Jag älskar fred – vem gör inte det?
Jag tror även på tanken om icke-våld som en styrka, och valde därför att göra civiltjänst. För mig var det konsekvensen av en personlig övertygelse, ett val under ansvar.
Värnplikten är en komplex fråga, och jag har inget facit. Inte många av oss skulle stillatigande låta landet invaderas. Ändå kan jag själv inte omfatta idén på att systematiskt skola mig för att döda, inte ens i försvarssyfte. Det går bara inte ihop med mig som person.
Samtidigt vet jag att om ett konkret hot skulle uppstå – t.ex. om någon skulle ge sig på min son eller dotter – så skulle jag säkert använda våld om jag var tvungen att skydda dem. Instinkten skulle ta över.
Man kan kritisera mig för skenhelighet, och kanske till och med ha rätt. Ändå vet jag att mitt år i Kårkullas regi – arbete med utvecklingsstörda, i deras vardag, på boenden i huvudstadsregionen – luckrade upp mig, formade mig som människa. När mina jämnåriga talar om sin ’mili’ kan jag bli avundsjuk över samhörigheten, samtidigt som jag inte skulle byta ut min erfarenhet – och den nytta jag gjorde – mot någonting annat.
Min pacifism har egentligen aldrig satts på prov, och jag hoppas att det förblir så. När tanken är klar och ogrumlad försöker jag välja bort misstron.
Hur finländsk jag än är så har jag svårt med att vi i samhället lägger så mycket energi och ekonomiska resurser på det vi är mest rädda för. Mitt val av civiltjänst var därför också ett sätt att försöka förvalta tiden och pengarna väl.