samhälle

93 inlägg

Du tror vad du tror, jag vet vad jag vet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 22 februari 2018

Ligger all skönhet i betraktarens öga? Nej, det gör den inte. Så relativiserad och individcentrerad kan tillvaron aldrig bli.

Samtidigt är den kända frasen paradoxalt nog riktig, om vi placerar den enskilda människan mitt i centrum av allt. När vi utgår från verklighet i den mån vi själva upplever den så blir verkligheten absolut för oss, men den kan aldrig delas med andra.

Det overkliga, allt utanför den verklighet vi själva känner, möter oss överallt. I konfrontationen med detta overkliga formar vi åsikter.

Åsikter är livsfarliga. De kräver inget av oss, och eftersom samhällsklimatet av idag lockar oss att följa det minsta motståndets lag så är åsikter något vi gärna samlar på oss. Av samma orsak är de något vi drar oss för att överge. Med tiden blir våra åsikter det armeringsjärn som håller vår verklighet samman.

Problemet är att även den uppfattade verkligheten är föränderlig, dynamisk, eftersom liv vägrar låta sig kapslas in. Rätt snart utmanas vi inte i första hand av det overkliga kring oss, utan av det overkliga i våra åsikter. Då står vi inför ett val, även om vi gör allt för att slippa uppfatta det så.

Vad är lättare – att släppa taget om det vi blivit, eller att fortsätta bygga på det vi redan är? Svaret är förrädiskt enkelt, och eftersom vi inte vill ställa till det mer än nödvändigt så åker vi nedförsbacke rakt ner i avgrunden: vi väljer att tro på våra åsikter.

En genväg – ett stort kliv över hängivenhet, övertygelse, förvissning, över allt det som har verklig kraft att forma oss. Det tomrummet söker att fyllas, och nu fylls det liksom baklänges när vi blir allt mer övertygade om att de cementerade åsikter vi valt att tro på är riktiga.

Och ve den som blåser på det verklighetsbygget, sådana möts av ett aggressivt, hängivet angreppsförsvar som helt saknar proportionalitet. Allt detta för att vår egen uppfattning om det verkligt sanna är en rätt som ingen ska kunna ta ifrån oss.

Vilka av oss snurrar då runt i den här nedåtgående spiralen? Det gör vi alla. Vi ser följderna inom politiken, i social interaktivitet, i familjer, i troendegemenskap av olika slag. I det sistnämnda fallet uppstår ofta en bisarr karikatyr av fenomenet: mina åsikter är inte mina, Gud säger så.

Det är just då det här med att bli född på nytt – att bli som ett barn – är så avgörande. Det förenklas ofta till ett före och ett efter, och den falska tryggheten i detta ”efter” ställer till det. Alldeles oberoende av hur, vad, vem vi tror på så är nyckeln till liv att oavbrutet släppa taget om det som binder oss och hindrar oss från att växa.

Sjuttio gånger sju

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 9 februari 2017,
under rubriken ”Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas?”

Jag har alldeles nyss sett de två sista säsongerna av teveserien Sons of Anarchy, som handlar om en fiktiv motorcykelklubb i Californien, USA. Trots att omgivningen är så helt annorlunda än min egen så landade berättelsen mitt i vardagsrummet här hemma hos oss. Det beror på att själva kärnan i historien inte känner några geografiska eller socio-kulturella gränser – människans inre kamp ser förbluffande likadan ut hos alla, och överallt.

Serien är ytterst våldsam och våldet presenteras dessutom på ett mycket obarmhärtigt och grafiskt sätt. Någon kan hävda att manusförfattaren Kurt Sutter glorifierar bruket av våld, men egentligen är det precis tvärtom. Det är uppenbart att den fysiska brutaliteten sliter sönder det mellanmänskliga och det inre hos huvudpersonerna, alldeles speciellt det våld som används i missriktade försök att värna om kärlek.

Sons of Anarchy bär tydliga spår av klassisk tragedi så som den berättats av Shakespeare (Hamlet, Romeo och Julia), och tvåtusen år tidigare av Sofokles (Kung Oidipus.) När intrig, lögn och slutenhet får fotfäste kan ett led av till synes slumpmässiga händelser som inträffar i ett inbördes sett ofördelaktigt tidsförlopp åstadkomma förödande resultat.

Ju fler avsnitt jag såg, desto mer bekant kändes berättelsen. Först kunde jag inte placera detta familjära, det som resonerade någonstans där bortom den uppenbara kopplingen till Shakespeare och Sofokles. Lite senare stod dörren på glänt, för att i slutscenerna stå på vid gavel.

Serien är en mycket effektfull och gripande omsättning av Gamla testamentet, och i slutscenernas farthöjande sista sekunder nuddar den också vid det nya förbundet. Vare sig Sutter gjort det medvetet eller inte så har han skapat ett material för såväl bibelstudiegrupper som för egen, personlig reflektion.

Hur väl fungerar principen om öga för öga, tand för tand? Kan vi stärka ett vi genom att aggressivt gå åt ett de? Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas? Är människan i sitt mest mänskliga tillstånd ond eller god?

Den sista frågan har sysselsatt den tänkande människan genom all tid. Skorpionen som sticker den groda på vars rygg den färdas över vattendraget – och därmed tar livet av dem båda – kan inte hålla sig, kan inte låta bli att vara så mycket skorpion som möjligt. Frestelsen blir för stor, även om det innebär omedelbar undergång.

Och människan – till bredden fylld av godhet och ondska, och skoningslöst medveten om just detta – hon för en mycket ojämn kamp inom sig. Varje liten strimma inre ljus ackompanjeras av hotfullt muller från mörka moln på själens horisont. Det river och sliter i oss, och nästan allt som kommer ut blir fel, även om vi vill annat.

Därför måste vi komma ihåg att förlåta andra, som vi själva har blivit, blir och kommer att bli förlåtna. Minst 77 gånger, som i nya bibelöversättningar. Blir det tight så använder vi äldre bibelöversättningar och förlåter sjuttio gånger sju gånger. Och räcker inte det, ja då ska vi bara fortsätta – så där som Gud förlåter oss.

Här då och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 2 januari 2015

När jag var liten var vårt telefonnummer ännu femsiffrigt, och man ringde till fysiska hus. Hemma hos oss svarade ofta jag eller mina syskon, skrev upp numret som pappa eller mamma skulle ringa när de kommit hem. Vid det angivna numret satt människor i sina egna hus och väntade på kontakt.

Utrikessamtal var något utöver det vanliga, och bar ofta nyheter som måste delges direkt. En viss övervikt fanns nog på sorgebud, såsom dödsfall i släkten – avgörande ärenden där både uppringare och samtalsmottagare kände nödvändigheten av röstkontakt i brist på möjlighet att omfamna varandra och dela bördan så.

Och breven. Man sökte ivrigt i dagsposten efter de annorlunda breven, de som i sällsamma stunder kunde hittas någonstans bland räkningar och annat grått. Frimärket, handstilen på kuvertet, den sirliga tyngden av brevpappret i handen överbryggde län, landgränser, oceaner och gav en känsla av samhörighet.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande av en äldre man. En gemensam bekant hade uppmanat honom att skicka ett sådant om han inte lyckades få tag i mig via telefon. Det är för övrigt ett värnande om personlig integritet som jag för länge sedan slutat skämmas över: jag känner mig inte tvingad att vara möjlig att nå omedelbart, var som helst.

Textmeddelandet kom på posten, i vykortsformat. Det meddelandet raderades aldrig, och bar redan vid ankomsten en alldeles särskild vikt.

Tidigare var man förmodligen ofta frustrerad över att det tog så lång tid att dela med sig. Lika troligt är att det samtidigt fanns en tillfredställelse över det mogna, lugna tempo i vilket tankar, idéer och nyheter utbyttes.

I dag är kommunikation blixtsnabb och vidsträckt. Vänskapskretsen blir rasande stor, och vi delar med oss av vår vardag i samma stund som den äger rum. Vi framträder selektivt – de flesta mycket glada, några mycket arga, och ganska få förmodligen helt som sig själva. Just ingen av oss har tid att begrunda, eller att vänta på något.

I stället rapporterar vi – med statusuppdateringar, med bilder som skriker ”Se mig. Jag är här. Nu!”. Samtidigt minskar ropen från barrikaderna när vi så smidigt i skydd av skärmar kan tydliggöra vår ståndpunkt, ofta anonymt. Jag är rädd att vi är både närmare och längre ifrån varandra än någonsin tidigare.

Min dotter har växt upp med internet, inte emigrerat in i cybervärlden som så många av oss äldre. Nu – i övre tonåren – är hennes favorithobby brevskrivning. Hon gör egna kuvert, väljer papper, dekorerar. Hon njuter av långsamheten, och hon vittjar ivrigt postlådan varje dag i väntan på det speciella.

Debatt i ÖT den 23 och 24 oktober 2013

2 kommentarer
Debatt I pressen

Tolerans för dem som vill tro

Angående pridefestivalen. Eftersom ÖT ger spaltutrymme nästan dagligen åt homoapologeter, så vill jag skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap.

Vi vill aldrig nedvärdera någon eller trampa på någons människovärde på grund av sexuell läggning, men Bibeln lär att utlevd homosexualitet är synd.

Äktenskapet enligt Bibeln är instiftat av Gud mellan man och kvinna och är heligt.

Ett förbund mellan samkönade par strider alltså mot Guds skapelse och borde rimligtvis strida mot alla Kristnas uppfattning, ifall vi tror på Bibeln som Guds ord.

ÖT med redaktör Othman i spetsen har ganska kraftigt kört de homosexuellas sak den senaste tiden, och det har förvånat mig, eftersom man säkert är medveten om att många av prenumeranterna har en biblisk syn på denna sak, ändå verkar det som om ÖT skulle försöka med våld ändra folks uppfattning i denna sak.

Man talar om tolerans i vår tid, men toleransen verkar inte finnas alls mot de människor som vill tro som Kristi kyrka har trott i 2 000 år.

Stig-Erik Enkvist, insändare i ÖT 23.10.2013

———————-

Låt människor välja själv

Stig-Erik Enkvist vill i sin insändare i ÖT den 23.10 ”skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap”.

Rakt igenom bibeln – i skapelse, genom syndafall, över Golgata, ut på gator och torg – ringer ett oerhört budskap: Gud vill att människan, med alla sina fel och brister, ska få välja själv. Utan det fria valet faller kristendomen platt till marken. Så låt då, för Guds skull, människor välja hur de närmar sig Gud.

Patrick Wingren, insändare i ÖT 24.10.2013

 

Sanning och konsekvens

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 19 september 2013

Jag tycker ”Måne och sol” är en riktigt dålig låt. Flera av Britt G Hallqvists andra texter ligger mig nära hjärtat, och jag berörs djupt av några av Egil Hovlands andra tonsättningar. För just den här psalmen har jag däremot personligen inget till övers.

Jag hyser inga överdrivna förhoppningar om att det här uttalandet ska utgöra startskottet för beredandet av en måne- och solfri tillvaro i kyrkorum, skola och eter. Jag vet att psalmen är älskad av många, känd av de flesta, och att nästan alla har något slags minne eller någon annan typ av relation till den. Ändå hjälper det här inte mig.

När jag skriver det här så trimmar min granne ogräs i sin trädgård. Det är ett våldsamt, enerverande oväsen som jag accepterar som en del av vardagen. När jag i min tur trimmar min egen trädgård ger jag visserligen igen, men det är nog inte det som våra dueller handlar om. De handlar inte om att skipa primitiv rättvisa, öga för öga och tand för tand. Det är fråga om en överenskommen grundprincip: vi ger varandra frihet att ansa, vårda och låta växa – även om det inte sker precis som vi själva skulle önska.

Jag tror inte en enda av oss kan säga sig veta hur livet ska levas. Det riktiga och sanna finns inte hos oss, utan mitt ibland oss. För att vi tillsammans ska kunna ana mittpunkten måste vi våga se det rika i att vi som individer närmar oss detta centrala från olika håll och avstånd. Principen är likadan i kyrka som på torg – vi behöver människor som är unika, helhjärtade och villiga att mötas.

Åsikter kan vi tillägna oss, men övertygelse växer inifrån. Det finns en fascinerande samtidighet av kraft och fara i övertygelsen. Ju gåtfullare spegelbilden är, desto ihärdigare verkar vi vilja förklara exakt vad vi ser. Vi läser i sand och ristar in det uttydda på stentavlor.

Utanförskap är oerhört jobbigt på ett individuellt plan, och förödande för oss som kollektiv. Om vi i samhälle eller församling skär bort de delar vi själva inte tycker om så förskjuter vi jämvikten, och plötsligt ligger det verkligt sanna inte längre i mitten. I extrema fall – i sekter och diktaturer – hävdar enskilda individer en ofelbar rätt och tvingar andra att sluta upp omkring. Mittpunkten flyttas ut i periferin, och en egen sanning skapas.

I all sin torftighet är det därför viktigt att jag får tycka illa om en specifik psalm – även om det för någon kan verka fånigt, osmakligt eller rentav stötande. I ärlighetens namn så är ”Måne och sol” inte en särskilt stor fråga för mig, så jag tänker inte ordna en demonstration. Däremot går jag gärna i Prideparaden i Jakobstad nästa sommar.

CITAT: DIT STRÅLKASTARNA INTE NÅR

Citerat

När det är barncancergala i TV vet givmildheten inga gränser. Företag, institutioner och privatpersoner tävlar mot varandra för att få sitt namn visat i rutans nederkant och miljonerna rullar. Och tur är väl det, för varenda cent behövs till forskningen i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom och då särskilt när den drabbar våra mest oskyldiga; barnen.

Men när strålkastarna slocknat ock konfettin landat så fins vi kvar, alla vi som lever med det, alla vi som har en liten i familjen som drabbats. Mitt i all förvirring, kaos och sorg som den utdragna vårdperioden innebär måste man, i skuggan av alla givmilda galor, börja jaga pengar från alla tänkbara håll.

Vi tror ju (dumt nog) att vi ska vara skyddade med vår allmänna socialförsäkring och allsköns försäkringar men så är det tyvärr inte. man ska klara sig på ca 70 procent av sin normala utkomst medan kostnaderna ökar betydligt. Vårdande förälders sjukersättningen är inte i närheten av den vanliga lönen och beskattas desto hårdare. Det ska väl löna sig att arbeta och inte gå och dra benen efter sig…

Visst får man ersättning för resor och vissa mediciner men man ska ändå ligga ute med pengarna och nå upp till ett självrisktak. Till allt det kommer även dubbla hushåll då familjen är splittrad mellan hemorten och vårdorten när vårdföräldern knäar under pressen måste ibland även den andra föräldern sjukskriva sig och rycka in.

I Karleby råder dessutom en spariver och en byråkrati som går utanpå det mesta och som är i total avsaknad av sunt förnuft. Exempelvis skulle stödet från staden inte kunna betalas ut förrän ett hembesök gjorts och eftersom pojken åkte skyttelktrafik mellan intensiven och canceravdelningen i ett par månader var ju det inte möjligt, alltså skulle saken få vänta. Strunt samma i alla vårdintyg som utfärdats och läkarutlåtanden från neurokirurger och cancerexperter. Efter mycket kämpande kom  så det lägsta stödbeloppet, i väntan på hembesök.

Blanketter ska fyllas i, den ena krångligare än den andra och väldigt få anpassade till situationen med ett långtidssjukt barn i familjen. De fleta riktar sig till handikappsituationer och hemvård av äldre.

På andra håll i landet får familjerna väldigt mycket gratis från sina sjukhus medan vi Karlebybor måste köpa detsamma dyrt från apotek. Alla reseersättningar från FPA måste kontrollräknas då vi fått för lite ersättning viD ett par tillfällen. När pojken är som mest isolerad p.g.a. sin bakteriekänslighet och kräks galla på tom mange av cellgifterna skulle jag vilja ösa presenter över honom. I stället måste jag kanske försöka förklara för honom att vi inte hade råd att bo kvar i huset, för han har haft mage att gå och bli sjuk.

Olika föreningar och till och med arbetskamrater har hjälpt till så mycket de kan men det förslår inte långt när räkningshögarna hopas.Var är strålkastarna nu? Jag skulle utan tveka köra pojken till Uleåborg, i en sponsrad bil, helt fullkletad med klisterdekaler från olika företag, i vissheten att jag skipper dyra underhållsreparationer. Jag skulle lugnt kunna gå omkring på stan ett år i rosa kanindräkt om jag kunde glömma huslånet under tiden.

Cancervården är i stort en standardiserad mall som sedan anpassas vid behov till individen. Varför kan inte makthavarna presentera något liknande; en utkomstmall till drabbade familjer i paritet med lönen som sedan finputsas vid behov? Varför måste man drabbas även ekonomiskt när situationen redan i sig är en tragedi? Tumörer och leukemi är ganska svårfejkade, trots allt.

Ni företagare, sök upp närmaste drabbade barncancerfamilj och skänk vad ni kan och dra av det i bokföringen. Det blir mycket goodwill till liten nettokostnad. Finns det ingen strålkastare så skicka gärna en ficklampa och skriv myndigheterna på näsan. Vi kämpar i mörkret så länge…

Andy Bjerén, insändare i Österbottens tidning den 24 maj 2013

Citat: ”SFP bör höra metropolens rop” (ÖT 14.5.2012)

Citerat

– SFP har styrts av ett förbund mellan Åbo och Österbotten. Denna österbottniskt-åboländska axel har lyft det man i min barndom kallade för landepaukkur (’lantisar’) i ledande positioner.

[…]

”- Socialdemokratins tillhåll var den industrialiserade delen av Finland. Förändringar har skett och plötsligt lever vi i en annorlunda värld. Det annorlunda är metropolen. Sättet att kommunicera har förändrats och det kommer att vara en oerhörd utmaning för all slags demokrati.” Torvalds säger att utmaningen är särskilt stor för finlandssvenskarna som lever i den ’dubbla glesbygden’, den språkliga och regionala.

[…]

– Tidigare idag besökte jag den svenska ungdomsverkstaden Sveps i Helsingfors. En stor del av deras klientel är pojkar som har skolsvårigheter. För det mesta bottnar problemen i halvspråklighet. Vi har alltså en ganska stor grupp växande finlandssvenskar som vi lämnar i sticket till följd av att vi är så rent svenska och ser de andra som rent finska. 

[…] det handlar om att se problemen i ögonen. Nu har man diskuterat svenskspråkighet kontra tvåspråkighet som om det skulle handla om några abstakta principer. När det gäller de här barnen är det inte fråga om abstrakta principer. Det är människor som har blivit emellan de här kulturerna.

Nils Torvalds intervjuad i ÖT 14.5.2012 av Henrik Stenbäck.

Debatt: ”Statlig impulsivitet äventyrar ny svensk kulturinstitution” (Vbl 8.10.2011)

Citerat Debatt I pressen

Ursprunglig ledare: ”Statlig impulsivitet äventyrar ny svensk kulturinstitution” (Vbl 8.10.2011)

Vad är kultur? För mig är det revyer och trubadurer m.m.Jag föredrar vardagskultur framför ”professionell” kultur.Kultur av entusiaster.
Det jag inte förstår är var alla dessa skall hitta arbete som mu utbildas.Det är väl i allas intresse att utbud och efterfråga matchar varandra?

Jag ser inte det rimliga i hur operahuset nere i H:fors bedrivs och finansieras.
Om inte kulturen kan föda sig själv är det inte värt att bevara?

/Rd 8.10.2011 kl 15:26

@Rd: Blir inte livet lite väl fattigt om allt som är av värde måste vara ekonomiskt självdrivande, och finns då t.ex. kyrkskatten enbart för att medborgare bör få döpas, gifta sig och begravas någonstans?

Sen, i fråga om ministeriets målavtal (berörda av Myntti i den här ledaren), så är det en märklig tvetydighet i att regeringen vill vattna kulturfältet (”Konstens och kulturens ställning som opinionsbildare i samhället förstärks”) samtidigt som ministeriet torkar ut detsamma.

http://www.minedu.fi/OPM/Tiedotteet/2011/10/budjetti.html?lang=sv

Jag håller i stort med om att yrkesutbildningar bör svara mot arbetsmarknadens behov. Problem som de här uppstår i och med att politiker inte vill inse att marknad och utbildningsledare är flexiblare och har en större samlad intellektuell och intuitiv resurs än de förtroendevalda.

Med den styvhet som finns inbyggd i kommunal och statlig förvaltning så tar det oerhört länge att byta kurs. Strategiernas bäst-före-datum har gått ut långt före de slutat verka. Det här gäller inom alla ministerier. Man tror sig veta vad som ligger i framtiden och pekar med utsträckt hand i den riktning landet ska gå, i stället för att att lyssna på dem som just i detta nu är på väg någonstans.

Patrick Wingren 8.10.2011 kl 16:30

Sommar summarum

Blogg

Skriver det här efterfest, utan desto vidare censur.

Sommaren är min värsta tid. Jag förstår inte alls. Inte nog med allt blir grönt, vi ska vara glada också. Allting glatt. Går vi förortsvandringen hem i natten och undviker koldioxidtaxin böjer sig grenarna över gångbanan. Jag kan leende gå förbi ett tiotal av dem, men i nåt skede söker sig handen per automatik mot kvistens rot, tar ett stadigt grepp, och håller fast när jag fortsätter gå. x antal löv bortrivna, förstörda. Ett fasligt arbete för ingenting.

Väldigt mycket som vi – miljarder, där vi försöker skilja ur. En illusion värd att nämnas vid namn, predikaren (bibeln) är det exempel vi kanske känner bäst:

Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Hur går vi vidare?

Även om någon skapare bryr sig, så är oddsen till vår nackdel. Någon av oss kan vara viktig någonstans, men de flesta av oss är öppet sårbara. Jag kan personligen inte tro på en allsmäktig gud som a) både har möjlighet att lösa ekvationen, b) vill låta människan själv klura ut det hela.

Judar förintas på 1940-talet och bosniska kvinnor våldtas på 1990-talet. Alla väntar.

Varför?

Världen och värden bortom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 maj 2011.

Ekonomi är ett hett samtalsämne just nu. Hushåll brottas med valet mellan fast ränta eller fritt surfande på räntevågen. Att nationen skall stå och falla med sina egna pengar blev sannfinländsk slagkraft i riksdagsvalet. Företagsledare lyfter våldsamma bonussummor med ena handen samtidigt som de med ett stadigt grepp om skoveln i den andra skyfflar ut produktion till billigare länder, låser dörrar till nationella verkstäder, fabriker och lokal överlevnad.

Kommunala nämndemän skummar igenom beredningar för att så fort som möjligt landa vid balansräkningen. Vi avgränsar vår handel till ett av två stora snabbköp för att belönas med lojalitetspoäng och skenbart spara ju mer vi köper. Dokusåpor där den vanliga människan – du och jag – behöver experthjälp för att vi skall lära oss att inte köpa på kredit utan betala med reda pengar snurrar i TV-rutan varje vecka.

Varför är då pengar så viktiga för oss alla? Det enklaste svaret är att vi inte klarar oss utan dem, men det är inte hela sanningen. Vår materiella egendom bekräftar oss i vår sociala omgivning. Vår vardagsgärning – det vi lägger merparten av vår tid på – ger oss någonting tillbaka som vi själv kan rå om, omsätta, och märka ut vårt revir med.

Det monetära systemet är både genialt och förrädiskt. Vare sig vi föder upp höns, spelar fotboll på heltid eller skriver kolumner som den här så ges belöning i samma form. Plötsligt står vi alla i skenbar relation till varandra, med en gemensam nämnare som enkelt placerar oss på värdestegen.

När ekonomisk rationalitet vill bilda bas för mina värderingar brukar jag försöka se förbi det vi själva konstruerat. Det naturliga är någonting helt annat, och sällan så tydligt som just nu. Det är så vansinnigt vackert att allt växer och blommar när värmen kommer, bara för att falla till marken och täckas av snö mindre än ett halvt år senare. Ett oerhört slöseri med resurser, produktion som inte lönar sig på våra breddgrader, år efter år. Sådan är den rika värld vi lever i.

ÖT villigt utnyttjad

2 kommentarer
Debatt I pressen

Utdrag ur chefredaktör Henrik Othmans replik till min insändare i ÖT 5.2.2011:

”[…] Till skillnad från vad Wingren läst sig till har ÖT ingalunda bara haft stora rubriker om avlägsna flygolyckor – vaccineringsproblematiken har fått betydligt mer uppmärksamhet än dessa.

Helt riktigt är att objektivitet är något som är lättare att sträva till än att uppnå, men det exempel Wingren ger om trilskande flygplan belyser snarare en psykologisk mekanism kring hur uppmärksammade händelser ger fokusering på en viss företeelse än brist på objektivitet.”

Nope. ”Flygplanssyndromet”  är ingen psykologisk mekanism, det är kalkylerad spekulation i folks rädsla. Samma gäller vaccineringen. ÖT har inte belyst någon problematik, utan följt drevet där det vädrats blod. Därav aktiviteten från tidningens sida, både som en del av svininfluensa-hypen och nu senare i rapporteringen av narkolepsifall. Rädsla säljer – det vet affärsmän bakom vaccin, och det vet också de som driver ett tidningshus. Ändå verkar ÖT-redaktionen ovillig att reflektera över sin egen delaktighet i att det gick som det gick.

Den vanliga, ointressanta säsongsinfluensan har en tiofalt högre dödlighet än svininfluensan. Ändå skulle alla vaccineras, och ve dem som inte villigt kavlade upp ärmarna, dessa ansvarslösa medborgare som inte lyssnade på experterna. Sen, plötsligt, tvärstopp. Överblivna doser för miljoner, och hundratusentals barn med potentiellt injicerad sjukdom.

Nu, när byket ska tvättas, tar reportrarna upp sina anteckningsblock igen, eftersom snart sagt varje finländsk medborgare rörs – av dåligt samvete, av ilska, av oro, av stilla cynism, av förlorad tilltro till staten. Med minne som en guldfisk söker journalisterna syndabockar. Vaccintillverkarna har – surprise surprise – en läglig klausul som fråntar dem ansvar för följderna. En strålande affär, i vilken ÖT quasi pro bono bidragit med den mest förrädiska typen av reklam: ”objektiva” nyheter som slagit läsaren när garden var sänkt, när händerna hölls om barnen.

Kanske tidningarna klarar sig ur sin uppenbara skuld genom att i vanlig ordning bära neutrala reflexvästar med logon ”press” när det drar ihop sig till gatlopp med tjära och fjädrar. Hur som helst vore det betydligt smartare att under räfst- och rättatinget inte ställa fram sitt tvättfat och i en sarkarstisk ton två sina händer på kolumnplats, som Marcus Jansson.

Att rita i sanden

Debatt I pressen

Citat Marcus Jansson, Österbottens tidning 30.1.2011:

”Jag har inte så aktivt följt med vaccindebatten i ÖT. Egenligen hade jag inte tänkt blanda mig i den alls. Men jag reagerade på en insändare häromdagen där det påstods att journalister inte vågar ta upp eller skriva om negativa sidor med vacciner. Det är så struntprat! […] Jag känner inte ens någon personligen som jobbar inom ett läkemedelsföretag. Men det är jag det. Kanske resten av journalistkåren har bindningar? Vad skule vi kollektivt ha att vinna på att mörka? Vad i så fall är vårt motiv?”

Marcus J talar utifrån ett scenario där tidningar är objektiva. Det här är första klassens bullshit. Kolla nästa gång ett flygplan störtar – sånt är bortom oss, och därför en potentiellt viktig nyhet. Som av en slump, i veckan efteråt, uppstår allehanda problem i luften. Vart och vartannat plan över hela världen har plötsligt fått motorfel. Det här noteras i tidningarna, i ungefär en vecka. Sen blir något annat viktigare.

Vid mitt köksbord – med ett av vanan troget och av nöden tvunget dagsfärskt exemplar av ÖT – väljer Marcus J och hans kollegor vad jag får veta. Ibland prenumererar jag slumpmässigt på Vasabladet, Hbl, Helsingin sanomat, eller vadhelst som ligger under vänster musknapp i stunden. Utan undantag är jag i följden av min impuls (3-6 månader) fascinerad av en strålande finska och svenska bortom min lokaltidning. Mest är jag ändå upprymd över nyheterna –  jag lär det jag aldrig hade fått veta med ÖT som enda referens.

Jag tror absolut på Marcus J när han avsvär sig bindningar till läkemedelsföretag. Ändå drar både journalister och chefredaktörer linjer i sanden. Flyktiga, men avgörande i stunden. Objektiv nyhetsrapportering är en illusion. ÖT väljer i högsta grad vad vi berörs av.

Citat: ”Päivi Räsänen är inte kyrkan” (ÖT 19.10.2010)

Citerat

Det sorglustiga med Homoilta var att det som väckte finländarnas vrede främst var vad Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen sade i programmet.
Räsänen är läkare och partiordförande, inte präst och än mindre högre prelat med officiell status som kyrkans megafon.

[…]

Det är helt begripligt att Räsänens uttalande väckte kraftiga reaktioner, och hur uppriktigt hon än står för sin syn bär hon ansvar för medlemsflykten.
Frågan är dock om inte denna flykt är ett skott i foten på den rörelse som vill se förnyelse inom kyrkan.
Då de liberala krafterna flyr fältet, vem blir då kvar? Jo, de som företräder den gamla ordningen och inte är beredda att inkludera utövande homosexuella i den kyrkliga gemenskapen.

Henrik Othman, ledare i Österbottens Tidning, 19.10.2010
http://www.ot.fi/Story/?linkID=130029

Citat: ”Räsänen kan inte fly sitt ansvar”

Citerat

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

[…] ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

[…]

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Kyrkominister Stefan Wallin (SFP), blogginlägg 17.10.2010
http://stefanwallin.blogsome.com/2010/10/17/rasanen-bara-en-kvinna-i-ledet/

Citat: ”Politik inte enda sättet att förändra världen” (ÖT 17.10.2010)

Citerat

Men känns det inte som om det plogbillsrörelsen gör bara är en droppe i havet? Nej, det tycker inte Per Herngren. Pershing II-raketen han avrustade eller förstörde – beroende på vem man frågar – motsvarade ungefär sprängkraften hos tio Hiroshimabomber.

— Plogbillsrörelsen har med vanliga smideshammare desarmerat mer sprängkraft än vad som använts i alla krig fram till i dag.

Rörelsen arbetar inte politiskt utan enbart genom aktioner som riktar uppmärksamheten på det den agerar emot.

— Det är en farlig föreställning att tro att enda sättet att förändra är att påverka regering och riksdag. Kapitalismen har inte den illusionen. Den förändras då den blir smittad av någonting.

Max-Ola Nordlund intervjuar ickevåldsaktivisten Per Herngren, Österbottens Tidning 17.10.2010

På spaning efter den tid som flytt

EU-valet 2009

Jag har tillbringat de senaste dagarna i Strasbourg, och talat svenska.

Otroligt tudelad upplevelse. Orsaken är givetvis EU-valet 2009 – strömmarna, och eftersvallet. SFP:s 20 kandidater blev officiellt försäkrade om att det ekonomiska startfältet var jämnt fördelat. Verkligheten visste annorlunda. Veckorna kring valdagen underströk på ett tragiskt sätt allmänhetens uppfattning om politik – man kan inte lita på nån.

Nu, inför kommande riksdagsval vill SFP att jag kandiderar. Partiet ställer upp 80 kandidater, och den totala budgeten är 600.000 €.

Glad över mina kunskaper i de fyra räknesätten räknar jag ut att budgeten ligger på 7.500 € per kandidat. Av den budgeten kan kandidaterna välja att få 1.000 € fritt disponibla för sin kampanj, eller ett från partiet rekommenderat promo-pack.

Ursäkta?

Tydligen har den Vanhanenska härvan (och i kraft trädande lagstiftning angående valfinasiering) fått partiet att söka en trygg lösning. Efter att upprepade gånger friskt ha sprungit med krita och dragit upp olika startlinjer för sprinterloppet väljer man nu att tvinga alla kandidater att löpa i samma takt.

Jag är inte det minsta intresserad av det här. Personligen tycker jag att man kunde kryssa mindre med fartyg, skapa inbördes relationer som har en längre båge, belasta valbudgeten på ett sätt som mindre påminner om förtäckta firmafester, ge över medel åt kandidaterna. Lämna över ansvaret på dem man vill ha nånting av. Östersjön är en riktig skitplats för röstfiske.

Mitt förtroende för SFP? – Noll. Jag tycker om valprogrammet för riksdagsvalet, och ser instinktivt partiet som den starkast balanserande kraften i ett land som förrädiskt långsamt skiftar mot sannfinländskhet. Jag har personliga relationer med flera inom partiet, vilket är bra – vore det inte för de vänskapsbanden så vete sjutton om jag inte kandiderade för andra.

Samtidigt gör SFP kardinalfel efter kardinalfel, och partiet skulle aldrig kunna agera på en fri marknad. Språket köper aktier i ett bolag som, i sanningens namn, inte framstår som särskilt vettigt att investera i.

Hur mycket jag än skriver under SFP:s ideologi kan jag inte kandidera under den yrsel som råder nu. Jag gör inte ett särskilt bra arbete om jag inte är helhjärtat involverad, och partiets valpolicy är rent ut sagt omöjlig för mig. Ändå hoppas jag för samhällets skull att SFP lyckas i riksdagsvalet. Grundtanken hos partiet är värd allt stöd den kan få, all beklaglig närsynthet till trots.

Citat: ”Även polisen kritisk till nya tobakslagen” (ÖT 28.8.2010)

Citerat

” —  Jag är inte någon förespråkare av vare sig tobaksprodukter eller rusmedel, men min personliga åsikt är att när lagen blir så här sträng tummar man lite på vad som är rimligt och jag tror nog att lagen blir svår att övervaka.”

” —  Ett sånt här förbud är så strängt och överdrivet att det kan hända att det är svårt att få understöd av befolkningen i allmänhet. Lagen faller på sitt eget grepp anser jag.”

” —  Jag vet inte om det är rätt väg att begränsa snusanvändningen så här kraftigt. I stället borde man kanske ha börjat där skadorna är större. Då kanske också allmänheten skulle förstå det bättre, men som det är nu tycker jag det är som att klättra med baken före upp i trädet.”

Kriminalkommissarie Ove Storvall vid Mellersta Österbottens och Jakobstads polisdistrikt, intervjuad av Kaj Enholm, Österbottens Tidning 28.8.2010.

Citat: ”Civil olydnad var helt på sin plats” (ÖT 27.8.2010)

Citerat

”Men frågan är när kampen mot något man anser vara skadligt går för långt. Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda föresatser. Det gäller att vara på sin vakt, inte minst då det handlar om människors hälsa. I takt med de skenande kostnaderna för sjukvård kan övervikt en dag bli förbjuden. Kanske införs i framtiden kontroll på att vi motionerar tillräckligt. Övervakningstekniken finns redan och går under namnet elektronisk fotboja.”

[…]

”Vad gäller Patrick Wingrens aktion måste man förstå att denna egentligen även handlade om större saker än snus.

Land ska förvisso med lag byggas. I fall lagarna uppfattas som rimliga, moraliska och rättvisa finns det knappast något behov av civil olydnad. Men då så inte alltid är fallet, kan man med goda skäl se olydnadsaktioner som önskvärda. Det betyder att folk vägrar följa vissa myndighetsbeslut som de anser vara oskäliga. Men protesterna bör vara fredliga och aktivisterna måste vara beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Så var fallet med Wingrens snusförsäljning på torget. Snus är inte världens viktigaste sak, men det gäller att ständigt vara på sin vakt mot försök att begränsa medborgarnas frihet. Risken att så ska ske har ökat i takt med den allt mer sofistikerade övervakningstekniken. Det är därför önskvärt att det finns människor som vid behov är öppna för möjligheten till civil olydnad.”

Bengt Rönnback, Österbottens Tidning 27.8.2010
Länk till ledaren i sin helhet finns här.

Integritet och hälsa; en win-win-wingren situation :)

Blogg

Jag inser redan här i första meningen att det finns risk för att det här kan låta som ett spam-mail… någon är utsatt, och behöver bara tillfälligt placera sina – dina – pengar på ett bankkonto så löser sig allt.

Men eftersom jag såg risken så tidigt, så intygar jag genast att så inte är fallet. Jag skriver inte heller det här för att följa upp någon genomtänkt plan, utan mest för att jag insåg att vi lever i skilda världar, och att alla stjärnor inte nödvändigtvis är synliga på den himmel vi har valt att bo under.

— För att vara klarare: De som är mina vänner i det sociala nätverk som ändrat vårt sätt att umgås (Facebook) vet redan vad det är fråga om. Ibland glömmer man att världen i högsta grad lever, också utanför spindelnätet. —

Senase fredag (18.8.2010) blev jag dömd till 720 euro i böter för ”olaga befattningstagande med infört gods”, och samtidigt blev jag ersättningsskyldig till staten för ”den ekonomiska fördel  som brottet berett” om en summa av 300 euro.

Sammanlagt 1.020 euro alltså, för protesten på torget den 5.12.2008.

Delvis väntat, men ändå både rörande och förvånande, har bidragen börja strömma in. Många vill vara delaktiga i boten. Det värmer mycket, eftersom delaktighet var själva poängen med torgdemonstrationen.

Så om nån nitisk lagväktare vill anklaga mig för pengainsamling kunde jag inte bry mig mindre just nu. Mitt kontonummer är 201521-128003, för den som vill bidra.
Den internationella, moderna formen är av kontonumret är FI92 2015 2100 1280 03, och BIC är NDEAFIHH.

Ett eventuellt överskott går oavkortat till lungcancerforskning, för att hjälpa dem som använder en farligare form av tobak.

Citat: ”En duktig konsument” (ÖT 5.8.2010)

Citerat

”För ett och ett halvt år sedan skulle vi konsumera oss ur lågkonjunkturen. ”Älä ruoki lamaa”- kampanjen uppmanade oss att shoppa lika mycket som tidigare trots mindre pengar i börsen. Bara så kunde vi ta oss ur misären och få det ekonomiska hjulet att börja snurra igen. Men då hjulet plöjer genom regnskogar och skapar skräpberg vi inte kan hantera, då kan vi inte med gott samvete stå och vissla vid vägkanten. För någonstans måste cirkeln brytas, förr eller senare.”

Tove Lillsund, Österbottens tidning 5.8.2010

West Coast Rejs, dag 10/11.5

Blogg

Sitter här på flygplatsen i Vanda och väntar. Jag åkte iväg lördag kl 13.30 (lokal tid) från Portland, via Amsterdam, och var framme i Hfors klockan 13.30 (lokal tid) idag, söndag. Det känns lite lustigt att vänta i fem timmar på Finncoms flyg till Kronoby, men bor man på landet så får man acceptera sånt.

Örat vänjer sig förvånansvärt snabbt vid språkmiljöer. När jag åkte iväg för 1 1/2 vecka sedan så var det bara att acceptera att accenten på min engelska mest påminde om den svenske kocken i The Muppet Show. Helt otroligt egentligen, med tanke på att jag bott i USA så pass länge. Men man vänjer sig, och man glömmer, och 10 år senare sitter inte en enda stavelse rätt under de första dagarnas crash course in english.

Men det blir gradvis bättre, när tanken och lyssnandet övergår till engelska. Och sen, här i Vanda, är örat ännu så pass vant vid amerikanska diftonger, vokaler och konsonanter att jag plötsligt hör servitrisens engelska för vad den verkligen är. Hon frågar japanen vid disken om han vill ha ”a pig-sized coffee?” Herrejissus vilken koffeinhalt det skulle finnas i den koppen!

Den sista delen av min resa – tiden i Portland, Oregon – var en intressant upplevelse. En varm och gästvänlig värd, ett öppet hus, och diskussioner med mid west- och västkustamerikaner mellan pianostämningar och inspelningar.

Hap (smeknamn för Herbert) säger att klass-samhället egentligen inte präglat västra USA, utan att arvet från Europa landat i öster, och gradvis avtagit ju längre västerut man vågat sig. Så känns det också – det verkar som om den självförverkligade individen i väst är mindre beroende av kontakter, släkt, och status på universitetet.

Att säga att amerikaner är si och amerikaner är så är ungefär lika djuplodande som att säga att finländare är blonda, fåordiga, super, bär kniv och slåss. Onekligen finns det en generell tendens som skapar fördomar och myter, men egentligen är det vi själva som gör det lite för lätt för oss. Människorna finns alltid där, i alla kulturer, bakom våra förutfattade meningar.

Det är nog ingen slump att så många emigranter bosatt sig i Oregon, Wisconsin, Minnesota etc. Vädret är bekant, och också det mellanmänskliga klimatet. New York undantaget (denna märkliga smältdegel som både symboliserar USA och samtidigt är så icke-amerikansk) har jag haft svårt att tänka mig att bo i det här landet. Boston… kanske. Portland… nej, inte riktigt. Bilkörandet och centrumlösheten irriterar. Men det jag sett här får mig instinktivt att tänka på Seattle, som ligger väldigt nära. Bör utforskas under ett kommande äventyr.

Summa summarum är jag efter dessa 11.5 dagar en pianostämningsexamen och en fjärdedels kontinent rikare. Nu ska jag bara ställa tillbaka siktet lite. Det svårmodiga, till synes buttra och tysta behöver inte vara negativt. Lite lika som en i våra ögon överdriven artighet behöver vara konstgjord. En stor del av detta ligger i betraktarens öga, och kräver en uppriktig välvilja – en aktiv insats – för att komma till sin rätt. Cyniskt, kritiskt betraktande på avstånd leder ingen vart. *Tryck/Press/Paina* -> Finland. Så där :)

Religiös och politisk meningslöshet

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Vasabladet den 10.3.2010)

Den ekonomiska inflationen avtar genom stimulansåtgärder framtvingade av lågkonjunkturen, men orden ligger sämre till. Det underbara och härliga beskriver vi flitigt i vår vardag, och plötsligt har vi inga ord kvar när vi möter det sant underbara och härliga.

Definitioner är oerhört viktiga för oss. I vardagen vill man veta var man har någonting. Bibelns första kapitel bemödar sig på ett rörande sätt om att kalla det som blivit till vid namn. Det är ingen slump att Ernst Jacobson (Vbl 3.3) och Markus Österlund (Vbl 4.3) med tusentals tecken försöker åskådliggöra det som de innerst inne tror på – det som förlorat betydelse, det som förvanskats.

Få av oss har en erfarenhetsbaserad relation till orden, och i den totala begreppsförvirring som råder – i 2000-talets missriktade fläkt av individualism – vill vi själva bestämma ordens laddning, i stället för att låta mellanmänsklighet ge orden dess innebörd. Jag respekterar både Jacobson och Österlund, och båda har varit viktiga för mig. Därför lägger jag bort niandet härefter.

Ernst, Markus: det går inte. Det spelar ingen roll hur någon vill definiera kristen fundamentalism eller politisk liberalism i spaltmetrarna. Det hjälper inte hur mycket man agerar maskinmästare – öppnar skyddskåporna och visar hur allting fungerar – när själva slutprodukten ändå upplevs som rutten.

Fundamentalistisk kristendom är för den stora allmänheten lika med förbud, med självklara svar, med dödahavsrullar, med T-skjortor med texten ”Turn or burn!” (jo, sådana finns.) Jesu budskap 180 grader ur fas.

Någonting är väldigt fel när medmänniskan bemöts som frälsningsobjekt, för korståg rimmar så oerhört illa med grundidén. Jesus själv agerade helt annorlunda, intuitivt, mötte människorna i situationen, utgående från kontexten. Läsning av HELA bibeln – och en minst lika lång tidsinsats av eftertanke – rekommenderas före eventuella missionstillfällen.

Politisk liberalism har också kapats. Möjligheterna i liberalismens generösa perspektiv öppnar för missbruk av grundtanken, man kan slugt smyga in nästan vad som helst. SFP flaggar sig som liberalt men framstår som en allt mer hjälplös rödgul vimpel i regerings- och riksdagsblåsten, vajande från kant till kant i nyckfulla, byiga vindar. Utspelade politiskt låter man stridslarmet ljuda genom stormen: ”Börja på svenska, börja på svenska!”

Faktum är att minoritetsställningen inte på något sätt är negativ för partiet, tvärtom: det är en ohygglig tur att ungefär 5% vill värna om språket som sådant, för SFP är direkt beroende av sina dunkuddar av finlandssvenskhet. Ideologin är ett riktigt lapptäcke, men sådant tolereras så länge följebrevet skrivs på svenska. Kasnäs är en ort, inte automatiskt en programförklaring. Ingenting som ”stadfästs” där har i sig någon tyngd som kan bära partiet framåt.

Ett talande exempel är Markus konstaterande (citat): ”En person som ifrågasätter andra människors rätt att ha sin egen uppfattning i sakfrågor, givetvis inom lagens ramar, kan inte kalla sig liberal.” Liberalism tvättat i programmet för fintvätt.

Det gäller inte sakfrågor, det gäller inte lagen. En liberalist låter andra ha sin egen uppfattning. Punkt. Detta utgående från en tanke om att det viktiga är att vara övertygad, att något av det vackraste man kan göra är att bereda någon rum att växa – även när andra inte växer exakt som man själv vill.

Svensktalande karriärswannabes ler helt säkert i mjugg när de tänker på de språk- och kulturförsvarande väljare som indirekt röstat för deras i finlandssvensk folkdräkt förklädda marknadskapitalism. Liberalism var ordet, men vem bryr sig? Ändå är vi inte slavar under orden, annat än självvalt. Det är mycket enklare att använda ord som stämpel än att ge dem innebörd, men det är ingen orsak till att inte ta sig an utmaningen.

”Samarisk” var ett riktigt skitord för ca 2000 år sen, men två berättelser ändrade det hela. Fundamentalism i dess ursprungliga form är värd respekt, precis som Ernst visar. Liberalism är ett spektra av färger, och det finns ingen orsak till varför kapitalet skall ha patent på färgpaletten. Markus skall inte behöva flasha med sin utvidgade politicesordbok, sånt bör förklara sig själv i vardagen.

Den allmäna uppfattningen om fundamentalism, liberalism eller språkpartier kommer aldrig att förändras genom att någon listar nya eller återupplivade innehållsförteckningar. Begreppen måste fylls med substans, levas. Det här kan inte ske inte genom åsikter, utan bara genom konkreta handlingar som bottnar i personlig övertygelse.

Patrick Wingren

Konst som moralmegafon?

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren

Som fan läser bibeln

Debatt I pressen

(Insändare i Österbottens Tidning den 26.1.2010)

I ÖT 23.1 blev jag ofrivilligt ammunition i Peter Albäcks skottsalva mot laestadianismen. Albäck skriver ”För att citera Patrick Wingren i HBL 17.01, så undrade man nog med fog att styrdes dessa bönehus av fan eller Gud”.

Det här är inget citat, utan en förvrängning av texten i HBL-intervjun. Jag talar om vikten av transparens och öppenhet. Jag hänvisar till Kirkegaard som ser slutenhet i alla former som demonisk.

Det här gäller lärarkår, fotbollsförening, förvaltningsråd och partiledning såväl som baptistförsamling, katolsk kyrka och laestadianskt bönehus.

Speciellt viktigt blir demokrati och transparens när ledningen hänvisar till något bortom, något större än människan självt.

Det må sen gälla floskler om den ariska rasens överlägsenhet, eller att man ser sig bemyndigad att agera direktlänk mellan Gud och församlingsmedlem. Under sådana förutsättningar kan en hängivenhet barka av precis vart som helst. Därav mitt uttalande i HBL: ”Har man en stark slutenhet med betoning på en ledning från Gud, så måste man väldigt ofta se till så att det inte är fan själv som leder församlingen.”

Patrick Wingren

Citat: ”Pedofilskandal i Jakobstad” (Rolf Lampa, RIL News 27.12.2009)

Citerat

För utomstående samt för andligt utvecklingsstörda som hindrats i sin andliga mognad, visade Bibelns Jesus med sitt eget exempel på hur Satan med bibelord försöker vilseleda Guds egen son (då Jesus frestades av Satan). Jesus visade alltså hur man skall bemöta sådant, han besvarade Satans bibliska struntprat med orden ”Det står också skrivet” (Matt 4:7).

Det finns alltså cirka 1500 sidor till i bibeln (beroende på tryckning) som skall jämföras mot sådana enskilda lösryckta Bibelord som fanatiker rycker ur sina textsammanhang.

Rolf Lampa, ”Pedofilskandal i Jakobstad”, RIL News 27.12.2009

Citat: ”Vive La Resistance!” (insändare ÖT 28.11.2009)

Citerat

Att finna något medium för motståndsviljan är inte lätt. Bryssel och Strasbourg känns ändlöst avlägsna. ”Vapnen” som finns tillgängliga för motståndsrörelsen är inte alltid självklar indentifierbara för den yrvakne.

Vi som deltagit i torsdagskvällarnas ”Demokratian Hautajaiset” har tagit vad vi haver: Vårt Stadshus trappa, solidariskt och samordat med åsiktsfränder landet runt, inte minst i huvudstaden, där deltagrna har samlats vid Riksdagshusets betydligt pampigare huvudentré.

Det som i grunden driver oss är den enkla insikten om att höger-vänster-gröna-center-paradigmet är falskt.

I vårt land finns i praktiken ett parti, EU-partiet, vilket för syns skull är uppdelat i skenbara underavdelningar.

Insändare i Österbottens tidning 28.11.2009, ”Vive La Resistance!”, av Fredrik Wenelius, Marcus Grundvall, Alexandra Sandbäck m.fl.

Finlands paria

1 kommentar
Debatt I pressen

Insändare – inskickad till Österbottens tidning och Vasabladet den 25.11.2009.

FINLANDS PARIA

Jag läser den 24.11 om länsstyrelsens beslut att dra in tillståndet för ölförsäljning från de företag som varit inblandade i illegal snushandel, och jag tänker: ‘sjukt’.

Sjukt, eftersom ett sunt samhälle – en rättsstat – ska döma via domstolsväsendet, och enbart så. En myndighet som godtyckligt utfärdar egna straff bara för att man blivit given makt därtill underminerar domstolsbeslutet. Det är  oeftertänksamma stöveltramp rakt in i en polisstat som skrämmer livet ur mig.

Sjukt – också för att de etiska värderingar som ligger som grund för idén om brott, straff och försoning förlöjligas från statens håll. I sin häxjakt på snusförsäljarna fråntar man dem deras rättighet till konsekvent och likvärdig behandling. Man verkar vilja slå, slå och fortsätta slå – bryta ner tills ingen längre orkar stiga upp. Diktaturens snålblåst kan redan anas som lätta, tilltagande brisar i de finländska skogarna.

Sjukt – inte minst på grund av just detta: den oroande utveckling som länsstyrelsens beslut är en del av sker så förrädiskt långsamt. 1930-talets Tyskland kunde inte ha formats över en natt, helt enkelt eftersom människans bondförnuft och samvete inte hade tillåtit det. I stället sker förändringen i dunklet, under en täckmantel av omsorg, lite i gången. En djävulskt skicklig manipulation av medborgarens undermedvetna tills det omöjliga – det omänskliga – blir möjligt för en hel nation.

När det gått så långt kan vi vara säkra på att parian – de kastlösa utan rättigheter – inte är en liten skara snusförsäljare. Då har fokus för statens kallt kliniska hat skiftat mot en större mängd ‘avvikande’ som fortfarande står i ett minoritetsförhållande till majoriteten. Tänk tanken vidare, och dra egna slutsatser.

Vad kan då vi medborgare göra? Vi kan skriva inlägg, kontakta våra förtroendevalda, ropa på gator och torg, vägra stämma upp i allsången från kungörelserna. Det viktigaste är inte hur, utan att vi reagerar på de sätt vi kan. Personligen kommer jag aldrig mer att kunna se mig själv i spegeln om jag stillatigande ser på när vårt samhälle körs ner i fördärvet.

Patrick Wingren

Reflektioner från svinstian

4 kommentarer
Debatt I pressen

(insändare i Österbottens Tidning 11.11.2009)

Många familjer brottas just nu med vaccinfrågor. Inte vår, eftersom vi ofrivilligt tagit upp kampen med influensan självt. I barnens fall snabbt påkommen hög feber, halsont – sånt vi känner igen från tidigare influensaepidemier. Vi föräldrar har varit halvkrassliga i en veckas tid.

Infektionsöverläkare Bodil Eriksén-Neuman levererar en dryg spaltmeter(!) fakta i ÖT 8.11. Hon kan uppenbart sin sak, men gör logiska kullerbyttor – det blir lätt så i en överlång text. Skulle alla vaccinera sig mot polio så skulle polio utrotas. Influensa kan inte utrotas. Så nu ska alla vaccinera sig mot influensan.

Annika Linde är statsepidemiolog i Sverige, och vill vaccinera alla medborgare, “i och med att […] det blir allvarligt om man tittar på hela befolkningen” (Sveriges TV4, 6.11). I samma intervju nämner hon att dödligheten i svininfluensan uppskattas till 1 per 200.000 insjuknade.

Hallå? År 2007 dog 800-1000 svenskar i sviterna av vanlig, ointressant influensa. Lindes prognos ger 47 dödsfall i svininfluensa i Sverige, om ALLA smittas. Drabbas Finland på ett liknande sätt skulle influensan kallt räknat ta livet av 27 finländare.

Om detta läses post mortem så är jag en av de olyckligt lottade, och då är det för sent att vara efterklok. Ändå hade det statistiskt sett varit tio gånger farligare att köra bil till vaccinationslokalen.

Kan någon då förklara varför staten vill vaccinera 5,3 miljoner finländare? Kanske jag blivit sarkastisk, men jag vill ännu en gång kasta fram samma tes som som tidigare: följ pengarna.

Antingen är det så djävulskt konspiratoriskt att läkemedelsindustrins tentakler penetrerar statlig myndighet och media, lyckas manipulera människans egen vilja så till den milda grad att hon helt självmant ställer sig i kön till avlusningen.

Eller så sker det hela på initiativ av finska staten. Då har uträkningar visat att kostnaderna för anskaffning av vaccinet är lägre än de kostnader som uppkommer när en stor del av befolkningen är oförmögen att sköta sin roll i samhällsmaskineriet i x antal dagar. Nettovinst.

Vilkendera analys som än kan vara sann, så skulle jag – frisk eller sjuk – må så himla mycket bättre om staten kunde tala ut. Det kanske till och med skulle kunna reparera en del av mitt kantstötta förtroende för våra självutnämnda förmyndare i granitborgen.

Patrick Wingren

Wallins liberalnarcissism

Blogg

SFP höll för en vecka sedan en framtidskonferens i den åboländska skärgården, etsade in det såkallade Kasnäsmanifestet. Tio teser skall ge riktning för partiets framtid.

– “Inget annat parti säger sig vara ett liberalt parti. Det hålet vill SFP fylla”, säger ordförande Stefan Wallin på tisdagens presskonferens (ÖT 14.10). Samtidigt har Wallin utfärdat portförbud för Maria Gestrin-Hagner från Svensk Presstjänst. Hon får inte vara närvarande, eftersom Wallin inte tycker om vad hon skrev inför framtidskonferensen.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att med öppna armar ta emot dem som ödmjukt sluter upp för att få bli en del av det man själv tror på. Det är definitivt inte liberalt att som partiordförande i personlig indignation köra ut dem som väljer att betrakta ringdansen på ett kritiskt avstånd.

Det är narcissism, inte liberalism.

Patrick Wingren

Citat: Jag tål inte tisslet (Jansson, ÖT 6.9.2009)

Citerat

”Vad arbetsgruppen i detalj kommit fram till vet vi inte än. Med luddiga hänvisningar till att man inte kommenterar halvfärdigt jobb håller man tyst.
Spar pengar och starta med en ordentlig offentlig debatt och se om det lönar sig att gå vidare med en arbetsgrupp. I stället tisslas det och tasslas i diverse arbetsgrupper och lagarna bara verkar smyga sig på. Sen undrar man varför folk inte bryr sig om att rösta.”

Marcus Jansson, ”Jag tål inte tisslet”, kommentar om en eventuell miljöbeskattning, Österbottens tidning 6.2.2009

Citat: ”Bistånd kräver kontinuitet” (af Björkesten, ledare Hbl 20.8.2009)

Citerat

I det här konjunkturläget kan inte heller biståndspengarna vara heliga. Men det ser cyniskt ut att regeringen sätter upp biståndsmål i euro under en högkonjunktur, och föredrar procentandelar när BNP går ner. Som om bistånd bara skulle handla om Finlands rykte och inte om de pengar som utvecklingsländerna får i sin hand.

Marit af Björkesten: ”Bistånd kräver kontinuitet”, ledare i Hbl 20.8.2009

Citat: ”Tills kommunen skiljer oss åt” (af Björkesten, ledare Hbl 19.8.2009)

Citerat

En sådan paragraf är tydligen nödvändig, men det är beklämmande att byråkratin segrat över allt vad sunt förnuft och empati heter.

Marit af Björkesten kommenterar i sin ledare ”Tills kommunen skiljer oss åt” (Hbl 19.8.2009) det faktum att omsorgsminister Paula Risikko (saml) är beredd att skriva in rätten för äkta makar att bo på samma ålderdomshem i lagen.

Citat: ”Kära Stig G,” Antonia Wulff, kolumn i Hbl 19.8.2009

Citerat

De stora problemen uppstår egentligen först i den stund då olika människor (och partier) inte ges samma möjlighet till fondstöd och därmed folkligt stöd. För det är bara de som har fyrk som med propagandapådrag i glitter och guld kan tapetsera hela stan och knycka både all uppmärksamhet och det politiska tolkningsföreträdet.

[…]

Vad gäller alla dessa fonder och stiftelser, som ploppat upp som svampar efter regn och som alltså har stöttat diverse partier eller kandidater, hänvisar också alla de till olika mer eller mindre allmängiltiga samhällsförbättrande syften. Vissa vill till exempel främja ett tvåspråkigt Finland och stöder därmed kandidater och partier som man upplever att jobbar för det tvåspråkiga. Vackert så.

Det märkliga lurar i bisatsen, där det framkommer att stiftelsen tolkat ”en frisinnad, borgerlig livssyn” som en förutsättning för ett engagemang för det tvåspråkiga och därmed aldrig stött vänsterpartier eller -kandidater. Det hela är slugt, för sådana här uttalanden och linjedragningar fungerar som en morot för att ännu fler SFP:are skall irra sig in i den borgerliga falangen och för att de redan högst borgerliga skall bli borgerliga intill bristningsgränsen.

En gång för alla: högerpolitik är inte allmännyttig, utan utgör den totala motsatsen till allmännyttigt. Högerpolitik lägger grunden för ett samhälle där vissa ständigt gynnas och andra är hänvisade till de smulor som kanske blir över.

Antonia Wulff, ”Kära Stig G,” – kolumn i Hbl 19.8.2009.

Citat: ”Kärnkraft är ingen god affär” – intervju med Peter Lund, Hbl 18.8.2009

Citerat

Får man tro Peter Lund är kärnkraft dyrare än vad kraftbolagen uppger: ”De räknar med väldigt låg ränta och mycket lång amorteringstid. Jag tror inte på deras kalkyler. Och titta på Olkiluoto 3, det blir minst dubbelt så dyrt som det skulle.”

Lund hänvisar till OECD- och EU-kalkyler om vad satsningar på förnybar energi versus kärnkraft kostar: ”Skillnaderna är mycket mindre än vad vi påstår i Finland. Vår energipolitik börjar påminna mer om den östeuropeiska än den västeuropeiska.”

Peter Buckerts intervju med teknologiprofessor Peter Lund, Hbl 18.8.2009

Citat: ”Fascismen smyger sig på” (Kosk, Hbl)

Citerat

”Extremhögern kallas även den nationalpopulistiska högern. Den moderna högerpopulismen bygger på att det finns en nationell kultur som ska bevaras och försvaras mot andras förment oförenliga kultur, till exempel islam, medan den klassiska rasismen i termer av etnicitet tonats ner. Det stör inte högerpopulister att den ursprungliga och autentiska kultur den åberopar inte är någonting annat än en myt och en fiktion.”

[…]

”De högerpopulister som valts in i nationella parlament eller i EU-parlamentet har ett demokratiskt mandat och kan inte tystas ner av vare sig andra partier eller medier. Deras agenda kan motarbetas bara med demokratisk debatt, och om det är besvärligt för andra partier har de sig själva att skylla eftersom de i så hög grad förlorat kontakten med det folk de utger sig för att representera.”

Mikael Kosk: ”Fascismen smyger sig på”, kolumn i Hbl 12.8.2009

Citat: ”Ett smörgåsbord för troende” (insändare Hbl)

Citerat

”I alla abrahamitiska religioner finns, förutom en hel del levnadsvisdom, mängder av konträrt motsatta utsagor, somliga helt oförenliga med det moderna samhällets etik. Detta medför att de troende kan omfatta eller förkasta samma handling med stöd av olika bibelcitat; kärleken till nästan (även omfattande fiender) men också korståg, inkvisition, häxförföljelser och, i modern tid, de mesta avskyvärda terrordåd.

De religiösa tenderar att betrakta sin religion som ett smörgåsbord: man tar laxen och kaviaren men lämnar det oaptitliga. Gamla testamentet, till exempel Moseböckerna, erbjuder ställvis en verdervärdig läsning. Ändå ansåg Jesus att inte en stavelse, inte ett komma fick ändras i denna skrift. ’Herrens hus har många rum’ är ett uttryck i bibeln. Somliga är ljusa och luftiga, andra mörka och unkna och det är undervisningens uppgift att sprida ljus över båda.

Detta är skälet till att man i ett sekulariserat samhälle bör ha en konfessionslös religionsundervisning [som] så objektivt som möjligt beskriver olika religioner, deras ursprung, läror och konsekvenser på gott och ont. Det är eleverna, inte skol- eller kyrkomyndigheterna, som på basis av mångsidig, opartisk information skall avgöra vad de vill tro på – eller inte tro över huvud taget.”

Leif Rotkirch, insändare i Hbl 12.8.2009

Citat: (S) leker följa Per

Citerat

”Krogvig är Sveriges första och främsta internationella politiska konsult.”

[…]

”Krogvig slog bland annat fast att ’man måste hitta på nya ord’.
I den sporten är de nya moderaterna tungviktsmästare.”

[…]

”Det är med ord man formar en politisk verklighetsbild. Socialdemokraterna har inga egna ord och följaktligen ingen egen bild av verkligheten.”

Johannes Forssberg, ledare i Expressen 10.08.2009

Den sista procenten

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 31.7.2009)

Hufvudstadsbladet 29.7: Olof Hermansson i Munsala vägrade betala straffavgift till Ekorosk för att han inte har en ordnad avfallstransport. Han fick rätt i högsta förvaltningsdomstolen – Ekorosk ålades att återbetala straffavgifter på 200.000(!) euro. Hermansson komposterar, återvinner, lever närmare det biologiska kretsloppet än många av oss andra.

Österbottens tidning samma dag, Mika Ojamies (kommunikationschef, YLE) ger en replik till Emma Ådahls insändare (ÖT 26.7) om medieavgiften: ”Arbetsgruppen har ansett att en medieavgift är en bra och säker lösning för att trygga public service-utbudet i Finland.” […] ”Förslaget att införa en medieavgift har heller inte kommit från bolagets sida. Det bör också här betonas att 99 procent av finländarna tar del av YLE:s utbud [tv, radio, internet] minst några timmar per månad.”

Tillbaka till Hbl:s reportage, citerande Ekorosks vd Olli Ahllund i fallet Hermansson. Han tycker att minimikostnaden för avfallstransport ”är så liten att det inte är något att diskutera.” Samtidigt utesluter han inte att det finns människor med en annorlunda livsstil: ”Det är alltid svårt att göra upp lagar som rättvist beaktar 100 procent av befolkningen.”

Både och, vill jag påstå. Någon slags konsensus bör säkert eftersträvas. Samtidigt är en blind lagstiftning som inte respekterar individens personliga rättsuppfattning helt sanslös. Det räcker inte att stifta lagar som omfattar 99% av befolkningen om man samtidigt kriminaliserar den procent som upplever att de handlar rätt. 50.000 finländare blir plötsligt förbrytare. Var går gränsen – när är det ok att lagstifta mot 5 eller 6 procent?

Finlandssvenska politiker med någon slags överlevnadsinstinkt borde, oberoende av partitillhörighet, vara bland de första att inte släppa djävulen över bron – vare sig det gäller sopor, medieavgift, eller andra gränsdragningar där individen borde få välja utgående från sin egen övertygelse.

Patrick Wingren

Fel fight, Nyman

Debatt I pressen Insändare

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning 24.7.2009)

Anders Nymans kolumn i ÖT den 21.7 går under rubriken “Vanföreställning om föreställning”. Han har enligt egen utsago kommit ut ur det dunkla ljuset, lärt sig uppskatta spelmanstraditionen och är nu ute på missionsresa bland finlandssvenskarna.

Vi får lära oss att “operan är en konstform av västerländsk kultur” och att opera (Karleby Operasommar) och folkmusik (Kaustbyfestivalen) är exempel på kulturformer som lättare kan anknytas till Finlands majoritetsspråk.

Karlebyoperan kämpar inte i första hand mot språkförbistring. I stället gör man uppriktiga försök att ge liv åt en konstform som med all rätt har kommit att betraktas som förlegad. Nationaloperan i Helsingfors sätter upp x antal sömnpiller i året med åhörarplatser subventionerade med tresiffriga belopp, skattemedel öronmärkta för att hålla kulturens fana högt. Lysande undantag finns, men de är tunnsådda.

Problemet är detsamma på finska och svenska: vem sjutton orkar bry sig? Vi har vant oss vid en värld där allting sker blixtsnabbt och bekvämt, och den världen är svår att utmana. Den enda möjliga lösningen ligger i att få publiken att sugas in i det sceniska, beröras, känna igen sig, bli delaktig.

Det här sker redan nu i mycket större utsträckning i teatersalonger än i operahus, eftersom teatern vågar omsätta i stället för att plikttroget reproducera. Karlebyoperan hakar på, och går som kärringen mot strömmen – chockerar, intresserar, katalyserar – på ett sätt som är livsviktigt för operans överlevnad i sig, och för alla institutionaliserade konstformer i stort.

När J Karjalainen uppträdde på Jakobs dagar i början av 2000-talet var tältet fullsatt av både svensk- och finsktalande publik. Människan dras till delaktighet och upplevelse, och både operan och folkmusiken måste söka nya fåror för att kunna tränga in under nutidsmänniskans solskyddssprayade hud.

Det kanske finns en språklig och/eller regional aspekt i det som Nyman tar fram, men att göra det till huvudproblem är att kasta smörgås på vattenytan. På djupet ligger frågan om huruvida man skall konservera musik eller hålla historieböckerna öppna, och den har inget – absolut ingenting – att göra med modersmål.

Patrick Wingren

PW in der Schweiz – der achte Tag (epilog)

Blogg

Hemfärd idag. Det är så gott som alltid med blandade känslor jag reser hem tillbaka till Finland. Lite vemodigt, samtidigt som det är himla skönt att komma hem. Märkligt att höra någonstans så starkt. Kanske är det just därför jag och fru W har bott halva vårt vuxna liv borta hemifrån, för att rötterna är tillräckligt starka för att vi ska känna oss trygga också på andra platser?

Jag har många gånger funderat över den lite överraskande känsla man kan få när man ser på film. Ett bra amerikanskt drama t.ex, från en avkrok inne i landet, rotat i vardagen. Plötsligt känner man att man kunde, ja kanske till och med skulle vilja leva där. Det har ingenting att göra med platsen, utan med relationer. Sammanhang. Möten mellan människor. Att höra någonstans.

Schweizarna överraskade. Visst blir man halvgalen på punktligheten, det ligger liksom inte riktigt i min natur att leva efter sekundvisaren. Ok minutvisaren, då, men ändå :) Den schweiziska kollega jag talade med igår tyckte att exaktheten var en bra sak. Han sa att han betalar skatt och håller sin del av avtalet, och då är det fint att se att staden håller sin del genom att hämta skräpet exakt samma tid varje vecka. Han har en poäng, det finns en rättvisa och tydlighet i ett sånt system.

Jag tror ändå att det är svårt att vara detaljinriktad och öppen för improvisation på samma gång. Inte allt i livet låter sig ordnas i den ordning vi själv skulle vilja, och här tror jag att schweizarna har mycket större problem än sydligare europeiska länder att följa flödet, ‘go with the flow’. Jag tycker mig också höra det i jazzmusiken, men det kan hända att jag läser in för mycket i mina inte allt för djuplodande analyser ;)

Men värmen från folket överraskade absolut. Det finns någonting genuint och avslappnat i att vara ett litet land i mitten av Europa som mot alla odds har hållit sig neutralt, självständigt, tycks vägra låta någon annan berätta vad som är bäst för dem. Det här tycker jag om. Jag tror att det här sunda självförtroendet inte nödvändigtvis skulle försvinna om Schweiz gick med i EU. Det ligger djupare än officiell neutralitet.

Lite amerikanskt, men småskaligt och intimt, kunde man kanske säga. Det är inte en slump att USA lånade så mycket från den schweiziska federalstaten när den amerikanska samhällsstrukturens kartbok, konstitutionen, ritades upp i slutet av 1700-talet.

Det har också varit givande för mig att lite lära känna det land där jag föddes, och där mina föräldrar skapade sitt eget liv som nygift par i slutet av 60-talet. Det påminner mycket om den livssituation jag själv funnits i under åren i USA, nästan så till den grad att det lönar sig att ligga lågt med detta så ingen psykolog får vantarna på den fallstudien ;)

Hursomhelst har Zürich och Schweiz varit en del av mitt liv, via vår familj, på samma sätt som jag är säker på att New York och USA kommer att vara för mina egna barn. Att sluta cirkeln beskriver ganska bra vad jag har gjort den här veckan, eftersom till cirkelns natur hör just detta att det inte finns en början eller ett slut. De lösa tamparna har nu kontakt på ett sätt som jag tycker om, och jag känner på mig – om livet beter sig som jag kommit att acceptera, och till och med tycka om – att inget av varven kring cirkeln kommer att vara likt det andra.

Jag tycker illa om många livsrutiner, inte för att man gör samma saker utan för att man gör dem på samma sätt. Det här bör man hela tiden våga utmana, och personligen känns det som om det är tid att gå flera varv på de marker jag redan trampat, i stället för att hela tiden söka nytt gräs på andra sidan. Kanske det är den största utmaningen av alla – att hitta överraskningar i det som känns förrädiskt bekant.

Med de tankarna avslutar jag min resedagbok, och kastas från början av veckan in i pianoövande igen, vare sig jag vill eller inte ;) Nästa helg är det konsert med Ellingtons ‘Sacred Concert’ i Stockholm. Känns bra som motvikt till den ickemusicerande våren. Sen får vi se vad sommaren, och livet, vill.

Hälsn. Pati

Det omöjliga var möjligt

Blogg

Det blev liksom lite fotbollsinriktat idag. Först Jaro – IFK Mariehamn på Centralplanen i Jakobstad. Strålande sol, böljande spel. Båda lagen kunde ha vunnit, inget gjorde mål :)

Sen sensationen.

USA spelade semifinal mot Spanien i Confederations Cup i Sydafrika. Spanien är rankad världsetta, USA nr 15 på samma lista.

Spanien var det klart bättre laget, men amerikanerna spelade klokt, uppoffrande, och med vinnarinstikt – även fast de inte borde ha fått tänka så.

Som SVT:s expertkommentator Ola Andersson uttryckte det efter matchen:

”Alla trodde att den här matchen skulle bli ’a walk in the park’ för Spanien. Alla utom USA.”

Hur matchen slutade? USA vann med 2-0.

Var det naivt av amerikanerna att tro på sig själva? Jo, absolut – den oskuldfulla leken behövs, i kombination med hängivelse och allvar. Att bara vara allvarlig är det dummaste som finns – det förminskar oss.

Här i Finland – och kanske särskilt i Österbotten – är vi uppfostrade att uppträda vuxet och moget, inse det omöjliga redan när vi går in på planen, in i arbetslivet, in i de politiska valen. Resultaten blir därefter.

Därför är det så skönt att Jakobstad, mot alla odds, har ett lag i den finländska fotbollsligan. Och att USA vann ikväll. Allting som sticker hål på janteslöjan vi själva dragit över oss är mer än välkommet.

”Turn or burn”… fast tvärtom

Blogg

Bussar i Helsingfors kör omkring med en reklam som åstadkommer reaktioner – vilket väl är precis vad som är meningen :) Bannern har texten:

”Gud finns troligtvis inte – så sluta bekymra er, och njut av livet”

Flera chaufförer är kritiska. Om någon inte vill köra en sån buss pga sin övertygelse så stöder jag dem till 100%. Civil (eller kommunalcivil) olydnad var namnet. Sådant väljer man själv, och tar konsekvenserna av sitt val.

Biskop Björkstrand stiger inte ur någon buss, utan uttalar sig snarare lite försiktigt genom sidofönstret:

”Jag tycker att de ska… positivt föra fram sitt eget budskap och inte liksom, på det sättet, rikta sig mot människor som har en annan övertygelse. […] Det finns ju väldigt mycket fördomar inbyggt i det här, dvs att man inte skulle kunna njuta av livet om man tror på Gud – det är ju precis tvärtom.” (TV-nytt, 22.6.2009)

Så kan det säkert vara. Men mer än en av oss har blivit konfronterade av ’rättroende’ kristna som med vilt stirrande blick pekat på oss och berättat att vi har att vänta oss ett riktigt sjudundrande barbeque-party i helvetets eviga lågor om vi inte ångrar oss, gör bot och vänder om, vänder om, vänder om.

Samma slags text har jag sett på T-shirts, på reklampelare i storstäder, vid vägrenen på sommarvägen. I en tid före vår egen fanns mera handgriplig övertalning i korståg och inkvisition.

På något sätt känns inte just den här reklamkampanjen sådär oerhört orättvis. Och framför allt inte särskilt farlig – om det finns någonting värt att försvara så bör det nog ske på annat sätt än genom att ta klistret av reklamtapetserarna.

När den ursprungliga kampanjen för lite över ett halvt år sen drog igång i London var reaktionen också delad – fördömande, accepterande, lovordande. Pastor Jenny Ellis (metodistkyrkan) sa så här:

”Det är bra om den här kampanjen får människor att engagera sig i livets djupaste frågor. Kristendom är för människor som inte är rädda för att tänka på liv och mening.” (BBC News 21.10.2008)

Det skulle vara skönt om kyrkliga ledare i det här landet kunde tänka någonstans i närheten av de här banorna. Låt oss hoppas att Björkstrands replik nyanseras när den första snöblindheten försvunnit.

Transparens, inte osynlighet

Andra texter EU-valet 2009

Efterspelet under veckorna efter EU-valet har varit oerhört intressant. I grunden för en stor del av kritiken mot mitt agerande hittar jag ett gammalt bekant fenomen. Det är djupt rotad i vår tradition, det genomsyrar vårt sätt att tänka. Vi måste hela tiden våga nämna det vid namn för att inte låta det få makten över oss.

Jantelagen.

Det som den här gången drog proppen ur badkaret och lät bannorna virvla fram är det sätt på vilket jag fortsatt tala efter valet. Jag fick nästan 6.000 röster i EU-valet, men jag är inte odelat nöjd och glad efteråt.

— Fy skäms på mig. Vem tror jag att jag är? Det fanns ju inte en chans att bli invald, det borde jag ha förstått. Jag kunde inte förvänta mig att komma rakt i in i politiken, nej, det är den långa vägen som gäller. Nu ska jag förstå att satsa på kommunalpolitiken, läsa på för en eventuell riksdagskandidatur, och helt enkelt uppträda moget. Jag ska släppa egot och vara tacksam, ödmjuk. —

Symptomatiskt sker väldigt lite i diskussion med mig själv, eller ens i relation till vad jag sagt.  På nutidens byacafér och lanthandelsbänkar – bloggar och webbforum – är snacket igång.

— På bloggarna sitter innehavaren likt äldsten vid långsidan av bordet, låter den samlade skaran tala fritt. Han/hon ger bifall , lever sig med, präglar diskussionen med efterklok levnadsvisdom. Övriga deltagare är livligt delaktiga, samtidigt tryggt anonyma. Det tycks och tänks, spekuleras, analyseras. —

— På webbforumen finns ingen direkt ledare, men där antar de få debattörer som skriver under sitt eget namn en funktion som påminner om blogginnehavarens. —

Jag vet inte vart jag ska böja järntråden för att få den att tränga igenom, men skam den som ger sig :) – jag gör ännu ett försök.

Jag kandiderade för att bli invald. Tron på  sig själv, och att ingenting är omöjligt, är otroligt viktig. Att avfärda det som egoism är alldeles för enkelt. Jag har tidigare skrivit om just detta i bloggtexten/insändaren ”Att våga älska sig själv”. Många av mina kritiker har på ett märkligt sätt missat hela den här biten, och ser inte att just det att jag trodde på mig själv är orsaken till ett överraskande högt röstantal. Jag tänkte aldrig i siffror, det var bara antingen eller.

Tim Sparv, kapten för Finlands U-21 landslag i fotboll, är en som inte underkastar sig jantelagen. På anmärkningen att U-21 landslaget (efter två förluster, och utslagning ur turneringen) klarat sig med hedern i behåll i EM replikerar han spontant:

“- Jag hatar det här. Jag vill vinna matcher. Hedern i behåll är skitsnack för mig.”

— Vi beundrar Tim Sparv, Jonas Portin och bröderna Eremenko. Samtidigt är vi är glada över att de sticker ut. När de misslyckas har vi något att klippa topparna av med jantegräsklipparen som förs över den alldeles lagom stora tomten vi revirmärkt som vårt eget komprimerade universium. —

Jag har aldrig tänkt kliniskt politiskt, vare sig före eller efter torget den 5 december, och har haft stora  problem att bli en ”lydig” kandidat. I stället valde jag att utgå från de värderingar som bildar grunden för mitt eget liv:

    • — Individen bör få välja själv, och genom framgång och misslyckande växa till det hon kan bli: även – och i synnerhet – när det inte är på det sätt som människorna runt omkring själva skulle vilja växa. Att ges ansvar att göra egna val gör oss olika – det att vi är unika är en förutsättning för att vi ska kunna uppleva gemenskap med andra.
    • — Det här är för mig liberalism i dess ursprungliga form. Väljer man en sådan övertygelse så går det inte att göra det halvvägs, ge människan lite utrymme här och där. Det gäller att ge över huvudansvaret till människan själv, helt och fullt – att tro det bästa, i stället för att bygga ett samhälle där man huvudsakligen skyddar sig från det värsta.
    • — Att säga “Ja, i den här frågan är jag liberal, men i fråga om [annat] anser jag mig vara konservativ” är ett stort missförstånd. Om det inte är en skymf mot liberalismen, så är det åtminstone ett förminskande av vad liberalism innebär.

Därför ropar jag inte ‘svenska svenska’ utan tror på ett fritt rum – att få tala hur man vill, att få göra det till exempel på svenska, att få vara annorlunda än de flesta, på alla möjliga och omöjliga sätt. I detta nuddar jag vid demokratins kärna – det att människor får tala sansat, agiterat, eller till och med sanslöst.

SFP är enligt min uppfattning liberalt i många hänseenden, men inte i fråga om just svenskan. Där visar partiet inte bara konservativa, utan ibland – skrämmande nog – snudd på språkfascistiska drag. Att säga att finska språkhetsare gör likadant är ingen ursäkt alls. Valet, och ansvaret, ligger hos oss själva.

— Svenskan i Finland riskerar att dö ut om SFP bibehåller sin fullmakt att tala i de svensktalandes sak. Det går inte att revirtänka, hoppas på fortplantning och språkindoktrinering. Tanken om ett tvåspråkigt (flerspråkigt) Finland måste bottna i en vilja att låta människan vara, tala, existera som hon vill. —

— Linguistisk (=språklig) politik är dömd till undergång, och tiden springer ifrån oss. Vem skall vakna, vem ska reagera? SFP ojar sig över resultaten i efterhand, men vem är stark nog att gå in i kampen i realtid? —

—————-

Till sist: Hur mycket jag än tror på vardagens realiteter, och på behovet av en sund kommunalpolitik, så tror jag samtidigt att lokalpolitiker inte nödvändigtvis är de bästa  kandidaterna för riksdagen, eller EU-parlamentet.

Det är himla svårt att hålla ett brett perspektiv när man har fullt upp med att köra i lera på kommunala vägar. Det är nog så viktigt med sådana politiska bilförare, men de är inte automatiskt lämpade för riksdag eller europeiska sträckor – för dem är det är ofta tur nog om vindrutan kan hållas tillräckligt ren för att se nästa krök på vägen, eller för att notera körriktningen på enkelriktade stadsgator.

Att uppmana mig och andra kandidater att gå den långa vägen via kommunalpolitiken till EU-parlamentet är lite som att be oss lära oss att köra ismaskinen förrän vi kan spela ishockey på riktigt.

—————-

Jag är inte säker på var min plats i samhällspusslet ligger. Jag har en fast anställning i en givande arbetsmiljö inom den kulturella sektorn, så jag borde givetvis inte klaga eller önska mera (se ovanstående jantelag för referens). Ser jag förbi den förrädiska förnöjsamheten så är jag övertygad om att de här tankarna behöver uttryckas – av mig eller någon annan.

En duktig och duglig provinspolitiker kan jag i alla fall inte bli. Jag har svårt att se mig själv om 25 år med parkerad gräsklippare, intagande morgonkaffe med min fanklubb på det lokala cafét, analyserande nya aspiranter inom samhällslivet.

Att kasta bananer i takfläkten

Alla inlägg Blogg EU-valet 2009

Jag vill börja med att tacka min vän ML för att han uppfostrat sina barn till kreativitet, och för att jag får låna deras kvällssysselsättning som illustrerande rubrik för det jag håller på med just nu… även om jag inte själv vet hur det känns att skrubba tak och väggar rena ;)

Kan någon förklara logiken bakom de mothugg jag får när jag pekar på orättvisan i kandidatfinansieringen? Här flyger det nämligen upp SFP:are i snart sagt alla knutar, och auto-politiska svador avfyras i jämn takt:

Jag ska vara tyst, visa respekt, veta min plats, inte vara dålig förlorare, inse att politik kräver nätverk, erfarenhet, kontakter. Jag ska vara glad att det gick vägen, att huvudsaken är att vi håller ett finlandssvenskt mandat i Bryssel. Valet var en seger. Och vi höll ett finlandssvenskt mandat. Det var huvudsaken. Tyst. I Bryssel.

Oj då. Så har jag aldrig tänkt. I min naiva värld representerar en EU-parlamentariker sina väljare. Jag vägrar reducera dem till röster för det finlandssvenskas väl. Det är kanske just här jag har missat nånting.

— För mig spelar det mycket större roll att det sitter vettiga människor i EU-parlamentet än att de talar svenska. —

Sen, att det finns vettiga människor som talar svenska, är en helt annan sak. Lika säkert som att modersmålet svenska, eller SFP-tillhörighet, inte är någon som helst garanti för att en människa är en lämplig EU-parlamentariker… men nu var det ju i och för sig inte alls det som det var frågan om.

Det som jag reagerade på i SFP:s kandidatfinansiering var exakt samma sak som drev mig till torget den 5 december. Orättvisa. Varför skulle jag vara tyst om det just nu?

Det är alldeles självklart att vissa krafter inom SFP ville nominera mig för att fånga röster som partiet inte annars skulle kunna få. Det här har jag varit medveten om från första början.

“Sidu, är det du som är snusaren?” var en av de första kommentarer jag hörde nere på Simonsgatan i februari. “Jo, och du har säkert nycklar till hissen?” svarade jag. Insåg först flera veckor senare att det var en högre uppsatt tjänsteman inom Partiet som fick agera hisspojke.

Alla inom SFP har inte tänkt likadant. För några har jag varit viktig för det jag är och det jag tror på – inte för den form av nikotin jag använder, inte heller som fiskenät i för dem totalt okända vatten. Några andra har mött mig skeptiskt – av dem har de flesta accepterat mig, en del har tagit avstånd.

Men ingen – INGEN – har bett mig hålla käft, tvärtom: många inom partiet har velat rida på snuspopulismen, med dollartecknen i ögonen ersatta av röstkoefficienter. “Det är bra att du rör om, visa dem, var ärlig, tala ut”.

Just det gör jag ju, så varför plötsligt denna kritik från partiledning, riksdagsmän och gräsrotsfolk? Kanske är det så att kniven bara får användas för revirförsvar, inte för att skära bort egna varbildningar?

Är det i så fall rätt av mig att pliktskyldigt vara snäll, tyst och tacksam… ska jag plötsligt passivt se på när det sammanhang jag av bara farten införlivats i ruttnar inifrån? Har ni den blekaste aning om vem ni nominerade, SFP?

Finlandssvensk folkdans med väljarna

6 kommentarer
Andra texter Debatt EU-valet 2009 Insändare

Insändare skickad till ÖT, Vbl och Sydin den 10 juni 2009

SFP har blivit kritiserat för att vara steget efter. Jag tror att fötterna hasar med flit. Auktoriteten i det traditionella konservativa högerblocket är fortfarande mycket stark. Ledningen deklarerar partiet som liberalt, eftersom man är så illa tvungen – det krävs en dammsugare med brett munstycke om det är finlandssvenskar man vill samla upp.

Det är alltså ingen överraskning att EU får en SFP-parlamentariker som ligger borgerligt högerut. Följ pengarna för att hitta orsaken. Allt tal om tjugo huvudkandidater är givetvis första klassens ”bullshit”, en lögn rakt upp i ansiktet på oss kandidater som vid mötet i Bryssel den 15 april försäkrades om att vi alla spelade på samma villkor i fråga om finansiellt stöd. I valet var dessutom  Torvalds och Månsson uppställda bredvid varandra för att på ett försynt sätt splittra de liberala rösterna. Kampanjen var finansierad och uppbyggd så att förutsättningarna för Haglund skulle vara så stora som möjligt, och upplägget lyckades.

Hade partiet varit seriöst intresserat av en bredd i kandidaturen hade man sett till att både nominering och finansiellt stöd balanserade jämt mellan liberala och konservativa kandidater, mellan södra Finland och Österbotten. Nu fanns ingen sådan vilja. Den dolda agendan har varit att få in en kandidat som tillfredställer partiets verkliga makthavare. Dit hör inte Wallin – han är mera något av en galjonsfigur längst fram på skeppet, glatt guppande på vågorna.

Jag bryr mig inte om namnen på de olika fonder, stiftelser och stödgrupper som står bakom kampanjfinansieringen för ”de lite mera huvudsakliga” huvudkandidaterna. Det räcker att med sunt bondförnuft konstatera att kapitalet kommer från dem som har makt att se till att SFP representeras av en högerpolitiker klädd i liberala svenskspråkiga kläder.

”Huvudsaken är att vi klarade av att hålla ett finlandssvenskt mandat i Bryssel” – det är mantrat som mässas fram av partiet som svar på varje kritisk analys av det här slaget. Om detta verkligen är huvudsaken så kunde ledningen ha agerat helt annorlunda under kampanjen, berett rum för rättvisa möjligheter till verkligt liberal SFP-representation i parlamentet. Nu skjuter man sig själv i foten – man kan varken förvänta sig, eller kräva, att finlandssvenskarna i all evighet språksolidariskt ställer upp för att ge sina röster till en föråldrad, konservativ högerpolitik.

Så jag är väldigt tudelad. Jag är djupt ledsen över att SFP egentligen inte verkar ha något intresse av att fylla tomrummet i mitten av partiskalan, bli ett sant liberalt alternativ i den finländska politiken. I kampen för rätten till ett eget val – också i fråga om vilket språk man talar – finns en mycket större tyngd än i den grunda, konstgjorda andning partiet nu bedriver. Det finns nytt syre för det svenska språkets överlevnad, men då måste vi våga flytta fokus från ett blint försvarande av språkreviret till att värna om alla människors rätt att vara sig själva.

Samtidigt är jag uppriktigt glad över att vi skickade en parlamentariker in i den liberala partigruppen i europaparlamentet. Ju fler i den partigrupp som bromsar förmynderiet, desto bättre. Det i sig var värt en vansinnig arbetsinsats, med små kampanjmedel, i förtroende av nästan 6.000 väljare. Tack alla ni som röstade på mig! Era röster gick till ett ändamål som är mycket större än SFP vill vara.

Till Bryssel

Andra texter Blogg EU-valet 2009 Valdagbok på Facebook

publicerat i dagboken på Facebook, torsdag kväll den 5 juni 2009

Media fylls av prognoser och expertuttalanden där man berättar vem som kommer att bli invald till EU-parlamentet. Det talas om huvudkandidater, röstmagneter – man menar att kända och ekonomiskt uppbackade politiker kommer att samla rösterna, utan större överraskningar.

Det här är inget att bry sig om. Det är inte experterna som väljer, det är folket. Det är egentligen inte svårt att få mig invald till EU-parlamentet. Samtidigt har jag, på ett vackert demokratiskt sätt, inte en chans att göra det på egen hand. Jag behöver er hjälp.

Redan nu består väljargruppen av folk från alla olika åldrar, landsdelar och språk. Utgångsläget är alltså strålande för att göra nånting alldeles speciellt, och timingen är precis rätt – det är nu det ska ske. Vi behöver se statistiken på ett helt annat sätt än den framställs i media:

— I Finland finns det ca 4,3 miljoner personer som får rösta i EU-valet. Valdeltagandet i det förra valet 2004 var kring 40%. Det betyder att ca två och en halv miljon finländare inte röstade! —

Det är alltså oerhört många som inte ville, orkade, eller brydde sig om att rösta. Det kan inte vara annat än ett tecken på att politikerna inte lyckades nå fram och beröra.

Här ligger en enorm möjlighet de här sista dagarna. Låt oss ännu en gång visa den oerhörda kraft som finns i det sociala nätverket på webben, nå ut till dem som inte är på väg till vallokalerna på söndag. Ingen behöver dra hela lasset själv, det är alldeles tillräckligt om vi alla gör det just vi är bäst på, på våra egna sätt. Det viktiga är att alla är delaktiga, engagerade, då faller bitarna på plats av sig själv!

Budskapet är enkelt:

  1. Det behövs sådana i EU-parlamentet som bänder emot när skruvarna dras åt kring individens eget liv,
  2. Jag är beredd att kämpa mot förmynderi och likriktning i alla dess former.

När vi når var trettionde som normalt inte röstar så finns jag automatiskt i Bryssel i höst. Då spelar det ingen roll hur andra placerar sig. Det här tankesättet tycker jag väldigt mycket om, eftersom det koncentrerar sig på möjligheterna i stället för att oroligt snegla över axeln.

— När jag skriver det här så blir jag lite nostalgisk. Det var en liknande text på Facebook som ledde till att folket samlades till torget i december. Det meddelandet gick ut bara tre dagar före fredagen den 5.12, och sen gick allt väldigt fort. Samma otroliga möjlighet finns här och nu.

Jag älskar webbens sociala nätverk. Det är ett av de få sammanhang i dagens värld där pengar och social status inte är det viktiga. Det är nutidens torg där alla kan mötas på samma villkor – samtala, föra vidare. Oerhört direkt, mycket jämlikt. —

Så sprid det här budskapet vidare, i alla tänkbara former: på Facebook, till mormor, till kassabiträdet, till taxichauffören, i kyrkbänken, på krogen, via sms till släktingarna i skärgården, i publiken på fotbollsmatchen, genom att printa ut flyers från min hemsida och lägga i kvarterets postlådor, genom att hämta kampanjmaterial av Ia på After Eight eller från Noolan på glogatan i Helsingfors, genom att övertyga, övertyga, övertyga människorna om att det finns en fenomenal chans att skriva röstningshistoria i Finland!

Tiden är förbi för tankesättet att röstantalet stiger i takt med kampanjbudgeten. Låt oss visa att det är värderingarna som är det viktiga. Att folket, helt utan att bry sig om gallupar och prognoser, faktiskt kan välja in sig självt.

Hälsn. Pati

Nr 1: 2000 km

25 saker EU-valet 2009

Som människa är jag hängiven, följer min intuition och mitt samvete. Det här gör mig obekväm, respekterad, rebellisk, begeistrad, ledsen – aldrig likgiltig.

Det var en blandning av rättspatos och dåligt samvete som förde mig till Jakobstads torg den 5 december 2008. Jag insåg att också jag bär ansvar för det samhälle vi är en del av.

Jag ville inte bara knyta näven i fickan, utan lyfta den tillsammans med andra – utan aggression, och på så sätt kanske till och med ännu starkare. Att vara tyst är också ett val, ett val jag själv inte kunde leva med.

Tanken på att bli folkvald fanns inte då. Nu lever den idén hos mig och många andra. Jag vill löpa linan ut och bära rösterna och förtroendet genom turbulensen, in i parlamentet.

Nr 3: Språk och ståltråd

25 saker EU-valet 2009

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn. Budskapet var i stort sett detsamma.

’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nr 4: Att våga älska sig själv

25 saker EU-valet 2009

Vi programmeras väldigt tidigt att söka efter värde utanför oss själva. Det är dags att släppa den tanken nu. Människan blir inte fri genom att bli ekonomiskt oberoende, utan genom att bli den hon kan vara.

— Det handlar inte om att se sig som bättre än andra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att älska sig själv och att älska andra människor. Det är precis tvärtom. Enda möjligheten att kunna komma riktigt nära en annan människa är att inte tycka illa om den spegelbild av sig själv som man ser i den man möter.

— Det handlar inte heller om egoism. Motsatsen till egoism är inte att nedvärdera sig själv, utan att dela med sig. Det är lätt att inse att man inte vill dela det man inte tycker om. Sånt vill man bara ge ifrån sig, slippa se.

Ingen har sagt att vi måste leva som vi tror att andra önskar. Det finns inget särskilt vackert i att inte skilja sig ur mängden. Att den naturligaste vägen till gemenskap är att vi blir så lika varandra som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats. Kollektiv likriktning gör människan apatisk, och en likgiltig människa är omänsklig i ordets bokstavliga bemärkelse – hon är inte sig själv.

Det tragiska är att vi själva låter det här ske. Vi väljer förtroendevalda. Ändå ser de flesta av dem sig som berättigade att ta hand om oss. Politikerna borde i stället bereda oss rum  – även om vi växer på ett sätt som de själva inte vill växa.

Människan behöver en viss struktur i det praktiska livet. Vad hon däremot inte alls behöver är en instruktionsbok för sitt eget sökande. Tar vi bort initiativet från människan, så tar vi samtidigt bort hennes hängivenhet.

Så vi har två allvarliga problem. Dels begänsar staten oss på flera viktiga områden. Dels begränsar vi undermedvetet oss själva, på många minst lika viktiga områden.

För några år sedan såg jag en tv-intervju med en svart 16-årig flicka på en skolgård i Bronx. Hon kunde inte betala för sin skola så det blev ‘public school’, av medelkassen mer eller mindre sedd som en pedagogisk avstjälpningsplats, eller slutstation.

Repportern frågade flickan vad hon kommer att göra när hon avslutat gymnasiet. Hennes svar glömmer jag inte: ”I’m an extraordinary person, I can do anything I want.”

Det här säger alltså hon, i ett samhälle där hennes förutsättningar är en bråkdel av våra. Tron på sig själv – och rörelsefrihet att mot alla odds våga försöka – kan göra underverk. Jag har en känsla av att hon redan nu lever sin dröm.

Det är hög tid att ändra samhällets prioriteter. Det verkliga kapitalet ligger i att ge människan rum att själv våga. Ansvar befriar.

Styvmoder Hautala

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009

STYVMODER HAUTALA

(Inskickad till tidningarna 11.5.2009)

Heidi Hautala (De Gröna) har varit på valturné i Österbotten, och passade på att uttala sig om snuset. Hon är kritisk till att Sverige fick sitt undantagstillstånd, vill att snuset skall vara förbjudet
i EU.

”Ibland måste man bara skydda medborgarna mot skadliga ämnen. Vissa
klarar helt enkelt inte av att själva hantera det.”

Så säger alltså Hautala i Österbottens Tidning 11.5, symboliskt nog med en kopp kaffe (eller möjligen te) i handen.

Vilket automatiskt ger följdfrågan: om hon förespråkar förmynderi, var går då gränsen? Vad händer när koppen rycks undan av dem som vet vad som är bäst för henne?

Begränsning och förbud av snus och internet delar åsikterna inom snart sagt alla partier. Åtminstone de stora finländska dagstidningarna har båda frågorna i sina webbtest av EU-kandidaterna, så det är lätt att kolla var vi står. Frågorna är bra indikatorer på i vilken mån kandidaterna ser sig ha rätt att ta hand om folket – det folk som
väljer dem, och som vissa strax därefter vill omyndigförklara. Märklig tanke.

För mig ingår båda frågorna i en livsprincip som jag vill kämpa starkt för: det att människan måste bli betrodd med ansvar för att kunna göra sådana val som får henne att växa på sitt eget sätt. Förutom som en del av den här grundprincipen så är snuset dessutom en sakfråga för mig. Snusförbudet är djupt ologiskt och orättvist, och kriminaliserar det som inte upplevs som kriminellt. Det här irriterar mig enormt.

Jag talar varken för eller emot användning av snus. Jag vill bara som myndig, tänkande person ha rätt att kunna välja själv. Eftersom den finska staten nickar med i EU:s linjedragning så är EU-parlamentet det bästa stället att föra kampen vidare.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Antipirater sänker unga

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i ÖT den 13.5.2009)

ANTIPIRATER SÄNKER UNGA

Fildelning och nätpiratism är ett högaktuellt samtalsämne världen runtom. Det grundläggande fenomenet är inte alls nytt, det är bara arenan som är ogreppbar för den generation som i huvudsak ansvarar för lagstiftningen.

Citat: ”Att ladda ner musik från nätet är som att gå in i skivaffären och stjäla en CD”. Ok, men då har vi som nu är i medelåldern också stulit när vi bandade över skivor till C-kassetter för 30 år sedan. Likaså gav oss videoapparaterna några år senare en möjlighet att så att säga gå in i biografen och ta hem rullarna. I skrivande stund pågår en vidsträckt kriminalitet när studerande kopierar kurslitteratur, stjäl från bokhandlar och bibliotek – ofta med föreläsarnas tysta godkännande.

Vi kan inte angripa fildelningen om vi inte samtidigt erkänner att det hela inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett under åtminstone hela min egen livstid. Allt annat är hyckleri, och fruktansvärt orättvist mot de yngre.

I dagens samhälle är den virtuella människan ensam och mer informationsmättad än tidigare. Därför kommer de fysiska mötesplatserna – konserter, biografer, teatrar, sportarenor – aldrig att försvinna. Vi har ett behov av att uppleva, bli överraskade tillsammans, att delta och dela. Vi berättar ivrigt för vännerna om filmen vi sett, eller spelar upp låten av favoritbandet. Hur sker det här på nätet? Genom fildelning.

Ska marknadskrafterna kunna fortsätta existera på sina egna villkor, till vilket pris som helst? Belyser man den politiska linjedragningen i snusfrågan så skymtar hyperaktiva cigarettlobbare i bakgrunden. I siluetten av värnandet om upphovsrätten finns en aggressiv skiv- och filmindustri. Följer man pengarna hittar man orsaken till politiska förslag och beslut. Det är ofta just så enkelt, och deprimerande.

Lagstiftande politiker känner inte det virtuella rummet tillräckligt bra. Man vill kriminalisera den yngre generationen och ge lagliga möjligheter till grova intrång i människans privatliv. Om fildelning är rätt eller inte är en komplicerad fråga, men det här priset är alldeles för högt att betala.

Patrick Wingren
musiker,
upphovsrättslig inkomsttagare,
EU-kandidat för SFP

Du skall icke kopiera

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Hbl den 12.5.2009)

Stefan Wallin menar att många internetanvändare tror att piratism är tillåten, eftersom också kompisen laddar ned.

Det tror inte jag. Mina barn vet vad som gäller, liksom jag själv visste när jag bandade av LP till C-kassett för 25 år sedan. Studerande som kopierar studielitteratur med föreläsarens tysta medgivande har också hört budordet. Om vi jämställer nedladdning med stöld ur butikshyllan måste vi samtidigt erkänna att detta inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett de senaste 30-40 åren. Att påstå annat är orättvist mot de yngre.

Konserter och biografer kommer att leva kvar – i dagens privata, mättade samhälle behöver människor kunna uppleva, överraskas tillsammans. Men kan marknadskrafterna fortsätta att existera på egna villkor? Man bör inte förväxla upphovsrätt med vinst. Vi kan inte ledda av kommersiella intressen kriminalisera majoriteten av den yngre befolkningen och ge laglig rätt till kraftigt intrång i privatlivet.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Polemik med Matti Savolainen

Andra texter EU-valet 2009 Insändare

Debatt i tidningen Keski-Pohjanmaa, april 2009.
Utdraget ur Savolainens text är översatt till svenska av mig.

Wingren:

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan. […]

Savolainen:

Patrick Wingren talar om för oss vad han vill arbeta med om han väljs in till Bryssel. Jag skulle vilja ge några kommentarer:

1) Snus. Det verkar som om detta tveklöst giftiga och cancerframkallande ämne har varit ett av SFP:s viktigaste ärenden under hela vintern. Under devisen om medborgarnas fria vilja och unionens fria handel tycks man kunna argumentera för vad som helst.

I och med att Wingren och ledande personer i hans parti jämför snus med tobak och förespråkar snuset som mindre skadligt och därför mera acceptabelt kan man öppna för en diskussion där man jämför alkohol och cannabis. Enligt forskningen så är ju alkoholen betydligt skadligare och mera beroendeframkallande än cannabis.

Är Wingren även beredd att förespråka en legalisering av cannabis, i linje med hans tidigare logik? Cannabisförbudet är ju, citerande hans ord, ”ologiskt, orättvist och skadligt för hälsan.” […]

Wingren:

Matti Savolainens kommentarer till min att-göra-lista bör i sin tur kommenteras:

1) Snus. Savolainen tillskriver mig en liberalism som jag inte känner igen. Jag förespråkar inte en villkorslös frihet, utan en frihet under ansvar – både i individens eget val och i ekonomin.

Däremot är Savolainens följdfråga angående alkohol och cannabis alldeles motiverad, och väntad. Först några viktiga skillnader i jämförelserna: snus är en mindre skadlig version av exakt samma produkt, dvs tobak, vilket gör ett snusförbud djupt ologiskt. Vidare är tobak i alla dess former knappast mera ’mind-altering’ än en chokladstång, medan effekten på sinnet är en helt annan för både alkohol och cannabis.

Alkoholen har, på gott och ont, en klar social funktion. Användaren av cannabis tenderar att dra sig inåt, bli mera associal. Samtidigt är priset för missbruk av alkohol mycket högre. Överdrivet bruk av cannabis drabbar i första hand individen i dennes egen relation till sin omgivning, alkoholmissbruk ödelägger ofta både individen och omgivningen.

Snusförbudet är att sila mygg och svälja kameler. Cannabisförbudet i relation till alkoholen är då mera som att acceptera kameler och diskvalificera dromedarer. Fördelen av att cannabis släpps fri är för mig personligen inte lika tydlig som i fallet med snus, och därför inte en sak jag tänker driva på min agenda. Jag vill välja sånt som resonerar i en djup personlig övertygelse. Samtidigt vill jag klart säga att jag, precis som Savolainen antar, i princip upplever cannabisförbudet som inkonsekvent. Som sittande EU-parlamentariker skulle jag rösta för en legalisering om frågan gick till omröstning.[…]

Länkar till inläggen:
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112701&forum_id=12001&task=2

Absurd medieavgift

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare skickad till finlandssvenska dagstidningar den 23.4.2009)

Nu är ännu en av ministeriets arbetsgrupper ute och cyklar, utan kontakt med landsvägarna. Är det faktiskt så att medborgarna gång på gång måste hänvisa till sunt förnuft? Förtroendet sjunker hela tiden – varje förslag som inte resonerar i individens verklighetsuppfattning är en spik i de förtroendevaldas kista.

Även om Rundradion är mera beroende än många vill tro, så finns det en poäng med att upprätthålla ett neutralt media som inte kontrolleras av kommersiella krafter. Gör då detta på ett rättvist sätt – finansiera Rundradion på samma sätt som annan samhällsservice, via den väl förankrade progressiva beskattningen.

För en del av folket är 175 euro en struntsumma, för andra en kännbar del av årsbudgeten. Jag har vänner som av etiska och religiösa skäl inte använder ”strömmande media” som TV, radio och internet. Nu väntar sig arbetgruppen att alla hushåll skall ta emot samma räkning, och lydigt betala.

Förmynderi, säger jag. Individens rörelsefrihet stramas åt. Igen.

Patrick Wingren, Jakobstad
EU-kandidat för SFP

Tyrannosaurus Press

Andra texter EU-valet 2009

Hufvudstadsbladet fortsätter att utmärka sig.

Jag reagerade på den föreslagna medieavgiften genom att skriva en insändare som jag skickade till de finlandssvenska dagstidningarna den 23.4. Inlägget kommer inte att publiceras i Hbl, eftersom de vill ha unikt insändarmaterial.

Om man vill ha en insändare publicerad i finlandssvensk press så kan man alltså välja mellan att

  1. Sända den enbart till Hbl, vänta 1-2 veckor, och sedan med lite tur kunna läsa den i Tidningen. Den då lite föråldrade texten når sent om sider Helsingfors med omnejd, och faktiskt även några finlandssvenskar som inte bor på pendelavstånd från Mannerheimvägen.
      
  2. Sända den till alla finlandssvenska tidningar och få den publicerad inom några dagar, när ämnet fortfarande är aktuellt. Dock inte i Hbl, eftersom de vill vara speciella. Här ett utdrag från debattredaktionens mail till mig (den 24.5):

Hbl vill göra en så bra produkt som möjligt och erbjuda unika texter för våra läsare. Att publicera texter som redan ingått i andra tidningar (vi har oftast en kö på fler dagar medan lokaltidningarna får in en text kanske redan följande dag) är precis detsamma som om det bara skulle finnas ett bilmärke att välja mellan eller att du tvingas använda grannens redan snusade snus.

Intressant. Det första som slår en är att Hbl tycks ha en ordentligt utvecklad korrekturläsning, för resonemang på den här nivån ser vi ju till all lycka inte så ofta i själva papperstidningen. Analogin till bilar och snus är så lätt att gå åt att jag helst drar en barmhärtighetens slöja över just den delen av svaret :)

Men när skrattet lagt sig blir man vemodig, och till och med lite rädd – kanske redaktionen faktiskt har en så snedvriden bild av sin egen tidning? I så fall vill jag försöka hjälpa till. Jag drar gärna mitt strå till stacken genom att rakt på sak föra fram några fakta som kan hjälpa tidningen till en sundare självbild:

  1. Hbl är inte landstäckande. Tidningen läses mer eller mindre flitigt i Helsingfors med omnejd, men största delen  av (Svensk)finland orkar inte riktigt bry sig. Därför skickar vi insändare till  flera tidningar, så att alla kan läsa det som vi anser viktigt att förmedla.
     
  2. Att ha en kö på flera dagar (läs 1-2 veckor) gör faktiskt tidningen unik, men inte på det sätt som redaktionen önskar. Den blir bara hopplöst ’out’. Läsarna kan inte reagera dynamiskt på det som skrivs i tidningen eftersom det tar så pass länge för responsen att synas, och därför förlorar diskussionen sin energi. 

Det bästa sättet för Hbl att kunna erbjuda en så bra produkt som möjligt vore att kräva unika texter av journalisterna, att effektivera debattströmmen, och att omedelbart våga se sig självt för det man är: ett långt ifrån oersättligt tidningsflaggskepp som manövrerar långsamt, självsäkert, och med föråldrat sjökort.

Eller, med hänvisning till rubriken… klumsa omkring om ni så vill, Hbl, men se efter var ni sätter ner tassarna – klimatet runt om er blir kallare för varje gång ni trampar på era läsare och debattörer, och uråldrade kolosser har också tidigare haft problem med istider :)

För enkelt, Almqvist!

25 saker EU-valet 2009 Insändare

(Insändare inskickad till tidningen Pohjalainen den 25.4.2009, övers. Terhikki Mäkelä)

I en intervju i tidningen Pohjalainen den 20.4 säger Fredrik Almqvist (EU-kandidat för SDP)  att en EU-parlamentariker bör vara kunnig, skicklig och ha ett nätverk för att kunna handla och ta ställning i sakfrågor. Han motsätter sig att någon med otillräcklig livserfarenhet vill till EU-parlamentet.

Jag håller inte med. Ett dynamiskt EU-parlament borde vara en miniatyr av folket i Europa, och Finlands folk bör välja de parlamentariker de kan ge sitt förtroende. Ålder är en bisak, det är de personliga kvaliteterna och värderingarna som är det viktiga.

Almqvists diagnos utgår från att visheten ökar med åldern. Det är inte nödvändigtvis sant. Man blir livserfaren i den mån man vågar leva, inte genom att transportera sig till ålderns höst i väntan på att bli tillräckligt erfaren för att kunna börja agera. 

Kunnighet, skicklighet och nätverk är inte statiska resurser. Det här förstår goda ledare, som hela tiden vågar ifrågasätta och utmana det de redan vet. Några av de själsligt friskaste och yngsta människor jag mött har varit dubbelt så gamla som jag själv, nyfikna som barn på det som finns kvar att lära. 

En stor del av folket söker efter en EU-kandidat som – oberoende av ålder – kan bidra med ett politiskt oerfaret sätt att tänka. Någon som kan tala med en röst de känner igen, befriad från tomma ord. Själv instämmer jag med Sokrates i att ”verklig vishet är att veta att man ingenting vet”, och ser det här som den sundaste utgångspunkten för att ödmjukt växa med uppgiften som EU-parlamentariker.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Nr 9: Integrering och integritet

25 saker Blogg EU-valet 2009

Landets gränser öppnas, både i sann humanitär anda och för att EU manar oss att göra så. Det här sätter oss i en situation som kan kännas ovan.

För sjuttio år sedan hotades nationens integritet. Som ett resultat av folkets svar är vi fortsättningsvis självständiga. Mycket av styrkan som nationen då visade utnyttjas idag i främlingsfientliga strömningar, projiceras på dem som inte utgör någon sådan fara. Att använda vinterkriget som hävstång i invandrardebatten är inte särskilt patriotiskt, mest bara respektlöst mot alla dem som drabbades då.

En fosterländsk kultur som är tillräckligt stark är egentligen inte hotad av integrering – konturerna borde tvärtom framträda tydligare när vi delar syre med resten av världen. Att kunna säga klart ut att de som vill bli en del av Finland borde lära sig kommunicera på landets språk och respektera vårt sätt att tänka och lagstifta borde vara en självklarhet – lika naturligt som det bör vara att erbjuda den möjligheten.

Nro 11: Patrickien voima

25 asiaa EU-vaalit 2009 Kirjoitukset Suomeksi

Alkuperäinen versio: ”Nr 11: The Power of Patricks”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Eräällä parhaista ystävistäni on sama etunimi kuin minulla.

Se on hupaisaa, koska me olemme niin valtavan erilaisia. Jos otetaan Patrick nro 1 ja Patrick nro 2 ja heidät heitetään molemmat sulatusuuniin ja muotoillaan siitä yksi Patrick, uskon että tulos hipoisi täydellistä Patrickia.

Me jaamme paljon, kuulumme yhteen. Emme ensikädessä puhuttelunimen tai kielen, vaan syvään yhteisymmärrykseen perustuen. Tässä piilee se mikä on tärkeää. Muusta ajattelemme, että se muotoilee toisesta sen ainutlaatuisen persoonan joka hän on, samalla kun me itse emme koskaan voisi olla toistemme kaltaisia.

Aivan loistava esimerkki siitä mitä ihmisten välinen yhteys pitää sisällään.

Tärkeintä on ehkä juuri se että jos vain toinen meistä olisi olemassa, olisi sulatusuunin tulos hyvin epäselvä, vailla luonnetta. Me tarvitsemme äärimmäisyyksiin venyvän jännevälin jolla arvostamme toisiamme – me-jotka-olemme-etunimeltämme-Patrick, ja Suomessa kansana.