PW i USA, dag #12 – final call

Fick möjlighet att skriva några sista ord med fötterna på den här kontinenten. Säkerhetskontrollen på flygplatsen är rigorös, men ändå var köerna inte så långa som jag var rädd för. Det ledde till lite ’fritid’ här på JFK airport i väntan på Finnairs avgång.

Det har varit märkliga veckor. Dels har jag mött det vana, blivit glad, irriterad och ofta nostalgisk. Jag har också återknutit den personliga kontakten med människor som har varit viktiga för mig både musikaliskt och också som vänner i en djupare mening.

New York är sig själv, och ingenting liknar den staden. Där finns egentligen allt av det bästa och värsta sammanträngt på en ganska liten yta. Ett slags Metropolis där man lyckas med bedriften att värna sitt ursprung och samtidigt vara stolt amerikan. En av de absolut bästa sakerna med staden är att man kan vara som man är utan att verka främmande. När vi för ca. 10 år sedan bodde här var det inte det minsta uppseendeväckande att vi rörde oss i tunnelbanan med två blonda småbarn och talade svenska. Det var bara en del av den mosaik som ger staden dess karaktär.

Det här accepterandet av utanförskap som viktigt och karaktärsgivande för staden har jag också mött i andra storstäder, men aldrig så tydligt som här.

Sedan då Boston, som ofta kallas den mest europeiska staden i USA, och det är lätt att förstå varför. Centrum är koncentrerat, gatorna ger ibland t.o.m. hemlängtan, storleken påminner om Helsingfors/Stockholm/Köpenhamn. Här finns inte samma totala samtidighet som i New York, tempot är lugnare, folk i allmänhet trevligare. Den mindre stadens fördel – en mera greppbar helhet som ger människorna större chans att slappna av. 

Till sist Rochester, riktigt genomsnittsamerikanskt. Med några få undantag (t.ex. NY, Boston, San Fransisco, Seattle, New Orleans) ser städerna ut så här. Bilen är oumbärlig, allting ligger klickvis utspritt – ungefär som om man skar ut pusselbitar ur en europeisk stad,  kastade upp dem i luften och såg bitarna falla slumpmässigt över ett ganska stort område. Här fanns samtidigt en genuin värme från ett gästvilligt folk, och det berörde.

Som en röd tråd genom alla de tre städerna löper det som gör det här landet så fascinerande och irriterande på samma gång – det att individen har en stark tro på sig själv och just därigenom formar sin närmiljö, lämnar spår. Det är totala motsatsen till jantelagen, och det är skönt att se att det fungerar i praktiken – man blir ju lätt hemmablind i Österbotten :) Ett samhälle behöver så många unika individer som möjligt för att den sas. fiktiva normala samhällsmedborgaren (som existerar matematiskt men inte i verkligheten) ska framträda så tydligt som möjligt. Det bär jag med mig som en bekräftelse på att diskussionen som uppstått i Finland är viktig och direkt nödvändig.

Nu öppnar gaten, jag säger hej för mig till både USA och de dagliga läsarna av den här resedagboken. Det har varit ett nöje :)

Hälsn. Pati