En gåtfull spegelbild

Jag skriver den här texten just i övergången till mitt femtiofjärde levnadsår, och funderar över vad som har hänt på vägen hit. Rätt mycket, faktiskt, inte minst i fråga om det jag ser av Gud, bilden i min egen suddiga bronsspegel.

Vi har alla en sån, och det är det enda sätt vi ser på. Därför blir det så lustigt när vi förklarar för andra vad som borde synas. Vad vi ser berättar mera om oss själva än om Gud.

Det här är inte relativism, det är realitet, och det borde göra oss ytterst ödmjuka och kanske till och med lite förlägna. Det sista det borde göra är att få oss att känna oss särskilt utvalda, exkluderande andra.

Människan är så dualistisk i sitt eget jag. En del skyller på grekerna och deras inflytande på vårt västerländska tankesätt, men jag är mindre säker. Gå till en sandlåda med lekande småbarn, placera en enda leksaksspade mitt ibland dem, och se vad som nästan undantagslöst händer. Spaden blir någons, ofta efter gråt och tandagnisslan. Min, inte din.

Vi, inte de. En primitiv, ung religion. Längre än så har vi svårt att komma, och det hela blir alldeles särdeles pinsamt när det handlar om kristen tro. För ett ögonblick i historien speglades Gud inte i brons utan i en av oss, och allt ställdes på ända – de svaga var starka, de fattiga var rika, himmelriket var nära, Guds rike var mitt ibland oss.

Sen tog vi över igen och då gick det som det gick. En ny religion; ett nytt vi och ett annat de. Nytt vin i gamla säckar.

Kanske därav allt det absurda. En gud som offrar sin ende son för att göra sig själv mindre arg på oss. En gud som älskar oss oändligt ända tills vi dör, för att sen ställa till med räfst och rättarting. En tro som närmast kan liknas vid en slags evakueringsplan – en transaktion, en gudomlig affärsuppgörelse som ger oss möjlighet att flytta hem dit, bort härifrån, bort från kött och synd, bort från en tillvaro som… levande död, kunde man kanske säga? Absurt.

Mötet med Gud beskrivs upprepade gånger som en festmåltid, ett överflöd, men vi har så mycket lättare med orden om får och getter. Tydligt och klart. Vi och de. Vårt eget jag formar vad vi ser.

Tror jag då inte på bibeln? Också den frågan upplever jag som absurd. Jag tror definitivt inte på den fyrenighet som tenderar att bli resultatet av ett likhetstecken mellan bibeln och Guds Ord. För mig är det att göra sig en slags gyllene kalv.

Bibeln är en mycket mänsklig bok, vilket känns tröstande. Gud talar till oss människor och det vi hört har under några sällsamma århundraden fått fysisk form, blivit nedskrivna av oss, för att senare samlas inom de pärmar som bildar vår bibel. Det är fantastiskt rikt, och samtidigt säger det nedskrivna troligtvis ändå mera om oss själva än om Gud. Samma gud som leder israeliter till folkmord i Kanaans land verkar kunna springa sin förlorade son till mötes, villkorslöst älskande.

Det är det suddiga vi såg där och då. Kanske det är just därför jag har så svårt med allt bibelviftande i tragikomiska försök att lappa ihop den brustna förlåten i templet för att få ett tydligt ”de” att förhålla sig som ett ”vi” emot. Kanaaneer, kvinnor, slavar, homosexuella, muslimer; dessa andra.

Vem som står där ute varierar över tid. Så länge vi själva befinner oss innanför känns det förmodligen mindre viktigt vem vi placerat i periferin, och varför. De som står utanför känner knappast likadant.

Guds väsen, treenigheten, är så långt ifrån dualism man någonsin kan komma. Så brukar jag tänka när skiljelinjerna dras.

Vid ingången till mitt femtiofjärde år kan jag inget annat än konstatera att mycket av den säkerhet och självklarhet jag kände som ung vuxen har fallit till marken, och bra så. Något dör så att något nytt ska kunna växa fram.

Liljorna oroar sig inte, inte heller de höstlöv som täcker våra marker just nu. För varje år som går känns de vemodigt vackert fallna höstlöven som en allt varmare hälsning. Det är som det ska vara. Vi själva är begränsade, ser vad vi ser, förstår vad vi förstår. Guds nåd känner inga sådana gränser.

I god jord

Kolumn i Missionsstandardet påsken 2022.

Påsk igen, den femtiotredje i mitt liv. Allt är som vanligt, men ingenting är sig likt. Vetekornet faller till jorden för att dö. Cykeln av död och uppståndelse, livets egentliga kretslopp, hur fel det än kan låta för oss som klamrar oss fast vid det vi har och som har så svårt att släppa taget.

Det som dör uppstår i ny form, förvandlas. Utmaningen är inte att våga låta dö, det sköter sig alldeles självt, utmaningen ligger i att se det döda för vad det är och låta det falla till marken, ner i myllan. Faller det inte så förvandlas heller inget. Jag vet allt det här, men kramar ändå fast vid delar av mitt döda jag.

Det är så svårt, för jag tyckte om så många av just de delarna när de var fulla av liv. De var viktiga för mig. Det där som var jag, men som nu bara är jaget, som inte längre mitt sanna jag, eftersom dess tid är förbi.

Om tiden bara kunde ha stannat så att jag kunde ha få vila ens en kort, evig stund. I lustgården jag föddes in i, då jag ännu inte visste något om det goda och det onda. I stunderna av vidsynthet uppe på berget, de få gånger allt tycktes mig förklarat. I ensamheten i öknen, där kampen var lokaliserad inom, utan distraherande yttre oberäknelighet.

Där ville jag vandra bland örter, där ville jag bygga min hydda, där ville jag frestas och försöka stå emot. Om jag bara hade fått en fast punkt så skulle jag ha förändrat världen, eller åtminstone mig själv. Men nej. Tiden går vidare, och jag går mot döden var jag går.

Tick tick tick, och allting verkar så futilt. Jag, jag, jag, och allting blir så fjuttigt.

Allt det jag slåss med är redan övervunnet, och det enda jag behöver göra är att släppa taget om mig själv. Det är så enkelt, och det är det svåraste som finns för mig.

Jag vet alltför väl att om det döda i mig inte faller till marken för att förvandlas så slungas det ut mot andra, driver in sylvassa spikar, korsfäster. Jag har sett det hända. Gud förbjude att det händer igen.

Vilket skulle vara synnerligen bekvämt, just ett sånt förbud. Varför inte straffa i stället för att älska villkorslöst? Varför, Gud, kan du inte fungera mera som vi själva gör?

Vi har i och för sig gjort vårt allra bästa för att beskriva dig just sådan. Vi har applicerat vår uppfattning om rättvisa på dig. Du har slagits på vår sida, för vår stam, för vårt land, för vår ideologi, i ett heligt krig mot dessa andra, de onda. Vi har beskrivit dig som sträng domare och skapat himmel och helvete med klara färdbeskrivningar både för frälsta och för förtappade.

Så oerhört egoistiskt, och ännu värre: så oerhört kollektivt egoistiskt. Jag har ingen aning om hur du orkar med oss, varför du är så tålmodig och inte kräver det som är ditt.

Israels folk frigörs från slaveriet i Egypten, och några sekler senare bygger kung Salomon sitt tempel med slavar som arbetskraft. Jesus utmanar Roms makt och dominans, och några sekler senare ligger samma makt och dominans hos den kristna kyrkan.

Det är så man vill gråta. Allt det här för att vi klamrar oss fast, inte släpper taget. Allt det här för att vi straffar oss själva. Din nåd är gränslös, sol och regn är inte något som är reserverat för de allra heligaste, men vårt falska jag – det som är dött, den bråte vi bär på – har så svårt att acceptera detta.

När du blir en av oss, för att visa hur vi kan bli mera som du, när det döda vi bär på belyses, då klarar vi inte av att se oss i ljuset av det vi verkligen är utan slungar allt mot korset och dina utsträckta armar.

Och då visar du hur det som dör förvandlas för att uppstå med ny kraft. Hur det till synes svaga är fyllt av styrka. Gud, förbarma dig över oss. Tack för att du övergår allt förstånd.

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.

En ovälkommen välsignelse

Kolumn i Missionsstandaret, skriven i maj 2021.

Det senaste året har varit jobbigt. Och det senaste året har varit välsignat.

Det här är inte ett klämkäckt försök att vända det negativa till någonting positivt. Motsatsförhållandet som vi skapat mellan glädje och sorg är inte verkligt, livet fungerar inte så.

Mitt i livsmörkret finns hopp, och ljuset är fyllt av vemod. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans, som psalmtexten så insiktsfullt uttrycker det. Det är ingen stafett, glädje och sorg turas inte om. De vandrar med oss, omfamnar oss från varsin sida.

Vi lever i en god värld, men den är trasig. Exakt när och hur har den gått sönder? Jag har ingen aning. Israels folk brottades med samma dilemma – de fantastiskt rika berättelser som är en produkt av den kampen återfinns i de allra första kapitlen i bibeln.

Upplysningstiden blev ett slags startskott för att inleda angrepp på berättelserna i syfte att falsifiera dem, att visa att det inte kan ha gått till så. En stor del av försvaret har utgjorts av väldigt kreativa lösningar för att visa att det visst kan ha gått till exakt så.

Både anfall och försvar lider av kraftig kulturell närblindhet och utför sin fäktningskonst vid sidan av det väsentliga: berättelserna är mer än sanna, de är verkliga – de beskriver oss sådana som vi är. Vi tycks inte ha kunnat förvalta vår värld särskilt väl, varken då eller nu.

Bibelns tidiga profeter sparar inte på krutet när de exponerar det absurda i att lovsånger stiger upp från ojämn mark. Alla måste kunna få känna sig trygga och sedda. Alla. Fattiga, föräldralösa, ensamstående, flyktingar. Alla.

Drygt två millennier senare lever vi i ett land där en del politiska rörelser oblygt egoistiskt vill stänga våra gränser så att Vi Medborgare kan maximera nyttan av en till grunden oförtjänt välfärd. Andra politiska rörelser verkar vara beredda att trasa sönder vårt överenskomna sociala och ekonomiska skyddsnät, låta de svaga falla handlöst mot den hårda individualistiska betongen.

Det blåser iskalla vindar, men det senaste året har världskarusellen stannat upp, och nu – när vi suttit stilla en stund – spelar det mindre roll om vi tidigare red på kylan eller om den fyllde våra ögon med tårar. Nu fryser alla. Det är jobbigt, tungt, och på sätt och vis både ovälkommet och välsignat.

Isolerade från varandra har vi bundits samman av det som drabbat oss gemensamt, och de flesta av oss har kommit att sakna de tillfällen till möten som vi tidigare tagit för självklara.

Det onda utgörs för en gångs skull inte av Dessa Andra – de som inte ser ut som vi, de som inte talar som vi, de som inte tror som vi. Vår gemensamma fiende förstår sig inte alls på identitetspolitik eller grupptillhörighet, utan anfaller utan särskildhet alla oss som i grund och botten hör ihop – trots att vi så ofta intalar oss annat.

Vi har tvingats förbli ensamma tillsammans, i ett årslångt vintermörker där så många av oss och så mycket av oss redan fallit till jorden för att vila. Dödstal och finansiell skadestatistik blir abstrakta siffror, för stora för att vi ska kunna ta in dem.

Vi lever i en brusten värld, och jag vet inte varför. Lidandet är stort, och det värsta både inom och utanför oss människor får härja så gott som obehindrat. Jag förstår det inte, kan inte förstå, det är omöjligt.

Jag köper inte det svar som traditionellt basuneras ut – att världen ser ut som den gör på grund av människans fria val, och att allt kommer att ordnas upp i slutändan med evigt straff och evig salighet.

Det låter alldeles för mycket som en förklaring som bottnar i människans eget krav på rättvisa. Lägg till detta att människor lider på många andra sätt än som ett resultat av ondska, bland annat så som under det gångna året, och förvirringen blir total. Vad gör Gud just nu?

Jag tror han gläds med dem som gläder sig, och gråter med dem som gråter. Jag tror Jesus visade vem Gud är när han skrattade, grät, kände, levde, led och dog. I det som hände därefter ligger hela mitt hopp.

Så låt oss för Guds skull inte vara likgiltiga. Aktiv kärlek är det enda som kan bära oss.

När tiden står still

1 kommentar

Kolumn i Missionsstandaret, skriven i första veckan av maj 2020.

Det har varit en sällsam vinter och vår. Dagar, veckor och månader där vi fått tänka om, om och om igen. Dagar långa som veckor, veckor som känns som månader. Ett avlägset förflutet i vilket vi inte längre är, och ett efteråt som vi ännu inte ser.

Här, i gränslandet mellan det som varit och det som skall komma, lever vi märkligt nog alltid våra liv. Det som plötsligt är annorlunda är att vi så obarmhärtigt tvingas bli medvetna om just detta, och att vi nu – när vi kanske mer än någonsin borde få gråta tillsammans, glädjas tillsammans, bearbeta, trösta, hjälpa – skjuts ifrån varandra.

Social distans. Så oerhört fattigt. Icke-närhet, något i grunden icke-mänskligt.

Vi behöver varandra, det märks senast nu. Den som känner mig vet att jag gärna är alldeles ensam med mig själv. Ändå har det för mig aldrig handlat om att vara ensam i stället för att vara tillsammans med andra, utan om att vara ensam för att sen kunna vara tillsammans med andra.

Det rika i kontrasten – att vara egen, och andras. Att tänka, och att samtala. Att finnas, och att ta plats. Det är så vi blir synliga, för oss själv och andra. Det är så vi lever. Så hur leva nu?

Det finns knappast någonting jag är så rädd för i livet som bitterhet, och i nuläget är det alldeles för lätt att ge efter – att hetsigt förbanna morgondagen i stället för att plantera träd. Därför lyssnar jag extra noggrant till den presbyterianska biskopen Lesslie Newbigins ord.

På frågan om huruvida han själv betraktade sig som en optimist eller pessimist svarade han ”varkendera. Jesus Kristus har uppstått från de döda.”

Detta oerhörda, det vi aldrig kommer att kunna förstå, det kommer att fortsätta bära oss, på sätt eller annat. Det är vårt hopp. Men aldrig någonsin har det handlat om att luta sig tillbaka och invänta det som komma skall.

Jag har absolut inget emot den aspekt av mitt andliga arv som utgörs av en genuin längtan hem, längtan bortom – den har burit otaliga genom becksvart mörker, den har ropats ut i välsignad glädje, den är en del av hoppet, av mig och av oss.

Samtidigt har jag inte riktigt hittat någon annan mening med livet än att leva som om Kristus är uppstånden, och då finns det plötsligt en hel del att göra, också just nu:

Det som nu sveper in över hela världen samtidigt gör ingen skillnad mellan människor, men vi har strukturerat både det lokala och det globala samhället så att de mest utsatta drabbas hårdast. Att vara ljus i världen omfattar också att belysa det som inte tål dagsljus.

En av de trådar som tydligast knyter samman bibelns två testamenten är kravet på rättvisa för den fattiga, för änkan, för flyktingen, för de marginaliserade, för de utsatta.

Kyrkor, församlingar, präster, lekmän har här – vid dörren in till framtiden – en möjlighet att synliggöra något mycket djupare än det artificiella vågspel mellan ekonomi och människoliv som dominerar samhällsdebatten.

Det handlar inte om att alla skall ha lika mycket, det handlar om att alla skall ha tillräckligt, mer än nog. Det handlar om nåd.

Snöröjaren

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 5 december 2018.

Nu, när hösten är som mörkast, kom jag plötsligt att tänka på någonting som inträffade en gång när våren flödade i ljus. Inte under den tid när gatudammet yr, när dubbdäcken frasar mot torr asfalt och när man drar på sig förkylningar i alldeles för lättklätt segertåg över den vinter som fick ge vika – nej, innan, då när våren är som ljusast, med vinterns hjälp.

Det var en gnistrande, bländande vårdag, och den kom plötsligt; sköljde in över de meterhöga, hårdnade snödrivor som stod kvar som flyktiga monument över den traditionella, hederliga vinter som så glädjefullt hade resonerat i mitt selektiva minne, ett eko från en barndom där vinter alltid var vinter och inte slask och smuts och vuxet som nu. 

Värmen omfamnade snön och ledde den i rännilar över den yrvakna marken, det var vitt och det var vått och det var alldeles underbart. Jag gjorde en paus under sicksackpromenaden hem från jobbet och betraktade vår dåvarande, då åttioårige granne som med karaktäristiska slowmotionrörelser – noggrant, närmast meditativt – i spadtag efter spadtag klöv de stora snöblocken i allt mindre bitar.

Innan berättelsen går vidare bör noteras att jag knappast har rykte om mig att vara någon särskilt driven gatupredikant. Eller, ja, det där var en underdrift: jag tror antalet tillfällen när min öppningsreplik i vardagskonversationer innehållit ord om Gud, kristet liv eller andlighet i största allmänhet är ganska exakt… ett enda.

Jag vet inte om det var ljuset inom som inspirerades av ljuset utanför, men plötsligt hörde jag mig själv spontant, glatt och helt utan ironi fråga: ”Visst vet du att Vår Herre sköter om den där snöröjningen också, bara Han får lite tid på sig?”

Vår granne var en skön typ. Efter att han blivit änkling när hans fru flyttat bort så flyttade även han i sin tur bort, om än på ett jordiskt plan. Huset behöll han ändå, och han återvände regelbundet hem för att vårda det med en vördnadsvärd omsorg. Han kallade det fortfarande för hemma, även om han bodde någon annanstans.

I den by där vi båda växt upp – något som band oss samman, trots att vi inte hade växlat många ord med varandra genom åren – finns ett lugn i samtalet. Rytmen i diskussionen utgörs ofta av ord varvade med eftertänksam tystnad. Det är något vi ofta räds idag – att stilla ta in de ord som uttalats. Vår rädsla för tystnad gör att vi ofta tolkar det som sägs till det värsta.

Inte grannen. Han tog sig tid att sticka ner spaden i snön, ställa ena foten på bladet, spricka upp i ett leende och ge mig ett av de mest sublima och underfundiga svar jag någonsin fått: ”Jo, jag vet. Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa till.”

Sann människa

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 20 september 2018

Enligt en rätt nyligen genomförd opinionsmätning tror ca 40% av USA:s befolkning att Jesus kommer att komma tillbaka inom de närmaste 40 åren. Det är inte bara talen som är bibliska här, utan också förväntan om en upplösning. Den fanns hos Jesus, den fanns hos apostlarna, den har funnits med genom hela kyrkans historia – tron på, hopp om, bävan inför den yttersta dagen.

I samma land, i det USA som den kanadensiska poeten och singer-songwritern Leonard Cohen beskrev som ”det bästa och det värstas vagga”, är många TV- och radiopredikanter i full gång med att utpeka varandra som falska profeter. Jesus har sagt att många sådana ska träda fram här under slutspurten.

Predikanterna framställer sin tolkning av utvalda bibelställen som ett slags facit, mäter sina medpredikanter mot sagda facit, och konstaterar tvärsäkert att dessa andra predikar villoläror.

Det vilar något djupt tragiskt över det här. Jesus själv presenterar ingen checklista, utan en högst simpel och samtidigt ofattbart djup idé: att den som älskar Gud av hela sig själv och sin nästa som hela sig själv gör det Gud vill att vi gör.

Men hur ska vi då veta vem som har rätt och vem som har fel? Det verkar vara en icke-fråga för Jesus, han hänvisar helt enkelt till konsekvenserna av hur vi handlar. 

När vi utgående från vår egen förståelse tar patent på den sanna kristna tron och skapar en egen uppdelning i ”vi” och ”de”, sanna och falska, frälsta och förtappade, goda och onda, då bär vi frukt som alldeles tydligt visar att trädet och dess rötter inte är sunda.

Medan varje handling utförd i kärlek visar vem Gud är – alldeles oberoende av faktorer som samfund, religion, ideologi, sexuell läggning, grad av fromhet och andlig präktighet.

Om vi ställer oss i vägen för alla som närmar sig Gud från ett annat håll än vi själva vill, om vi kräver att andra rättar sig efter den gåtfulla spegelbild vi själva ser, om vi förminskar, stympar vår medmänniska så att hon lättare skall rymmas in i vår inpaketerade tro; då är vi ekande brons, skrällande cymbaler, då har vi ingenting vunnit, då är vi ingenting.

Att älska Gud och vår nästa är en förbluffande enkel väg som är så oerhört svår för oss människor att gå. Ändå har en av oss vandrat just så. 

Ett så rasande vackert förkroppsligande av det träd som är gott, den frukt som är god. Livet har potential att fyllas av mening om vi gör allt för att försöka följa hans spår. Den dag vi alla går den vägen tillsammans har Gud blivit allt, överallt. Den dagen har himmelriket kommit.  

Helhjärtat

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 17 maj 2018

Jag läste för någon vecka sedan en väldigt fin artikel om den samhällsutveckling som ledde fram till det turbulenta året 1968.  Det mesta av det som presenterades var redan bekant för mig, men ändå var allting nytt. Artikelförfattaren delade med sig av sin egna erfarenheter: de omedelbara, då, som tonåring, de reflekterade, nu, femtio år senare.

Vi invaggas så lätt i tron att insamlad kunskap är tillräcklig i sig. Ännu värre: vi kallar detta för bildning.

Att känna till något är långt ifrån detsamma som att känna något. Att känna är en intim upplevelse, vilket den vackra användningen av ordet i äldre bibelöversättningar vittnar om. Kunskap som inte på sätt eller annat levandegörs – genomlevs, engagerar, ageras ut, delas – har en tendens att förpassas till vårt undermedvetna köksvägen, obearbetad.

Vårt undermedvetna är en märklig plats om vilken vi förstår väldigt lite. Ändå tycks det som ligger ljusår borta intressera oss mera än det som ligger oss närmast. 

Kanske är det vår dissekerade värld som driver oss så långt – både i stigande avstånd och stigande abstraktion – i sökandet efter det vi inte känner till. Vi sitter var och en på toppen av det isberg som utgör oss själva, och vi har en hel värld under, inom – en värld om vilken vi inte vet just någonting alls.

Det sägs att det är möjligt att vi inte glömmer något, att allt lagras i vårt undermedvetna och kan stiga tillbaka till medvetandeytan som ett slags kunskapens Atlantis. Min personliga erfarenhet är att så sker oftare än man kunde tro, men här har jag lagt märke till en förbluffande skillnad:

Den kunskap jag lärde känna stiger till ytan intakt. Den kan – och är – oftast integrerad med nyare kunskap, och ibland är den dammig, men den är inte förvriden. 

När däremot det jag tidigare bara kände till tar plats i medvetandet igen, då framträder det så gott som undantagslöst i en distorderad, förvrängd form. Ofta har den kunskapen förlorat sin integritet, upplösts, och bildar nu ett slags kitt som på ett falskt sätt sammanfogat lösryckta fragmentariska idéer till något jag kommit att se som alldeles självklart. 

Så vad har då det här att göra med min insikt gällande artikeln om år 1968? Enkelt sagt kunde man säga att jag ser det som ytterst viktigt att integrera all kunskap i själen, för att undvika att själen upplöses i kunskap. I det senare fallet reduceras personlighet till ett intellektuellt arkivskåp.

I praktiken, då? Som Ingemar Olsson beskriver det: 

Med hela hjärtat hela tiden
Överallt och jämt
Med hela hjärtat hela tiden
Alldeles bestämt

Peterson, Hagman och Mishra

Patrik Hagman har skrivit ett uppföljande FB-inlägg gällande artikeln om Jordan Peterson i Kyrkpressen.

Jag blev ”intaggad” i diskussionen av en vän, vilket var bra; annars hade den undgått mig i den medialabyrint som Facebook utgör.

I inlägget ställer Hagman några öppna frågor, och klassar också Pankaj Mishas recension av Petersons ”12 Rules for Life: An Antidote to Chaos”  i The New York Review of Books (19.3) som ”den bästa och seriösaste kritiken av P hittills” (citat Hagman.)

Hagmans inlägg är på ett föredömligt sätt öppet för allmänheten (”public”), men med tanke på den informationsmängd som når oss alla varje dag så är risken uppenbar att vi fastnar i våra egna ekokammare. Det gäller oss alla, och är ett av de stora problemen med sociala medier: diskussion tenderar att ske i kretsen av ”redan frälsta”, om man så vill – inte undantagslöst, men ofta.

Därav anledningen till referenserna här ovanför. Av samma anledning publicerar jag den kommentar jag den 4 maj skrev under Hagmans inlägg. Kommentaren återges i sin helhet i texten som följer:

Jag är sen till partyt (blev taggad i inlägget här på FB av en vän). Du ställer flera frågor, Patrik, så jag vill försöka ge konkret info där du frågar efter sådan, och sen bidra till efterfrågad feedback på Mishras kolumn. Till sist något om det som triggade den nu pågående diskussionen (Peterson/Hagman/Kyrkpressen.)

————————————

1) Peterson avskyr grupptillhörighetspolitiken i båda de polariserade lägren. I hans vardagssituation (den akademiska världen i Kanada) är det extremvänstern han hamnat i konflikt med. I diskussionen vid Lafayette College diskuteras den synbara obalansen vänster/höger, och han är inte sen att gå åt högern. I kompakt form under 48:15 – 52:55 i videon, i övrigt vid flera tillfällen i videon.
https://www.youtube.com/watch?v=V32WHDuy-Do&t=3176s

————————————

2) Du klassar Mishras kritik som den “bästa och seriösaste” hittills. Jag ser den som destruktiv, och faktiskt direkt ond. Ond, därför att det verkar vara så viktigt för Mishra att skjuta Peterson i sank att han inte drar sig för insinuationer och sluga förvridningar. Fascistvinklingen (“noble savage”) är den mest kända och debatterade, så jag tar upp några andra:

……….

Mishra:

”Culture,” one of his [Peterson’s] typical arguments goes, ”is symbolically, archetypally, mythically male”—and this is why resistance to male dominance is unnatural.

Citatet från 12 Steps [EDIT: Rules] som Mishra hänsynslöst utnyttjar:

It is also perverse to consider culture the creation of men. Culture is symbolically, archetypally, mythically male. That’s partly why the idea of ”the patriarchy” is so easily swallowed. But it is certainly the creation of humankind, not the creation of men (let alone white men, who nonetheless contributed their fair share).

……….

Mishra:

Islamophobes will take heart from his speculation that ”feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance.”

Peterson på FB:

# 2 of questions to get crucified for asking: Do feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance?

På den frågan följer en lång debatt. Det är inte spekulation, det är diskussion.

……….

Mishra:

Like Peterson, many of these hyper-masculinist thinkers [Nordau, Sorel] saw compassion as a vice and urged insecure men to harden their hearts against the weak (women and minorities) on the grounds that the latter were biologically and culturally inferior.

Medlidande som en last? Uppmana osäkra män att härda sina hjärtan gentemot de svaga (kvinnor och minoriteter) på basen av att de senare var biologiskt och kulturellt underlägsna? Det här är bullshit, det vet alla som känner till vad Peterson står för. Lägg märke till den djävulskt smarta formuleringen – imperfekten gör att Mishra kan skriva så här och samtidigt skapa en retorisk nödutgång. Han är inte en stor författare för intet, och han använder sin gåva på ett fruktansvärt sätt.

……….

Det finns flera exempel, men kanske de här räcker? Den “bästa och seriösaste” kritiken är propaganda, och jag är uppriktigt oroad över att du inte ser det; ja, inte bara är blind, utan höjer hans ideologiska pamflett till skyarna.

Märk också historielösheten, som är frapperande och så typisk för min generation. Han namedroppar så mycket han hinner och kan på basen av de några hundra år han känner till.
————————————

3) Fenomenet kyrkpress-artikeln, då. Det är för mig fullständigt ofattbart att det personliga ansvaret (vilket är ytterst centralt för såväl kristen tro som för all form av meningsfull gemenskap) knappt berörs. Lika obegripligt är det att Ordet (Logos) inkarnerat inte ens nämns. Båda är hörnstenar för Peterson.

När det för en gångs skull finns en chans att diskutera något för kyrkan så centralt (med “kyrka” menar jag här all form av kristen gemenskap), och kunna göra det utifrån något konkret och samhällsaktuellt som äger rum utanför kyrkans väggar, då plockas i stället genusglasögonen fram, närhistorieböckerna dammas av, och tredjehandsåsikter (t.ex. Mishra) bidrar till att bilda opinion i Svenskfinland.

Exakt vad detta beror på vet jag inte riktigt, men det oroar mig. Jag anar mig till att det är den bedrägliga självtillräckligheten som spökar, men jag kan ha fel.






Kyrkpressmiss: artikeln om Jordan Peterson

Det var deprimerande att läsa artikeln om Jordan B Peterson i det senaste numret av Kyrkpressen. Jag har sett uppskattningsvis 60 timmar av hans föreläsningsmaterial, läst och sett många intervjuer, och jag kände inte igen den person som framställdes i KP:s (antagligen aningslöst) vinklade reportage.

Den som känner mig vet att jag välkomnar avvikande åsikter. Nu är det inte fråga om en välgrundad avvikande åsikt i det här fallet, utan om förvrängning. Jag tror att researchen varit för dålig, och att Patrik Hagman (som intervjuas i artikeln) helt enkelt inte tagit sig tid att sätta sig in i ämnet. Alternativet är att Hagman är tvådimensionell, grund och närsynt, och saknar förmåga att destillera fram det väsentliga – något jag vägrar tro.

Problemet är att de flesta av Kyrkpressens läsare inte är mera bekant med Peterson än artikelns författare och intervjuobjekt tycks vara. Kyrkpressen bildar därför en opinion på falska grunder, och sådant skall alltid bemötas.

En del diskussion som följde på Facebook utgick helt och hållet från informationen i Kyrkpressen, och var därför meningslös – och därigenom destruktiv.

Artikeln finns på webben på den här adressen:
http://www.kyrkpressen.fi/aktuellt/56995-de-forlorade-pojkarnas-ban-rforare.html

Här nedanför möter jag en del av de osanningar, förvrängningar och ren anti-propaganda som utgör merparten av artikeln.

KP: “[Peterson] talar mest till unga män som upplever sig som marginaliserade och inte känner sig särskilt privilegierade – trots att de är vita män.”

Det är på inget sätt kärnan i Petersons budskap, vilket borde vara uppenbart på basen av ens ett uns av normal journalistisk research.

. . . . .

KP: “[…] han säger också saker som känns farliga, som att det inte är någon idé att arbeta för ett jämlikt samhälle, eftersom evolutionen har gjort oss till varelser som trivs bäst i hierarkier.”

Peterson hävdar att tesen att västvärldens patriarkat skulle ha skapat ett hierarkiskt samhälle helt enkelt är felaktig, och han stöder sitt argument på välgrundad forskning. Han menar att det är förödande att arbeta för ett jämlikt samhälle, om jämlikhet definieras som att radera ut all – ALL – skillnad mellan kvinnor och män. Varken kvinnor eller män kan då vara sina riktiga jag, det de är ämnade att vara.

. . . . .

KP: “Dessutom tror han att universiteten befolkas av marxister vars yttersta mål är att skapa en totalitär stat (typ: det börjar med en HBTIQ-grupp och slutar med Gulag).”

Peterson säger att extremvänstern drivs av samma ideologi som de fruktansvärda totalitära staterna i vår närhistoria (Kina/Mao, Sovjet/Stalin). Den ideologin kan enkelt sammanfattas med att grupptillhörigheten är det centrala, på individens bekostnad. Resultatet vet vi. Jag har aldrig hört honom nämna extremvänsterns målsättning, bara peka på faran i ideologin.

. . . . .

KP/Hagman: […] Peterson är en karismatisk föreläsare. Ofta är han rolig, verkar slå huvudet på spiken och kommer med harmlösa självhjälpsråd.

Spontant kan jag inte komma på ett enda av Petersons “självhjälpsråd” som inte är solitt förankrat i essensen av mänsklig tillvaro – människan som individ och i gemenskap med andra. Att Peterson gjort något ytterst komplicerat tillgängligt för allmänheten är allt annat än harmlöst.

. . . . .

KP: “Hur skulle du sammanfatta hans budskap?” Hagman: “Han kopplar ihop klassisk ‘skärp dig, bit ihop, jobba på’-retorik med en konspirationsteori om att vänstern och postmodernismen och feministerna har förstört allt. Unga män som känner sig lite misslyckade får samtidigt känna sig som hjältar och offer i sin egen berättelse, och det är en väldigt attraktiv roll.”

Det är en grund, platt och fruktansvärt dålig sammanfattning av Petersons budskap. Jag antar att det beror på okunskap.

. . . . .

KP/Hagman: “Det farliga med Jordan Peterson är att den högerextrema falangen inom amerikansk politik gillar honom.”

Reagan använde Bruce Springsteens “Born In The USA” för sitt eget syfte. Hitler använde Wagners musik. Det går aldrig att undvika att en intressegrupp plockar bitar och på så sätt förvränger kärnan. Inte olikt fundamentalistisk bibelläsning, inte heller olikt det här KP-reportaget. Peterson är en centerliberal med rötter i historien (vilket eventuellt kan ses som konservativt), han har inget med vare sig extremhöger eller den något mildare rörelsen “alt-right” (“alternativ höger”) att göra.

. . . . .

KP/Hagman: “[C.S] Lewis är definitivt kristen, och det kan man inte säga om Peterson. Peterson är snarare Oprah Winfrey för unga män, han har samma idé om att religionens syfte är att få dig att må bra och bli framgångsrik.”

Artikelns lågvattenmärke. Peterson för ingen talkshow. På frågan om han tror på Gud svarar han: ”Vad får dig att tro att du har rätt att ställa mig den frågan? Och hur vet vi att vi talar om samma Gud? Jag kan säga så här: Jag verkar i världen som om Gud existerar.”

. . . . .

KP/Hagman: “Den stora skillnaden mellan det kristna tänkandet och Petersons är individualismen, att han tänker ‘var och en för sig själv’.
– Han menar att du kan leva på ett sådant sätt att det också gagnar andra, men det är du själv som i slutändan är ansvarig för allt. Medan kristendomen hela tiden säger: Vi måste bygga gemenskap, vi har ansvar för varandra!”

Hur uppstår då den kristna gemenskapen? Den uppstår när en personlig, individuell kontakt med Gud blir för stor för att hålla tyst om, för omvälvande för att bära själv. Det egna ansvaret, den personliga överlåtelsen, är det som möjliggör gemenskap. En kristen gemenskap som enbart handlar om grupptillhörighet är lika ihålig – och potentiellt farlig – som extrem vänster- eller högerideologi. Det är inte en slump att vi har sekter som kallar sig kristna.

. . . . .

KP/Hagman: “– En massa unga män vittnar ju om att han faktiskt hjälpt dem – de var beredda att ta livet av sig och så började de lyssna på honom och kände att de fick en mening med sina liv. När man hör sådana berättelser känns det ganska jobbigt att säga att det här inte är så bra som det låter. Det problem Peterson identifierat eller snubblat över – de förlorade pojkarna – är högst verkligt och något vi behöver prata om mycket mer. Många unga män verkar fastna i en förlängd tonårstillvaro där de varken tar vuxet ansvar eller lever med barnets lekfulla glädje inför verkligheten. De fastnar i ett ganska meningslöst och maktlöst sätt att vara.”

Peterson har “snubblat” över problemet på basen av sina femton år som praktiserande psykolog, och genom kontemplation. Nu, efter en lång förberedelse, delar han med sig – inte abstrakt och luddigt, utan konkret, destillerat och obarmhärtigt befriande. Och han talar till dem, inte om dem.

. . . . .

KP/Hagman: “ Det Peterson gör är att försöka komma åt problemet genom att gå tillbaka till en maskulinitet som har väldigt många andra problem. Den fungerar någorlunda bra för vita män – men till priset av att kvinnor och personer från andra kulturer inte har det lika bra. Vägen framåt kan inte vara att gå bakåt, utan att göra upp med det här arvet helt och hållet.”

Ok, så ingen maskulinitet och ingen femininitet. Då konstruerar vi människan på nytt, skapar en avkönad individ. Den dagen dör mänskligheten på riktigt, och tvingas dessutom fortsätta leva. Något omänskligare kan man knappast ha som mål.

För den som vill bilda sig en egen bild av Jordan Peterson rekommenderar jag som en slags introduktion den kända intervjun som gjordes av Cathy Newman i januari i år och som nämndes i Kyrkpressens artikel:

Vill man gå vidare därifrån så kan man se den väldigt intressanta bibelserien som är befriande icke-religiös, och samtidigt inte.

Kommer bibelberättelserna för nära eller för långt ifrån så kan man se hela hans föreläsningsserie ”Maps of Meaning”, klassrumsföreläsningar från universitetet i Toronto där han verkar som professor.

Allt ovanstående hittas enklast genom att gå in på Jordan Petersons YouTube-channel:
Jordan B Peterson – YouTube






Du tror vad du tror, jag vet vad jag vet

Kolumn i Kyrkpressen den 22 februari 2018

Ligger all skönhet i betraktarens öga? Nej, det gör den inte. Så relativiserad och individcentrerad kan tillvaron aldrig bli.

Samtidigt är den kända frasen paradoxalt nog riktig, om vi placerar den enskilda människan mitt i centrum av allt. När vi utgår från verklighet i den mån vi själva upplever den så blir verkligheten absolut för oss, men den kan aldrig delas med andra.

Det overkliga, allt utanför den verklighet vi själva känner, möter oss överallt. I konfrontationen med detta overkliga formar vi åsikter.

Åsikter är livsfarliga. De kräver inget av oss, och eftersom samhällsklimatet av idag lockar oss att följa det minsta motståndets lag så är åsikter något vi gärna samlar på oss. Av samma orsak är de något vi drar oss för att överge. Med tiden blir våra åsikter det armeringsjärn som håller vår verklighet samman.

Problemet är att även den uppfattade verkligheten är föränderlig, dynamisk, eftersom liv vägrar låta sig kapslas in. Rätt snart utmanas vi inte i första hand av det overkliga kring oss, utan av det overkliga i våra åsikter. Då står vi inför ett val, även om vi gör allt för att slippa uppfatta det så.

Vad är lättare – att släppa taget om det vi blivit, eller att fortsätta bygga på det vi redan är? Svaret är förrädiskt enkelt, och eftersom vi inte vill ställa till det mer än nödvändigt så åker vi nedförsbacke rakt ner i avgrunden: vi väljer att tro på våra åsikter.

En genväg – ett stort kliv över hängivenhet, övertygelse, förvissning, över allt det som har verklig kraft att forma oss. Det tomrummet söker att fyllas, och nu fylls det liksom baklänges när vi blir allt mer övertygade om att de cementerade åsikter vi valt att tro på är riktiga.

Och ve den som blåser på det verklighetsbygget, sådana möts av ett aggressivt, hängivet angreppsförsvar som helt saknar proportionalitet. Allt detta för att vår egen uppfattning om det verkligt sanna är en rätt som ingen ska kunna ta ifrån oss.

Vilka av oss snurrar då runt i den här nedåtgående spiralen? Det gör vi alla. Vi ser följderna inom politiken, i social interaktivitet, i familjer, i troendegemenskap av olika slag. I det sistnämnda fallet uppstår ofta en bisarr karikatyr av fenomenet: mina åsikter är inte mina, Gud säger så.

Det är just då det här med att bli född på nytt – att bli som ett barn – är så avgörande. Det förenklas ofta till ett före och ett efter, och den falska tryggheten i detta ”efter” ställer till det. Alldeles oberoende av hur, vad, vem vi tror på så är nyckeln till liv att oavbrutet släppa taget om det som binder oss och hindrar oss från att växa.






Här och nu

Kolumn i Kyrkpressen den 7 december 2017

Nuet är sällsamt onaturligt för oss. Det är den enda rumstid i vilken vi verkar, och samtidigt verkar vi rädda. Nuet är att handskas med sig själv som den man är, något vi i allmänhet har svårt att våga göra.

I stället blickar vi framåt. Visioner är livsviktiga, för utan hopp om något som skall komma blir vi riktningslösa, stagnerar. Att redan bosätta sig där i tanken är däremot en flykt från det som är. Då missar vi den enda möjlighet vi har att nå det vi ser, anar och hoppas.

Visioner kräver aktivitet just nu, manar oss att sätta ner steg efter steg på väg mot det som ligger framför. Lutar vi oss tillbaka och väntar på manna från himlen så är vi på fel plats när flingorna faller.

Man kan med fog argumentera för att vårt samhälle av idag – det socialt mediala, hypersnabba, snuttifierade samhället – inbjuder till att leva där vi inte är. För mig är ändå allt detta en accentuering av ett fenomen som varit en del av människans liv sedan urminnes tider – viljan att vara frånvarande, att vara skenbart fria från oss själva.

Kanske ingenstans blir det här så tydligt som gällande evangeliet. Redan en kort tid efter Jesu liv och död började en förskjutning ske, och den skedde förrädiskt långsamt.

Idag är stora delar av kyrkan och dess medlemmar oerhört intresserade av det som komma skall. Ett massivt tyngdpunktsområde – livet efter detta – formar en stor del av aktiviteten inom församlingar, samfund och hos troende kristna.

Två dualismer formas – himmel och helvete, vi och de. Notera gärna att evangeliet i den här stympade formen är allt annat än ett glatt budskap. Aningen karikerat kunde ett sådant evangelium sammanfattas så här:

”Guds kärlek är gränslös. Han älskade världen så ofattbart mycket att han lät sin ende son dö för att alla som tror på honom skall kunna leva för evigt hos honom. Gud respekterar människans fria val, och tvingar ingen till detta. Vill man inte så vill man inte. Nackdelen är att man i så fall plågas i evigheters evighet i ett helvete. Men välj som sagt helt själva.”

Det är ingen slump att intelligenta ateister och/eller cyniker i debatt efter debatt sopar golvet med representanter för det här budskapet.

För Jesus fanns inget ”vi och de” – faktum är att Bibelns evangelier gång på gång berättar om hur Jesus gick som hårdast åt just de som var säkra på att de stod på rätt sida av linjen mellan rättfärdighet och förtappelse.

Och viktigast av allt: Jesus talar om ett rike ibland oss, förvandling, att bli född på nytt. Något som sker med oss där vi befinner oss – inte där vi varit, inte i framtiden. Fokus på stunden, resonerande i evighet. Liv, här och nu.






Böckernas bok

Kolumn i Kyrkpressen den 28 september 2017

De allra flesta av oss har ett personligt förhållande till Bibeln. En del läser den bokstavstroget och gör sitt bästa för att få allt att gå ihop. En del ser Bibeln som världens mest kända sagosamling. En del älskar den, andra hatar den. En del älskar den men hatar att bli slagen i huvudet med den.

Bibeln är en ofullkomlig bok med svagheter som inte slentrianmässigt kan försvaras med att Guds vishet är dårskap för världen. Lösryckta bibelcitat kan vara så destruktiva. Det finns alldeles tillräckligt med ammunition i Bibeln för att klistra ihop ett eget underlag för nästan allt man vill ge extra tyngd.

En återkommande tendens i bibeldebatter är att rättfärdiga de horribla grymheterna i Gamla testamentet med att de härstammar från det gamla förbundet. Samtidigt är det just de obekväma, helt oacceptabla passagerna som kan hjälpa oss att se Nya testamentet i ett nytt ljus.

Jesus, Guds son, föddes som ett barn av sin tid. Detta ofattbara, det som ägde rum för omkring 2000 år sedan, skedde i en social kontext som i väldigt lite liknar det samhälle vi är en del av idag.

Ofattbart då, ofattbart idag, och ändå mycket konkret – precis där och då. Och följderna var omedelbara och omvälvande. Hur kan man sätta ord på något så livsavgörande? Det går egentligen inte. Inte då, inte nu.

Det skulle ha varit så mycket enklare om det vid Kristi himmelsfärd – som ett slags avskedsbrev – hade singlat ner skrifter med sanningen satt i pränt. Men Gud verkar genom människor, inte genom suverän maktutövning. Han väljer medvetet oss med all vår otillräcklighet, gång på gång.

Därför finns det motsättningar, komplexitet, gåtfullhet och starkt föråldrade kontextuella drag även i Nya testamentet. Samlingen skrifter är inte skriven av Gud, den är skriven av oss. Gud ville så.

Och hur tydligt än anden viskat inom oss så var det vi människor som skulle försöka ge detta oerhörda en röst: vi, med alla våra begränsningar, vår ofullkomlighet, vår svaghet. Vi, med begränsade synfält, rotade i vardagen här och nu, där och då.

Om vi kan omfatta den tanken blir Nya testamentet så mycket rikare. Johannes hisnande syner, Jesus som gör allting nytt, Paulus som använder sig av både morot och piska för att få den unga kyrkan att fungera i praktiken.

Att med Paulus brev i bakfickan – med lämpliga passager understrukna – i Guds namn uppmana medmänniskor att återgå till det sociala förhållningssätt som var en realitet under Paulus levnadsår, det är absurt.

Den glädje som når oss i Nya testamentet försvarar inte slaveri, den vill inte att kvinnan ska tiga, den förkastar inte homosexualitet. Den vittnar om hur kärleken är större än allt, så sanslöst stor att vi själva med fumliga händer fick vara med och skriva historia.






Tillsammans

Kolumn i Kyrkpressen 13 juli 2017

Fru Wingren och jag är så olika man någonsin kan vara. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte förstår varandra. Faktum är att vi kanske känner varandra bättre än vi känner oss själva.

Ordet ”komplement” för att beskriva styrkan i nära medmänskliga relationer har alltid stört mig. Jag tror inte alls att människan är mindre än sig själv när hon är ensam. Ändå är jag helt övertygad om att hon i en kärleksfull relation växer att bli sig själv mer lik.

En nära relation innebär inte att två bristfälliga individer kompletterar varandra till den grad att det totala skulle utgöra en fullständig helhet. Det förnuftiga vore i så fall att sätta all tid på att hitta den enda verkligt kompletterande, ett uppdrag som lämpar sig betydligt bättre för matematisk problemlösning och romantisk komedi än för liv som ska levas här och nu.

Teorin om komplement faller också i livsvägens båda diken samtidigt. Typ ensam är stark, vi är starkare tillsammans, men högst när vi är två. En mera onaturligt konstruerad lösning får man söka efter med ljus och lykta.

Så varför är det då inte gott för varken mannen eller kvinnan att vara allena? Jag har inget svar på den frågan. Jag själv söker ensamhet i så hög grad det bara är möjligt, flersamhet är något som ofta tvingas på mig. Ändå är det i mötet med andra som jag hämtar syre för att ensam kunna andas.

I sin djupaste form handlar relationen till en annan om att sammanfogas till ett; inte i bemärkelsen ett enda riktigt, fulländat, utan till ett oskiljaktigt. Energin i förälskelse, övertygelse och passion kastar oss i famnen på varandra. Då gäller det att inte krampaktigt gripa tag i ett försök att hållas kvar. Styrkan ligger inte i greppet om, utan i närheten till.

Det gemensamma handlar inte om att tänka lika, tycka lika, göra lika, vara likadana. Det gemensamma formas när vi vill älska det som vi inte är.

Det lönar sig inte att räddhågset kasta blickar på den kärlekstermometer vi konstruerat, den där som gör ett synnerligen dåligt jobb. Att mäta hur mycket vi känner har väldigt lite att göra med kärlek, även om film, böcker och vi själva försöker övertyga oss om motsatsen.

Vi får gåvan att välja att älska. Och om vi vågar välja att älska så kommer känslorna – ibland med förälskelsens oerhörda kraft, ibland i stillsamma viskningar. I former vi inte kunnat drömma om, i stunder där vi gång på gång blir mållösa, överraskade.

Vår vilja att älska ger oss möjlighet att loda i en brunn av gränslös kärlek. Livets vatten, inte bara till låns, utan för oss. Det spelar ingen roll att vi knappt får ner skoveln under vattenytan, det är rörelsen, viljan, som är det viktiga.






Allt liv lever

Kolumn i Kyrkpressen den 26.4.2017, publicerad under rubriken ”Liv får aldrig värderas utgående från våra egna värderingar”

Efter flera jobbiga veckor i en kamp mot allt det damm som yr omkring i spåren av alla vintersandade gator och trottoarer vred sig himlen för någon dag sedan som i en nysning och vräkte ner snö, hagel och regn över oss bilister på väg. Det var då det märkliga hände, än en gång.

Ovädret var över lika plötsligt som det anlänt, och några minuter senare steg jag ut ur bilen, in i en berikad värld. Jag möttes av ett slags kvitto från allt det som lever, det som får ny näring genom regnet. Jag tror att de allra flesta av oss associerar naturens underbart doftande svar med vårens och sommarens livslust. För mig personligen var det hösten som trädde fram, nu i april.

Varför? Jo, eftersom så många av de minnen och associationer som blivit en del av mig kan härledas till hösten. Jag har känt, levt, älskat, gråtit och skrattat också under vårar, men sådana minnen finns inte med mig på ett årstidsrelaterat sätt. De är förfluten tid, ett slags icke-nu på vilket nuet ohjälpligt vilar – ärr, erfarenhet och välsignelse i en märklig soppa.

När luften blir pregnant, bär på liv efter det tunga regnet, då är det inte nödvändigtvis så att det liv som komma skall skulle ha något slags företräde. Allt levande svarar, även när det är fråga om en sista hälsning före vintern.

Leriga fotbollsplaner, flugfiske i september, säsongens sista båtfärd över tungt och mäktigt vatten. Jag konstaterar att många av de tidsbestämda minnen jag bär med mig etsat sig fast i mig i ögonblick av avsked, och jag tänker på Ole Jakobsson som när han efter att ha hört isen lägga sig över vattnet vid sommarstället i Kantlax berättade att havets ton aldrig förr varit så enkel, så klar.

Allt liv lever. Inte bara det som ännu inte nått sin kulmen och ivrigt ser framtiden an. Inte bara det stora och fullkomligt ogreppbara, det att två blir ett och bär fram ett tredje. Även den åldrande, allt mer barnlika dementa lever. Alla vi som känner att vi inte riktigt passar in någonstans, vi lever också.

Samhället hårdnar inifrån. Inte i första hand genom dekret, lag och förordning – det är vi själva som ställer till det för oss. Det är inte en slump att barn med speciellt behov av omsorg, fattiga äldre, fysiskt och psykiskt sargade vuxna, dödssjuka, minoriteter, ensamstående föräldrar, asylsökande och arbetslösa hamnar i kläm här och nu.

Gud förbjude att vi ser det som vår sak eller rätt att värdera liv utgående från våra egna värderingar. Guds skapelse bejakar allt liv som vill levas. Det är något jag måste komma ihåg att tala om för mig själv, gång på gång, och alldeles särskilt i tider som dessa.






Svenska kulturfonden – varför?

Efter tre år i rad av avslag tackar jag nu för mig som bidragssökande hos Svenska kulturfonden. Jag är illa rädd att det finlandssvenska vokala musikarvet kommer att falla i glömska.

Min generation är brobyggare, vi är bland de yngsta som har en personlig relation till det traditionella, typ Vid en källa och Slumrande toner. Det måste omsättas för att överleva – särskilt när massimporten av utländska koncept är så stor, och dessutom nästan genomgående produceras på så låg nivå. Bleka kopior av Sverige, som i sin tur kopierat USA.

Det är för många lager kalkerpapper emellan, och kommande generationer kommer att se en massa sudd och kasta det hela i papperskorgen. Då hjälper det inte hur stort fondens kapital är och hur mysigt allt är, då är det helt enkelt för sent.






Sjuttio gånger sju

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 9 februari 2017,
under rubriken ”Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas?”

Jag har alldeles nyss sett de två sista säsongerna av teveserien Sons of Anarchy, som handlar om en fiktiv motorcykelklubb i Californien, USA. Trots att omgivningen är så helt annorlunda än min egen så landade berättelsen mitt i vardagsrummet här hemma hos oss. Det beror på att själva kärnan i historien inte känner några geografiska eller socio-kulturella gränser – människans inre kamp ser förbluffande likadan ut hos alla, och överallt.

Serien är ytterst våldsam och våldet presenteras dessutom på ett mycket obarmhärtigt och grafiskt sätt. Någon kan hävda att manusförfattaren Kurt Sutter glorifierar bruket av våld, men egentligen är det precis tvärtom. Det är uppenbart att den fysiska brutaliteten sliter sönder det mellanmänskliga och det inre hos huvudpersonerna, alldeles speciellt det våld som används i missriktade försök att värna om kärlek.

Sons of Anarchy bär tydliga spår av klassisk tragedi så som den berättats av Shakespeare (Hamlet, Romeo och Julia), och tvåtusen år tidigare av Sofokles (Kung Oidipus.) När intrig, lögn och slutenhet får fotfäste kan ett led av till synes slumpmässiga händelser som inträffar i ett inbördes sett ofördelaktigt tidsförlopp åstadkomma förödande resultat.

Ju fler avsnitt jag såg, desto mer bekant kändes berättelsen. Först kunde jag inte placera detta familjära, det som resonerade någonstans där bortom den uppenbara kopplingen till Shakespeare och Sofokles. Lite senare stod dörren på glänt, för att i slutscenerna stå på vid gavel.

Serien är en mycket effektfull och gripande omsättning av Gamla testamentet, och i slutscenernas farthöjande sista sekunder nuddar den också vid det nya förbundet. Vare sig Sutter gjort det medvetet eller inte så har han skapat ett material för såväl bibelstudiegrupper som för egen, personlig reflektion.

Hur väl fungerar principen om öga för öga, tand för tand? Kan vi stärka ett vi genom att aggressivt gå åt ett de? Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas? Är människan i sitt mest mänskliga tillstånd ond eller god?

Den sista frågan har sysselsatt den tänkande människan genom all tid. Skorpionen som sticker den groda på vars rygg den färdas över vattendraget – och därmed tar livet av dem båda – kan inte hålla sig, kan inte låta bli att vara så mycket skorpion som möjligt. Frestelsen blir för stor, även om det innebär omedelbar undergång.

Och människan – till bredden fylld av godhet och ondska, och skoningslöst medveten om just detta – hon för en mycket ojämn kamp inom sig. Varje liten strimma inre ljus ackompanjeras av hotfullt muller från mörka moln på själens horisont. Det river och sliter i oss, och nästan allt som kommer ut blir fel, även om vi vill annat.

Därför måste vi komma ihåg att förlåta andra, som vi själva har blivit, blir och kommer att bli förlåtna. Minst 77 gånger, som i nya bibelöversättningar. Blir det tight så använder vi äldre bibelöversättningar och förlåter sjuttio gånger sju gånger. Och räcker inte det, ja då ska vi bara fortsätta – så där som Gud förlåter oss.






DEBATT: Jazzkulturen behöver näring

Replik till kulturfondens (Leif Jakosson, Håkan Omars) och Pauliina Holmqvists svar på min insändare i Österbottens Tidning den 9 december 2016.

Svaren återfinns (åtminstone under en begränsad tid) på följande webbadresser:
DEBATT: Vi måste fokusera på ansökningar (Jakobssson, Omars):
http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/125471
DEBATT: Diskutera sak, inte person (Holmqvist)
http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/125472

Denna replik publicerades i Österbottens tidning den 21 december 2016

Tack Svenska Kulturfonden (Leif ­Jakobsson, Håkan Omars) och Pauliina Holmqvist för era repliker i ÖT 14.12. Jag uppskattar den här diskussionen, och vågar tro att jag bär andra­ röster än min egen med mig genom resonemanget.

Det tvååriga arbetsstipendium jag verkade under 2007–2008 (Jakobsson, Omars) förmedlades via den musikutbildning där jag tidigare­ ­arbetade. Två anställda fick två­åriga bidrag. Medlen gav mig tid för arbete­ med pilotprojekt inom utbildningen.­ Därför ska bidraget inte­ sammankopplas med mig som bidrags­sökande – något Kultur­fonden försäkrade innan bidraget utdelades. Jag hittar inte bidragen i sökmotorn på nätet, av vilket jag drar slut­satsen att styrelsebeslut tagna utanför den egentliga ansökningsperioden inte nödvändigtvis syns i databasen.

Gällande feedbacken så är jag fortfarande av avvikande åsikt. Det är min starka övertygelse att ett feedbacksystem skulle ge mera än det kostar, och att allt vare sig kan eller­ bör mätas kvantitativt. Lägre ­administrationskostnader och ­mera medel­ för bidrag ger inte per automatik den största nyttan.

Det är synnerligen själsligt onyttigt­ att år efter år söka bidrag och få avslag, utan att riktigt veta varför. Att de sakkunniga verkar konfidentiellt har jag en viss förståelse för, men det medför också särskilda problem. Transparensen lider, och dessutom gör diskussionen gällande­ de sakkunnigas kompetens en logisk kuller­bytta – den enda garanti vi har för att de sakkunniga är kompetenta­ är uttalanden från Kulturfonden, som saknar sakkunnighet inom berörda specialområden.

Frånvaro av feedback minskar behovet av reflektion, vilket i sin tur ger större utrymme för despotism och aningslöshet. Frånvaro av feedback gör också att vi har svårare att bilda oss en uppfattning om hur tungt de sakkunnigas värdering väger­ i förhållande till tjänstemännens beredning och styrelsens beslut.

Jämförelser verkar irritera Holmqvist, men jag hävdar att Kultur­fonden fördelar medel i en urvals­process där jämförelse är en oundviklig och tungt vägande faktor. Därför fortsätter jag:

Musikalen Natten är ännu ung, uppförd 2014, är till omfång, kvalitet och grad av finlandssvensk relevans­ unik i sitt slag. Satsningen­ erhöll i förhållande till den totala­ projekt­budgeten något som närmast kan betecknas som en symbolisk summa­ av Kulturfonden.

En medioker musikal på en institutionsteater kan ­däremot finansieras med tiofalt större­ medel; prydligt inpaketerade­ produktioner i vilken det enda­ ­genuint finlands­svenska är väggarna i lokalen och språket på scenen – och där resten är konceptuell import av sekundär klass – kan erhålla generösa stöd.

Stöd i samma storleksgrad erhåller­ också ungdomsmusikaler producerade av FSU. FSU:s musikaler är ­autentiska och charmiga, men rör sig på en betydligt blygsammare­ nivå än Natten är ännu ung – både­ gällande­ verkens kvalitet och omfång, och faktiskt också gällande­ mängden involverade finlands­svenska förmågor.

Sedan ännu tillbaka till det risiga och obevattnade jazzfältet. Det föreligger som tidigare nämnt ett gravt finansiellt missförhållande mellan två virtuosa marginaliserade musik­konstformer – klassisk musik och jazzmusik. Det råder en bristande insikt i hur illa läget verkligen är.

Mig veterligen finns det fortfarande­ ingen jazzklubb eller jazzensemble i Svenskfinland som har de ekonomiska verksamhetsförutsättningar de skulle behöva.

Jag vill därför avslutningsvis komma­ med några konkreta förslag:

För det första att Kulturfonden hjälper till att balansera upp ojämlikheten i statsstöd mellan klassisk musik och jazz genom att ge en ­eller flera finlandssvenska jazzensembler­ möjlighet att verka professionellt under en överskådlig tid – förslagsvis tre år.

Syftet skulle vara att utmejsla­ den speciella ton som resonerar i brytpunkten mellan det svenska och det finländska, och i en sund distans till musikgenrens ursprung i USA.

Liknande satsningar görs för närvarande på utveckling av teater, med belopp som vida överstiger de som här skulle krävas.

För det andra att Kulturfonden anskaffar en kvalitetsflygel inom ramarna för den Finlandssvenska ­instrumentfonden, och placerar flygeln på The Doo-Bop Club i Vasa. Även om det i Svenskfinland finns ett flertal konsertsalar med goda instrument så finns det ännu ingen jazzscen med en kvalitetsflygel.

Doo-Bop har både scen, utrymme och miljö för jazzmusik, och driver sin etablerade verksamhet så gott som uteslutande på ideell basis. Vad de däremot inte har, och under alla dessa år aldrig någonsin haft, är en flygel som motsvarar behovet.

Professionellt verkande jazz­ensembler skulle skapa och uppmana till ett säreget musikaliskt uttryck. En kvalitetsflygel på Doo-Bop skulle ge en riktig jazzscen.

Det finns en levande jazzkultur här, men den behöver näring.

Patrick Wingren






DEBATT: Vad gör fonden åt kulturarvet?

Insändare i Österbottens Tidning den 9.12.2016. Min ursprungliga rubrik var ”Kulturfonden – goda idéer gör din fritid mysigare”

Pauliina Holmqvists undervisande kolumn i ÖT (4.12) får mig att vilja replikera genom att återge min egen syn på Svenska Kulturfonden av i dag.

Kulturfonden är en betydande – för att inte säga avgörande – part i finansieringen av kulturell verksamhet i Svenskfinland. Vi finlandssvenskar kan sägas åtnjuta en privilegierad ställning. Omfattande medel distribueras till verksamhet bedriven av den minoritet finländare som förenas i finlandssvenskhet.

Varför skapas det då just nu så lite ny, högkvalitativ konst härstammande ur det finlandssvenska kulturarvet? Paradoxalt nog kanske just på grund av Kulturfonden.

I sitt festtal under Kulturfondens utdelningsfest för ett antal år sedan träffade Märta Tikkanen exakt rätt. Hon beskrev Kulturfonden som bevattnande det kulturella fältet med sprutkanna. Det väter många, men dränker ingen. Det grönskar nästan överallt, men inga rötter växer sig starka.

Kulturfondens kapital växte för en tid sedan oerhört till följd av smart och lyckad kapitalplacering. Hur hanterar Kulturfonden detta? Genom att ge lika stora bidrag till flera. Vad är resultatet? Kulturell inflation.

När jag fick mitt första arbetsstipendium från Kulturfonden 1994 rörde sig antalet arbets­stipendiater om ett tiotal. Nu är antalet arbets­stipendiater uppe i knappa 70 stycken. Med några få undantag rör det sig om att ett stort antal individer erhåller ettåriga arbets­stipendier.

Många – jag vågar påstå de flesta – som verkat under ettåriga arbetsstipendier vet att tiden­ är kort. Just när man kommit i gång med den kreativa processen är det dags att överge den.

Var finns långsiktigheten; de fem-, tio-, femtonåriga stipendierna vikta för unika ut­övare som med tid till sitt förfogande kunde forma, utmana, utmejsla det som är och ska bli vårt finlandssvenska kulturarv? De ettåriga stipendierna blir – med några lysande undantag – välkomna, bekväma avbrott i arbets­vardagen. Bärkraften förbi de tolv månaderna är minimal.

Staten delar ut längre konstnärsstipendier. I praktiken faller finlandssvenskarna mellan två stolar, eftersom Kulturfondens finansiella­ kraft är generande stor. Finlandssvenska konstnärer får – inte uteslutande, men i huvudsak – ty sig till de snuttifierade ettåriga stipendier som Kulturfonden i och för sig delar ut i mängd och massor, men som är för korta för att ha något mer än en terapeutisk effekt.

Över till de allmänna verksamhets­bidragen. Sprutkanneprincipen är kanske ännu­ mer påtaglig här. Det viktiga är att så mycket som möjligt blommar och att inget­ växer­ sig för högt. Det vattnas friskt i träd­gården, samtidigt som kännedom om fältet tycks mig oroande låg – åtminstone gällande­ det område inom vilket jag själv är verksam, musiken. Kulturfonden stänker gärna lite ­extra vatten på växter man känner igen, och betraktar obekant flora med en viss misstänksamhet.

Individer som utövar marginaliserad konst utanför allmänt vedertagen praxis ligger ­bokstavligen risigt till. Med marginaliserad konst avser jag här all sådan konst som praktiskt ­taget aldrig kan vara ekonomiskt självbärande.

Institutioner som av tradition utövar marginaliserad konst och anses kulturellt högtstående­ (inom musiken till exempel­ ­Nationaloperan) klarar sig bättre i samhället.­ Se på statsstöd till musikerlöner inom klassiska­ ensembler och orkestrar, och jämför dem med motsvarande stöd till jazz­musiker i ensembler och orkestrar. Båda musik­formerna är marginaliserade i dagens samhälle, men den senare lever på bråkdelar av det understöd som tillfaller den förra.

Här kunde man hoppas att Kulturfonden i sin roll som mecenat för ett lättöverskådligt, mindre­ kulturfält skulle se sin möjlighet att balansera upp missförhållandet. Men nej – bristande sakkännedom gör att jazz skyfflas in i facket med populärmusik, och sen är det ännu en gång det för de sakkunniga bekanta­ som gäller.

I årets utdelning fick Melomatic Orchestra (en jazzkvintett som framför nyskriven musik med ett klart finlandssvenskt klangarv, och i vilken jag är privilegierad att få med­verka) inget­ verksamhetsbidrag, medan projektet ”The Wall” (rekonstruering av Pink Floyds klassiker) fick 5 000 euro. Vilket av projekten kan på längre sikt tänkas ha betydelse för den finlandssvenska kulturen?

Någon kan säga att projekt inte ska ställas­ emot varandra och jämföras, men det är helt befogat att göra så i det här fallet – det är exakt­ det som sker vid behandlingen av ansök­ningarna. Jag är själv inte upphovsman till jazzkvintettens ansökan, utan till en annan avslagen ansökan som, färgat av min subjektiva­ åsikt, skulle ha varit ett ypperligt tillfälle för Kulturfonden att möjliggöra ett unikt tillskott till det finlandssvenska kulturarvet.

Covermusik och entusiasm behövs, och visst får det grönska också där. Det är bara det att det är så himla torrt här i de delar av träd­gården där vi försöker plantera nya växter. Det verkar vara betydligt enklare att få bidrag för amatörverksamhet och för konstnärliga spa-veckor (inspirationsresor och liknande) än för villkorslöst konstnärligt arbete.

Frågan om huruvida det är värt att kompromissa det konstnärliga uttrycket för att eventuellt kunna ha större chanser till bidrag från Kulturfonden är en icke-fråga för mig. Efter att i unga år utgått från att kvalitet bär ända fram, överväger jag sedan en tid tillbaka att avsluta­ min musikaliska verksamhet. Jag vill inte ha en så avgörande del av mitt liv som hobby, och jag kommer aldrig att förvrida mitt musikaliska­ uttryck i spekulativt syfte.

Och nej, jag är inte bitter eller avundsjuk – mitt förhållande till Kulturfonden är väldigt ambivalent. Jag är tacksam över de bidrag jag erhållit genom åren, alldeles i synnerhet över stödet som hjälpte mig att genomföra mina musikstudier i USA för cirka 20 år sedan. Samtidigt är jag irriterad och desillusionerad över den nyckfullhet och obalans jag ser i dag.

Jag är också förundrad över att en behandlings­process där det ”i bästa fall kan vara­ upp till kanske 40 personer som går igenom­ och kommenterar en ansökan” (Holmqvist) inte förmår ge den ansökande någon som helst feedback gällande orsaken till att en ansökan inte beviljats, utan bara upp­manar till nya tag.

Säkert finns det, som Holmqvist pedagogiskt berättar för oss, projekt där man först vill ha en massa pengar och sen börjar fundera på vad man ska hitta på för kul grej. Säkert finns det också ansökningar som har luft inräknad i projekt­budgeten. Men det finns också många goda ansökningar som inte beviljas, uttryckligen på grund av Kulturfondens bristande kompetens. Jag ser dem år efter år inom musik­fältet, och jag kan inte annat än hoppas att ­läget är annorlunda inom andra konstformer.

Att en mångårig delegationsmedlem klämkäckt talar om gemensamt ansvar, tillskriver garvade fondarbetare superförmågor, och uppmanar bidragssökande som nekats bidrag att bita ihop och gå vidare skär sig inte med det jag skrivit här ovan. Snarare under­stryker det problemen i behandlings­processen. Despotism och aningslöshet är en förödande kombination.

Horisonten är låg, riktning och långsiktig­ tanke saknas, och pengar utdelas friskt i något­ som kunde betecknas som en slags kulturell grannyra. När festballongerna tappat sitt helium­ och skrumpnat ihop finns mest bara­ skräp kvar. När kommande generationer ser tillbaka på den här tiden och funderar över varför vår tids bidrag till kulturarvet framstår som så skralt i jämförelse med tidigare perioder i finlandssvensk historia kunde analysen vara enkel: De hade det med största sannolikhet lite för bra, och var väldigt nöjda just så.

Patrick Wingren






Harmoni

Kolumn i Kyrkpressen den 1 december 2016

För ungefär tio år sedan började jag stämma pianon. Idag är det just jobbet med pianon och flyglar som fyller största delen av min arbetsvardag.

Numera betonas kanske mer än någonsin vikten av att lyssna till den inre rösten. Jag måste erkänna att jag sällan behövt vara särskilt lyhörd. Då avgörande vägval sker i mitt liv är det väldigt primalt. Jag blir arg, eller glad, eller ledsen, eller förälskad, eller frustrerad. Känslor som svämmar över alla breddar och manar på, vill förändring.

Så var det också den sommaren när jag började stämma pianon. Vi hade en studioinspelning inbokad. Flygeln var ett centralt instrument, och trots att den hade blivit stämd en kort tid före inspelningen så klarade den inte av klimatskiftningen när sommaren vällde in så där som den bara kan göra i Finland – plötsligt, oväntat, och stick i stäv med väderleksprognoserna.

Dagen innan panikringde jag de få pianotekniker som kunde stämma på inspelningsnivå i regionen, utan framgång. Inspelningen ställdes in, och frustrationen inom mig började växa. ”Jag vill inte behöva känna mig hjälplös över att inte kunna sköta om det instrument jag vistats med största delen av mitt liv.”

Det var ingen blixt från ovan, ingen brinnande buske. Det var irritation som kanaliserades i envishet och fokus. Under den inställda inspelningsveckan började jag pröva mig fram, och fortsatte sedan intensivt.

Det lät horribelt, vilket bara gjorde mig ännu mer frustrerad och envis. Via olika forum på nätet kom jag i kontakt med pianotekniker som delade med sig av allt det de lärt sig sedan de själva var alldeles nya inom området.

På den vägen är det. En dominoeffekt där den första kraften satte allt i rörelse. Nu är jag certifierad och har finslipat hantverket till den grad att jag själv arbetar på konsert- och inspelningsnivå. Ändå lär jag mig ofta någonting nytt när jag öppnar en flygel eller ett piano för att jobba med mekaniken, eller när jag greppar stämnyckeln för att stämma.

Det är väldigt konstruktivt att göra något märkbart bättre under en kort, överskådlig tid. I musikerlivet är utvecklingen ofta långsam och diffus. Framträdande på scenen kan ge en viss respons och bekräftelse, men vardags(ut)övandet är en daglig kamp som kräver ett stort mått av envishet och uthållighet.

Pianostämning är mera som gräsklippning. Även om inlärningskurvan är något brantare så är det ett rätt icke-glamoröst slitarbete det handlar om. Väderleken sätter käppar i hjulet ibland. Strängar rör sig som gräs växer, de kräver en ny insats om och om igen. Några timmar senare, efter utfört arbete, är allt vackrare, konturerna är skarpare, man kan stilla betrakta det hela och konstatera att det var gott. Och sen vila.






Att inte söka sitt

Kolumn i Kyrkpressen den 6 oktober 2016, under rubriken ”Vi gör så ofta det vi innerst inne inte vill göra”.

Det är synd om människan. Vi gör så ofta det vi innerst inne inte vill, och har så svårt att göra annorlunda.

Löftet om villkorslös nåd och fullkomlig förlåtelse är någonting alldeles oerhört. Det är något jag aldrig kommer att förstå, något mitt rationella jag angriper med alla tänkbara medel. Vilsen efter skuggboxningen återvänder jag till tryggheten hos barnet i mig som inte förstår annat än att någon bryr sig, vill mig väl, älskar.

Kristendomen verkar ibland nästan vilja söka patent på kärlek. Det är ett fåfängt försök, för kärleken är så mycket större än kristendomen. När kärlek omsätts i handling blir de yttre omständigheterna helt oväsentliga.

En kärleksfull handling utförd av en troende kristen har inget speciellt gyllene skimmer över sig som skulle särskilja den från en identisk handling utförd av en icke-kristen individ. Båda handlingarna uppfyller de kristnas himmelske faders vilja i samma grad och borde bejublas av troende kristna, inte rangordnas.

Trygga i förlåtelsen uppmuntras vi att älska – inte på det sätt vi själva kan förmå, utan så som vi själva är älskade. Åter en gång det oerhörda, det som inte kan förstås: genom att låta oss älskas just sådana som vi är – med allt det bråte vi knappast ens själva vågar kännas vid – kan vi lära känna kärleken, vila trygga i dess obändiga aktivitet.

Det finns inte goda eller onda människor, godhet och ondska finns inom oss alla. Man behöver inte gå längre än till en sandlåda där barn leker för att inse att människan till naturen är komplext sammansatt. Som liten pojke hade jag dåligt samvete när jag lät mig svepas med av inre mörka strömmar, och som vuxen kan jag inte annat än konstatera att kampen fortgår.

När människan bedövas och tillåter sig att föras av ondskan blir människan omänsklig, förmögen att utföra de mest monstruösa, bestialiska handlingar. Därför är passivitet så oerhört farlig. Det onda inom söker efter att ta över, och fyller förrädiskt diskret det tomrum som likgiltigheten skapar.

Kärleken vill. Den vill inget något ont, den orkar vänta med obeskrivligt långt tålamod, men den är aldrig någonsin passiv.

Det gäller att spjärna emot, vare sig man är kristen, jude, muslim, homosexuell, heterosexuell, troende, ateist, rik, fattig, livstrött eller fylld av energi. Oberoende av tro, sexuell läggning, etnicitet, samhällsställning, livsöde eller ålder så kräver kampen mot ondskan aktivitet. Och den enda aktiva kraft som kan bryta arm med ondskan är kärlek.






Halvvägs

Kolumn i Kyrkpressen den 4 augusti 2016

Just nu – när sommaren inte kan bli mera sommar och därför stillsamt överlåter sig till hösten – upplever jag samtidighet starkare än någon annan tid på året. För mig börjar och slutar åren här, ungefär halvvägs genom kalendern.

Kring det här brytningsskedet rör sig sedan åren cykliskt, enligt ett återkommande mönster. För betraktaren som i ett kretslopp, för cynikern som i ett ekorrhjul. Början på någonting som kommer att sluta här där det börjat.

Naturen visar vägen, men för oss människor finns det kanske ingenting som är svårare än att våga pröva på nytt. Att gå samma väg igen utan att sparka till de stenar man tidigare snubblat på. Att ännu en gång ställa livsfrågor utan att vara rädd för nya svar.

Hur orkar man med detta – med årscykler, med livets till synes kompromisslösa, monotont mässande rundgång? Alternativen är få. Man kan bittert streta emot, skrika ”nej!” över det rationellt sett absurda i att vägen till vägens ände börjar om och åter om. Man kan anta en åskådarposition utifrån vilken man avmätt betraktar sig själv cirkla runt i ytterkanten av den vattenvirvel vars centrum man inte vill möta med blicken.

Man kan också bli som ett barn, ivrigt och nyfiket möta det som väntar. Det enda förhållningssätt som inte avtrubbar eller driver oss till bitterhet är det avgjort svåraste. Ju mer vi bär med oss desto större är vår ovilja att släppa det ur händerna, att springande med lätta steg utforska marker vi redan tror oss känna, att med nya ögon leta efter det vi redan tror vi har funnit.

Det finns ingen automatisk korrelation mellan vishet och ålder. Ju äldre jag blir, desto större blir frestelsen att i sten rista in det jag kan, vet och vill. Det är en frestelse jag kämpar mot med livet som insats, för i det ögonblick en sådan manifestation sker så krymper samtidigt synfältet. Blicken fixeras vid stentavlorna, och det kända och okända – det som varit och det som skall komma – syns bara vagt i periferin.

Under mina levda år, fram tills alldeles nyligen, har jag i stunden föreställt mig att jag står mitt i livet. Inte i förhållande till livets värde eller mening, utan rent matematiskt. Som yngre tonåring väntade jag mig att leva ungefär lika länge till som jag redan hade levt, och den tanken har sedan följt mig år efter år.

Det är något jag insett att jag nu i stigande ålder är tvungen att släppa, det här med att vara halvvägs. Låta hösten komma. Det känns vemodigt och samtidigt befriande. Som att nyfiket börja på någonting nytt, just när sommaren inte kan bli mera sommar.






Livsvärde

Kolumn i Kyrkpressen den 19 maj 2016

Hur mycket är vi värda? Och varför spelar det så stor roll i våra liv?

Vi värderar oupphörligen både oss själva och andra. Eftersom vi saknar riktiga verktyg för en sådan uppgift så använder vi oss av det vi är mycket skickliga på – att jämföra.

Förmågan att kunna urskilja små nyansskillnader är en oerhörd resurs som vi mer eller mindre tar för givet. Att lära sig att stämma ett piano kräver mycket träning, men så gott som alla kan fascinerande nog ange vilken av två strängar som ljuder fraktioner av ett tonsteg högre eller lägre än den andra. Och om vi med fingertopparna känner på pappersremsor av olika tjocklek – variationer på några tiondedelar av en millimeter – så kan vi mycket snabbt ordna dem från den tunnaste till den grövsta.

Men ingen kan ange alldeles exakt tonhöjd för en ensamt ljudande sträng, eller alldeles exakt tjocklek för en enskild pappersremsa – inte ens ett underbarn eller den speciellt tränade. Vi är inga kalibrerade mätinstrument, vi är sinnliga varelser. Vi är inte skapade för att avläsa och notera, utan för att känna och uppleva.

I vår relativa värdering kan vi bli grundlurade, alldeles på egen hand. Lyssnar vi på musik och vrider upp diskantkontrollen låter allt genast skrikigt, vasst och gällt. Sedan börjar öronen långsamt anpassa sig. Vrider vi senare kontrollen tillbaka till neutralt läge låter musiken plötsligt väldigt dov. Vi har vant oss, vi jämför, vi relaterar till den tidigare upplevelsen. Det tidigare normala låter nu onormalt.

Låt oss säga att jag åker med en liten utombordare i skärgården och möter en lyxjakt som är på väg in mot hamn. Faller värdet på min båt när vi möts? Blir den mindre värdefull just där och då? Om inte, varför bygger då så ofta vår egen självkänsla på ögonblick av jämförelse, på den subjektiva upplevelse vi har när vi placerar oss sida vid sida?

För jämför det gör vi, och i synnerhet till vår egen nackdel. Jag är inte lika smart. Inte lika begåvad. Inte lika vacker.Inte lika god. Inte lika framgångsrik. Inte lika lycklig.

För att inte gå under haglar sedan superlativen när vi beskriver oss själva och det vi upplevt: Den bästa semestern någonsin. Den finaste sommaren. Det härligaste gänget. Den lyckligaste stunden i mitt liv.

Diskantkontrollen i reklam och marknadsföring är sedan länge placerad i max-läge. Vi har vant oss vid detta nya normala, och i jämförelsen luras vi lätt att tro att det som ljuder inom oss är dovt och utan briljans.

Så vad är vi då värda? Lika mycket som andra, varken mer eller mindre. Vi är alla ovärderliga. Allt annat är bruset från jagande efter vind.






Absolut relativitet

Kolumn i Kyrkpressen den 10 mars 2016

Allt är relativt. Så säger vi ofta, plaskande smått förnöjda i kölvattnet av resonemang som färdas längs den farled som Einstein drog rakt igenom en packis av stål, mekanik och fasta konstanter.

Det givna var plötsligt inte längre givet. Sedan dess äger inget rum, utan rum och tid är sammanflätade. Tusen år kan vara en dag och en dag tusen år. Det beror på hur betraktaren förhåller sig till det som sker.

Att tid är relativ är bevisat. Tanken svindlar inför det faktum att två personer – under högst speciella, hypotetiska omständigheter (likformig rörelse, avsaknad av gravitation, och ignorerande det faktum att vi människor har en begränsad synförmåga) – kunde blicka mot varandra och båda på varsitt håll uppleva att en klocka hos den andre går långsammare än ens egen.

Einsteins teori är briljant, omvälvande och bedrägligt lätt att paketera in. Jag har redan gjort det två gånger i den här texten och det är vår ord-inflation som knyter rosetten på presentbandet.

Att förhålla sig till något har mer eller mindre blivit synonymt med att vi aktivt väljer själva. Samma gäller en upplevelse, vilket vi associerar till något känslobaserat och personligt. Språnget över klippbranten rakt ner i den avgrund där var och en av oss bildar sig sin egen verklighet är väldigt litet.

Relativitetsteorin är inget vi tycker, tänker eller känner … eller rättare sagt så spelar våra åsikter, tankar och känslor ingen roll i sammanhanget. Einstein drog bort slöjan från det absoluta som redan var. Knivskarpt engagemang och passion ledde genom problematisering, nyfikenhet och många år av empirisk forskning fram till en teori som senare kunde verifieras, och som lät oss se världen med nygamla ögon.

Varför då ägna så mycket spaltutrymme åt något som ändå rör vår vardag relativt lite? Jo, eftersom segraren så ofta vill skriva historien. Relativismen – starkt förenklat idén om att sanning, kunskap och moral inte kan ha annat än relativa, subjektiva värden – är mycket äldre än relativitetsteorin.

I samhällsdebatten av idag tycker jag mig ana en systematik i ivern att sudda ut gränser mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel, mellan hopp och förtvivlan, mellan ljus och mörker. Ibland används lösryckta delar av relativitetsteorin för att ge ett falskt vetenskapligt stöd i polemiken.

Jag hoppas innerligt att jag ser fel. Jag tror att det finns något verkligt sant, att det finns något som vi som individer, grupperingar och nationer inte kan relativisera. Och jag tror på villkorslös, oförtjänt och absolut nåd, för annars är jag illa ute. Därför ska ingen knycka Einstein utan fight.






Hängivet på väg

Kolumn i Kyrkpressen den 3 december 2015

Så är vi här vid den här tiden på året igen. Vi stiger in i en period av väntan på något. Exakt vad vi väntar på, och varför, är inte alldeles givet.
Vi berörs på så olika sätt av julen. För många är det just då familjen samlas, i en atmosfär av välvilja som vuxit in i oss sedan barnsben. För andra är julen en ständigt återkommande, tung ihågkomst av det som inte längre finns: äktenskapet, föräldrarna, sammanhanget, tillhörigheten.

Ändå trivs de allra flesta med tiden före jul. Att ana något, att leva i förväntan, är ett av de rikaste tillstånd människan kan befinna sig i. Det finns en riktning, en aktivitet, en hängivenhet i att inte vara framme – oavsett om själva målet rymmer djup glädje eller tärande vemod.

En tid av förväntan ger också ankomsten, upplösningen, en speciell tyngd. Det här vet den del av den kristna kyrkan i vilken fastan inför julen utgör en nödvändig balans till påskens förberedelseperiod. Väntan på liv, väntan på död, väntan på liv. Det här vet också den kommersiella sektorn, som skickligt välkomnat den energi som söker efter att kanaliseras.

När vi firar jul gör vi det i en sällsam blandning av kristen tradition och folkliga ritualer, ackompanjerade av marknadsekonomins penetrerande toner. Kristendomen är traditionellt stark i vårt land, men har definitivt backat tillbaka och berett rum för det som människan tror sig behöva och vilja ha. Jag tycker det här blir alldeles särskilt tydligt under julen.

Kanske vi har blivit för bekväma, byggt hyddor på berget. Kanske vi i en strävan efter att kunna greppa det förunderliga budskapet – det att ett barn blivit oss fött – tar något för givet, paketerar in det hela och ger oss det själva som present, år efter år. Jag vet inte säkert, men jag tycker mig ana att trygghet blivit bekvämlighet, att försäkran blivit kapital.

Under mina år i USA såg jag en annan typ av jul. I ett samhälle där det inte lika självklart går att luta sig tillbaka på det kristna arvet blev ”God Jul” i massmedia omsatt till det omfamnande och samtidigt utslätade ”Glad Ledighet”. En mångkulturell metropol som New York närmar sig den stora högtiden under andra premisser. De enda konstanterna är förväntan och marknadens driftighet.

Mitt i förvirringen uppstod en längtan hos mig. Jag lyssnade på Bachs juloratorium på de traditionella dagarna, från julafton till trettondag. Och så frikyrkobarn jag är hittade jag mig själv i Svenska kyrkan på Upper East Side under julbönen. Levande vita ljus i takkronorna har aldrig varit så vackra som då.






Gränslös kärlek

Kolumn i Kyrkpressen den 1 oktober 2015

Vi lever i en märklig tid. Jag tror inte att det handlar om att något väsentligt i människans natur skulle ha förändrats, men en mellanmänsklig förskjutning håller på att ske.

Gradvis, förrädiskt långsamt tycks vi omskapa vår tillvaro, återvända till vår barndoms sandlådor för att greppa spadarna. Jag, jag, jag. Vi, vi, vi. I dagens hårda och cyniska samhällsklimat framstår villkorslös kärlek som naiv idioti. Som dårskap. Just därför är visdom bortom vad vi förstår så viktig idag.

Många av de trender vi möter i vardagen uppmanar oss att avmogna, återvända till barnets narcissism. Vi skriker och stampar med fötterna när något annat än vi själva placeras i centrum. Vi hukar oss och kryper ihop i osäkerhet över främmande element i vår omgivning. Det obekanta känns hotfullt, och vi är rädda för all form av förändring.

Varför? Jo, grundläggande behov som tillhörighet, trygghet, att bli sedd har skickligt exploaterats av krafter som inte har någon som helst avsikt att inkludera, vagga till ro, se. Politik och marknadsekonomi har kapat kärleksbudskapet och basunerar ut sina förvrängda versioner. Och kanaliserad media skruvar upp volymen så att vi ska höra bättre.

Så blir ”älska din nästa så som dig själv” omskrivet till ”du måste först älska dig själv för att kunna älska andra”. Då finns det inte längre någon hejd på det hela. Vi blir vår egen lyckas smeder, och detta konsumerar oss, gör oss oförmögna och ovilliga att ge vidare. Jag, mitt, vårt … Och för att bedöva samvetet låter vi då och då några smulor från festmåltiden falla ner från bordet till de icke inbjudna.

Den här prioritetsordningen är konstruerad och står i strid med kärlekens natur. Kärleken är inte selektiv. Den är inte ordnad i tid, utan evig och samtidig. Den söker inte sitt.

Kärleken är inte heller en känsla, utan ett aktivt val. Bara genom att välja att älska och ge av det som är oss själva kan vi höra till, känna oss trygga, sedda, älskade. Bara genom att våga älska oss själva och andra just sådana som vi är – utan att blunda för vare sig vår eller andras ofullkomlighet – kan vi leva rikt; trygga i att allt är förlåtet, att nåd inte vidkänner några gränser, och att det inte är vår sak att stå och vakta vid portarna.

Det är med värme jag ser hur kyrkor, samfund, föreningar och gräsrotsaktivister just nu återtar samhällsutrymme genom att omsätta kärlek i handling. Och visst kan vi sträcka oss till att låna lite retorik från samhällsdebatten och för ett ögonblick göra det hela till en kostnadsfråga: priset för att låta bli att älska är alldeles för högt.






Ljuset inom

Kolumn i Kyrkpressen den 30 juli 2015

”Du är troende, visst?”

Den frågan får jag inte ofta, men det händer. Sist var på en bastukväll med fotbollslaget, då för några år sedan.

Jag kände honom inte egentligen, fast ändå på något sätt. Förenade kring någonting gemensamt, i ett av de få sociala sammanhang där det fortfarande är okej att vara riktigt glad, och riktigt arg. Kanske kände vi varandra bättre än jag förstod.

När frågan ställs blir jag alltid förlägen. Jag har nämligen hela mitt liv blivit översköljd av information, ibland direktiv, om hurudan en troende bör vara. Och med undantag av några få perioder i mitt liv har jag aldrig riktigt tyckt mig vara sådan.

Det här är mitt eget fel, förstås. För att svara jakande på den fråga som ställdes krävs inget annat än att tro. Ändå associerar jag direkt till allt detta runt omkring, till att välja sida. Vi och de. Medspelare och motståndarlag.

På fotbollsplanen är det sannerligen en fördel att veta vilket lag man spelar i. Spelet bygger på ett slags gemenskap i hatkärleken till motståndarlaget. Det ambivalenta i kampen – det att båda lagen vill vinna – är något jag länge fascinerats över. Man behöver något att vinna och förlora mot, och man gläds och är bedrövad tillsammans med andra.

Det som jag här kallar hatkärlek är en hårfint dragen linje – båda delarna behövs för att leken, kampen, ska bli innerlig. Det är en utomordentlig träning i respekt för medmänniskan, eftersom respekt alltid förutsätter aktivitet. Motsatsen, likgiltighet, är att respektera varken sig själv eller andra.

I fråga om tro finns inget egentligt vi och de – det är inte vår rätt att dra mittlinjer. Uppdraget som troende kristen är att älska. Att under en pågående inre förvandling bli så genomskinlig som möjligt för ljuset inifrån. Det är fråga om något helt annat än att peka på flisor i andras ögon. Det är att våga förlora tillsammans.

Att våga se oss själva för vad vi är – att vi gör det vi inte vill och inte förmår göra det vi vill – och tro att det ändå, genom allt bråte, kan synas strimmor av ljus. Att göra allt för att upptäcka det ljuset hos andra, och att hjälpas åt att kunna fira en oförtjänt, nådens seger över lag, i lag.

Någonstans – trots allt det jag inte vill men ändå gör på en fotbollsplan – lyste ljus igenom. Kanske var det så pass enkelt att jag hade för vana att hälsa personligen på alla i laget under träning och inför match. Kolla läget. Lyssna när någon ville prata. Försöka se det bästa i allt, se styrka i svaghet.

Att bära vittne behöver inte handla om att dela ut pamfletter. Det kan räcka med att vara just där och då. Jag svarade ja.






Lycka i rörelse

1 kommentar

Kolumn i AE Magazine, sommaren 2015.

Jag har problem med lycka. Eller rättare sagt, med lycka som den definieras i romantiska komedier, under inspirationsföreläsningar, i statusuppdateringar på sociala medier, i sagoböckers avslutande kapitel.

Lycka med egenvärde, något i sig attraktivt och eftersträvansvärt. Lycka som ett mål, dit man ännu inte nått. Ovilja att röra sig ur fläcken om man väl har getts möjlighet att få nudda vid den. Lycka som ett varaktigt tillstånd, något man belönas med när man får skörda frukten av en målmedveten, stenhård investering i det egna.

Lycka som ett kropps- och själsomslutande varmvattenbad som vi har möjlighet att sjunka ner i om vi bara får ett stadigt grepp om det som ligger mellan oss och lyckan – om vi metodiskt kan skjuta hindren till sidan, krossa dem, eller lämna dem bakom oss. Studietiden. Ensamheten. Arbetsplatsen. Ekonomin. Vintern.

I juli ska jag bara ligga på stranden, njuta av vädret, ha en semester utan måsten, ladda batterierna för det kommande året.

Sånt säger vi på fullaste allvar på vårkanten. Vi glömmer det kalla bakom oss, väntar på värmen framför oss. Och just där mitt emellan, där vi egentligen inte tycks vilja befinna oss, där är lyckan oss ändå närmast.

Lycka är rörelse mot någonting, och lyckan är hela tiden i rörelse. Lycka sveper genom oss när vi anar det som ska komma, när vi ser konturerna av det som vi vill ska bli till. Den genomsyrar vår längtan och iver över det som snart är här. Sedan gläds vi när vi ser att det anade och förväntade blivit det vi ville. Lycka mötte oss på vägen dit, och genast när glädjen tagit över längtar lyckan vidare, och vi med den.

Löparen som på upploppet ser sig om och ser medtävlarna sacka efter är till bristningsgränsen lycklig. När segern sedan är ett faktum följer glädjen. Samma gäller spjutkastaren som känner hur rätt kastet genomförs, och sen i ett kort ögonblick av ren och oförställd lycka ser spjutet flyga iväg mot glädjen i resultatet.

Just därför blir det så viktigt att helhjärtat satsa på något, att våga drömma, att vilja. Exakt vad vi satsar på, drömmer och vill spelar mindre roll. Lycka går inte att magasinera, den flyr statiska situationer. Rörelse mot det vi längtar efter är en förutsättning för lycka.






Tabula rasa

Kolumn i Kyrkpressen den 13 maj 2015

I min ungdom, och i synnerhet i steget ut i vuxenvärlden, var jag mycket total. Erfarenhet och – i ärlighetens namn – en viss självförunnad åldersberättigad bekvämlighet har senare i livet ofta gett mig möjlighet att bedrägligt lugnt kunna avväga sådana situationer, problem och frågeställningar som i brytningsskedet mellan pojke och man medförde val som gjordes snart sagt på liv och död.

När jag ser tillbaka tycker jag mig se en serie av livsavgörande val. Avgjort viktiga på grund av att jag vågade välja, att jag inte tvekade. Det är som om själva valet var kraften som vände blad i min bok. Skulle jag ha fortsatt att skriva på det redan fyllda uppslaget så hade det av utrymmesbrist skett i marginalerna, som ett slags tillägg till det redan skrivna, eller som understreckningar – befästande det som redan skrivits ner.

Det skulle ha blivit en sanslös mängd livstext på ett sådant uppslag. Hela tiden mera finstilt, mera manifesterat, med stigande oro över var nytt skulle rymmas. Färdiga ramar redan i tidig ålder, begränsande åren framför.

Nu efteråt är jag glad att jag vågade vända blad så många gånger, även då när det nya jag skrev så här i efterhand betraktat kanske inte var det bästa. Det viktiga var inte att hamna precis rätt, utan att våga språnget vidare. Det hade varit omöjligt utan att använda det tidigare som ansats.

Det här reflekterade jag förstås inte alls över just då, när valen gjordes. Då var det reformation, ja till och med revolution: det gamla skulle bort, lämna plats för det nya. Det var tabula rasa, oskriven tavla, rensat bord.

Som om rent, blankt papper vid varje uppvaknande nåderikt och i stort överflöd föll ned från himlen. Som om papper som sparades för framtida val med ens skulle bli solkigt, smutsigt, obrukbart. Som om nästa gång uppslaget blev för trångskrivet detta alldeles nyligen nya redan hunnit bli gammalt stoff som nu i sin tur måste städas bort för att bereda rum.

Inga val vi gör rensar bordet på det sättet, lika litet som en kursändring skapar nytt vatten kring fartyget. Viljan att välja ger kraft att våga greppa rodret och ändra riktning, medveten om – och förlåten för – att svallvågorna från vår tidigare kurs sköljer stränder bakom oss.

När vi känner att vi måste vidare gäller det att våga vända blad som i ungdomen – oavsett hur bekvämt det än kan kännas att fortsätta dekorera det trygga och bekanta. Det är att våga bli som ett barn, nyfiket och helhjärtat. Att vi varken kan räkna hur många blanka uppslag vi har kvar eller tvingas läsa vår livslogg med start från början varje gång är en vacker form av nåd.






Här då och nu

Kolumn i Kyrkpressen den 2 januari 2015

När jag var liten var vårt telefonnummer ännu femsiffrigt, och man ringde till fysiska hus. Hemma hos oss svarade ofta jag eller mina syskon, skrev upp numret som pappa eller mamma skulle ringa när de kommit hem. Vid det angivna numret satt människor i sina egna hus och väntade på kontakt.

Utrikessamtal var något utöver det vanliga, och bar ofta nyheter som måste delges direkt. En viss övervikt fanns nog på sorgebud, såsom dödsfall i släkten – avgörande ärenden där både uppringare och samtalsmottagare kände nödvändigheten av röstkontakt i brist på möjlighet att omfamna varandra och dela bördan så.

Och breven. Man sökte ivrigt i dagsposten efter de annorlunda breven, de som i sällsamma stunder kunde hittas någonstans bland räkningar och annat grått. Frimärket, handstilen på kuvertet, den sirliga tyngden av brevpappret i handen överbryggde län, landgränser, oceaner och gav en känsla av samhörighet.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande av en äldre man. En gemensam bekant hade uppmanat honom att skicka ett sådant om han inte lyckades få tag i mig via telefon. Det är för övrigt ett värnande om personlig integritet som jag för länge sedan slutat skämmas över: jag känner mig inte tvingad att vara möjlig att nå omedelbart, var som helst.

Textmeddelandet kom på posten, i vykortsformat. Det meddelandet raderades aldrig, och bar redan vid ankomsten en alldeles särskild vikt.

Tidigare var man förmodligen ofta frustrerad över att det tog så lång tid att dela med sig. Lika troligt är att det samtidigt fanns en tillfredställelse över det mogna, lugna tempo i vilket tankar, idéer och nyheter utbyttes.

I dag är kommunikation blixtsnabb och vidsträckt. Vänskapskretsen blir rasande stor, och vi delar med oss av vår vardag i samma stund som den äger rum. Vi framträder selektivt – de flesta mycket glada, några mycket arga, och ganska få förmodligen helt som sig själva. Just ingen av oss har tid att begrunda, eller att vänta på något.

I stället rapporterar vi – med statusuppdateringar, med bilder som skriker ”Se mig. Jag är här. Nu!”. Samtidigt minskar ropen från barrikaderna när vi så smidigt i skydd av skärmar kan tydliggöra vår ståndpunkt, ofta anonymt. Jag är rädd att vi är både närmare och längre ifrån varandra än någonsin tidigare.

Min dotter har växt upp med internet, inte emigrerat in i cybervärlden som så många av oss äldre. Nu – i övre tonåren – är hennes favorithobby brevskrivning. Hon gör egna kuvert, väljer papper, dekorerar. Hon njuter av långsamheten, och hon vittjar ivrigt postlådan varje dag i väntan på det speciella.






1/0

Kolumn i Kyrkpressen den 23 oktober 2014

I mycket är jag kapabel att göra exakt en sak åt gången, vilket varit mig till välsignelse lika mycket som det legat mig i fatet. I den kreativa processen ger det mig ett fokus som är både välkommet och nödvändigt – bara det enda finns just här och nu.

Högst sannolikt kan sådant härledas ur – och föras vidare genom – arvsmassa och miljö. Jag ser mig själv i min egen son, och jag har växt upp med en pappa som delar detta samtidigt svaga och starka med oss.

Pappa kom ofta in från ritbordet till middagen och stirrade med frånvarande blick framför sig tills mamma – med en röst fylld av lika delar skratt och medlidande – frågade var han befann sig. Samma frånvarande närvaro har jag återfunnit mig i de otaliga gånger när jag varit mitt uppe i sådant som krävt hela mig där och då, och som inte alldeles enkelt förstår nyttan av primära behov som mat och sömn.

Denna del av mig färgar också av sig på det som utgör min vardag. Det blir väldigt mycket antingen eller, av eller på. Jag är tvungen att uppbåda en enorm viljestyrka för att sätta mig ner med en hög räkningar, eller för att fylla i en blankett som ska skickas in nästa dag.

Jag förhalar tills det är på vippen till för sent, men när jag väl skiftat fokus går det undan. Efteråt funderar jag ännu en gång på varför jag lade så mycket energi på att samla kraft i stället för att ta tag i själva uppgiften. Då för jag ett utvecklingssamtal med mig själv, och bestämmer mig för att från och med nu inte låta ofrånkomliga uppgifter ligga och vänta i onödan, utan ta itu med dem genast. Distribuera dem jämnt över vardagens tidsaxel.

Några dagar senare, när jag hämtar posten och hittar nya räkningar eller annat som kräver uppmärksamhet från min sida, då är min återfunna insikt som bortblåst. Allt hamnar i en oöppnad hög på skrivbordet. Jag ser högen växa varje dag, bortkopplad där jag enligt förnuft och rationalitet borde vara åtminstone delvis närvarande. Nu fokuserar jag på något annat, bara på det.

Präktighetsbulletiner uppmanar oss att definiera våra dåliga sidor och jobba på dem. Människan är mera komplex än så. Svagheten behöver få vila i nåd, förlåtas, bli stark.

När jag med en blandning av beundran och avund betraktar mina vänner som håller flera bollar i luften samtidigt (jag känner uppriktigt sagt ingen som är så dålig på det som jag) så brukar jag trösta mig med att ta den enda boll jag kan se, kasta den så högt som möjligt, inte släppa den med blicken för en sekund, och inte vila förrän jag fångat den i mina händer. Och när jag gör det känns det riktigt. Det är mitt sätt att inte vara likgiltig utan leva helhjärtat.






Sommar summarum

Kolumn i Kyrkpressen den 21 augusti 2014

Anfall är bästa försvar, heter det. I sommar har jag levt enligt den devisen, både själsligt och rent bokstavligt. Eftersom jag är rent ut sagt dålig på att uppleva komprimerat och på beställning så lät jag största delen av den fenomenalt varma sommaren äga rum alldeles på egen hand. Själv fällde jag ner persiennerna, ställde in luftkonditioneringen på 23°C, och spelade piano på dagarna och schack på kvällar och nätter.

Pianot, eller numera flygeln, har jag haft en livslång relation till som nästan kan betraktas som personlig. Det är mera än ett arbetsredskap eller ett instrument för uttryck. I motsats till digitala instrument som lydigt reproducerar kommandon så svarar pianot hela tiden med små, nyanserade variationer. Ett nystämt piano resonerar naturligt rikt, lyfter fram de övertoner som är en del av skapelsen på ett sätt som närmar sig stolthet och glädje.

För mig har det nästan dagliga flygelspelandet blivit något av en meditation. Det är sällan fråga om fritt musicerande, utan det är just i den disciplinerade övningen jag blir en del av någonting större. Att hela tiden, om än mycket långsamt, bli lite bättre på just det jag övar och förbereder mig för – utan att ha en aning om vad målet är, eller om det ens är det viktiga.

Schack är en lite annan historia. Där är det krig i bästa paintball-stil. Orsaken till att jag ännu en gång snöat in på någonting vid första anblicken så oviktigt är att ett schackbräde av en slump råkade stå framme på ett bord där jag och en av mina goda vänner satte oss ner. Sen var resten, som man säger, historia – hela min barndoms passion för spelet slog igenom med full kraft.

Det är ett vackert och samtidigt grymt spel. I den svenska terminologin har en del av märgen försvunnit, inte olikt det som sker i anemisk bibelöversättning. Biskoparna kallas löpare, riddarna har blivit springare, drottningen är kort och gott dam. Hon är den kraftfullaste av alla pjäser, samtidigt som spelet något patriarkaliskt avgörs utifrån hur väl kungen klarar sig. Han kan – precis som drottningen – röra sig i vilken riktning som helst, men där kungen liksom med eftertryck bara kan ta ett steg i taget rör sig drottningen obehindrat graciöst över flera rutor, begränsad inte av vikten i sina steg utan enbart av brädets omfång.

Ändå är det inte i de starka, karaktäristiska pjäserna jag känner igen mig. Jag sympatiserar med bönderna. De svagaste, först i ledet, kan bara röra sig framåt och fäkta åt sidorna. Åtta stycken brickor i spelet, ofta offrade för helheten. Ändå, om någon av dem lyckas ta sig åtta rutor framåt, så föds de på nytt, förvandlas, blir först där de varit sist.






Att hitta avtryck

Kolumn i Kyrkpressen den 5 juni 2014

Min farmors syn på tro i vardagen gör mig ännu i dag – flera år efter hennes bortgång – alldeles varm inombords. Kanske mest av allt för att den skiljer sig så mycket från min egen.

Ibland får jag höra att min livssyn är cynisk, men det stämmer inte alls. Inte heller är den realistisk, något jag är oerhört glad över. Jag betraktar inte livet utifrån. Att jag sedan inte upplever någon direkt eufori över tillvaron är en helt annan sak.

Svårmod pekar inte finger, placerar sig inte utanför, förbannar inte. Svårmod är att vara mitt i livet, precis här och nu, och inte kunna hitta en enda orsak till den nedstämdhet som likväl är här och nu, lika mitt i, och ändå inte kan förklaras eller greppas. Svårmod är inte likgiltighet, det är inte hjälplöst, det är inte passivt, det är ingen liten konkret svacka man kan rycka upp sig ur. Det bara är.

Tillbaka till farmor Margit: hon hade en bestämd uppfattning om att Gud ledde henne i vardagen, steg för steg, och att allt – precis allt – har en mening. Ända sedan jag som liten pojke sov över hos farföräldrarna, genom åren när rollerna gradvis växlade och jag blev en av de vuxna som hjälpte och tog hand om, under de fyrtio år våra liv överlappade varandra kronologiskt, hade vi en personlig relation. Vi pratade alltid länge när möjlighet gavs.

Flera än jag kan räkna är de gånger när hon nyfiket frågade vad som hänt mig den senaste tiden, och hon i det jag återgav genast hittade spår i sanden – en levande, aktiv Gud som äger rum, förvandlar, förnyar. Om något var meningen, och framlagt i bön, så skulle Hans vilja ske. På de lerigaste av livsstigar, där terrängen tycktes som mest oframkomlig, liksom i de mest triviala av saker såg hon avtryck av detta större – av de vägar som är och förblir outgrundliga för oss.

För några månader sedan blev jag akut sjuk och lades in för omedelbar operation. Det här skedde två veckor efter att jag sagt upp mig efter femton år av stadigvarande trygghet. Efter en vecka av våldsamt fysiskt lidande återfann jag mig på hemstadens sjukhus för eftervård. Bredvid mig låg en äldre man som inte skulle ha överlevt natten om det inte vore för det faktum att han – som av en händelse – delade rum med en person vars biorytm inte följer en konventionell uppfattning om under vilket tid på dygnet man vanligtvis är vaken.

Så hade jag då bara en vansinnig otur som blev så sjuk, eller var jag en del av någonting större? Otur, säger jag. Guds ledning, skulle farmor Margit säga. Och tanken på hennes resonemang gör mig varm ännu en gång. Det är vackert, det är livsnära, och det finns tröst i att inte balansräkna livet.






Skyddad mot livet

Kolumn i Kyrkpressen den 27 mars 2014.

Under den senaste tiden har jag funderat över hur samtidighet av dåtid, nutid och framtid i en ständigt pågående process formar mig till den jag är. Min tanke har fått näring ur en rätt så osannolik kombination av källor.

I de avslutande avsnitten av tv-serien ”Spartacus” hanteras detta då-nu-sedan på två helt olika sätt. Spartacus, ledare för slavupproret mot Rom, vill leva som en fri man eller inte alls. Inför den sista striden utbrister han: ”Det förflutna är sällan så som vi skulle ha önskat, och framtiden är ännu oviss. Omfamna nuet, och slå bort alla andra tankar.”

Marcus Crassus, ledare för de romerska styrkorna, har tvingats fatta flera operativa beslut som resonerar illa i hans inre. När Julius Caesar påpekar för Crassus att denne alltid talar om framtiden svarar Crassus: ”Det förflutna kan inte ändras, nuet är bara ånger och förlust. Den enda trösten finns i att kommande dagar låter minnen falna.”

Lina Sandell skriver ca år 1865 i tidskriften Korsblomman en inledning till den dikt som skulle bli en av våra mest älskade psalmtexter: ”O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”

Mark Twain menar att det enda sättet att möta det till synes oöverstigliga är att bryta ner det i så små delar att man klarar av att hantera dem, en bit i taget. Om vi spinner vidare på den tanken så är det kanske just så man måste möta morgondagen – lite i taget, i takt med att den blir till. Sandell är inne på samma spår.

Varför lever vi då så ofta på morgondagens villkor? Varför har vi ett behov av att staka ut vår framtid, att skissa på konturer innan vi vet vad det är vi ser? Det är för att vi bara måste få veta.

Ovisshet är någonting oerhört underbart och skrämmande. Hoppet bor där, men så gör också rädslan – den driver upp sitt taggiga buskage just bortom det trygga, beredd att nagla oss fast vid minsta snedsteg.

Vi vill skydda oss mot det vi inte kan kontrollera, och därför låter vi vårt förflutna sysselsätta oss i nuet. Vi låter oss ledas tillbaka till säker, beprövad mark och tar villigt emot arbetsredskap för att där resa en mur mot det okända. Så tillbringar vi nuet springande omkring med murbruk och spatlar – vi tätar och vi lappar, och vi låter det som varit bli det som är. Och allt på grund av det som skall komma.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur det till synes förnuftiga och kloka kan ge upphov till sådan dårskap. Och ännu en gång vill jag göra mitt yttersta för att kunna bli som ett barn.






Avbrytande av studier – PF/ÅA 15.6.2012

3 kommentarer

Eftersom det här brevet till Petri Salo (examinator, Pedagogiska Fakulteten vid Åbo Akademi) inte på något sätt besvarats – trots att det innehåller både  frågeställningar och konkreta frågor – så publicerar jag det nu här på min blogg, i hopp om att belysa själva problemet. Nästan två års tid av väntan bör vara mer än tillräckligt hövlig publiceringskarens, so here we go.

Alla föreläsares namn är utelämnade och ersatta med abstrakta personifieringar (Föreläsare A, B, C, D). Brevet skrevs sommaren 2012, efter mina två första (och sista) dagar som yrkeslärarstuderande vid PF.

—————————————

Patrick Wingren 06/15/12 3:49 AM
Subject: Avbrytande av studier vid PF:s yrkeslärarutbildning

Hej Petri,

jag vill meddela att jag önskar avbryta mina yrkeslärarstudier vid PF.

Tisdagens två föreläsningar (12.6) besvarade till en avgörande del de för mig så viktiga frågor jag listade på pappret under ditt pass i måndags, dvs. vilken kvalitet PF:s föreläsare och handledare kommer att hålla. Föreläsningarna med Föreläsare A och Föreläsare B (och det intryck som den frånvarande Föreläsare C gav via förmedlade uppgifter och instruktioner) kan inte med bästa välvilja anses nå upp till den nivå som man bör kunna förvänta sig av ett universitet.

Förhållningssättet till den samlade gruppen studerande framstod genomgående som snarlikt det förhållningssätt som jag känner igen från lågstadiet. Något sådant har faktiskt aldrig hänt mig efter lågstadiet (med undantag av någon högstadiesituation där vi, i all uppriktighet, betedde oss på ett sätt som gjorde ett sådant bemötande berättigat.) I övrigt har jag har inte varit med om det i gymnasiet, inte i privata skolor, inte vid högskolor, inte i min egen undervisning på andra och tredje stadiet i över dryga tio år. Kort sagt – ingenstans, utom vid PF i tisdags. Det var en bisarr situation som faktiskt frambringade lite sympatisk nostalgi, men mest av allt ren och skär förundran.

Mina spontana tankar under tisdagen är fortfarande förvånansvärt intakta, även efter några dagars distans – vi befann oss i en icke-verklighet, i en parallell sfär, i någonting som inte hade sina rötter i det verkliga livet utan i en isolerad uppfattning om hur en sådan verklighet ser ut.

Utgående från din intressanta tes om hur lärande sker vågar jag nästan anta att du läst Martin Buber. Också den iver med vilken du förespråkade studecirklar (vilket jag understöder helt och fullt) handlar egentligen om samma sak. man både är, lär och blir sig själv genom att man handlar i ett sammanhang, i en kontext, i relationer, genom dialog.

Om du tror på det här så är det ännu viktigare att jag i detalj går in på de delar av klassrumssituationen som direkt motarbetar ditt eget förhållningssätt till utbildning och lärande. Jag nämner också några andra saker som jag anser bör medvetandegöras för dig i din uppgift som examinator. Jag väljer inspirerad av en av ”läxorna” som delades ut i gruppen (med en uppriktig intention om att försöka hålla cynismen till ett tolererbart minimum) att göra det i en slags rekapitulerande dagbok som redogör för tisdagens händelser. Efter dagboksberättelsen summerar och motiverar jag mig ytterligare.

——————————————–
——————————————–

MIN ANDRA OCH SISTA DAG PÅ PF
Patrick, 42 år, YRK 2012

INTRODUKTON TILL YRKESPEDAGOGIK (Föreläsare A)

A:s föreläsning började i slow motion kl 8.30 på morgonen. Efter ca 5 minuter konstaterade han att det är under de två första minuterna som den studerande bildar sig en uppfattning om läraren. Sen spelade han dragspel i några minuter. Efteråt ingen koppling till detta. Händelsen var egentligen på ett sätt ganska sympatiskt. Ändå kändes den väldigt uträknad, och när den ägde rum hade liksom allt möjlighet till fångande av studerandeskaran redan upphört många minuter tidigare.

A talade sedan om människor som vanedjur, och visade detta med att vi sitter på samma platser som dagen innan. I verkligheten hade flera av de studerande redan bytt plats mellan dagarna. Sen sade han att man kan påverka det här som lärare, genom att flytta om i klassen, men att sådant kan bli känsligt, man måste se efter.

—– I vilken undervisningssituation i högskolekontext flyttar man om i klassen? —–

A gick vidare till lagstiftning och resursering. Det senare, menade han, är det som avgör utbildningens kvalitet (vilket det självklart inte gör allena.) Han refererade också till arbetsledningsrätten (fast han inte använde den termen), och sade att ”arbetsgivaren har rätt att tilldela vilket arbete som helst, men läraren har likaså alltid rätt att diskutera resurseringen för arbetet.”

—– Att arbetsgivaren skulle kunna agera så despotiskt är en skrämmande tanke. Tack och lov har vi lagstiftning som direkt skyddar arbetstagaren, och också på basis av lagstiftning utarbetade kollektiva avtal inom vars ramar arbetsgivaren gett sitt samtycke till att agera. —–

Över till dokumentprojiceringarna. A visade siffror från 2010 rörande vilka resurser staten lägger på utbildning. Siffrorna var uppställda som totalsummor per undervisningsinstans (grundskolan, andra stadiet, YH, universitet, osv.) Sen gjorde han kommentarer utan reella referenser, t.ex. att yrkeshögskolornas siffra är så pass låg på grund av att det är en förhållandevis ny utbildningsform. Det kan varken lärare eller studerande egentligen få veta, eftersom referensen till a) personalstorlek, b) studerandestorlek saknades. Det blev en sorts kvasi-statistik över det hela som saknar egentlig betydelse.

Vidare sade A att Finland svarar för utbildning av god kvalitet. Detta visar PISA, och Finland är ett av de ledande länderna i världen när det gäller utbildning. Från klassen kom naturliga, spontana frågor: Vad beror det på? Hur ser det ut jämfört med andra länder? A svarade att han inte vill gå in på det, eftersom han vill förbli objektiv.

—– Varför i så fall överhuvudtaget göra en generalisering om inga detaljer kan presenteras,? Mottagaren blir tvungen att blint tro på att det ligger till så, punkt. Att ge detaljer är inte att vara subjektiv. Ren subjektivitet ska inte heller vara något problem i en klass med vuxna, så länge det sagda identifieras som subjektivt och den studerande förväntas ha en förmåga att själv bearbeta det sagda. Att indoktrinera barn är inte detsamma som att ha åsikter i en föreläsning för självständigt tänkande individer. Här ännu ett exempel på det förhållningssätt jag kritiserar. —–

LUNCHPAUS

Sen var det lunch, och då gavs user/pass till datornätet. Det här skedde genom gåsmarsch till IT-sekreteraren. All nödvändig info kunde ha sänts ut via nätet eller post i samband med det första utskicket innan studierna. Användaravtal behöver inte undertecknas på plats. Åtminstone kunde man returnera dem per post, ännu bättre vore att erbjuda möjligheten att underteckna dem på webben med personliga bankkoder för identifikation. Lösenord kan skickas över nätet som i resten av världen. Här finns mycket att tänka på.

Upplägget av de två första dagarna utgick från att samtliga närvarande ser ÅA:s moodleplattform som en användbar resurs först efter IT-föreläsningen sent på tisdag eftermiddag, då man lärt sig hur man använder ÅA:s webbresurser. Att några av oss hade user/pass för abo.fi hjälpte inte mycket eftersom kursnyckeln, som möjliggör inloggning på Moodle, delades ut först vid IT-föreläsningen. Följdaktligen fick alla papperskopior utdelade av en del av materialet under föreläsningarna, med hänvisningen ”allt det här finns på Moodle också”. Vid annan presentation under föreläsningarna delades inga papper ut, utan vi betraktade det projicerade materialet med samma hänvisning till Moodle.

—– Synsättet kan verka logiskt om man utgår från att alla börjar som oskrivna blad där en IT-föreläsning s.a.s. sedan skriver kompetenserna, men låt oss ponera att någon närvarande arbetar med webb och/eller annan IT, fungerar bättre om anteckningar görs i digital form och använder en bärbar dator för det så ofta det är möjligt, inte är en stor fantast av tjocka buntar av utprintade dokument (pga ekologiska aspekter) osv… Någon som jag, då, exempelvis. Framstår det inte som ett pedagogiskt klokt drag att möta det tidigare? Och att som av de första punkterna i introduktionen öppna resursbanken på moodle för den som kan tänkas vara intresserad? —–


YRKES- OCH ÄMNESDIDAKTIK I (Föreläsare B)

B öppnade med att informera om att hon och Föreläsare C delar på kursen i yrkesdidaktik. Hon berättade att studerande brukar fråga hur den delas upp, och fortsatte sedan käckt med att förklara att den helt enkelt delas ”mitt itu utan att vi funderar desto mera”, hon tar ena hälften och C den andra. Kan vara så fallet, men vilket förtroende byggs upp av en sådan redogörelse, och varför över huvud taget informera om saken?

Nästa fråga: Vad är yrkesdidaktik, och vad är ämnesdidaktik? ”Diskutera med grannen”. Så gjorde vi, och lite senare skulle vi svara. En av kvinnorna på min rad sade att hon ser yrkesdidaktiken som horisontell och ämnesdidaktiken som vertikalt gående. Det intressanta var att vår grupp genast när frågan kom ritat exakt en sådan skiss på papper, och jag nämnde spontant att vi sysslat med ett liknande tänkande – att yrkes- och ämnesdidaktiken spänner ut i sina egna riktningar och har ett tangerande område kring en central kärna som hela tiden dynamiskt ändrar form, storlek och tyngdpunkt på de två axlarna. Ingen reaktion hos B. Sen kom andra svar, och när det hon kände igen kom upp (idén om att yrkesdedaktiken är allmän och bildar grund för ämnesdidaktiken som är speciell) hakade hon på. Nöjd med att ha fått rätt svar spann hon vidare:

B meddelade att vi i salen är experter på ämnesdidaktiken, och att PF är dito för yrkesdidaktiken.

—– Märk åter en gång samma tendens: ”Det här kan NI. Det ni inte kan, det kan VI”. Båda de antaganden som uttalas här bör för en lite längre hunnen pedagog i synnerhet och/eller en tänkande människa i allmänhet framstå som samtidigt oriktiga. Dessutom tar uppdelningen i ”vi” och ”ni” inte heller någon som helst hänsyn till individuella olikheter och personlig kapacitet, varken hos lärare eller lärande. Det är ytterst naivt, det hela. ——

Tidigt i B:s föreläsning kom uppmaningen ”hitta en person i rummet som ni inte känner, och lär känna varandra. Vi återkommer om fem minuter”. Möten mellan deltagarna hade redan börjat utforma sig själv under dagarna – genom dialog i klassen och under pauserna – på ett mycket naturligare sätt än det föreslagna. Ingen notis tycks ha tagits om detta, för nu skulle vi bekanta oss, på fem minuter, och sedan berätta om varandra inför de andra. Det närmaste jag kommer att tänka på är ett scoutläger med en ambitiös patrulledare.

Mera B: Någon tog ännu en gång upp frågan om möjligheter till virtuella studier. Hon svarade att man nog kan göra bra arbeten själv, men gruppen behövs. Jag invände och sade att virtuella studier inte alls är isolerade till enskilda individer, och då höll hon med: ”bra att du rättade mig”, sade hon. Antar att jag fick en mentalt inpräntad guldstjärna i kanten där. 

Hon fortsatte med att recitera dialogen ”Menon” och ställde en fråga. Allt det här skedde i samma robotlika approach, så när vi då (igen) delade in oss i par (”fundera med din granne”) så hade vi av den sövande, monotona framställningen redan hypnotiserats och svävade i tanken så långt från berättelsens ord att min grupp (och flera andra, visade det sig senare) inte hade den minsta aning om vad vi förväntades diskutera. Det var däremot inget problem, eftersom det vid det laget var så tydligt att B inte tog emot impulser från sin föreläsningssal om hon inte registrerade ett utslag på sin egen tankemätare, så när det var dags att svara talade vi om sådant som vi anade att hon inte kunde förväntas omfatta, och det fungerade utmärkt: när vi hade gett vårt svar gick hon omedelbart vidare och frågade andra.

Sedan uppmanades vi själva fundera en stund på en situation vi befunnit oss i där vi inte lärt oss någonting, och vad det var i undervisningen, situationen eller sammanhanget som gjorde att det blev så. Utan att vara statistiker så utgår jag från att minst lika många orsaker till icke-lärande beror på olika faktorer hos den studerande, så frågan var märkligt ställd. Jag antar att tanken var att komma åt didaktiska missar, och dit styrdes nästan alla berättelser pga frågeställningen, men är man ute efter den aspekten så bör frågan givetvis också formuleras så. Följdfrågan var att reflektera över en situation där vi lärt oss mycket, punkt, vilket då i sin tur egentligen drev svaren bort från en naturlig möjlighet att få en didaktisk infallsvinkel på diskussionen som följde.

Nu till det kanske mest tragikomiska under hela dagen: B meddelade att C inte kunde vara närvarande, men berättade leende att hon har en hälsning från henne. Hälsningen skickades ut till klassen och det visade sig vara fem skrivuppgifter med deadline den 21.6, dvs dagen före midsommarafton.

—– I din introduktion från examinatorssynpunkt gick du igenom feedback från den tidigare gruppen. Där kom det fram ganska tydlig kritik mot att information gavs för sent. Jag kan inte annat än tro att det också påtalats under gruppens studier. Jag har ca två veckor före kursstart fått ett schema med närstudiedagarna, varav de tre som pågick den här veckan redan i sig var en organisatorisk nöt att knäcka – för mig, och med all säkerhet för en del av de andra deltagarna. Nästa inprickade närstudietillfälle sker den 26-28.9. ——

C var inte själv var på plats, dessutom valde hon det minst fördelaktiga pedagogiska alternativet att förmedla sin information, dvs via en tredje part. Som om detta inte skulle räcka i sig så placeras ett arbete in som inte kan ha någon annan tidsmotivering än att det sker före C:s egen semester. Om det mot förmodan skulle finnas ett uns av tanke bakom deadlinen, varför inte informera om den när kursschemat skickades ut?

Det är den minsta respekt man bör kunna visa de studerande. Jo, studierna är frivilliga, men de studerande är inte livegna, och skrivarbeten ska definitivt aldrig godtyckligt placeras in utan förvarning på den tid som den studerande själv rår om. Du talade i introduktionen om behovet av att prioritera. Kommer oförberedda uppgifter av det här slaget med så kort tidsram så kan ofta ingen prioritering ske. Jag tror det kan röra sig om en aningslös uppfattning om att de studerande nu är lediga. Tvärtom lever de studerande just nu sina egna liv med unika och personliga livssituationer, vilket PF absolut inte bör försöka styra eller klampa in i genom ett läxgivande (för det är precis vad det är) av det här slaget. Det tillvägagångssättet kan kanske appliceras på en annan slags kategori av studerande, där medelåldern ligger kring 9 år, eller vänta – knappast ens där längre.

Ok, vidare i den här olyckliga diskussionen (som nog som helhet, så här retroaktivt sett, var det som definitivt satte spiken i kistan vad gäller mitt förtroende för yrkeslärarstudierna vid PF). Någon frågade hur omfattande besvarandet av de fem frågorna i inlämningsuppgiften förväntas vara. B svarade: ”Ja… kanske en sida per fråga”. Frågan var inte ställd för ett sådant svar, men B befann sig vid det här laget i tanken definitivt i ett lågstadieklassrum någonstans ute på fältet. Jag kunde inte längre hålla band för mig, så jag sade att jag ställer mig frågande till det pedagogiska greppet rörande fem sidor inlämnade senast dagen före midsommarafton. B bara stod och log, just sådär som när man gett läxor. ”Och så har jag ännu ett papper från C!” utbrast hon glatt.

Där kom då uppmaningen att skriva en dagbok genom hela studierna, för att sedan summera det skrivna i en inlämningsuppgift i slutet av studierna. ”C säger att det är uppenbart vem som har skrivet vartefter och vem som skriver ihop den under de sista dagarna, så börja i tid”, sade B.

Ok, aktiverad som jag var så frågade jag genast vilken kurs det här genererar studiepoäng för. ”Det är för studierna som helhet”, svarade B. Jag kontrade med att säga att det inte finns någonting som är ”för studierna som helhet”, utan att studierna är uppbyggda av kurser som genererar studiepoäng, och någonstans skall det här ingå eller så inte ingå alls. ”Nå, då kan vi fast säga att det är yrkesdidaktik I”, svarade B. ”Och det skall inlämnas som en av de sista uppgifterna under studierna?”, frågade jag. ”Ja, just så”, svarade B. ”När ges då studiepoängen för Yrkesdidaktik I – när kursen officiellt tar slut, eller vid slutet av studierna? Om studiepoäng och bedömning erhålls
före dagbokssamfattningen skall inlämnas så är det onödigt att skriva en sammanfattning, eftersom det inte tas hänsyn till den i vare sig bedömningen eller studiepoängen. Om studiepoängen ges alldeles i slutet av studierna, när skall då kursen i Yrkesdidaktik II, starta – efter studierna? Den kräver väl avlagd Yrkesdidaktik I som förkunskap?” frågade jag, och nu kunde inte B svara utan sade något i stil med ”Nu går vi vidare, det får ni fråga C.”

PAUS

Efter avslutad föreläsning var det dags för gruppfoto. Vi väntade i klassrumet, fick instruktioner, blev ledda ut på trappan, placerade i nummerrader. Fotades, skrev våra namn på de visuella listorna. Som att vara på klassresa.
INFORMATION OM MOODLE (Föreläsare D)

Om den här undervisningen behöver jag inte säga mycket. Som helhet tror jag den var informativ för den oinsatte, och föreläsaren var
passionerad och lyckades fånga åhörarna. Det som jag ändå kan nämna är att jag själv håller motsvarande kurser, och har under åren identifierat några fallgropar när det gäller IT-föreläsningar för en bredare massa. De fallgroparna jobbar jag aktivt på att undvika, utan att någonsin lyckas helt och hållet. Det har att göra med klassiska problem angående förförståelse och synliggörande.

Den här kursen var ytterst lärorik ur min synvinkel sett, i och med att jag kunde identifiera så många av de fallgropar jag arbetat bort. Det kan låta självgott, men det är inte menat så. Huvudpoängen är att inte heller på det här området visade läraren den pedagogiska kompetens som man förväntar sig finna hos en fakultet vars huvuduppgift har att göra med lärande, och som verkar på den högsta utbildningsnivån i landet.

——————————————–
——————————————–

SAMMANFATTNING

Efter den direkta kontakten med Föreläsare A och Föreläsare B, och sämsta möjliga art av distanskontakt (envägsstipuleringar) från Föreläsare C, så blev det väldigt klart för mig att jag inte kan delta i yrkeslärarstudierna i den form de nu är uppbyggda. De tre nämnda föreläsarna/handledarna är centrala i studiehelheter/kurser som sammanlagt genererar 27 av de 35 poäng som studierna innehåller.

Föreläsare A var en i övrigt sympatisk man som desvärre själv uppriktigt verkar tro att att han utövar god pedagogik, men uppfattningen var nog inte densamma hos mig som deltagare. Han föreläsningsmetod var en märklig soppa av lågstadiedidaktik och någon slags akademisk missriktad idé om att sväva ovanför den reella situation han befann sig i under föreläsningen. Han var lågmäld, långsam, och nådde inte ut. De få gånger en interaktion med potential att föra tanken vidare ägde rum (i diskussioner) tog han inte upp tråden, utan gick vidare till dit han själv var på väg. Hans föreläsning om sådant som egentligen är ganska lättgreppat innehöll direkta sakfel, och den statistiska delen var en fars.

Föreläsare B:s föreläsningsstil och förhållningssätt till de studerande var som taget ur en manual för lågstadiedidaktik. Hon förmedlade informationen från Föreläsare C som om hon praktiserade utgivning av läxuppgifter i klass 5. Vidare var hon oförmögen att ta in och bearbeta responserna från de studerande, såvida den responsen inte direkt registrerades i hennes egen förståelse. Hon gjorde en tydlig skillnad mellan ”vi” och ”ni”, och förklarade vad vi (som studieflock) kan och inte kan. Hon hade uppenbarligen inte den blekaste aning om vikten av en studieplan, att de olika studiehelheterna och kurserna i studieplanen bör generera studiepoäng, och att allt arbete den studerande lägger ner i studierna bör vara direkt knutna till just studiepoäng.

Föreläsare C fick jag bara ett tredjehandsintryck av, men uppgifts-A4:orna talade sitt tydliga språk. Att ”ge läxor” godtyckligt – efter eget behag – vittnar om saknad förståelse för att de studerande lever sina liv i vitt skilda personliga livssituationer, och att de studerandes egna liv tydligen för henne inte heller är en särskilt viktigt faktor att ta med i planeringen. Genom utdelandet av två papper lyckades hon främst förmedla både det just nämnda, men också avsaknad av respekt för både ÅA:s studieplan och enskilda kursers upplägg. Inte överraskande, och som en väldigt beskrivande bild över hela dagen, stod det ”Lycka till!” längst ner på ”läxorna” vi fick.

——-

Under din föreläsning lade du fram den enkla matematiken bakom studiepoängen, att de 35 studiepoängen rör sig om ca 23 arbetsveckor som den studerande förväntas dedikera för studierna. Jag sade då att jag, som person, inte kan tänka mig att lägga ner 23 arbetsveckor på någonting som är ett nödvändigt ont (dvs. uppnående av lagstadgad behörighet.) För att jag ska kunna ge mig hän måste jag ha ett förtroende för föreläsare/handledare och på deras förmåga att utföra sin uppgift. Jag måste tro på vad det sammanhang jag är delaktig i. Det kan jag inte nu.

Studiecirklarna är en bra idé, och jag är säker på att varje deltagare (inklusive mig själv) kunde lära sig saker i arbetet inom dem. Men det räcker inte, när handledning, bedömning och utvärdering till en så hög grad är direkt beroende av föreläsarnas och handledarnas kvalitet och yrkesskicklighet. För att använda en sportanalogi så måste det vara väldigt frustrerande för en tennisspelare när medspelaren på andra
sidan nätet inte kan ge bra returer, inte kan reglerna, inte kan serva, och en massa tid dessutom går åt till att leta upp bollar utanför spelplanen. Hur bra tennisspelaren än är så kan ingen egentlig tennis äga rum, och inte mycken personlig utveckling heller.

Den enda som höll nivån (och överraskade positivt) under de här dagarna var du själv. Du hade en förmåga att både vara specifik och att sätta in det du framställde i större sammanhang – dra paralleller till samhälle, skola, mänsklig utveckling och rent generellt till liv och levande i dess många olika former. Du lyssnade och gav respons, inspirerade utan att överdrivet anpassa dina repliker för en speciell målgrupp. Du vågade ifrågasätta både dig själv och det som de studerande sade, och kunde knyta samman vitt skilda åsikter till en allmän frågeställning. Kort sagt, du fungerade som en mycket god universitetsföreläsare gör.

Men eftersom du själv befinner dig bakom kulisserna (som du uttryckte det) och inte deltar i den operativa undervisningen, så kvarstår problemet med undervisningsnivån.Jag håller fast vid det jag sade under din föreläsning: ÅA har – som enda svenskpråkiga instans med rätt att ge lagstadgad behörighet för yrkeslärare – ett stort ansvar. Det här ska faktiskt inte stå i relation till den studerandes ansvar (som givetvis också bör finnas), det är ett fristående ansvar som understryks av att ÅA erhåller både statlig selektivitet och finansiering. ÅA:s yrkeslärarutbildning skall hålla en universitetsnivå, och det gör den definitivt inte nu. En direkt fråga som jag vill ställa dig är om du har för avsikt att göra någonting åt det här missförhållandet?

För min del funderar jag på att söka in till någon finskspråkig yrkeslärarutbildning, t.ex. Jyväskylä. Det skulle vara en stor utmaning att verka och skriva på finska, och jag antar gärna utmaningar där jag genom hårt arbete kan utvecklas.

Jag kommer också att inom Novia initiera en diskussion angående studiekvaliteten vid PF, eftersom vi så konkret berörs av situationen som den är nu. Vår arbetsgivare manar med stöd av lagen oss att fullgöra de pedagogiska studierna, och jag kan just nu inte med bästa välvilja säga att jag tror att yrkeslärarstudier vid PF är ett bra alternativ. Faktum är att jag hoppas att den här årskursen (YRK 2012) är den sista som är tvungen att dedikera ett halvt års arbete för studier vid en utbildningsanordnare som erbjuder så dåliga förutsättningar till lärande.

Jag skickar kopior av det här brevet till de av mina chefer som är direkt eller indirekt berörda.

Hälsningar,
Patrick Wingren

 






I rörelse

Kolumn i Kyrkpressen den 23 januari 2014

En av Karin Boyes mest kända dikter vägrar stå still. Det är kanske därför hennes ord hela tiden rör på sig, bryts upp, men ändå känns igen. Otaliga är de föreläsningar, predikningar, kolumner och livsstilsartiklar som betonat resan till målet.

Boye är på inget sätt först ute med tanken om att ständigt vara i rörelse, och att vägen är det viktiga. Ändå undrar jag om någon lyckats beskriva det så enkelt och vackert som hon: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Inom mental träning arbetas ofta med att skapa en inre bild av framgång. Jantelagen vill gärna kalla sådant för illusion, men det finns en magnetisk kraft i tro som är inget mindre än förbluffande. Ingen av oss kan gå på vatten eller flytta berg, eftersom vi vet att det inte är möjligt och inte kan tro annat.

Ett barn som lär sig ett nytt språk eller lär sig spela ett instrument utvecklas ofta i en takt som vi vuxna inte kan annat än betrakta med lika delar fascination och avund. Varför är det då så svårt för oss att vara nybörjare? Just för att vi vet att det är svårt – något som barnet lyckligtvis inte har den blekaste aning om.

Som vuxna ifrågasätter vi inte det som satt sig i ryggmärgen, eftersom vi ser det som självklart. Att äta med gaffel är en rätt intrikat historia, och vi kan vara tacksamma över att vi lärde oss det i ung ålder. Tänk om vi stod inför den utmaningen nu. Att lyfta gaffeln med rätt mängd mat, pricka in i munnen utan att sticka oss.

Pressen att misslyckas skulle bli stor, kanske så stor att vi inte ens skulle våga försöka annat än i enrum. Och även om vi i ensamhet skulle lyckas tillräckligt många gånger för att våga känna oss som kunniga gaffelförare, så skulle vi vid matbordet – drabbade av rampfeber och tävlingsnerver – med största sannolikhet finna oss tvungna att konstatera att allt det vi trodde vi kunde plötsligt försvunnit.

Att våga tro som ett barn är inte bara ett alternativ bland andra, det är en nödvändighet. Det står i bjärt kontrast till den rationella syn på utveckling som är en del av vår vardag. I arbetslivet sätter vi ofta upp långsiktiga realistiska mål, och gör sedan upp konkreta delmål som kan bockas av när de uppnåtts. Så sitter vi där med avklarat delmål, en guldstjärna i kanten, och minns så lite av hur vi kom dit att det inte kan ha varit av särskilt stor betydelse.

Mål, vision, dröm och tro behöver inget rationellt försvar. Det är livsviktigt att vi inte per automatik begränsas av det möjliga. Då kan delmålen i stället bli högst oväntade rastplatser på en gåtfull väg som är mödan värd.






Att lämna allt

Kolumn i kyrkpressen den 14 november 2013

Jag har den senaste tiden funderat över allt det vi bär med oss. Livet är förrädiskt eftersom de största förändringarna sker över en lång tid. Vi blir inte plötsligt gamla, fårade och stela i lederna, det sker gradvis. I valda skeden tar vi ögonblicksbilder, konstaterar förändring, bara för att sedan genast långsamt röra oss bort från detta fasta.

På samma sätt vänjer vi oss med det yttre i våra liv. Det som egentligen ligger bortom, men som lite i taget blir en del av oss själva. Vi blir flerbarnsföräldrar, vi blir flerbilsfamiljer, vi blir fastighetsägare. Många av oss finner sig vara de mest erfarna på sina arbetsplatser och ser detta som något stabilt i tider när ingenting längre kan tas för givet.

Så blir vi den tillvaro vi skapat. Trygghet är viktig, men den kan egentligen inte vila på så lös sand. Ofta är det precis i de delar av livet som vi upplever som fasta, säkra, som släggan träffar. Det vet alla som friställs på grund av marknadskonjunktur. Det vet också de som väntat på pensioneringen och drabbas av allvarlig sjukdom i samma ögonblick som tiden öppnats upp.

Hur bygger man då sitt hus på berget när man har sand upp till knäna? Inte det minsta dekorativt, det är helt klart. Stag och fästen måste djupt ner. Var vi driver ner dem beror på var vi hittar fast grund. En sak är i alla fall säker: materiell framgång rotar oss ingenstans. Ändå går mycket av vår vardag ut på jagande efter sådan vind.

Det är lätt att läsa bibeln, konstatera att de rika stöter på problem i evangelierna, och placera sig själv utanför. Det är ändå en karikerad sanning. Rikedom är, i sin avskalade form, det vi håller fast vid. Det som vi ser som någonting vi förtjänat. De lador vi fyller som om sju magra år alltid stod för dörren.

Att som kamelen tvingas pressa sig genom nålsögat är något de flesta av oss inte behöver fundera särskilt mycket över. Pengar har ett funktionellt värde, att samla skatter på hög är få förunnat. Därför tror jag att det är lätt att missa grundtanken.

Poängen är att vara beredd att lämna nätet på stranden. Att kunna ge upp det som är dyrt. Att våga födas på nytt.






Debatt i ÖT den 23 och 24 oktober 2013

2 kommentarer

Tolerans för dem som vill tro

Angående pridefestivalen. Eftersom ÖT ger spaltutrymme nästan dagligen åt homoapologeter, så vill jag skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap.

Vi vill aldrig nedvärdera någon eller trampa på någons människovärde på grund av sexuell läggning, men Bibeln lär att utlevd homosexualitet är synd.

Äktenskapet enligt Bibeln är instiftat av Gud mellan man och kvinna och är heligt.

Ett förbund mellan samkönade par strider alltså mot Guds skapelse och borde rimligtvis strida mot alla Kristnas uppfattning, ifall vi tror på Bibeln som Guds ord.

ÖT med redaktör Othman i spetsen har ganska kraftigt kört de homosexuellas sak den senaste tiden, och det har förvånat mig, eftersom man säkert är medveten om att många av prenumeranterna har en biblisk syn på denna sak, ändå verkar det som om ÖT skulle försöka med våld ändra folks uppfattning i denna sak.

Man talar om tolerans i vår tid, men toleransen verkar inte finnas alls mot de människor som vill tro som Kristi kyrka har trott i 2 000 år.

Stig-Erik Enkvist, insändare i ÖT 23.10.2013

———————-

Låt människor välja själv

Stig-Erik Enkvist vill i sin insändare i ÖT den 23.10 ”skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap”.

Rakt igenom bibeln – i skapelse, genom syndafall, över Golgata, ut på gator och torg – ringer ett oerhört budskap: Gud vill att människan, med alla sina fel och brister, ska få välja själv. Utan det fria valet faller kristendomen platt till marken. Så låt då, för Guds skull, människor välja hur de närmar sig Gud.

Patrick Wingren, insändare i ÖT 24.10.2013

 






Sanning och konsekvens

Kolumn i Kyrkpressen 19 september 2013

Jag tycker ”Måne och sol” är en riktigt dålig låt. Flera av Britt G Hallqvists andra texter ligger mig nära hjärtat, och jag berörs djupt av några av Egil Hovlands andra tonsättningar. För just den här psalmen har jag däremot personligen inget till övers.

Jag hyser inga överdrivna förhoppningar om att det här uttalandet ska utgöra startskottet för beredandet av en måne- och solfri tillvaro i kyrkorum, skola och eter. Jag vet att psalmen är älskad av många, känd av de flesta, och att nästan alla har något slags minne eller någon annan typ av relation till den. Ändå hjälper det här inte mig.

När jag skriver det här så trimmar min granne ogräs i sin trädgård. Det är ett våldsamt, enerverande oväsen som jag accepterar som en del av vardagen. När jag i min tur trimmar min egen trädgård ger jag visserligen igen, men det är nog inte det som våra dueller handlar om. De handlar inte om att skipa primitiv rättvisa, öga för öga och tand för tand. Det är fråga om en överenskommen grundprincip: vi ger varandra frihet att ansa, vårda och låta växa – även om det inte sker precis som vi själva skulle önska.

Jag tror inte en enda av oss kan säga sig veta hur livet ska levas. Det riktiga och sanna finns inte hos oss, utan mitt ibland oss. För att vi tillsammans ska kunna ana mittpunkten måste vi våga se det rika i att vi som individer närmar oss detta centrala från olika håll och avstånd. Principen är likadan i kyrka som på torg – vi behöver människor som är unika, helhjärtade och villiga att mötas.

Åsikter kan vi tillägna oss, men övertygelse växer inifrån. Det finns en fascinerande samtidighet av kraft och fara i övertygelsen. Ju gåtfullare spegelbilden är, desto ihärdigare verkar vi vilja förklara exakt vad vi ser. Vi läser i sand och ristar in det uttydda på stentavlor.

Utanförskap är oerhört jobbigt på ett individuellt plan, och förödande för oss som kollektiv. Om vi i samhälle eller församling skär bort de delar vi själva inte tycker om så förskjuter vi jämvikten, och plötsligt ligger det verkligt sanna inte längre i mitten. I extrema fall – i sekter och diktaturer – hävdar enskilda individer en ofelbar rätt och tvingar andra att sluta upp omkring. Mittpunkten flyttas ut i periferin, och en egen sanning skapas.

I all sin torftighet är det därför viktigt att jag får tycka illa om en specifik psalm – även om det för någon kan verka fånigt, osmakligt eller rentav stötande. I ärlighetens namn så är ”Måne och sol” inte en särskilt stor fråga för mig, så jag tänker inte ordna en demonstration. Däremot går jag gärna i Prideparaden i Jakobstad nästa sommar.






Fritt fall

Kolumn i Kyrkpressen den 13 juni 2013, under rubriken ”Sommaren är knepig”

Tänk om man för ett ögonblick kunde stega upp ett avstånd till sig själv, vända sig om och betrakta det man ser med ett uns av perspektiv. Genom att skriva har jag lärt mig mycket om mig själv, även om jag tvivlar på att detta gjort mig särskilt mycket klokare.

Sällan blir irrfärden så tydlig som på tröskeln till sommaren. Jag är mycket medveten om det paradoxala i att fylla ledighet, men trillar av någon orsak alltid dit. Tillsammans med julens strikt uppgjorda rörelse- och handlingsschema så är det just sommaren som tenderar att bli något överstrukturerad.

Det är så mycket som ska hända på en gång. Förutom det rent praktiska jag lovar mig själv och andra att ta itu med så ackumulerar jag upplevelser under vintern. Mycket av det som ska beröra och kännas har jag under hektiska vintermånader lagrat upp för att kunna ta fram när jag har tid att hinna känna efter ordentligt, i lugn och ro.

Sen löper jag över sommarängarna med startkablarna i högsta hugg utan att hitta någonting att fästa dem i. Uppdämda känslor är de mest svårkanaliserade, också detta vet jag egentligen. Ändå upprepas scenariot varje sommar.

Sommaren är knepig. Ledighet blir ett framtvingat vakuum – jag försöker låta bli att tänka, bara vara, men är då som bekant inte längre till. Återstår att börja bocka av på aktivitetslistan, men bara själva åsynen av allt som borde göras och upplevas gör mig matt. Jag tar mig själv i kragen och ägnar rätt mycket tankeverksamhet åt att hitta den ultimata starten. Samtidigt accelererar sommaren omkring mig, och ganska snart infinner den sig. Paniken.

Ungefär halvvägs igenom, och statistiskt sett har de varma dagarna redan förbrukats. Jag borde hinna göra allt minst en gång, annars har inte sommaren varit här. Eller, sommaren har varit här, men jag har inte varit i sommaren.

Och så tydliggörs paradoxen, igen: hur ta vara på den tid vi har? Hur griper man ögonblicket i något vars egentliga väsen ligger i en stadig och målmedveten rörelse mot höst? Ska vi bygga hyddor uppe på berget och bjuda härligheten att bosätta sig där, ska vi rusa ner och livligt beskriva det vi sett och hört i nästa facebook-uppdatering? Eller ska vi begrunda allt i våra hjärtan, låta det bli en del av oss själva?

Hur hanterar man detta flyktiga, vemodigt vackra? Tänk om spegelbilden är lika gåtfull för oss alla, och de självklara svaren egentligen bara är sökande efter fäste på mindre främmande mark.

Jag avundas liljorna på marken, så vackra alldeles i sig själva. Och fåglarna, som varken sår eller skördar. Trygghet måste vara det finaste som finns.






Citat: Som din dag är, så skall din kraft vara (Lina Sandell, 1865)

Vid blicken på en kommande tid och alla de svårigheter den kan medföra frestas vi stundom att giva oss utöver. Då är det ofta icke så mycket tanken på varje särskild svårighet, som oroar oss, utan snarare hela denna massa av bekymmer, arbete, möda, eller lidande och frestelser, vilka vi i föreställningen se resa sig omkring oss.

”Huru skall jag komma igenom alla dessa svårigheter?” heter det då.
”Huru skall jag bestå i alla dessa strider?”
”Huru härda ut i allt detta arbete?”

Vi förgäta trösten av det ljuvliga löftet:
”Som din dag är, så skall din kraft vara.”

Vi sörjer för morgondagen, innan morgondagen är kommen.
Och likväl har Herren Jesus själv sagt: ”Det är nog att var dag haver sin egen plåga.”
O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommande tyngd!

Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.






CITAT: DIT STRÅLKASTARNA INTE NÅR

När det är barncancergala i TV vet givmildheten inga gränser. Företag, institutioner och privatpersoner tävlar mot varandra för att få sitt namn visat i rutans nederkant och miljonerna rullar. Och tur är väl det, för varenda cent behövs till forskningen i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom och då särskilt när den drabbar våra mest oskyldiga; barnen.

Men när strålkastarna slocknat ock konfettin landat så fins vi kvar, alla vi som lever med det, alla vi som har en liten i familjen som drabbats. Mitt i all förvirring, kaos och sorg som den utdragna vårdperioden innebär måste man, i skuggan av alla givmilda galor, börja jaga pengar från alla tänkbara håll.

Vi tror ju (dumt nog) att vi ska vara skyddade med vår allmänna socialförsäkring och allsköns försäkringar men så är det tyvärr inte. man ska klara sig på ca 70 procent av sin normala utkomst medan kostnaderna ökar betydligt. Vårdande förälders sjukersättningen är inte i närheten av den vanliga lönen och beskattas desto hårdare. Det ska väl löna sig att arbeta och inte gå och dra benen efter sig…

Visst får man ersättning för resor och vissa mediciner men man ska ändå ligga ute med pengarna och nå upp till ett självrisktak. Till allt det kommer även dubbla hushåll då familjen är splittrad mellan hemorten och vårdorten när vårdföräldern knäar under pressen måste ibland även den andra föräldern sjukskriva sig och rycka in.

I Karleby råder dessutom en spariver och en byråkrati som går utanpå det mesta och som är i total avsaknad av sunt förnuft. Exempelvis skulle stödet från staden inte kunna betalas ut förrän ett hembesök gjorts och eftersom pojken åkte skyttelktrafik mellan intensiven och canceravdelningen i ett par månader var ju det inte möjligt, alltså skulle saken få vänta. Strunt samma i alla vårdintyg som utfärdats och läkarutlåtanden från neurokirurger och cancerexperter. Efter mycket kämpande kom  så det lägsta stödbeloppet, i väntan på hembesök.

Blanketter ska fyllas i, den ena krångligare än den andra och väldigt få anpassade till situationen med ett långtidssjukt barn i familjen. De fleta riktar sig till handikappsituationer och hemvård av äldre.

På andra håll i landet får familjerna väldigt mycket gratis från sina sjukhus medan vi Karlebybor måste köpa detsamma dyrt från apotek. Alla reseersättningar från FPA måste kontrollräknas då vi fått för lite ersättning viD ett par tillfällen. När pojken är som mest isolerad p.g.a. sin bakteriekänslighet och kräks galla på tom mange av cellgifterna skulle jag vilja ösa presenter över honom. I stället måste jag kanske försöka förklara för honom att vi inte hade råd att bo kvar i huset, för han har haft mage att gå och bli sjuk.

Olika föreningar och till och med arbetskamrater har hjälpt till så mycket de kan men det förslår inte långt när räkningshögarna hopas.Var är strålkastarna nu? Jag skulle utan tveka köra pojken till Uleåborg, i en sponsrad bil, helt fullkletad med klisterdekaler från olika företag, i vissheten att jag skipper dyra underhållsreparationer. Jag skulle lugnt kunna gå omkring på stan ett år i rosa kanindräkt om jag kunde glömma huslånet under tiden.

Cancervården är i stort en standardiserad mall som sedan anpassas vid behov till individen. Varför kan inte makthavarna presentera något liknande; en utkomstmall till drabbade familjer i paritet med lönen som sedan finputsas vid behov? Varför måste man drabbas även ekonomiskt när situationen redan i sig är en tragedi? Tumörer och leukemi är ganska svårfejkade, trots allt.

Ni företagare, sök upp närmaste drabbade barncancerfamilj och skänk vad ni kan och dra av det i bokföringen. Det blir mycket goodwill till liten nettokostnad. Finns det ingen strålkastare så skicka gärna en ficklampa och skriv myndigheterna på näsan. Vi kämpar i mörkret så länge…

Andy Bjerén, insändare i Österbottens tidning den 24 maj 2013






BÖCKERNAS BOK

Kolumn i Kyrkpressen den 21 mars 2013

För några år sedan läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. Jag fungerar bättre när de yttre ramarna är givna om än inte (krono)logiska, så jag tog mig fram en sida i taget.

Jag måste medge att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Det bör också medges att upplägget rent dramaturgiskt är ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte”. För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig om enbart sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma.

En annan oerhört vacker klang som ljuder genom hela bibeln är sången av och om sådana som annars inte räknas. Sådana som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord enligt honom själv ‘kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen, och blev dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De lärjungar historien lärt känna som apostlar var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Om Josef och Maria hade vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln i Betlehem skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick trettio år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.






Allting är nytt

Kolumn i Kyrkpressen den 3 januari 2013.

Det finns en tröst i att övergå i ett nytt år. Vårt förnuft säger att ingenting ändras, och ändå finns den där: känslan av en ny start, att vi vänder blad, att vi får logga våra liv på sidor som inte är solkiga, kantstötta och rivna.

Nyårslöften handlar ofta om det vi vill, men inte gör. I stället gör vi det vi inte vill, bara för att sedan blicka tillbaka på det skedda i apostolisk frustration. Vårt undermedvetna har en sanslös kraft. Det föder djupa, vackra, kraftfulla, förrädiska underströmmar som bär oss framåt. I den stund vi dras ned i djupet, kan vi inte – vill vi inte – stå emot.

Det vi vill är inte alltid det vi väljer, inte i stunden. Det vi gör är samtidigt vårt konkreta val. Utan gärningar omsätts inget av det vi vill i handling, och finns egentligen inte. Våra nyårslöften – hoppet om förändring – blir ledsamt ofta bara upptejpade, färggranna äpplen på döda träd.

Jag berördes av Göran Skyttes inkast i Kyrkpressen (4.10.2012). Förvandling, det vi inte kan göra alldeles själva. Hit hör bra mycket mera än vi först anar, och det är kanske därför som våra nyårslöften så ofta vittrar samman under året. Att bestämma sig för något är överskattat. För att klara det man bestämt krävs egentligen bara envishet, inte frukt av ett levande träd.

Förvandlad, född på nytt. Trons absoluta kärna. Den hanteras ofta rätt ovarsamt av oss. Att födas på nytt är inte att börja om, det vore olidligt. Börjar om gör man i Brios labyrintspel, när man vikt av den smala vägen och kulan med en tung, dov duns resonerar i lådbottnen.

Tron är inte fråga om rekord, hur långt man kan nå. Inte heller får man fripass till himlen om man klarar banan. Tro är att falla hårt, stöta sig, och ändå nå fram. Inte för att man kan, utan vare sig man kan eller inte kan. Det är egentligen paradoxalt, emot alla spelets regler. Det kan till och med framstå som orättvist. Då kan det vara bra att minnas att ingen av oss kan göra detta själva.

Att bli som ett barn. Nyfiken, öppen, omedelbar, utsträckta händer mot mamma och pappa. Att med allt det vi är av livserfarenhet få bli barnlika igen. Det är något vi inte kan göra på egen hand, vårt inre behöver förvandlas till något vi rationellt sett inte tror är möjligt.

Det är inte ett oskrivet blad som svävar ner från himlen, det är en urvind som med en kraft vi inte själva besitter vänder sida i vår livsbok just när vi inte längre kan skriva på den gamla. Allt det tidigare står kvar, men inget bärs över till nästa sida. Det bara finns där bakom, allt det fina och allt det tunga, och allt – precis allt – är förlåtet.






Regelbundet hopp

Kolumn i Kyrkpressen den 11 oktober 2012.

Hösten är något av det vackraste jag vet. Det finns något tröstande i
det att allting har sin tid. Jag blir väldigt stressad av sommaren, då
allting plötsligt ska hända. Under några månader av värme pressar vi
in allt det som bara kan göras då, samtidigt som vi förväntas vila upp
oss. Det är en ekvation som jag aldrig har löst.

Hösten är samtidigt något av det tyngsta jag vet. Jag minns hur det
som började som en årligen återkommande down-period undan för undan
växte sig större, tills det en dag var det som var jag. Fast det inte
alls var jag. Idag, på basen av över ett decennium av empirisk
forskning, kan jag försäkra att termen ”lyckopiller” siktar lite väl
högt. Lycklig blir man nog inte, men man klarar sig. Man kommer helt
enkelt vidare.

Just där ligger kanske det mest förrädiska i en depression –
kraftlösheten. Oförmågan. Att sitta och titta rakt framför sig, timme
efter timme, utan att kunna resa sig. Att genomföra morgonprojektet
med att sätta på sig en strumpa, bara för att överväldigas över att
man har en till att klä på sig. Att ta plats, suga upp energi, och
inte ha en aning om hur man ska orka hjälpa till för att andra ska
orka med en. ”Lev i nuet” är en ständigt återkommande uppmaning, och
ironiskt nog så finns det få tillfällen då man lever så i nuet som när
man är deprimerad. Samtidigt är man inte där. Det är en förödande
kombination.

När jag var yngre betraktade jag tvärsäkert de i vars ålder jag nu
själv befinner mig som flyende från livet, springande i ekorrhjulet,
rutinerade till icke-mänsklighet. Det har varit en nyttig läxa att
lära sig att inte all aktivitet per definition är ett jagande efter
vind, och att energi i sig – även mer eller mindre missriktad sådan –
i sig är en livskraftig motpol till den ljumma, döda likgiltigheten.

På samma sätt som som hösten har sin tid, har depressionen sin. Jag
undrar hur vi skulle hantera att sommaren övergår i höst om vi var
omedvetna om att det genom vår becksvarta, vitgnistrande vinter kommer
att bli sommar ännu en gång? Om vi bara såg naturen somna, och inte
visste att den snart kommer att vakna igen? Jag vet inte om någon enda
av oss skulle klara hösten då.

Min egna handbok för att klara svårmodet har genom erfarenhet – genom
mina försök och mina misstag – tagit sig en nästan förbluffande enkel
form. Från att ha varit fullsmockad med analys, teori och källmaterial
har den reducerats till exakt två punkter: 1) Det går över. 2) Handla.






Att vilja växa

Kolumn i Kyrkpressen den 19 juli 2012.

I USA blir jag ännu en gång påmind om hur olika våra livsrum är. Här
jobbar mina kollegor kopiöst för att kunna betala för sina barns
studier. Möjligheten till framgång framstår som obegränsad, och
samtidigt riskerar genomsnittsamerikanen att falla hårt, utan
skyddsnät. Andra föds nere på betongen, ägnar all sin energi åt att ge
sina barn ett bättre utgångsläge.

I jämförelse med det allvar med vilket man här ger sig in i det vuxna
livet framstår min egen väg som snudd på oansvarig. Jag gifte mig ung,
och vi fick våra barn under studietiden i New York. Det är något av en
välsignelse att man skapar sig erfarenheter genom att leva, för om man
redan visste vad som ligger framför skulle man helt säkert ofta välja
en annan väg. Vilket ger en slags omöjlig ekvation, eftersom man då
inte samlar på sig den erfarenhet som skulle få en att välja
annorlunda.

Ändå var min och min frus livsavgörande gemensamma val faktiskt inte
ogenomtänkta. Vi insåg rätt tidigt att vi inte kan vänta med att gifta
oss tills vi är tillräckligt mogna – tills vi förstår den verkliga
innebörden i löftet, uppnår ekonomisk trygghet, kan parera oväntade
händelser utanför vår kontroll.  Likadant var det med föräldraskapet.
Kan man rationellt sett bli vuxen och stabil nog för att ansvara för
sina barns första stapplande steg över vardagsrumsgolv och ut i
vuxenlivet? Vi såg det inte.

I stället bestämde vi oss för att växa med uppgiften, eller som
amerikaner skulle uttrycka det, höja sig när tillfället uppstår (”rise
to the occasion”). Jag tycker om det uttrycket. Det ger en aning om
att någonting fördolt finns inom oss, en resurs som vi inte förstår,
en kapacitet som frigörs först när vi väljer att våga. Gränsen mellan
att våga och att handla oansvarigt är hårfin, och ändå måste den hela
tiden prövas. Att handla tryggt kräver egentligen varken mod eller
vilja, och tar oss ingenstans utom framåt i tid.

Så i stället för att skjuta alla livsavgörande val framför sig tills
man blir vuxen, så kan man bli vuxen genom att göra livsavgörande val.
Faktum är att jag är övertygad om att det är det enda sättet att växa.
De yttre omständigheterna som påverkar oss är alldeles för allvarliga
och krassa för att låta dem leda oss genom livet. Det som verkligen
behövs är hängivenhet, det att vi helhjärtat vill.






Citat: Att gå jorden runt tar åtta år till (ÖT 28.6.2012)

Han började i Kina för sju år sedan. Sedan dess har Ponomarev vandrat längs vägarna i tjugo länder, Finland blir det tjugoförsta. Han har 22 000 kilometer och otaliga möten bakom sig.
Den vanligaste frågan han får då han träffar folk är varför han vandrar världen runt. Ännu har han inte kommit på något svar.
– Jag vet inte riktigt varför jag gör det här. Jag tror att jag helt enkelt tycker om att vandra, säger Vladimir Ponomarev.
[…]
– Jag vill se allt som är nytt för mig. Monument som påminner oss om historien, olika religioner, nya människor och alla hus. På kvällarna innan jag går och lägger mig sitter jag och filosoferar kring det jag sett och upplevt under dagen.
[…]
– Jag trivs med att gå. En del människor tror säkert att jag är galen, men det är helt okej. De ler mot mig och jag mot dem, sådana möten tycker jag mycket om, säger Ponomarev.

Frida Pått intervjuar Vladimir Ponomarev i ÖT, 28.6.2012.






Schaumans högskoleodyssé

Jag lyssnade på Radio Vegas ”Slaget efter tolv” (13.6.2012), där de finlandssvenska högskoleorterna debatterades. Ärendet har ännu en gång fått aktualitetsvärde genom en av Barbro Schauman (lektor vid handelshögskolan och lokalpolitiker SFP/Åbo) initierad motion till SFP:s partidag. Schauman vill samla den finlandssvenska högskoleutbildningen till Helsingfors, Åbo och Vasa.

Det går inte riktigt att ta Schauman på allvar, eftersom koncentrationen i hennes huvudargument späds ut av all den sanslösa bråte av stödargument som flyger ut ur munnen på henne när hon s.a.s. vill brodera ut den röda tråden. Precis som tidigare i år (gällande hennes uttalande om Novias kulturutbildning som lider i bibelbältet och hur hennes tidigare drivna Benetton-affär i Jakobstad gjorde henne till något av en sakkunnig) skadeskjuter hon även i radiodebatten sig själv mest hela tiden. Det här gör hon genom uttalanden som får lyssnaren att tappa andan. Här några axplock:

  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att studenthälsovården ska kunna tryggas. Det är svårt att få den att fungera till och med i Åbo, och därför skall bl.a. Novias utbildningar i Jakobstad flytta till Vasa.
  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter eftersom det är just under högskolestudierna man hittar sin livskamrat. Det är av intresse för Schauman att det finlandssvenska livet går vidare, så att någon kan betala hennes pension.
  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att Schauman vill det.

Som lyssnare kunde man vänta sig att varje politiker med, hur skulle man kunna uttrycka det, tillfredställande smörjning av maskineriet inser att utbildningar inte kan leva ett nomadliv i jakt på stödfunktioner. Angående kedjan livskamrat-högskolestudier-finlandssvensk pension måste jag helt enkelt låta det stå obemött – det finns ingen slagkraftighet som kan sänka det resonemanget bättre än det gör på egen hand.  Slutligen; ”För att jag vill!” funkar inte för en trotsig treåring, och knappast heller här.

Jag välkomnar debatten, eftersom diskussion och polemik ger möjlighet att pröva, omforma och definiera olika ståndpunkter. Men så ohyggligt klantigt som Schauman beter sig nu så är risken uppenbar att de utbildningar som känner sig hotade och påtrampade bara tar fasta på hennes vettlösa framställning. Då blir följdeffekten att det centrala drunknar i ordsvadan – att det primära blir sekundärt och glöms bort – för att senare helt säkert dyka upp igen i nästa regionalpolitiska lådbilsrace. Så låt oss för en stund dra en barmhärtighetens slöja över Schaumans retoriska irrfärder och diskutera urpsrungsförslaget och dess huvudargument.

Schauman vill centrera finlandssvensk högskoleutbildning till Helsingfors, Åbo och Vasa. I praktiken betyder det att hon vill flytta Novias utbildningar i Jakobstad (musik och visuell konst) till Vasa, och Novias utbildningar i Raseborg (informationsbehandling, teknik, skogsbruk och miljö) till något av dessa tre föreslagna centran. Detta i syfte att skapa en kritisk massa (öka antalet studerande på samma ort och ställe), skapa större befästa studiecentra som lättare kan stå emot framtida utbildningspolitiska förändringar, och möjliggöra synergieffekter mellan utbildningarna.

Jag vill bemöta Schaumans teser med några kommentarer.

Det första gäller den kritiska massan, som bildar något av ett emblem på den flagga Schauman så ivrigt viftar runt med. Den kritiska massan är inte någonting linjärt (som i ”ju högre antal studerande på ett ställe, desto bättre”). Schauman navigerar i radiointervjun med nöd och näppe över en mängd blindskär, men lyckas till sist förklara att dansk högskoleutbildning har kommit fram till att den optimala mängden studerande vid ett universitet är 30.000-40.000 studerande. Hon fortsätter med att konstatera att vi inte ens kan komma nära de siffrorna i Svenskfinland även om vi koncentrerar utbildningen till tre centra. Detta ser hon förbluffande nog inte som något problem, eftersom små enheter ”kan lyfta fram det goda hos dom”.

I praktiken försvarar alltså Schauman plötsligt mindre utbildningar. Nyfiket börjar man undra hur liten studerandemängden ska vara för att man inte ska kunna lyfta fram det goda i att vara få, och varför just Schaumans kompromiss är så optimal? Är inte risken uppenbar att utbildningar samlade till tre stora högskolecentra landar precis i ett ingenmansland av att inte vara tillräckligt stora för att åtnjuta de fördelar de verkligt stora högskolorna har, samtidigt som de ändå blir för stora för att kunna dra nytta av den flexibilitet, den intimitet, och de redan djupt rotade sociala och politiska nätverk som kännetecknar framgångsrika utbildningar på mindre orter?

Den kritiska massan bör med tanke på det som nu diskuteras definieras som det antal studerande, lärare och personal som krävs för att ge en kvalitativt högklassig högskoleutbildning. Om utbildningen fungerar – utexaminerar goda studerande och klarar sig ekonomiskt – så är den kritiska massan nådd. Svårare än så är det faktiskt inte.

Det andra jag vill lyfta fram är den endimensionella och illusoriska syn som Schauman hyser gällande hur verklig kvalitet uppstår i utbildning. Hon säger sig ha rest runt inom Novia under sitt första och sista år som prorektor, sonderat fältet, och blivit väldigt imponerad över kvaliteten vid utbildningsenheterna. Taggad av sin teori om att större enheter placerade på större orter ökar utbildningskvaliteten  tar hon fram sin mentala kalkylator, och adderar – t.ex. i fallet Jakobstad – antalet Novia-studerande på orten till summan av studerandemassan i Vasa. Och får ett högre tal i Vasa. Därav hennes flyttiver.

Problemet är att Schauman inte har den minsta aning om vad det är hon mäter och presenterar. Utbildningkvalitet är det i alla fall inte, för den måste sökas mycket djupare än så. Ingen utbildning lever isolerad från den omgivning den befinner sig i, och ju snävare de rationella förutsättningarna är, desto viktigare blir interaktionen med det som finns runtomkring. Arbetet med en liten utbildning på en liten ort kräver kreativitet och initiativförmåga för att de utmaningar som det geografiska läget medför skall kunna lösas. Det gör att interaktion, samspel, integrering och synergi blir vardag för utbildningarna.

En liten utbildning på en liten utbildningsort lever genom sina socialt knutna nätverk, genom en konstruktiv dialog med kommunala instanser, genom politiker som lyssnar, arbetar för och stöder utbildningarna, genom högklassiga lärare som återvänder till sina hemtrakter och vill verka just där och nu. I och med att utbildningen så konkret syns, hörs och verkar både innanför och utanför skolväggarna blir den en naturlig del av närmiljön i ett möte där alla parter berikas.

Gällande Novias kulturutbildningar i Jakobstad sker interaktionen inte minst med Musikinstitutet i Jakobstad, Konstskolan Balatako och i synnerhet med Yrkesakademin, som bildar en naturlig och ovärderlig rekryteringsbas för Novia. Att separera på de tre utbildningsnivåer som redan bildat begreppet Musikhuset i Jakobstad och som nu – när konstutbildningarna flyttar in vägg i vägg – kommer att ge en tvärkonstnärlig prägel till Campus Allegro är aningslöst strategiskt tänkande. Det är att slå kilar i en sällsynt fungerande tredelad helhetstanke som är direkt avgörande för konstnärlig utbildning på svenska i Finland.

Så nu vill jag vända på resonemanget. Om en utbildning håller hög kvalitet så är det inte trots att den är placerad någonstans, det är på grund av att den finns just där den finns. Om Schauman är kapabel till ett uns av strategiskt tänkande så bör hon börja där.

 






Citat: ”Ett gott liv är ett aktivt liv” (ÖT 1.6.2012)

1 kommentar

[…]

Vad har styrt dig i dina viktiga livsval?

– Jag tror att viktiga beslut såsom vem man förälskar sig i, yrkesval och vem som blir ens vänner, fattas långt innan man själv tror sig fatta dem. De är starkt emotionella och intuitiva. Det är först i efterhand som man rationaliserar och försöker förklara sina val.

Intervju med Claes Andersson i Österbottens Tidning den 1.6.2012






Citat: ”SFP bör höra metropolens rop” (ÖT 14.5.2012)

– SFP har styrts av ett förbund mellan Åbo och Österbotten. Denna österbottniskt-åboländska axel har lyft det man i min barndom kallade för landepaukkur (’lantisar’) i ledande positioner.

[…]

”- Socialdemokratins tillhåll var den industrialiserade delen av Finland. Förändringar har skett och plötsligt lever vi i en annorlunda värld. Det annorlunda är metropolen. Sättet att kommunicera har förändrats och det kommer att vara en oerhörd utmaning för all slags demokrati.” Torvalds säger att utmaningen är särskilt stor för finlandssvenskarna som lever i den ’dubbla glesbygden’, den språkliga och regionala.

[…]

– Tidigare idag besökte jag den svenska ungdomsverkstaden Sveps i Helsingfors. En stor del av deras klientel är pojkar som har skolsvårigheter. För det mesta bottnar problemen i halvspråklighet. Vi har alltså en ganska stor grupp växande finlandssvenskar som vi lämnar i sticket till följd av att vi är så rent svenska och ser de andra som rent finska. 

[…] det handlar om att se problemen i ögonen. Nu har man diskuterat svenskspråkighet kontra tvåspråkighet som om det skulle handla om några abstakta principer. När det gäller de här barnen är det inte fråga om abstrakta principer. Det är människor som har blivit emellan de här kulturerna.

Nils Torvalds intervjuad i ÖT 14.5.2012 av Henrik Stenbäck.






I sanden finns det spår

Kolumn i Kyrkpressen den 26 april 2012.

Jag och min fru hade en känslofylld debatt här om kvällen. ”Där solen går strålande ner”, sa jag. ”Aldrig i livet”, sa hon, ”där solen så strålande ler!”

Det blev att ta till källreferensens svarta får – den allt annat än tillförlitliga men samtidigt så nödvändiga sökmotorn Google. Resultatet av sökningarna blev – ingenting. Hur är det möjligt? Det här borde väl alla kunna?

Vi hade tidigare samma kväll som av en händelse fjärrmanövrerat in oss på frågesporten ”Smartare än en femteklassare” (SVT). Reglerna för tävlingen är enkla: vuxna försöker klättra upp för vinststegen genom att svara rätt på frågor som hör till lågstadieundervisningen. Det låter löjligt enkelt. Just så löjliga framstår de tävlande vuxna när detaljfrågor om myror, stjärnbilder och köksmått renderar felaktiga svar och när femteklassisterna tvärsäkert svarar rätt.

Den tävlande för kvällen var en numera pensionerad historielärare. Han lyste upp när han fick frågan om vem av de svenska kungarna som var gift med Karin Månsdotter. ”Det var lätt”, svarade han, och broderade ut svaret med exakta årtal och kronologisk kontext. Så kom musikfrågan på tredjeklassnivå och ett ljudexempel på de välbekanta tonerna ur de första takterna av Norges nationalsång spelades upp. Efter ett velande mellan grannländerna svarade han ”Danmark”.

”Det är inte sant”, utbrast jag, och följde upp med att sjunga hela första versen för min fru – på lika delar dålig och kreativ norska, bör medges, men ändå. Att en historielärare lyckats memorera sitt lands kungar och samtidigt ha så dålig insikt i det traditionsbärande några hundra kilometer västerut framstod som ett mysterium. Jag tänkte med fasa på hur historien återgetts för de tiotals årskurser av elever han undervisat.

När strängarna i mitt undermedvetna (detta märkliga nät av associationer, korsreferenser och återvändsgränder) nu satts i sympatisk vibration var det plötsligt ingen hejd på de tonminnen som steg upp till ytan, och jag fann mig sjungande ”O, låt mig få bo/ där man rådjur och buffalo ser/ där sällan man hör ett ovänligt ord/ och där solen går strålande ner.” Den sista frasen och min frus reaktion är redan historia.

Någonstans, någon gång, har arbetsgruppen för en skolsångbok strukit över vissa sånger som jag aldrig hört och låtit andra rymmas inom pärmarna för det som blivit jag själv och tusentals andra jämnåriga. Att (nästan) kunna refrängen till den svenska översättningen av ”Home on the range” kan knappast kallas allmänbildning och fungerar definitivt inte som utvald ammunition för att skjuta ner svensk historieundervisning. Jag kan bara förläget konstatera att gärningar ofta – kanske till och med alltid – lämnar avtryck för livet.






Icke-presens vs. Wingren

Kolumn i Kyrkpressen 2.2.2012.

Det är intressant att finnas här i det som många betecknar som den bästa tiden av livet. 42 år gamla är några visa nog att arbeta med tunga förtroendeuppdrag. Man kunde också, postumt redan nu, höra till den stora skara musiker och kompositörer som brunnit som fackelbloss och gjort snudd på evig musik. Jag ser mina barn stiga in i vuxenlivet, betraktar likheter och olikheter refererade till den sällsamma blandning av faktiska och förskönade minnen som blivit min egen livserfarenhet.

Jag och min familj bor i ett hus som med nöd och näppe är tillräckligt stort för att inhysa oss nu, och som så småningom – när barnen flyttar ut – bli snudd på överrymligt. Vi köpte nyss en andra bil, och parkerade därigenom cyklarna stadigare i cykelstället. I den långsammare ämnesomsättningen manar vågnålen till ökad fysisk aktivitet, samtidigt som viljan gör det rakt motsatta och erbjuder yllestrumpor och fleecebyxor som ett mera lockande alternativ.

Så kommer då frågorna, tätare och tydligare för varje år som går: hur hade mitt liv sett ut i dag om de avgörande momenten inte funnits, alternativt lett mig i en annan riktning – detta vare sig de var av det noggrannt planerade slaget eller hörde till de ofta förekommande spontana nycker som plötsligt skrev sig in i min framtid?

Varje gång får jag sitta ner med mig själv – försöka förklara att ett sådant tankesätt haltar, att en ekvation av det slaget är omöjlig att lösa. Jag har inte den minsta aning om vem jag skulle vara utan den erfarenhet som gjort mig till den jag är nu. Varje ”tänk om jag skulle ha gjort så och så” är ett sant jagande efter vind, en längtan efter att nå det grönare gräset på andra sidan utan att ha vare sig möjlighet eller förmåga att flytta dit.

Parallellt får det faktum att framtiden är oviss och outforskad mer inflytande i livsvalen för varje år som går. Att nostalgiskt blicka bakåt och samtidigt försöka stävja framtiden är att inte leva i stunden, det är tungt för både kropp och själ. För att skingra sockervaddsmolnen från det som varit och inte fokusera på potentiella orosmoln som driver in så dyker jag ner i här och nu, söker omedelbar aktivitet. Tiden går fortare än någonsin förr samtidigt som mönster återkommer och känslan av att livet springer förbi infaller sig på min egen oönskade beställning.

Livet är definitivt en kamp – inte minst mot ljumhet, likgiltighet och frånvaro. Jag har tidigt bestämt mig för att inte bli bitter, om jag så i hårda duster tvingas möta dåtid och framtid med bara spillror av den lans jag lyfte som ung. Under torneringspauserna händer det att jag läser Psaltaren och Predikaren och tröstas av att den inre kampen är kärnan i det vi varit, är och blir.






Några decimeter liv

Kolumn i Kyrkpressen den 10 november 2011.

Vi har fyra katter här hemma. Eddie har svårt med förändringar. Vägrar använda den nya, bekväma ingången via verandadörren, står hellre och väntar i mörkret under fönsterbrädet, trygg i det hon kan och känner till.

Eddies dotter Murphy trotsar alla odds. Hon blev ratad som ett hopplöst fall av mamman vid födseln, och veterinären gav henne högst en vecka. Med okoordinerad, stapplande gång är hon nu inne på sitt femte år. Tar dagen som den kommer, lever i stunden.

Pepperoni är äldst. Han blir deprimerad i perioder – låter tassarna förbli smutsiga, ligger på bastulaven, väntar. När han kommer tillbaka från mörkret söker han närhet, visar mer än någon av de andra hur mycket han tycker om att vi finns. Ofelia är yngst, och har därför tagit sig rätten att fortsätta vara som en unge. Hon har den minst utvecklade egna karaktären, och verkar mycket nöjd just så.

Eddie är småsur på alla, men mest på sin försakade dotter Murphy som hon vägrar acceptera. Murphy, i sin omedelbarhet, är den enda som orkar med den barnsliga Ofelia. Pepperoni har äldstestatus, skrider fram som självklar etta till matskålen, lugnar ner relationerna med hierarkisk tyngd.

Under sommarmånaderna blir djuren i huset högst oönskat fler, när katterna med jämna mellanrum släpar in sina fångster (undantaget Murphy, som bara jagar fjärilar). Ibland är mössen och fåglarna redan besparade från vidare plågor, men inte alltid. Vi ser det som grymhet och vill förebrå dem. De utstrålar stolthet och glädje när de slår lovar runt sitt byte – de är i högsta grad sig själva just då.

För några år sedan kom en snäll tant tillbaka med katten Muskot, som envisades med att gång på gång återvända till de välkända markerna kring vårt förra hus. Tanten sade att det kan gå illa för katten om den rör sig i trafiken. Hon föreslog en bur på några kvadratmeter i trädgården, där katten kunde röra sig tryggt och kontrollerat.

För henne var det viktigare att katten lever så länge som möjligt än att den är katt så länge den lever.






Debatt: ”Statlig impulsivitet äventyrar ny svensk kulturinstitution” (Vbl 8.10.2011)

Ursprunglig ledare: ”Statlig impulsivitet äventyrar ny svensk kulturinstitution” (Vbl 8.10.2011)

Vad är kultur? För mig är det revyer och trubadurer m.m.Jag föredrar vardagskultur framför ”professionell” kultur.Kultur av entusiaster.
Det jag inte förstår är var alla dessa skall hitta arbete som mu utbildas.Det är väl i allas intresse att utbud och efterfråga matchar varandra?

Jag ser inte det rimliga i hur operahuset nere i H:fors bedrivs och finansieras.
Om inte kulturen kan föda sig själv är det inte värt att bevara?

/Rd 8.10.2011 kl 15:26

@Rd: Blir inte livet lite väl fattigt om allt som är av värde måste vara ekonomiskt självdrivande, och finns då t.ex. kyrkskatten enbart för att medborgare bör få döpas, gifta sig och begravas någonstans?

Sen, i fråga om ministeriets målavtal (berörda av Myntti i den här ledaren), så är det en märklig tvetydighet i att regeringen vill vattna kulturfältet (”Konstens och kulturens ställning som opinionsbildare i samhället förstärks”) samtidigt som ministeriet torkar ut detsamma.

http://www.minedu.fi/OPM/Tiedotteet/2011/10/budjetti.html?lang=sv

Jag håller i stort med om att yrkesutbildningar bör svara mot arbetsmarknadens behov. Problem som de här uppstår i och med att politiker inte vill inse att marknad och utbildningsledare är flexiblare och har en större samlad intellektuell och intuitiv resurs än de förtroendevalda.

Med den styvhet som finns inbyggd i kommunal och statlig förvaltning så tar det oerhört länge att byta kurs. Strategiernas bäst-före-datum har gått ut långt före de slutat verka. Det här gäller inom alla ministerier. Man tror sig veta vad som ligger i framtiden och pekar med utsträckt hand i den riktning landet ska gå, i stället för att att lyssna på dem som just i detta nu är på väg någonstans.

Patrick Wingren 8.10.2011 kl 16:30





Citat: ”Tvåspråkigheten kastades bort” (ÖT 9.9.2011)

”Tanken på att vara antingen finsk eller svensk härstammar från fenno- och svekomantiden. Man hade alla förutsättningar för att utveckla tvåspråkigheten. I stället fördubblade man enspråkigheten, vilket var ett misstag.”

Intervju med Anna-Riitta Lindgren, professor i det finska språket, Österbottens Tidning 9.9.2011






Att våga låta bli

Kolumn i Kyrkpressen den 25 augusti 2011.

Jag tror ingen av oss kommer undan känslan av att någonting saknas. Ibland uppstår tomheten irrationellt, just när vi borde leva det rikaste av liv. Den naturliga reaktionen är att försöka göra någonting åt det hela. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om att det inte nödvändigtvis är det smartaste draget.

Vi lever i en tid när engelskans ”how do you feel?” direktöversätts och inte längre frågar hur vi mår, utan vad vi känner. Konsekvensen blir att vi fasar för tomhet och försöker undvika den till varje pris. I stunder av lycka försöker vi förbli lyckliga, och det fungerar aldrig. Lycka uppstår ibland väntat. Andra gånger förstår vi knappt varför och ibland känner vi oss inte ens särskilt förtjänta av den. Hur vi än blivit lyckliga så är vi alltid lyckliga just i stunden. Försöker vi hålla kvar nuet – när själva nuets idé är att högst osentimentalt dö och födas på nytt – så fråntar vi oss själva möjligheten att uppleva lycka.

Jag är lika skeptisk till den mera attackerande formen – att fylla tomheten med någonting mindre tomt. Jakten efter vind är tydligare än någonsin förr, eller så är den kanske bara lättare att känna igen. Vi bjuds in att dansa i cirkelns mitt, leva ett verkligt liv, bli sedda. Spekulerande massmedia (Idol, dokusåpor, tematidningar och så vidare) gör sin insats, resten fixar vi själva. Det som vi som unga ville bort från – byagemenskapen, de små kretsarna där alla känner alla – återskapar vi ett tiotal år senare via Facebook. Vi vill finnas för andra, betyda något, dela med av oss.

Lyckas vi undvika tomheten genom upplevelsepåfyllnad kommer snart nästa, starkare känsla av saknad. Nu söker vi ännu större upplevelser. De som vi känner som missbrukare har redan kastat in handduken medan vi själva fortsätter uppåt i spiralen och hoppas att vi aldrig ska behöva slå huvudet i taket.

I tomheten – om någonsin – borde vi våga låta nuet förbli tomt och stilla vänta, hur ont det än gör … För nuet, som sagt, dör och föds på nytt.






Stadshotellmonopol – nattetid, och allmänt

Bröllop ikväll, två som definivt hör ihop – gläds med brudparet! Sen sikte in mot centrum lite över kl 2, vilket lämnar få alternativ. Minibussen stannar utanför nöjescentret, och vi ställer oss i kö.

Första missen – en hotellgäst, som dessutom är invalidiserad, krävs på ”narikka”-avgift.
Andra missen – mer generell – är inträdet kl 02.15…10 euro per person.

Monopol är en inkomstbringande sak, det vet ägarna – stadshotellet är det enda vattenhålet efter kl. 02.

Ledningen utnyttjar detta maximalt – 20 euro för 2 personer, den sista timmen. Nah, inte värt det. Vi backar ut, och jag passar på att rapportera till Simon Dörrvakt att 1) det är för dyrt, 2) det tar för länge, 3) det är för fittig personal (ordagrant) – det sista angående aningslösheten vad gäller rörelsehindrade, och oförmågan att hantera situationen.

Business är business. Ändå önskar jag innerligt att ett alternativ till stadshotellet så fort som möjligt etableras. Det skulle vara så himla skönt att kunna välja bort såna ställen som inte respekterar dem som bidrar till omsättningen.

De ledande personerna bakom stadshotellet är inte stendumma, bara kortsiktiga… lite aktie-gambling-varning över det hela. Jag tror att de tänker dra in så mycket pengar som möjligt, så länge det är möjligt, dvs. så länge folk betalar – så länge vi är aningslösa nog att fortsätta att få deras business att löna sig. Egentligen är det upp till oss att hitta alternativa lösningar för fest, så att deras penningfontän stoppas så fort som möjligt.

Det lustigaste är att stadshotellet är beroende av sina kunder. En totalstrejk från användarnas sida skulle få ledningen att krypa till korset. Men så länge vi alla följer minsta motståndets lag kommer inget att förändras.

Om någon vill påverka det hela så är jag med, vi bestämmer en helg när vi inte meloydar. Förslagsvis 29-31.7. Det hänger på mängden deltagande.. Skriv här, eller på FB, eller som mess (+358445288048), om ni är intresserade. Om tillräckligt många vill så general-melody-strejkar vi just då.

Om inte, så strejkar jag just då, anyways :)






Sommar summarum

Skriver det här efterfest, utan desto vidare censur.

Sommaren är min värsta tid. Jag förstår inte alls. Inte nog med allt blir grönt, vi ska vara glada också. Allting glatt. Går vi förortsvandringen hem i natten och undviker koldioxidtaxin böjer sig grenarna över gångbanan. Jag kan leende gå förbi ett tiotal av dem, men i nåt skede söker sig handen per automatik mot kvistens rot, tar ett stadigt grepp, och håller fast när jag fortsätter gå. x antal löv bortrivna, förstörda. Ett fasligt arbete för ingenting.

Väldigt mycket som vi – miljarder, där vi försöker skilja ur. En illusion värd att nämnas vid namn, predikaren (bibeln) är det exempel vi kanske känner bäst:

Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Hur går vi vidare?

Även om någon skapare bryr sig, så är oddsen till vår nackdel. Någon av oss kan vara viktig någonstans, men de flesta av oss är öppet sårbara. Jag kan personligen inte tro på en allsmäktig gud som a) både har möjlighet att lösa ekvationen, b) vill låta människan själv klura ut det hela.

Judar förintas på 1940-talet och bosniska kvinnor våldtas på 1990-talet. Alla väntar.

Varför?






Världen och värden bortom

Kolumn i Kyrkpressen den 26 maj 2011.

Ekonomi är ett hett samtalsämne just nu. Hushåll brottas med valet mellan fast ränta eller fritt surfande på räntevågen. Att nationen skall stå och falla med sina egna pengar blev sannfinländsk slagkraft i riksdagsvalet. Företagsledare lyfter våldsamma bonussummor med ena handen samtidigt som de med ett stadigt grepp om skoveln i den andra skyfflar ut produktion till billigare länder, låser dörrar till nationella verkstäder, fabriker och lokal överlevnad.

Kommunala nämndemän skummar igenom beredningar för att så fort som möjligt landa vid balansräkningen. Vi avgränsar vår handel till ett av två stora snabbköp för att belönas med lojalitetspoäng och skenbart spara ju mer vi köper. Dokusåpor där den vanliga människan – du och jag – behöver experthjälp för att vi skall lära oss att inte köpa på kredit utan betala med reda pengar snurrar i TV-rutan varje vecka.

Varför är då pengar så viktiga för oss alla? Det enklaste svaret är att vi inte klarar oss utan dem, men det är inte hela sanningen. Vår materiella egendom bekräftar oss i vår sociala omgivning. Vår vardagsgärning – det vi lägger merparten av vår tid på – ger oss någonting tillbaka som vi själv kan rå om, omsätta, och märka ut vårt revir med.

Det monetära systemet är både genialt och förrädiskt. Vare sig vi föder upp höns, spelar fotboll på heltid eller skriver kolumner som den här så ges belöning i samma form. Plötsligt står vi alla i skenbar relation till varandra, med en gemensam nämnare som enkelt placerar oss på värdestegen.

När ekonomisk rationalitet vill bilda bas för mina värderingar brukar jag försöka se förbi det vi själva konstruerat. Det naturliga är någonting helt annat, och sällan så tydligt som just nu. Det är så vansinnigt vackert att allt växer och blommar när värmen kommer, bara för att falla till marken och täckas av snö mindre än ett halvt år senare. Ett oerhört slöseri med resurser, produktion som inte lönar sig på våra breddgrader, år efter år. Sådan är den rika värld vi lever i.






Kärlekssömn

2 kommentarer

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.