat idag. Först Jaro – IFK Mariehamn på Centralplanen i Jakobstad. Strålande sol, böljande spel. Båda lagen kunde ha vunnit, inget gjorde mål :)

Sen sensationen.

USA spelade semifinal mot Spanien i Confederations Cup i Sydafrika. Spanien är rankad världsetta, USA nr 15 på samma lista.

Spanien var det klart bättre laget, men amerikanerna spelade klokt, uppoffrande, och med vinnarinstikt – även fast de inte borde ha fått tänka så.

Som SVT:s expertkommentator Ola Andersson uttryckte det efter matchen:

”Alla trodde att den här matchen skulle bli ’a walk in the park’ för Spanien. Alla utom USA.”

Hur matchen slutade? USA vann med 2-0.

Var det naivt av amerikanerna att tro på sig själva? Jo, absolut – den oskuldfulla leken behövs, i kombination med hängivelse och allvar. Att bara vara allvarlig är det dummaste som finns – det förminskar oss.

Här i Finland – och kanske särskilt i Österbotten – är vi uppfostrade att uppträda vuxet och moget, inse det omöjliga redan när vi går in på planen, in i arbetslivet, in i de politiska valen. Resultaten blir därefter.

Därför är det så skönt att Jakobstad, mot alla odds, har ett lag i den finländska fotbollsligan. Och att USA vann ikväll. Allting som sticker hål på janteslöjan vi själva dragit över oss är mer än välkommet.

”Turn or burn”… fast tvärtom

Blogg

Bussar i Helsingfors kör omkring med en reklam som åstadkommer reaktioner – vilket väl är precis vad som är meningen :) Bannern har texten:

”Gud finns troligtvis inte – så sluta bekymra er, och njut av livet”

Flera chaufförer är kritiska. Om någon inte vill köra en sån buss pga sin övertygelse så stöder jag dem till 100%. Civil (eller kommunalcivil) olydnad var namnet. Sådant väljer man själv, och tar konsekvenserna av sitt val.

Biskop Björkstrand stiger inte ur någon buss, utan uttalar sig snarare lite försiktigt genom sidofönstret:

”Jag tycker att de ska… positivt föra fram sitt eget budskap och inte liksom, på det sättet, rikta sig mot människor som har en annan övertygelse. […] Det finns ju väldigt mycket fördomar inbyggt i det här, dvs att man inte skulle kunna njuta av livet om man tror på Gud – det är ju precis tvärtom.” (TV-nytt, 22.6.2009)

Så kan det säkert vara. Men mer än en av oss har blivit konfronterade av ’rättroende’ kristna som med vilt stirrande blick pekat på oss och berättat att vi har att vänta oss ett riktigt sjudundrande barbeque-party i helvetets eviga lågor om vi inte ångrar oss, gör bot och vänder om, vänder om, vänder om.

Samma slags text har jag sett på T-shirts, på reklampelare i storstäder, vid vägrenen på sommarvägen. I en tid före vår egen fanns mera handgriplig övertalning i korståg och inkvisition.

På något sätt känns inte just den här reklamkampanjen sådär oerhört orättvis. Och framför allt inte särskilt farlig – om det finns någonting värt att försvara så bör det nog ske på annat sätt än genom att ta klistret av reklamtapetserarna.

När den ursprungliga kampanjen för lite över ett halvt år sen drog igång i London var reaktionen också delad – fördömande, accepterande, lovordande. Pastor Jenny Ellis (metodistkyrkan) sa så här:

”Det är bra om den här kampanjen får människor att engagera sig i livets djupaste frågor. Kristendom är för människor som inte är rädda för att tänka på liv och mening.” (BBC News 21.10.2008)

Det skulle vara skönt om kyrkliga ledare i det här landet kunde tänka någonstans i närheten av de här banorna. Låt oss hoppas att Björkstrands replik nyanseras när den första snöblindheten försvunnit.

Transparens, inte osynlighet

Andra texter EU-valet 2009

Efterspelet under veckorna efter EU-valet har varit oerhört intressant. I grunden för en stor del av kritiken mot mitt agerande hittar jag ett gammalt bekant fenomen. Det är djupt rotad i vår tradition, det genomsyrar vårt sätt att tänka. Vi måste hela tiden våga nämna det vid namn för att inte låta det få makten över oss.

Jantelagen.

Det som den här gången drog proppen ur badkaret och lät bannorna virvla fram är det sätt på vilket jag fortsatt tala efter valet. Jag fick nästan 6.000 röster i EU-valet, men jag är inte odelat nöjd och glad efteråt.

— Fy skäms på mig. Vem tror jag att jag är? Det fanns ju inte en chans att bli invald, det borde jag ha förstått. Jag kunde inte förvänta mig att komma rakt i in i politiken, nej, det är den långa vägen som gäller. Nu ska jag förstå att satsa på kommunalpolitiken, läsa på för en eventuell riksdagskandidatur, och helt enkelt uppträda moget. Jag ska släppa egot och vara tacksam, ödmjuk. —

Symptomatiskt sker väldigt lite i diskussion med mig själv, eller ens i relation till vad jag sagt.  På nutidens byacafér och lanthandelsbänkar – bloggar och webbforum – är snacket igång.

— På bloggarna sitter innehavaren likt äldsten vid långsidan av bordet, låter den samlade skaran tala fritt. Han/hon ger bifall , lever sig med, präglar diskussionen med efterklok levnadsvisdom. Övriga deltagare är livligt delaktiga, samtidigt tryggt anonyma. Det tycks och tänks, spekuleras, analyseras. —

— På webbforumen finns ingen direkt ledare, men där antar de få debattörer som skriver under sitt eget namn en funktion som påminner om blogginnehavarens. —

Jag vet inte vart jag ska böja järntråden för att få den att tränga igenom, men skam den som ger sig :) – jag gör ännu ett försök.

Jag kandiderade för att bli invald. Tron på  sig själv, och att ingenting är omöjligt, är otroligt viktig. Att avfärda det som egoism är alldeles för enkelt. Jag har tidigare skrivit om just detta i bloggtexten/insändaren ”Att våga älska sig själv”. Många av mina kritiker har på ett märkligt sätt missat hela den här biten, och ser inte att just det att jag trodde på mig själv är orsaken till ett överraskande högt röstantal. Jag tänkte aldrig i siffror, det var bara antingen eller.

Tim Sparv, kapten för Finlands U-21 landslag i fotboll, är en som inte underkastar sig jantelagen. På anmärkningen att U-21 landslaget (efter två förluster, och utslagning ur turneringen) klarat sig med hedern i behåll i EM replikerar han spontant:

“- Jag hatar det här. Jag vill vinna matcher. Hedern i behåll är skitsnack för mig.”

— Vi beundrar Tim Sparv, Jonas Portin och bröderna Eremenko. Samtidigt är vi är glada över att de sticker ut. När de misslyckas har vi något att klippa topparna av med jantegräsklipparen som förs över den alldeles lagom stora tomten vi revirmärkt som vårt eget komprimerade universium. —

Jag har aldrig tänkt kliniskt politiskt, vare sig före eller efter torget den 5 december, och har haft stora  problem att bli en ”lydig” kandidat. I stället valde jag att utgå från de värderingar som bildar grunden för mitt eget liv:

    • — Individen bör få välja själv, och genom framgång och misslyckande växa till det hon kan bli: även – och i synnerhet – när det inte är på det sätt som människorna runt omkring själva skulle vilja växa. Att ges ansvar att göra egna val gör oss olika – det att vi är unika är en förutsättning för att vi ska kunna uppleva gemenskap med andra.
    • — Det här är för mig liberalism i dess ursprungliga form. Väljer man en sådan övertygelse så går det inte att göra det halvvägs, ge människan lite utrymme här och där. Det gäller att ge över huvudansvaret till människan själv, helt och fullt – att tro det bästa, i stället för att bygga ett samhälle där man huvudsakligen skyddar sig från det värsta.
    • — Att säga “Ja, i den här frågan är jag liberal, men i fråga om [annat] anser jag mig vara konservativ” är ett stort missförstånd. Om det inte är en skymf mot liberalismen, så är det åtminstone ett förminskande av vad liberalism innebär.

Därför ropar jag inte ‘svenska svenska’ utan tror på ett fritt rum – att få tala hur man vill, att få göra det till exempel på svenska, att få vara annorlunda än de flesta, på alla möjliga och omöjliga sätt. I detta nuddar jag vid demokratins kärna – det att människor får tala sansat, agiterat, eller till och med sanslöst.

SFP är enligt min uppfattning liberalt i många hänseenden, men inte i fråga om just svenskan. Där visar partiet inte bara konservativa, utan ibland – skrämmande nog – snudd på språkfascistiska drag. Att säga att finska språkhetsare gör likadant är ingen ursäkt alls. Valet, och ansvaret, ligger hos oss själva.

— Svenskan i Finland riskerar att dö ut om SFP bibehåller sin fullmakt att tala i de svensktalandes sak. Det går inte att revirtänka, hoppas på fortplantning och språkindoktrinering. Tanken om ett tvåspråkigt (flerspråkigt) Finland måste bottna i en vilja att låta människan vara, tala, existera som hon vill. —

— Linguistisk (=språklig) politik är dömd till undergång, och tiden springer ifrån oss. Vem skall vakna, vem ska reagera? SFP ojar sig över resultaten i efterhand, men vem är stark nog att gå in i kampen i realtid? —

—————-

Till sist: Hur mycket jag än tror på vardagens realiteter, och på behovet av en sund kommunalpolitik, så tror jag samtidigt att lokalpolitiker inte nödvändigtvis är de bästa  kandidaterna för riksdagen, eller EU-parlamentet.

Det är himla svårt att hålla ett brett perspektiv när man har fullt upp med att köra i lera på kommunala vägar. Det är nog så viktigt med sådana politiska bilförare, men de är inte automatiskt lämpade för riksdag eller europeiska sträckor – för dem är det är ofta tur nog om vindrutan kan hållas tillräckligt ren för att se nästa krök på vägen, eller för att notera körriktningen på enkelriktade stadsgator.

Att uppmana mig och andra kandidater att gå den långa vägen via kommunalpolitiken till EU-parlamentet är lite som att be oss lära oss att köra ismaskinen förrän vi kan spela ishockey på riktigt.

—————-

Jag är inte säker på var min plats i samhällspusslet ligger. Jag har en fast anställning i en givande arbetsmiljö inom den kulturella sektorn, så jag borde givetvis inte klaga eller önska mera (se ovanstående jantelag för referens). Ser jag förbi den förrädiska förnöjsamheten så är jag övertygad om att de här tankarna behöver uttryckas – av mig eller någon annan.

En duktig och duglig provinspolitiker kan jag i alla fall inte bli. Jag har svårt att se mig själv om 25 år med parkerad gräsklippare, intagande morgonkaffe med min fanklubb på det lokala cafét, analyserande nya aspiranter inom samhällslivet.

Till Bryssel

Andra texter Blogg EU-valet 2009 Valdagbok på Facebook

publicerat i dagboken på Facebook, torsdag kväll den 5 juni 2009

Media fylls av prognoser och expertuttalanden där man berättar vem som kommer att bli invald till EU-parlamentet. Det talas om huvudkandidater, röstmagneter – man menar att kända och ekonomiskt uppbackade politiker kommer att samla rösterna, utan större överraskningar.

Det här är inget att bry sig om. Det är inte experterna som väljer, det är folket. Det är egentligen inte svårt att få mig invald till EU-parlamentet. Samtidigt har jag, på ett vackert demokratiskt sätt, inte en chans att göra det på egen hand. Jag behöver er hjälp.

Redan nu består väljargruppen av folk från alla olika åldrar, landsdelar och språk. Utgångsläget är alltså strålande för att göra nånting alldeles speciellt, och timingen är precis rätt – det är nu det ska ske. Vi behöver se statistiken på ett helt annat sätt än den framställs i media:

— I Finland finns det ca 4,3 miljoner personer som får rösta i EU-valet. Valdeltagandet i det förra valet 2004 var kring 40%. Det betyder att ca två och en halv miljon finländare inte röstade! —

Det är alltså oerhört många som inte ville, orkade, eller brydde sig om att rösta. Det kan inte vara annat än ett tecken på att politikerna inte lyckades nå fram och beröra.

Här ligger en enorm möjlighet de här sista dagarna. Låt oss ännu en gång visa den oerhörda kraft som finns i det sociala nätverket på webben, nå ut till dem som inte är på väg till vallokalerna på söndag. Ingen behöver dra hela lasset själv, det är alldeles tillräckligt om vi alla gör det just vi är bäst på, på våra egna sätt. Det viktiga är att alla är delaktiga, engagerade, då faller bitarna på plats av sig själv!

Budskapet är enkelt:

  1. Det behövs sådana i EU-parlamentet som bänder emot när skruvarna dras åt kring individens eget liv,
  2. Jag är beredd att kämpa mot förmynderi och likriktning i alla dess former.

När vi når var trettionde som normalt inte röstar så finns jag automatiskt i Bryssel i höst. Då spelar det ingen roll hur andra placerar sig. Det här tankesättet tycker jag väldigt mycket om, eftersom det koncentrerar sig på möjligheterna i stället för att oroligt snegla över axeln.

— När jag skriver det här så blir jag lite nostalgisk. Det var en liknande text på Facebook som ledde till att folket samlades till torget i december. Det meddelandet gick ut bara tre dagar före fredagen den 5.12, och sen gick allt väldigt fort. Samma otroliga möjlighet finns här och nu.

Jag älskar webbens sociala nätverk. Det är ett av de få sammanhang i dagens värld där pengar och social status inte är det viktiga. Det är nutidens torg där alla kan mötas på samma villkor – samtala, föra vidare. Oerhört direkt, mycket jämlikt. —

Så sprid det här budskapet vidare, i alla tänkbara former: på Facebook, till mormor, till kassabiträdet, till taxichauffören, i kyrkbänken, på krogen, via sms till släktingarna i skärgården, i publiken på fotbollsmatchen, genom att printa ut flyers från min hemsida och lägga i kvarterets postlådor, genom att hämta kampanjmaterial av Ia på After Eight eller från Noolan på glogatan i Helsingfors, genom att övertyga, övertyga, övertyga människorna om att det finns en fenomenal chans att skriva röstningshistoria i Finland!

Tiden är förbi för tankesättet att röstantalet stiger i takt med kampanjbudgeten. Låt oss visa att det är värderingarna som är det viktiga. Att folket, helt utan att bry sig om gallupar och prognoser, faktiskt kan välja in sig självt.

Hälsn. Pati

Nr 10: Budorden

25 saker Blogg EU-valet 2009

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.

Nr 13: Tro Hopp Kärlek

25 saker EU-valet 2009

(Ursprungligen publicerad på www.bloggen.fi/pati den 24.12.2008)

Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen.

— Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk.

— Moses, vars ord ’kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

— Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken.

— De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman.

— Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

 
Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom. 

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet

25 saker EU-valet 2009

EU-valet närmar sig, och det räknas redan friskt angående vilka kandidater som kommer att stå som de 13 delegaterna i Bryssel när det hela har avgjorts söndagen den 7 juni.

Kandidatlistor sammanställs med beräkning, man ingår valförbund. Ingen vill bli utanför.

Det talas om att de små partierna måste försöka ”knipa det trettonde mandatet”. Det är nånting som stör mig med det uttrycket. Som om man desperat kommer underifrån, lyckas rycka åt sig det lägst hängande mandatet, för att sen nöjd sjunka ner igen.

Det behöver inte vara så, man kan ha en helt annan horisont.

Jag kandiderar för att komma in. Jag vill finnas i Bryssel från och med sommaren, åtminstone fem år framåt. Ett sånt tankesätt är viktigt – både för mig själv, för partiet, och för dem som tror på mig.

Vi kommer att översköljas med statistik, gallup och prognoser. I all sifferyra kan det vara bra att göra det hela klarare. Det är faktiskt väldigt enkelt: om tillräckligt många visar att de vill att jag ska bära deras röst i Bryssel, så blir det just så – alldeles oavsett hur det hela efteråt ser ut i siffror.

Allt är möjligt för dem som vågar tro.

— Kommentar:  Det femte stycket (”Jag kandiderar…”) hade fel nyans pga klumpigt språk från min sida. Jag skrev om meningen 20.5.2009 —

Nr 24: Kristendom, enfald och mångfald

25 saker EU-valet 2009

Angående den aktuella debatten så vill jag säga att jag inte bara accepterar kvinnopräster och homosexuella, jag stöder dem. Jag tror, också på kärleken. Bibeln är i mycket ett barn av sin tid, även om budskapet är evigt. Paulus hängivna och tidsenliga chauvinism är inget att haka upp sig på, och man kan inte heller använda lösryckta citat ur Moseböckerna som slagträ i moralfrågor.

’Älska varandra’. Ofta tycker jag att bloggar med religiös botten är de där diskussionen blir minst tolerant och mest hätsk. Om det är sant att man av frukterna kan se trädet så blir jag rädd.

’Döm inte’. Bara för att man är övertygad om något och har tusenårig backup i frågan så finns det ingen orsak att förhäva sig. Chansen är stor att många liberala kristna skulle ha varit fariséer för 2000 år sedan om de hade mött de omvälvande tankar som då introducerades.

Eftersom ingen av oss vet hur ett liv ska levas, så är det naturligt att ge rum för alla som uppriktigt strävar efter att leva livet så ärligt som möjligt.

Kyrkpress på bloggen

Andra texter

Jag tog ett litet sidospår i cyberspace idag och gick in på Kyrkpressens bloggsidor. I vanliga fall brukar jag inte besöka den siten, eftersom jag bara blir deppad.  Även om inläggen och kommentarerna har en viss andlig accent så rör sig diskussionen ändå i samma stil som på nätet i övrigt – alla får tycka, alla bör tycka, det mesta tolkas till det värsta, ingen behöver ursäkta sig. Fortsätt läsa →

Jante revisited

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Österbottens tidning 03.10.2008 )

Gamla hamn i juli 1994, sjösättning av Jacobstads Wapen – strålande solsken, pompa och ståt, lokal stolthet. Jaromatch senare på kvällen, då hörs plötsligt sirener, katalysatorer till en riktig klassikerkommentar på Centralplanens C-läktare: ”Jaa, ha sjunker väl hati båtfaan.”
 
Jantelagen är populär i vår bygd. Misslyckas vi så skyller vi på den, lyckas vi så nämner vi den inte. Ofta ses den som en besvärande yttre faktor, ungefär som dåligt skidföre. Med åren har jag insett att det i första hand handlar om utebliven mental träning. Fortsätt läsa →

Tiden som försvann

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 23.11.2007)

Jag kom till insikt förra våren. Tiden har sprungit ifrån mig.

Vi köpte en ny bil – en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när ”best of”-samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. ”Hundgallret?”, svarade försäljaren, ”Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock?” Fortsätt läsa →

Sally The Camel

Blogg

Nytt år 2001. Träningen i Östanpå skidspår följer inte längre den trygga, upplysta femkilometersslingan. Pappa har plötsligt blivit sjuk, och nu går det blixtrande snabbt. Hemifrån, akuten, ambulans till Tammerfors. Vi efter i en förtvivlad karavan.

Mellan liv och död i flera dagar, varje stund är osäker. Just där är vi tillsammans, i allt det som händer. Morfinhallucinationer och våra egna imaginära bilder om en framtid som inte ens låter sig tänkas. Fortsätt läsa →