Peterson, Hagman och Mishra

Patrik Hagman har skrivit ett uppföljande FB-inlägg gällande artikeln om Jordan Peterson i Kyrkpressen.

Jag blev ”intaggad” i diskussionen av en vän, vilket var bra; annars hade den undgått mig i den medialabyrint som Facebook utgör.

I inlägget ställer Hagman några öppna frågor, och klassar också Pankaj Mishas recension av Petersons ”12 Rules for Life: An Antidote to Chaos”  i The New York Review of Books (19.3) som ”den bästa och seriösaste kritiken av P hittills” (citat Hagman.)

Hagmans inlägg är på ett föredömligt sätt öppet för allmänheten (”public”), men med tanke på den informationsmängd som når oss alla varje dag så är risken uppenbar att vi fastnar i våra egna ekokammare. Det gäller oss alla, och är ett av de stora problemen med sociala medier: diskussion tenderar att ske i kretsen av ”redan frälsta”, om man så vill – inte undantagslöst, men ofta.

Därav anledningen till referenserna här ovanför. Av samma anledning publicerar jag den kommentar jag den 4 maj skrev under Hagmans inlägg. Kommentaren återges i sin helhet i texten som följer:


Jag är sen till partyt (blev taggad i inlägget här på FB av en vän). Du ställer flera frågor, Patrik, så jag vill försöka ge konkret info där du frågar efter sådan, och sen bidra till efterfrågad feedback på Mishras kolumn. Till sist något om det som triggade den nu pågående diskussionen (Peterson/Hagman/Kyrkpressen.)

————————————

1) Peterson avskyr grupptillhörighetspolitiken i båda de polariserade lägren. I hans vardagssituation (den akademiska världen i Kanada) är det extremvänstern han hamnat i konflikt med. I diskussionen vid Lafayette College diskuteras den synbara obalansen vänster/höger, och han är inte sen att gå åt högern. I kompakt form under 48:15 – 52:55 i videon, i övrigt vid flera tillfällen i videon.
https://www.youtube.com/watch?v=V32WHDuy-Do&t=3176s

————————————

2) Du klassar Mishras kritik som den “bästa och seriösaste” hittills. Jag ser den som destruktiv, och faktiskt direkt ond. Ond, därför att det verkar vara så viktigt för Mishra att skjuta Peterson i sank att han inte drar sig för insinuationer och sluga förvridningar. Fascistvinklingen (“noble savage”) är den mest kända och debatterade, så jag tar upp några andra:

……….

Mishra:

”Culture,” one of his [Peterson’s] typical arguments goes, ”is symbolically, archetypally, mythically male”—and this is why resistance to male dominance is unnatural.

Citatet från 12 Steps [EDIT: Rules] som Mishra hänsynslöst utnyttjar:

It is also perverse to consider culture the creation of men. Culture is symbolically, archetypally, mythically male. That’s partly why the idea of ”the patriarchy” is so easily swallowed. But it is certainly the creation of humankind, not the creation of men (let alone white men, who nonetheless contributed their fair share).

……….

Mishra:

Islamophobes will take heart from his speculation that ”feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance.”

Peterson på FB:

# 2 of questions to get crucified for asking: Do feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance?

På den frågan följer en lång debatt. Det är inte spekulation, det är diskussion.

……….

Mishra:

Like Peterson, many of these hyper-masculinist thinkers [Nordau, Sorel] saw compassion as a vice and urged insecure men to harden their hearts against the weak (women and minorities) on the grounds that the latter were biologically and culturally inferior.

Medlidande som en last? Uppmana osäkra män att härda sina hjärtan gentemot de svaga (kvinnor och minoriteter) på basen av att de senare var biologiskt och kulturellt underlägsna? Det här är bullshit, det vet alla som känner till vad Peterson står för. Lägg märke till den djävulskt smarta formuleringen – imperfekten gör att Mishra kan skriva så här och samtidigt skapa en retorisk nödutgång. Han är inte en stor författare för intet, och han använder sin gåva på ett fruktansvärt sätt.

……….

Det finns flera exempel, men kanske de här räcker? Den “bästa och seriösaste” kritiken är propaganda, och jag är uppriktigt oroad över att du inte ser det; ja, inte bara är blind, utan höjer hans ideologiska pamflett till skyarna.

Märk också historielösheten, som är frapperande och så typisk för min generation. Han namedroppar så mycket han hinner och kan på basen av de några hundra år han känner till.
————————————

3) Fenomenet kyrkpress-artikeln, då. Det är för mig fullständigt ofattbart att det personliga ansvaret (vilket är ytterst centralt för såväl kristen tro som för all form av meningsfull gemenskap) knappt berörs. Lika obegripligt är det att Ordet (Logos) inkarnerat inte ens nämns. Båda är hörnstenar för Peterson.

När det för en gångs skull finns en chans att diskutera något för kyrkan så centralt (med “kyrka” menar jag här all form av kristen gemenskap), och kunna göra det utifrån något konkret och samhällsaktuellt som äger rum utanför kyrkans väggar, då plockas i stället genusglasögonen fram, närhistorieböckerna dammas av, och tredjehandsåsikter (t.ex. Mishra) bidrar till att bilda opinion i Svenskfinland.

Exakt vad detta beror på vet jag inte riktigt, men det oroar mig. Jag anar mig till att det är den bedrägliga självtillräckligheten som spökar, men jag kan ha fel.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Kyrkpressmiss: artikeln om Jordan Peterson

Det var deprimerande att läsa artikeln om Jordan B Peterson i det senaste numret av Kyrkpressen. Jag har sett uppskattningsvis 60 timmar av hans föreläsningsmaterial, läst och sett många intervjuer, och jag kände inte igen den person som framställdes i KP:s (antagligen aningslöst) vinklade reportage.

Den som känner mig vet att jag välkomnar avvikande åsikter. Nu är det inte fråga om en välgrundad avvikande åsikt i det här fallet, utan om förvrängning. Jag tror att researchen varit för dålig, och att Patrik Hagman (som intervjuas i artikeln) helt enkelt inte tagit sig tid att sätta sig in i ämnet. Alternativet är att Hagman är tvådimensionell, grund och närsynt, och saknar förmåga att destillera fram det väsentliga – något jag vägrar tro.

Problemet är att de flesta av Kyrkpressens läsare inte är mera bekant med Peterson än artikelns författare och intervjuobjekt tycks vara. Kyrkpressen bildar därför en opinion på falska grunder, och sådant skall alltid bemötas.

En del diskussion som följde på Facebook utgick helt och hållet från informationen i Kyrkpressen, och var därför meningslös – och därigenom destruktiv.

Artikeln finns på webben på den här adressen:
http://www.kyrkpressen.fi/aktuellt/56995-de-forlorade-pojkarnas-ban-rforare.html

Här nedanför möter jag en del av de osanningar, förvrängningar och ren anti-propaganda som utgör merparten av artikeln.


KP: “[Peterson] talar mest till unga män som upplever sig som marginaliserade och inte känner sig särskilt privilegierade – trots att de är vita män.”

Det är på inget sätt kärnan i Petersons budskap, vilket borde vara uppenbart på basen av ens ett uns av normal journalistisk research.

. . . . .

KP: “[…] han säger också saker som känns farliga, som att det inte är någon idé att arbeta för ett jämlikt samhälle, eftersom evolutionen har gjort oss till varelser som trivs bäst i hierarkier.”

Peterson hävdar att tesen att västvärldens patriarkat skulle ha skapat ett hierarkiskt samhälle helt enkelt är felaktig, och han stöder sitt argument på välgrundad forskning. Han menar att det är förödande att arbeta för ett jämlikt samhälle, om jämlikhet definieras som att radera ut all – ALL – skillnad mellan kvinnor och män. Varken kvinnor eller män kan då vara sina riktiga jag, det de är ämnade att vara.

. . . . .

KP: “Dessutom tror han att universiteten befolkas av marxister vars yttersta mål är att skapa en totalitär stat (typ: det börjar med en HBTIQ-grupp och slutar med Gulag).”

Peterson säger att extremvänstern drivs av samma ideologi som de fruktansvärda totalitära staterna i vår närhistoria (Kina/Mao, Sovjet/Stalin). Den ideologin kan enkelt sammanfattas med att grupptillhörigheten är det centrala, på individens bekostnad. Resultatet vet vi. Jag har aldrig hört honom nämna extremvänsterns målsättning, bara peka på faran i ideologin.

. . . . .

KP/Hagman: […] Peterson är en karismatisk föreläsare. Ofta är han rolig, verkar slå huvudet på spiken och kommer med harmlösa självhjälpsråd.

Spontant kan jag inte komma på ett enda av Petersons “självhjälpsråd” som inte är solitt förankrat i essensen av mänsklig tillvaro – människan som individ och i gemenskap med andra. Att Peterson gjort något ytterst komplicerat tillgängligt för allmänheten är allt annat än harmlöst.

. . . . .

KP: “Hur skulle du sammanfatta hans budskap?” Hagman: “Han kopplar ihop klassisk ‘skärp dig, bit ihop, jobba på’-retorik med en konspirationsteori om att vänstern och postmodernismen och feministerna har förstört allt. Unga män som känner sig lite misslyckade får samtidigt känna sig som hjältar och offer i sin egen berättelse, och det är en väldigt attraktiv roll.”

Det är en grund, platt och fruktansvärt dålig sammanfattning av Petersons budskap. Jag antar att det beror på okunskap.

. . . . .

KP/Hagman: “Det farliga med Jordan Peterson är att den högerextrema falangen inom amerikansk politik gillar honom.”

Reagan använde Bruce Springsteens “Born In The USA” för sitt eget syfte. Hitler använde Wagners musik. Det går aldrig att undvika att en intressegrupp plockar bitar och på så sätt förvränger kärnan. Inte olikt fundamentalistisk bibelläsning, inte heller olikt det här KP-reportaget. Peterson är en centerliberal med rötter i historien (vilket eventuellt kan ses som konservativt), han har inget med vare sig extremhöger eller den något mildare rörelsen “alt-right” (“alternativ höger”) att göra.

. . . . .

KP/Hagman: “[C.S] Lewis är definitivt kristen, och det kan man inte säga om Peterson. Peterson är snarare Oprah Winfrey för unga män, han har samma idé om att religionens syfte är att få dig att må bra och bli framgångsrik.”

Artikelns lågvattenmärke. Peterson för ingen talkshow. På frågan om han tror på Gud svarar han: ”Vad får dig att tro att du har rätt att ställa mig den frågan? Och hur vet vi att vi talar om samma Gud? Jag kan säga så här: Jag verkar i världen som om Gud existerar.”

. . . . .

KP/Hagman: “Den stora skillnaden mellan det kristna tänkandet och Petersons är individualismen, att han tänker ‘var och en för sig själv’.
– Han menar att du kan leva på ett sådant sätt att det också gagnar andra, men det är du själv som i slutändan är ansvarig för allt. Medan kristendomen hela tiden säger: Vi måste bygga gemenskap, vi har ansvar för varandra!”

Hur uppstår då den kristna gemenskapen? Den uppstår när en personlig, individuell kontakt med Gud blir för stor för att hålla tyst om, för omvälvande för att bära själv. Det egna ansvaret, den personliga överlåtelsen, är det som möjliggör gemenskap. En kristen gemenskap som enbart handlar om grupptillhörighet är lika ihålig – och potentiellt farlig – som extrem vänster- eller högerideologi. Det är inte en slump att vi har sekter som kallar sig kristna.

. . . . .

KP/Hagman: “– En massa unga män vittnar ju om att han faktiskt hjälpt dem – de var beredda att ta livet av sig och så började de lyssna på honom och kände att de fick en mening med sina liv. När man hör sådana berättelser känns det ganska jobbigt att säga att det här inte är så bra som det låter. Det problem Peterson identifierat eller snubblat över – de förlorade pojkarna – är högst verkligt och något vi behöver prata om mycket mer. Många unga män verkar fastna i en förlängd tonårstillvaro där de varken tar vuxet ansvar eller lever med barnets lekfulla glädje inför verkligheten. De fastnar i ett ganska meningslöst och maktlöst sätt att vara.”

Peterson har “snubblat” över problemet på basen av sina femton år som praktiserande psykolog, och genom kontemplation. Nu, efter en lång förberedelse, delar han med sig – inte abstrakt och luddigt, utan konkret, destillerat och obarmhärtigt befriande. Och han talar till dem, inte om dem.

. . . . .

KP/Hagman: “ Det Peterson gör är att försöka komma åt problemet genom att gå tillbaka till en maskulinitet som har väldigt många andra problem. Den fungerar någorlunda bra för vita män – men till priset av att kvinnor och personer från andra kulturer inte har det lika bra. Vägen framåt kan inte vara att gå bakåt, utan att göra upp med det här arvet helt och hållet.”

Ok, så ingen maskulinitet och ingen femininitet. Då konstruerar vi människan på nytt, skapar en avkönad individ. Den dagen dör mänskligheten på riktigt, och tvingas dessutom fortsätta leva. Något omänskligare kan man knappast ha som mål.


För den som vill bilda sig en egen bild av Jordan Peterson rekommenderar jag som en slags introduktion den kända intervjun som gjordes av Cathy Newman i januari i år och som nämndes i Kyrkpressens artikel:

Vill man gå vidare därifrån så kan man se den väldigt intressanta bibelserien som är befriande icke-religiös, och samtidigt inte.

Kommer bibelberättelserna för nära eller för långt ifrån så kan man se hela hans föreläsningsserie ”Maps of Meaning”, klassrumsföreläsningar från universitetet i Toronto där han verkar som professor.

Allt ovanstående hittas enklast genom att gå in på Jordan Petersons YouTube-channel:
Jordan B Peterson – YouTube

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Du tror vad du tror, jag vet vad jag vet

Kolumn i Kyrkpressen den 22 februari 2018

Ligger all skönhet i betraktarens öga? Nej, det gör den inte. Så relativiserad och individcentrerad kan tillvaron aldrig bli.

Samtidigt är den kända frasen paradoxalt nog riktig, om vi placerar den enskilda människan mitt i centrum av allt. När vi utgår från verklighet i den mån vi själva upplever den så blir verkligheten absolut för oss, men den kan aldrig delas med andra.

Det overkliga, allt utanför den verklighet vi själva känner, möter oss överallt. I konfrontationen med detta overkliga formar vi åsikter.

Åsikter är livsfarliga. De kräver inget av oss, och eftersom samhällsklimatet av idag lockar oss att följa det minsta motståndets lag så är åsikter något vi gärna samlar på oss. Av samma orsak är de något vi drar oss för att överge. Med tiden blir våra åsikter det armeringsjärn som håller vår verklighet samman.

Problemet är att även den uppfattade verkligheten är föränderlig, dynamisk, eftersom liv vägrar låta sig kapslas in. Rätt snart utmanas vi inte i första hand av det overkliga kring oss, utan av det overkliga i våra åsikter. Då står vi inför ett val, även om vi gör allt för att slippa uppfatta det så.

Vad är lättare – att släppa taget om det vi blivit, eller att fortsätta bygga på det vi redan är? Svaret är förrädiskt enkelt, och eftersom vi inte vill ställa till det mer än nödvändigt så åker vi nedförsbacke rakt ner i avgrunden: vi väljer att tro på våra åsikter.

En genväg – ett stort kliv över hängivenhet, övertygelse, förvissning, över allt det som har verklig kraft att forma oss. Det tomrummet söker att fyllas, och nu fylls det liksom baklänges när vi blir allt mer övertygade om att de cementerade åsikter vi valt att tro på är riktiga.

Och ve den som blåser på det verklighetsbygget, sådana möts av ett aggressivt, hängivet angreppsförsvar som helt saknar proportionalitet. Allt detta för att vår egen uppfattning om det verkligt sanna är en rätt som ingen ska kunna ta ifrån oss.

Vilka av oss snurrar då runt i den här nedåtgående spiralen? Det gör vi alla. Vi ser följderna inom politiken, i social interaktivitet, i familjer, i troendegemenskap av olika slag. I det sistnämnda fallet uppstår ofta en bisarr karikatyr av fenomenet: mina åsikter är inte mina, Gud säger så.

Det är just då det här med att bli född på nytt – att bli som ett barn – är så avgörande. Det förenklas ofta till ett före och ett efter, och den falska tryggheten i detta ”efter” ställer till det. Alldeles oberoende av hur, vad, vem vi tror på så är nyckeln till liv att oavbrutet släppa taget om det som binder oss och hindrar oss från att växa.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Här och nu

Kolumn i Kyrkpressen den 7 december 2017

Nuet är sällsamt onaturligt för oss. Det är den enda rumstid i vilken vi verkar, och samtidigt verkar vi rädda. Nuet är att handskas med sig själv som den man är, något vi i allmänhet har svårt att våga göra.

I stället blickar vi framåt. Visioner är livsviktiga, för utan hopp om något som skall komma blir vi riktningslösa, stagnerar. Att redan bosätta sig där i tanken är däremot en flykt från det som är. Då missar vi den enda möjlighet vi har att nå det vi ser, anar och hoppas.

Visioner kräver aktivitet just nu, manar oss att sätta ner steg efter steg på väg mot det som ligger framför. Lutar vi oss tillbaka och väntar på manna från himlen så är vi på fel plats när flingorna faller.

Man kan med fog argumentera för att vårt samhälle av idag – det socialt mediala, hypersnabba, snuttifierade samhället – inbjuder till att leva där vi inte är. För mig är ändå allt detta en accentuering av ett fenomen som varit en del av människans liv sedan urminnes tider – viljan att vara frånvarande, att vara skenbart fria från oss själva.

Kanske ingenstans blir det här så tydligt som gällande evangeliet. Redan en kort tid efter Jesu liv och död började en förskjutning ske, och den skedde förrädiskt långsamt.

Idag är stora delar av kyrkan och dess medlemmar oerhört intresserade av det som komma skall. Ett massivt tyngdpunktsområde – livet efter detta – formar en stor del av aktiviteten inom församlingar, samfund och hos troende kristna.

Två dualismer formas – himmel och helvete, vi och de. Notera gärna att evangeliet i den här stympade formen är allt annat än ett glatt budskap. Aningen karikerat kunde ett sådant evangelium sammanfattas så här:

”Guds kärlek är gränslös. Han älskade världen så ofattbart mycket att han lät sin ende son dö för att alla som tror på honom skall kunna leva för evigt hos honom. Gud respekterar människans fria val, och tvingar ingen till detta. Vill man inte så vill man inte. Nackdelen är att man i så fall plågas i evigheters evighet i ett helvete. Men välj som sagt helt själva.”

Det är ingen slump att intelligenta ateister och/eller cyniker i debatt efter debatt sopar golvet med representanter för det här budskapet.

För Jesus fanns inget ”vi och de” – faktum är att Bibelns evangelier gång på gång berättar om hur Jesus gick som hårdast åt just de som var säkra på att de stod på rätt sida av linjen mellan rättfärdighet och förtappelse.

Och viktigast av allt: Jesus talar om ett rike ibland oss, förvandling, att bli född på nytt. Något som sker med oss där vi befinner oss – inte där vi varit, inte i framtiden. Fokus på stunden, resonerande i evighet. Liv, här och nu.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Böckernas bok

Kolumn i Kyrkpressen den 28 september 2017

De allra flesta av oss har ett personligt förhållande till Bibeln. En del läser den bokstavstroget och gör sitt bästa för att få allt att gå ihop. En del ser Bibeln som världens mest kända sagosamling. En del älskar den, andra hatar den. En del älskar den men hatar att bli slagen i huvudet med den.

Bibeln är en ofullkomlig bok med svagheter som inte slentrianmässigt kan försvaras med att Guds vishet är dårskap för världen. Lösryckta bibelcitat kan vara så destruktiva. Det finns alldeles tillräckligt med ammunition i Bibeln för att klistra ihop ett eget underlag för nästan allt man vill ge extra tyngd.

En återkommande tendens i bibeldebatter är att rättfärdiga de horribla grymheterna i Gamla testamentet med att de härstammar från det gamla förbundet. Samtidigt är det just de obekväma, helt oacceptabla passagerna som kan hjälpa oss att se Nya testamentet i ett nytt ljus.

Jesus, Guds son, föddes som ett barn av sin tid. Detta ofattbara, det som ägde rum för omkring 2000 år sedan, skedde i en social kontext som i väldigt lite liknar det samhälle vi är en del av idag.

Ofattbart då, ofattbart idag, och ändå mycket konkret – precis där och då. Och följderna var omedelbara och omvälvande. Hur kan man sätta ord på något så livsavgörande? Det går egentligen inte. Inte då, inte nu.

Det skulle ha varit så mycket enklare om det vid Kristi himmelsfärd – som ett slags avskedsbrev – hade singlat ner skrifter med sanningen satt i pränt. Men Gud verkar genom människor, inte genom suverän maktutövning. Han väljer medvetet oss med all vår otillräcklighet, gång på gång.

Därför finns det motsättningar, komplexitet, gåtfullhet och starkt föråldrade kontextuella drag även i Nya testamentet. Samlingen skrifter är inte skriven av Gud, den är skriven av oss. Gud ville så.

Och hur tydligt än anden viskat inom oss så var det vi människor som skulle försöka ge detta oerhörda en röst: vi, med alla våra begränsningar, vår ofullkomlighet, vår svaghet. Vi, med begränsade synfält, rotade i vardagen här och nu, där och då.

Om vi kan omfatta den tanken blir Nya testamentet så mycket rikare. Johannes hisnande syner, Jesus som gör allting nytt, Paulus som använder sig av både morot och piska för att få den unga kyrkan att fungera i praktiken.

Att med Paulus brev i bakfickan – med lämpliga passager understrukna – i Guds namn uppmana medmänniskor att återgå till det sociala förhållningssätt som var en realitet under Paulus levnadsår, det är absurt.

Den glädje som når oss i Nya testamentet försvarar inte slaveri, den vill inte att kvinnan ska tiga, den förkastar inte homosexualitet. Den vittnar om hur kärleken är större än allt, så sanslöst stor att vi själva med fumliga händer fick vara med och skriva historia.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Tillsammans

Kolumn i Kyrkpressen 13 juli 2017

Fru Wingren och jag är så olika man någonsin kan vara. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte förstår varandra. Faktum är att vi kanske känner varandra bättre än vi känner oss själva.

Ordet ”komplement” för att beskriva styrkan i nära medmänskliga relationer har alltid stört mig. Jag tror inte alls att människan är mindre än sig själv när hon är ensam. Ändå är jag helt övertygad om att hon i en kärleksfull relation växer att bli sig själv mer lik.

En nära relation innebär inte att två bristfälliga individer kompletterar varandra till den grad att det totala skulle utgöra en fullständig helhet. Det förnuftiga vore i så fall att sätta all tid på att hitta den enda verkligt kompletterande, ett uppdrag som lämpar sig betydligt bättre för matematisk problemlösning och romantisk komedi än för liv som ska levas här och nu.

Teorin om komplement faller också i livsvägens båda diken samtidigt. Typ ensam är stark, vi är starkare tillsammans, men högst när vi är två. En mera onaturligt konstruerad lösning får man söka efter med ljus och lykta.

Så varför är det då inte gott för varken mannen eller kvinnan att vara allena? Jag har inget svar på den frågan. Jag själv söker ensamhet i så hög grad det bara är möjligt, flersamhet är något som ofta tvingas på mig. Ändå är det i mötet med andra som jag hämtar syre för att ensam kunna andas.

I sin djupaste form handlar relationen till en annan om att sammanfogas till ett; inte i bemärkelsen ett enda riktigt, fulländat, utan till ett oskiljaktigt. Energin i förälskelse, övertygelse och passion kastar oss i famnen på varandra. Då gäller det att inte krampaktigt gripa tag i ett försök att hållas kvar. Styrkan ligger inte i greppet om, utan i närheten till.

Det gemensamma handlar inte om att tänka lika, tycka lika, göra lika, vara likadana. Det gemensamma formas när vi vill älska det som vi inte är.

Det lönar sig inte att räddhågset kasta blickar på den kärlekstermometer vi konstruerat, den där som gör ett synnerligen dåligt jobb. Att mäta hur mycket vi känner har väldigt lite att göra med kärlek, även om film, böcker och vi själva försöker övertyga oss om motsatsen.

Vi får gåvan att välja att älska. Och om vi vågar välja att älska så kommer känslorna – ibland med förälskelsens oerhörda kraft, ibland i stillsamma viskningar. I former vi inte kunnat drömma om, i stunder där vi gång på gång blir mållösa, överraskade.

Vår vilja att älska ger oss möjlighet att loda i en brunn av gränslös kärlek. Livets vatten, inte bara till låns, utan för oss. Det spelar ingen roll att vi knappt får ner skoveln under vattenytan, det är rörelsen, viljan, som är det viktiga.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Allt liv lever

Kolumn i Kyrkpressen den 26.4.2017, publicerad under rubriken ”Liv får aldrig värderas utgående från våra egna värderingar”

Efter flera jobbiga veckor i en kamp mot allt det damm som yr omkring i spåren av alla vintersandade gator och trottoarer vred sig himlen för någon dag sedan som i en nysning och vräkte ner snö, hagel och regn över oss bilister på väg. Det var då det märkliga hände, än en gång.

Ovädret var över lika plötsligt som det anlänt, och några minuter senare steg jag ut ur bilen, in i en berikad värld. Jag möttes av ett slags kvitto från allt det som lever, det som får ny näring genom regnet. Jag tror att de allra flesta av oss associerar naturens underbart doftande svar med vårens och sommarens livslust. För mig personligen var det hösten som trädde fram, nu i april.

Varför? Jo, eftersom så många av de minnen och associationer som blivit en del av mig kan härledas till hösten. Jag har känt, levt, älskat, gråtit och skrattat också under vårar, men sådana minnen finns inte med mig på ett årstidsrelaterat sätt. De är förfluten tid, ett slags icke-nu på vilket nuet ohjälpligt vilar – ärr, erfarenhet och välsignelse i en märklig soppa.

När luften blir pregnant, bär på liv efter det tunga regnet, då är det inte nödvändigtvis så att det liv som komma skall skulle ha något slags företräde. Allt levande svarar, även när det är fråga om en sista hälsning före vintern.

Leriga fotbollsplaner, flugfiske i september, säsongens sista båtfärd över tungt och mäktigt vatten. Jag konstaterar att många av de tidsbestämda minnen jag bär med mig etsat sig fast i mig i ögonblick av avsked, och jag tänker på Ole Jakobsson som när han efter att ha hört isen lägga sig över vattnet vid sommarstället i Kantlax berättade att havets ton aldrig förr varit så enkel, så klar.

Allt liv lever. Inte bara det som ännu inte nått sin kulmen och ivrigt ser framtiden an. Inte bara det stora och fullkomligt ogreppbara, det att två blir ett och bär fram ett tredje. Även den åldrande, allt mer barnlika dementa lever. Alla vi som känner att vi inte riktigt passar in någonstans, vi lever också.

Samhället hårdnar inifrån. Inte i första hand genom dekret, lag och förordning – det är vi själva som ställer till det för oss. Det är inte en slump att barn med speciellt behov av omsorg, fattiga äldre, fysiskt och psykiskt sargade vuxna, dödssjuka, minoriteter, ensamstående föräldrar, asylsökande och arbetslösa hamnar i kläm här och nu.

Gud förbjude att vi ser det som vår sak eller rätt att värdera liv utgående från våra egna värderingar. Guds skapelse bejakar allt liv som vill levas. Det är något jag måste komma ihåg att tala om för mig själv, gång på gång, och alldeles särskilt i tider som dessa.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Svenska kulturfonden – varför?

Efter tre år i rad av avslag tackar jag nu för mig som bidragssökande hos Svenska kulturfonden. Jag är illa rädd att det finlandssvenska vokala musikarvet kommer att falla i glömska.

Min generation är brobyggare, vi är bland de yngsta som har en personlig relation till det traditionella, typ Vid en källa och Slumrande toner. Det måste omsättas för att överleva – särskilt när massimporten av utländska koncept är så stor, och dessutom nästan genomgående produceras på så låg nivå. Bleka kopior av Sverige, som i sin tur kopierat USA.

Det är för många lager kalkerpapper emellan, och kommande generationer kommer att se en massa sudd och kasta det hela i papperskorgen. Då hjälper det inte hur stort fondens kapital är och hur mysigt allt är, då är det helt enkelt för sent.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

Sjuttio gånger sju

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 9 februari 2017,
under rubriken ”Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas?”

Jag har alldeles nyss sett de två sista säsongerna av teveserien Sons of Anarchy, som handlar om en fiktiv motorcykelklubb i Californien, USA. Trots att omgivningen är så helt annorlunda än min egen så landade berättelsen mitt i vardagsrummet här hemma hos oss. Det beror på att själva kärnan i historien inte känner några geografiska eller socio-kulturella gränser – människans inre kamp ser förbluffande likadan ut hos alla, och överallt.

Serien är ytterst våldsam och våldet presenteras dessutom på ett mycket obarmhärtigt och grafiskt sätt. Någon kan hävda att manusförfattaren Kurt Sutter glorifierar bruket av våld, men egentligen är det precis tvärtom. Det är uppenbart att den fysiska brutaliteten sliter sönder det mellanmänskliga och det inre hos huvudpersonerna, alldeles speciellt det våld som används i missriktade försök att värna om kärlek.

Sons of Anarchy bär tydliga spår av klassisk tragedi så som den berättats av Shakespeare (Hamlet, Romeo och Julia), och tvåtusen år tidigare av Sofokles (Kung Oidipus.) När intrig, lögn och slutenhet får fotfäste kan ett led av till synes slumpmässiga händelser som inträffar i ett inbördes sett ofördelaktigt tidsförlopp åstadkomma förödande resultat.

Ju fler avsnitt jag såg, desto mer bekant kändes berättelsen. Först kunde jag inte placera detta familjära, det som resonerade någonstans där bortom den uppenbara kopplingen till Shakespeare och Sofokles. Lite senare stod dörren på glänt, för att i slutscenerna stå på vid gavel.

Serien är en mycket effektfull och gripande omsättning av Gamla testamentet, och i slutscenernas farthöjande sista sekunder nuddar den också vid det nya förbundet. Vare sig Sutter gjort det medvetet eller inte så har han skapat ett material för såväl bibelstudiegrupper som för egen, personlig reflektion.

Hur väl fungerar principen om öga för öga, tand för tand? Kan vi stärka ett vi genom att aggressivt gå åt ett de? Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas? Är människan i sitt mest mänskliga tillstånd ond eller god?

Den sista frågan har sysselsatt den tänkande människan genom all tid. Skorpionen som sticker den groda på vars rygg den färdas över vattendraget – och därmed tar livet av dem båda – kan inte hålla sig, kan inte låta bli att vara så mycket skorpion som möjligt. Frestelsen blir för stor, även om det innebär omedelbar undergång.

Och människan – till bredden fylld av godhet och ondska, och skoningslöst medveten om just detta – hon för en mycket ojämn kamp inom sig. Varje liten strimma inre ljus ackompanjeras av hotfullt muller från mörka moln på själens horisont. Det river och sliter i oss, och nästan allt som kommer ut blir fel, även om vi vill annat.

Därför måste vi komma ihåg att förlåta andra, som vi själva har blivit, blir och kommer att bli förlåtna. Minst 77 gånger, som i nya bibelöversättningar. Blir det tight så använder vi äldre bibelöversättningar och förlåter sjuttio gånger sju gånger. Och räcker inte det, ja då ska vi bara fortsätta – så där som Gud förlåter oss.

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS

DEBATT: Jazzkulturen behöver näring

Replik till kulturfondens (Leif Jakosson, Håkan Omars) och Pauliina Holmqvists svar på min insändare i Österbottens Tidning den 9 december 2016.

Svaren återfinns (åtminstone under en begränsad tid) på följande webbadresser:
DEBATT: Vi måste fokusera på ansökningar (Jakobssson, Omars):
http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/125471
DEBATT: Diskutera sak, inte person (Holmqvist)
http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/125472

Denna replik publicerades i Österbottens tidning den 21 december 2016

Tack Svenska Kulturfonden (Leif ­Jakobsson, Håkan Omars) och Pauliina Holmqvist för era repliker i ÖT 14.12. Jag uppskattar den här diskussionen, och vågar tro att jag bär andra­ röster än min egen med mig genom resonemanget.

Det tvååriga arbetsstipendium jag verkade under 2007–2008 (Jakobsson, Omars) förmedlades via den musikutbildning där jag tidigare­ ­arbetade. Två anställda fick två­åriga bidrag. Medlen gav mig tid för arbete­ med pilotprojekt inom utbildningen.­ Därför ska bidraget inte­ sammankopplas med mig som bidrags­sökande – något Kultur­fonden försäkrade innan bidraget utdelades. Jag hittar inte bidragen i sökmotorn på nätet, av vilket jag drar slut­satsen att styrelsebeslut tagna utanför den egentliga ansökningsperioden inte nödvändigtvis syns i databasen.

Gällande feedbacken så är jag fortfarande av avvikande åsikt. Det är min starka övertygelse att ett feedbacksystem skulle ge mera än det kostar, och att allt vare sig kan eller­ bör mätas kvantitativt. Lägre ­administrationskostnader och ­mera medel­ för bidrag ger inte per automatik den största nyttan.

Det är synnerligen själsligt onyttigt­ att år efter år söka bidrag och få avslag, utan att riktigt veta varför. Att de sakkunniga verkar konfidentiellt har jag en viss förståelse för, men det medför också särskilda problem. Transparensen lider, och dessutom gör diskussionen gällande­ de sakkunnigas kompetens en logisk kuller­bytta – den enda garanti vi har för att de sakkunniga är kompetenta­ är uttalanden från Kulturfonden, som saknar sakkunnighet inom berörda specialområden.

Frånvaro av feedback minskar behovet av reflektion, vilket i sin tur ger större utrymme för despotism och aningslöshet. Frånvaro av feedback gör också att vi har svårare att bilda oss en uppfattning om hur tungt de sakkunnigas värdering väger­ i förhållande till tjänstemännens beredning och styrelsens beslut.

Jämförelser verkar irritera Holmqvist, men jag hävdar att Kultur­fonden fördelar medel i en urvals­process där jämförelse är en oundviklig och tungt vägande faktor. Därför fortsätter jag:

Musikalen Natten är ännu ung, uppförd 2014, är till omfång, kvalitet och grad av finlandssvensk relevans­ unik i sitt slag. Satsningen­ erhöll i förhållande till den totala­ projekt­budgeten något som närmast kan betecknas som en symbolisk summa­ av Kulturfonden.

En medioker musikal på en institutionsteater kan ­däremot finansieras med tiofalt större­ medel; prydligt inpaketerade­ produktioner i vilken det enda­ ­genuint finlands­svenska är väggarna i lokalen och språket på scenen – och där resten är konceptuell import av sekundär klass – kan erhålla generösa stöd.

Stöd i samma storleksgrad erhåller­ också ungdomsmusikaler producerade av FSU. FSU:s musikaler är ­autentiska och charmiga, men rör sig på en betydligt blygsammare­ nivå än Natten är ännu ung – både­ gällande­ verkens kvalitet och omfång, och faktiskt också gällande­ mängden involverade finlands­svenska förmågor.

Sedan ännu tillbaka till det risiga och obevattnade jazzfältet. Det föreligger som tidigare nämnt ett gravt finansiellt missförhållande mellan två virtuosa marginaliserade musik­konstformer – klassisk musik och jazzmusik. Det råder en bristande insikt i hur illa läget verkligen är.

Mig veterligen finns det fortfarande­ ingen jazzklubb eller jazzensemble i Svenskfinland som har de ekonomiska verksamhetsförutsättningar de skulle behöva.

Jag vill därför avslutningsvis komma­ med några konkreta förslag:

För det första att Kulturfonden hjälper till att balansera upp ojämlikheten i statsstöd mellan klassisk musik och jazz genom att ge en ­eller flera finlandssvenska jazzensembler­ möjlighet att verka professionellt under en överskådlig tid – förslagsvis tre år.

Syftet skulle vara att utmejsla­ den speciella ton som resonerar i brytpunkten mellan det svenska och det finländska, och i en sund distans till musikgenrens ursprung i USA.

Liknande satsningar görs för närvarande på utveckling av teater, med belopp som vida överstiger de som här skulle krävas.

För det andra att Kulturfonden anskaffar en kvalitetsflygel inom ramarna för den Finlandssvenska ­instrumentfonden, och placerar flygeln på The Doo-Bop Club i Vasa. Även om det i Svenskfinland finns ett flertal konsertsalar med goda instrument så finns det ännu ingen jazzscen med en kvalitetsflygel.

Doo-Bop har både scen, utrymme och miljö för jazzmusik, och driver sin etablerade verksamhet så gott som uteslutande på ideell basis. Vad de däremot inte har, och under alla dessa år aldrig någonsin haft, är en flygel som motsvarar behovet.

Professionellt verkande jazz­ensembler skulle skapa och uppmana till ett säreget musikaliskt uttryck. En kvalitetsflygel på Doo-Bop skulle ge en riktig jazzscen.

Det finns en levande jazzkultur här, men den behöver näring.

Patrick Wingren

Dela, följ:
Dela på Facebook
Följ via epost
Dela på Twitter
Dela på Pinterest
Dela via Whatsapp
Dela på Google+
Följ via RSS