ansvar

40 inlägg

CITAT: DIT STRÅLKASTARNA INTE NÅR

Citerat

När det är barncancergala i TV vet givmildheten inga gränser. Företag, institutioner och privatpersoner tävlar mot varandra för att få sitt namn visat i rutans nederkant och miljonerna rullar. Och tur är väl det, för varenda cent behövs till forskningen i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom och då särskilt när den drabbar våra mest oskyldiga; barnen.

Men när strålkastarna slocknat ock konfettin landat så fins vi kvar, alla vi som lever med det, alla vi som har en liten i familjen som drabbats. Mitt i all förvirring, kaos och sorg som den utdragna vårdperioden innebär måste man, i skuggan av alla givmilda galor, börja jaga pengar från alla tänkbara håll.

Vi tror ju (dumt nog) att vi ska vara skyddade med vår allmänna socialförsäkring och allsköns försäkringar men så är det tyvärr inte. man ska klara sig på ca 70 procent av sin normala utkomst medan kostnaderna ökar betydligt. Vårdande förälders sjukersättningen är inte i närheten av den vanliga lönen och beskattas desto hårdare. Det ska väl löna sig att arbeta och inte gå och dra benen efter sig…

Visst får man ersättning för resor och vissa mediciner men man ska ändå ligga ute med pengarna och nå upp till ett självrisktak. Till allt det kommer även dubbla hushåll då familjen är splittrad mellan hemorten och vårdorten när vårdföräldern knäar under pressen måste ibland även den andra föräldern sjukskriva sig och rycka in.

I Karleby råder dessutom en spariver och en byråkrati som går utanpå det mesta och som är i total avsaknad av sunt förnuft. Exempelvis skulle stödet från staden inte kunna betalas ut förrän ett hembesök gjorts och eftersom pojken åkte skyttelktrafik mellan intensiven och canceravdelningen i ett par månader var ju det inte möjligt, alltså skulle saken få vänta. Strunt samma i alla vårdintyg som utfärdats och läkarutlåtanden från neurokirurger och cancerexperter. Efter mycket kämpande kom  så det lägsta stödbeloppet, i väntan på hembesök.

Blanketter ska fyllas i, den ena krångligare än den andra och väldigt få anpassade till situationen med ett långtidssjukt barn i familjen. De fleta riktar sig till handikappsituationer och hemvård av äldre.

På andra håll i landet får familjerna väldigt mycket gratis från sina sjukhus medan vi Karlebybor måste köpa detsamma dyrt från apotek. Alla reseersättningar från FPA måste kontrollräknas då vi fått för lite ersättning viD ett par tillfällen. När pojken är som mest isolerad p.g.a. sin bakteriekänslighet och kräks galla på tom mange av cellgifterna skulle jag vilja ösa presenter över honom. I stället måste jag kanske försöka förklara för honom att vi inte hade råd att bo kvar i huset, för han har haft mage att gå och bli sjuk.

Olika föreningar och till och med arbetskamrater har hjälpt till så mycket de kan men det förslår inte långt när räkningshögarna hopas.Var är strålkastarna nu? Jag skulle utan tveka köra pojken till Uleåborg, i en sponsrad bil, helt fullkletad med klisterdekaler från olika företag, i vissheten att jag skipper dyra underhållsreparationer. Jag skulle lugnt kunna gå omkring på stan ett år i rosa kanindräkt om jag kunde glömma huslånet under tiden.

Cancervården är i stort en standardiserad mall som sedan anpassas vid behov till individen. Varför kan inte makthavarna presentera något liknande; en utkomstmall till drabbade familjer i paritet med lönen som sedan finputsas vid behov? Varför måste man drabbas även ekonomiskt när situationen redan i sig är en tragedi? Tumörer och leukemi är ganska svårfejkade, trots allt.

Ni företagare, sök upp närmaste drabbade barncancerfamilj och skänk vad ni kan och dra av det i bokföringen. Det blir mycket goodwill till liten nettokostnad. Finns det ingen strålkastare så skicka gärna en ficklampa och skriv myndigheterna på näsan. Vi kämpar i mörkret så länge…

Andy Bjerén, insändare i Österbottens tidning den 24 maj 2013

BÖCKERNAS BOK

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 mars 2013

För några år sedan läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. Jag fungerar bättre när de yttre ramarna är givna om än inte (krono)logiska, så jag tog mig fram en sida i taget.

Jag måste medge att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Det bör också medges att upplägget rent dramaturgiskt är ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte”. För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig om enbart sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma.

En annan oerhört vacker klang som ljuder genom hela bibeln är sången av och om sådana som annars inte räknas. Sådana som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord enligt honom själv ‘kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen, och blev dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De lärjungar historien lärt känna som apostlar var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Om Josef och Maria hade vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln i Betlehem skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick trettio år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.

ÖT villigt utnyttjad

2 kommentarer
Debatt I pressen

Utdrag ur chefredaktör Henrik Othmans replik till min insändare i ÖT 5.2.2011:

”[…] Till skillnad från vad Wingren läst sig till har ÖT ingalunda bara haft stora rubriker om avlägsna flygolyckor – vaccineringsproblematiken har fått betydligt mer uppmärksamhet än dessa.

Helt riktigt är att objektivitet är något som är lättare att sträva till än att uppnå, men det exempel Wingren ger om trilskande flygplan belyser snarare en psykologisk mekanism kring hur uppmärksammade händelser ger fokusering på en viss företeelse än brist på objektivitet.”

Nope. ”Flygplanssyndromet”  är ingen psykologisk mekanism, det är kalkylerad spekulation i folks rädsla. Samma gäller vaccineringen. ÖT har inte belyst någon problematik, utan följt drevet där det vädrats blod. Därav aktiviteten från tidningens sida, både som en del av svininfluensa-hypen och nu senare i rapporteringen av narkolepsifall. Rädsla säljer – det vet affärsmän bakom vaccin, och det vet också de som driver ett tidningshus. Ändå verkar ÖT-redaktionen ovillig att reflektera över sin egen delaktighet i att det gick som det gick.

Den vanliga, ointressanta säsongsinfluensan har en tiofalt högre dödlighet än svininfluensan. Ändå skulle alla vaccineras, och ve dem som inte villigt kavlade upp ärmarna, dessa ansvarslösa medborgare som inte lyssnade på experterna. Sen, plötsligt, tvärstopp. Överblivna doser för miljoner, och hundratusentals barn med potentiellt injicerad sjukdom.

Nu, när byket ska tvättas, tar reportrarna upp sina anteckningsblock igen, eftersom snart sagt varje finländsk medborgare rörs – av dåligt samvete, av ilska, av oro, av stilla cynism, av förlorad tilltro till staten. Med minne som en guldfisk söker journalisterna syndabockar. Vaccintillverkarna har – surprise surprise – en läglig klausul som fråntar dem ansvar för följderna. En strålande affär, i vilken ÖT quasi pro bono bidragit med den mest förrädiska typen av reklam: ”objektiva” nyheter som slagit läsaren när garden var sänkt, när händerna hölls om barnen.

Kanske tidningarna klarar sig ur sin uppenbara skuld genom att i vanlig ordning bära neutrala reflexvästar med logon ”press” när det drar ihop sig till gatlopp med tjära och fjädrar. Hur som helst vore det betydligt smartare att under räfst- och rättatinget inte ställa fram sitt tvättfat och i en sarkarstisk ton två sina händer på kolumnplats, som Marcus Jansson.

Att rita i sanden

Debatt I pressen

Citat Marcus Jansson, Österbottens tidning 30.1.2011:

”Jag har inte så aktivt följt med vaccindebatten i ÖT. Egenligen hade jag inte tänkt blanda mig i den alls. Men jag reagerade på en insändare häromdagen där det påstods att journalister inte vågar ta upp eller skriva om negativa sidor med vacciner. Det är så struntprat! […] Jag känner inte ens någon personligen som jobbar inom ett läkemedelsföretag. Men det är jag det. Kanske resten av journalistkåren har bindningar? Vad skule vi kollektivt ha att vinna på att mörka? Vad i så fall är vårt motiv?”

Marcus J talar utifrån ett scenario där tidningar är objektiva. Det här är första klassens bullshit. Kolla nästa gång ett flygplan störtar – sånt är bortom oss, och därför en potentiellt viktig nyhet. Som av en slump, i veckan efteråt, uppstår allehanda problem i luften. Vart och vartannat plan över hela världen har plötsligt fått motorfel. Det här noteras i tidningarna, i ungefär en vecka. Sen blir något annat viktigare.

Vid mitt köksbord – med ett av vanan troget och av nöden tvunget dagsfärskt exemplar av ÖT – väljer Marcus J och hans kollegor vad jag får veta. Ibland prenumererar jag slumpmässigt på Vasabladet, Hbl, Helsingin sanomat, eller vadhelst som ligger under vänster musknapp i stunden. Utan undantag är jag i följden av min impuls (3-6 månader) fascinerad av en strålande finska och svenska bortom min lokaltidning. Mest är jag ändå upprymd över nyheterna –  jag lär det jag aldrig hade fått veta med ÖT som enda referens.

Jag tror absolut på Marcus J när han avsvär sig bindningar till läkemedelsföretag. Ändå drar både journalister och chefredaktörer linjer i sanden. Flyktiga, men avgörande i stunden. Objektiv nyhetsrapportering är en illusion. ÖT väljer i högsta grad vad vi berörs av.

Citat: ”Päivi Räsänen är inte kyrkan” (ÖT 19.10.2010)

Citerat

Det sorglustiga med Homoilta var att det som väckte finländarnas vrede främst var vad Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen sade i programmet.
Räsänen är läkare och partiordförande, inte präst och än mindre högre prelat med officiell status som kyrkans megafon.

[…]

Det är helt begripligt att Räsänens uttalande väckte kraftiga reaktioner, och hur uppriktigt hon än står för sin syn bär hon ansvar för medlemsflykten.
Frågan är dock om inte denna flykt är ett skott i foten på den rörelse som vill se förnyelse inom kyrkan.
Då de liberala krafterna flyr fältet, vem blir då kvar? Jo, de som företräder den gamla ordningen och inte är beredda att inkludera utövande homosexuella i den kyrkliga gemenskapen.

Henrik Othman, ledare i Österbottens Tidning, 19.10.2010
http://www.ot.fi/Story/?linkID=130029

Citat: ”Räsänen kan inte fly sitt ansvar”

Citerat

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

[…] ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

[…]

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Kyrkominister Stefan Wallin (SFP), blogginlägg 17.10.2010
http://stefanwallin.blogsome.com/2010/10/17/rasanen-bara-en-kvinna-i-ledet/

Citat: ”Politik inte enda sättet att förändra världen” (ÖT 17.10.2010)

Citerat

Men känns det inte som om det plogbillsrörelsen gör bara är en droppe i havet? Nej, det tycker inte Per Herngren. Pershing II-raketen han avrustade eller förstörde – beroende på vem man frågar – motsvarade ungefär sprängkraften hos tio Hiroshimabomber.

— Plogbillsrörelsen har med vanliga smideshammare desarmerat mer sprängkraft än vad som använts i alla krig fram till i dag.

Rörelsen arbetar inte politiskt utan enbart genom aktioner som riktar uppmärksamheten på det den agerar emot.

— Det är en farlig föreställning att tro att enda sättet att förändra är att påverka regering och riksdag. Kapitalismen har inte den illusionen. Den förändras då den blir smittad av någonting.

Max-Ola Nordlund intervjuar ickevåldsaktivisten Per Herngren, Österbottens Tidning 17.10.2010

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ | bok 1, kap. 5

Citerat

”[…] mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro.”

Fjodor Dostojevskij  (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 5)

På spaning efter den tid som flytt

EU-valet 2009

Jag har tillbringat de senaste dagarna i Strasbourg, och talat svenska.

Otroligt tudelad upplevelse. Orsaken är givetvis EU-valet 2009 – strömmarna, och eftersvallet. SFP:s 20 kandidater blev officiellt försäkrade om att det ekonomiska startfältet var jämnt fördelat. Verkligheten visste annorlunda. Veckorna kring valdagen underströk på ett tragiskt sätt allmänhetens uppfattning om politik – man kan inte lita på nån.

Nu, inför kommande riksdagsval vill SFP att jag kandiderar. Partiet ställer upp 80 kandidater, och den totala budgeten är 600.000 €.

Glad över mina kunskaper i de fyra räknesätten räknar jag ut att budgeten ligger på 7.500 € per kandidat. Av den budgeten kan kandidaterna välja att få 1.000 € fritt disponibla för sin kampanj, eller ett från partiet rekommenderat promo-pack.

Ursäkta?

Tydligen har den Vanhanenska härvan (och i kraft trädande lagstiftning angående valfinasiering) fått partiet att söka en trygg lösning. Efter att upprepade gånger friskt ha sprungit med krita och dragit upp olika startlinjer för sprinterloppet väljer man nu att tvinga alla kandidater att löpa i samma takt.

Jag är inte det minsta intresserad av det här. Personligen tycker jag att man kunde kryssa mindre med fartyg, skapa inbördes relationer som har en längre båge, belasta valbudgeten på ett sätt som mindre påminner om förtäckta firmafester, ge över medel åt kandidaterna. Lämna över ansvaret på dem man vill ha nånting av. Östersjön är en riktig skitplats för röstfiske.

Mitt förtroende för SFP? – Noll. Jag tycker om valprogrammet för riksdagsvalet, och ser instinktivt partiet som den starkast balanserande kraften i ett land som förrädiskt långsamt skiftar mot sannfinländskhet. Jag har personliga relationer med flera inom partiet, vilket är bra – vore det inte för de vänskapsbanden så vete sjutton om jag inte kandiderade för andra.

Samtidigt gör SFP kardinalfel efter kardinalfel, och partiet skulle aldrig kunna agera på en fri marknad. Språket köper aktier i ett bolag som, i sanningens namn, inte framstår som särskilt vettigt att investera i.

Hur mycket jag än skriver under SFP:s ideologi kan jag inte kandidera under den yrsel som råder nu. Jag gör inte ett särskilt bra arbete om jag inte är helhjärtat involverad, och partiets valpolicy är rent ut sagt omöjlig för mig. Ändå hoppas jag för samhällets skull att SFP lyckas i riksdagsvalet. Grundtanken hos partiet är värd allt stöd den kan få, all beklaglig närsynthet till trots.

Citat: ”Civil olydnad var helt på sin plats” (ÖT 27.8.2010)

Citerat

”Men frågan är när kampen mot något man anser vara skadligt går för långt. Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda föresatser. Det gäller att vara på sin vakt, inte minst då det handlar om människors hälsa. I takt med de skenande kostnaderna för sjukvård kan övervikt en dag bli förbjuden. Kanske införs i framtiden kontroll på att vi motionerar tillräckligt. Övervakningstekniken finns redan och går under namnet elektronisk fotboja.”

[…]

”Vad gäller Patrick Wingrens aktion måste man förstå att denna egentligen även handlade om större saker än snus.

Land ska förvisso med lag byggas. I fall lagarna uppfattas som rimliga, moraliska och rättvisa finns det knappast något behov av civil olydnad. Men då så inte alltid är fallet, kan man med goda skäl se olydnadsaktioner som önskvärda. Det betyder att folk vägrar följa vissa myndighetsbeslut som de anser vara oskäliga. Men protesterna bör vara fredliga och aktivisterna måste vara beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Så var fallet med Wingrens snusförsäljning på torget. Snus är inte världens viktigaste sak, men det gäller att ständigt vara på sin vakt mot försök att begränsa medborgarnas frihet. Risken att så ska ske har ökat i takt med den allt mer sofistikerade övervakningstekniken. Det är därför önskvärt att det finns människor som vid behov är öppna för möjligheten till civil olydnad.”

Bengt Rönnback, Österbottens Tidning 27.8.2010
Länk till ledaren i sin helhet finns här.

Integritet och hälsa; en win-win-wingren situation :)

Blogg

Jag inser redan här i första meningen att det finns risk för att det här kan låta som ett spam-mail… någon är utsatt, och behöver bara tillfälligt placera sina – dina – pengar på ett bankkonto så löser sig allt.

Men eftersom jag såg risken så tidigt, så intygar jag genast att så inte är fallet. Jag skriver inte heller det här för att följa upp någon genomtänkt plan, utan mest för att jag insåg att vi lever i skilda världar, och att alla stjärnor inte nödvändigtvis är synliga på den himmel vi har valt att bo under.

— För att vara klarare: De som är mina vänner i det sociala nätverk som ändrat vårt sätt att umgås (Facebook) vet redan vad det är fråga om. Ibland glömmer man att världen i högsta grad lever, också utanför spindelnätet. —

Senase fredag (18.8.2010) blev jag dömd till 720 euro i böter för ”olaga befattningstagande med infört gods”, och samtidigt blev jag ersättningsskyldig till staten för ”den ekonomiska fördel  som brottet berett” om en summa av 300 euro.

Sammanlagt 1.020 euro alltså, för protesten på torget den 5.12.2008.

Delvis väntat, men ändå både rörande och förvånande, har bidragen börja strömma in. Många vill vara delaktiga i boten. Det värmer mycket, eftersom delaktighet var själva poängen med torgdemonstrationen.

Så om nån nitisk lagväktare vill anklaga mig för pengainsamling kunde jag inte bry mig mindre just nu. Mitt kontonummer är 201521-128003, för den som vill bidra.
Den internationella, moderna formen är av kontonumret är FI92 2015 2100 1280 03, och BIC är NDEAFIHH.

Ett eventuellt överskott går oavkortat till lungcancerforskning, för att hjälpa dem som använder en farligare form av tobak.

Citat: ”En duktig konsument” (ÖT 5.8.2010)

Citerat

”För ett och ett halvt år sedan skulle vi konsumera oss ur lågkonjunkturen. ”Älä ruoki lamaa”- kampanjen uppmanade oss att shoppa lika mycket som tidigare trots mindre pengar i börsen. Bara så kunde vi ta oss ur misären och få det ekonomiska hjulet att börja snurra igen. Men då hjulet plöjer genom regnskogar och skapar skräpberg vi inte kan hantera, då kan vi inte med gott samvete stå och vissla vid vägkanten. För någonstans måste cirkeln brytas, förr eller senare.”

Tove Lillsund, Österbottens tidning 5.8.2010

Citat: ”Pedofilskandal i Jakobstad” (Rolf Lampa, RIL News 27.12.2009)

Citerat

För utomstående samt för andligt utvecklingsstörda som hindrats i sin andliga mognad, visade Bibelns Jesus med sitt eget exempel på hur Satan med bibelord försöker vilseleda Guds egen son (då Jesus frestades av Satan). Jesus visade alltså hur man skall bemöta sådant, han besvarade Satans bibliska struntprat med orden ”Det står också skrivet” (Matt 4:7).

Det finns alltså cirka 1500 sidor till i bibeln (beroende på tryckning) som skall jämföras mot sådana enskilda lösryckta Bibelord som fanatiker rycker ur sina textsammanhang.

Rolf Lampa, ”Pedofilskandal i Jakobstad”, RIL News 27.12.2009

Reflektioner från svinstian

4 kommentarer
Debatt I pressen

(insändare i Österbottens Tidning 11.11.2009)

Många familjer brottas just nu med vaccinfrågor. Inte vår, eftersom vi ofrivilligt tagit upp kampen med influensan självt. I barnens fall snabbt påkommen hög feber, halsont – sånt vi känner igen från tidigare influensaepidemier. Vi föräldrar har varit halvkrassliga i en veckas tid.

Infektionsöverläkare Bodil Eriksén-Neuman levererar en dryg spaltmeter(!) fakta i ÖT 8.11. Hon kan uppenbart sin sak, men gör logiska kullerbyttor – det blir lätt så i en överlång text. Skulle alla vaccinera sig mot polio så skulle polio utrotas. Influensa kan inte utrotas. Så nu ska alla vaccinera sig mot influensan.

Annika Linde är statsepidemiolog i Sverige, och vill vaccinera alla medborgare, “i och med att […] det blir allvarligt om man tittar på hela befolkningen” (Sveriges TV4, 6.11). I samma intervju nämner hon att dödligheten i svininfluensan uppskattas till 1 per 200.000 insjuknade.

Hallå? År 2007 dog 800-1000 svenskar i sviterna av vanlig, ointressant influensa. Lindes prognos ger 47 dödsfall i svininfluensa i Sverige, om ALLA smittas. Drabbas Finland på ett liknande sätt skulle influensan kallt räknat ta livet av 27 finländare.

Om detta läses post mortem så är jag en av de olyckligt lottade, och då är det för sent att vara efterklok. Ändå hade det statistiskt sett varit tio gånger farligare att köra bil till vaccinationslokalen.

Kan någon då förklara varför staten vill vaccinera 5,3 miljoner finländare? Kanske jag blivit sarkastisk, men jag vill ännu en gång kasta fram samma tes som som tidigare: följ pengarna.

Antingen är det så djävulskt konspiratoriskt att läkemedelsindustrins tentakler penetrerar statlig myndighet och media, lyckas manipulera människans egen vilja så till den milda grad att hon helt självmant ställer sig i kön till avlusningen.

Eller så sker det hela på initiativ av finska staten. Då har uträkningar visat att kostnaderna för anskaffning av vaccinet är lägre än de kostnader som uppkommer när en stor del av befolkningen är oförmögen att sköta sin roll i samhällsmaskineriet i x antal dagar. Nettovinst.

Vilkendera analys som än kan vara sann, så skulle jag – frisk eller sjuk – må så himla mycket bättre om staten kunde tala ut. Det kanske till och med skulle kunna reparera en del av mitt kantstötta förtroende för våra självutnämnda förmyndare i granitborgen.

Patrick Wingren

Citat: ”Bistånd kräver kontinuitet” (af Björkesten, ledare Hbl 20.8.2009)

Citerat

I det här konjunkturläget kan inte heller biståndspengarna vara heliga. Men det ser cyniskt ut att regeringen sätter upp biståndsmål i euro under en högkonjunktur, och föredrar procentandelar när BNP går ner. Som om bistånd bara skulle handla om Finlands rykte och inte om de pengar som utvecklingsländerna får i sin hand.

Marit af Björkesten: ”Bistånd kräver kontinuitet”, ledare i Hbl 20.8.2009

Citat: ”Kärnkraft är ingen god affär” – intervju med Peter Lund, Hbl 18.8.2009

Citerat

Får man tro Peter Lund är kärnkraft dyrare än vad kraftbolagen uppger: ”De räknar med väldigt låg ränta och mycket lång amorteringstid. Jag tror inte på deras kalkyler. Och titta på Olkiluoto 3, det blir minst dubbelt så dyrt som det skulle.”

Lund hänvisar till OECD- och EU-kalkyler om vad satsningar på förnybar energi versus kärnkraft kostar: ”Skillnaderna är mycket mindre än vad vi påstår i Finland. Vår energipolitik börjar påminna mer om den östeuropeiska än den västeuropeiska.”

Peter Buckerts intervju med teknologiprofessor Peter Lund, Hbl 18.8.2009

Att se barnet

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009 Insändare

ATT SE BARNET

(Inskickad till tidningarna 19.5.2009)

SFP stöder homosexuellas rätt att adoptera barn, och det här väcker våldsam debatt. Ett av argumenten som framförs av motståndare är att man bör ta den svagare partens sida, tala för det barn som är för litet att välja självt.

Men ingen väljer sina föräldrar, varken biologiska barn eller adopterade. Det finns definitivt lyckliga familjer med heterosexuella föräldrar. Det finns också splittrade familjer med komplicerade vuxenrelationer, sammanhållna familjer med isande kyla mellan de vuxna, ensamstående föräldrar som gör allt de bara orkar och kan för sina barn. Jag tror knappast vi har något facit – själv måste jag åtminstone lära mig lite i taget vad det innebär att vara pappa, och Gud ska veta att jag gör misstag på vägen. Ändå är jag oerhört tacksam för möjligheten att leva så.

Adoptionsrätt skulle ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att gå igenom lämplighetsutredning utförd av adoptionsnämnden. Det är inte rätt att säga att det här handlar om omotiverad jämställdhet – det är fråga om att inte diskriminera, i linje med landets grundlag. Lagstiftningen bör ge alla en ärlig chans, alldeles oberoende av vår personliga åsikt i frågan.

Själv tror jag på den traditionella familjen, fastän realstatistiken runt omkring mig verkar mena annorlunda. Jag tror också på andra familjesammansättningar, både sådana som livet framkallat och sådana man väljer själva. Jag stöder alla vårdnadshavare som bryr sig och vill barnets bästa, både hetero- och homosexuella, i par eller ensamma.

Det här gör jag eftersom jag är övertygad om att det viktiga är att barnet känner sig tryggt, sett, och älskat. Eftersom det inte är min rätt att gå in och bedöma i vilka former ett barn kan känna så, så vill jag gärna lämna lagdörren på glänt för alla uppriktiga försök att skapa sådana uppväxtmiljöer.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Nr 1: 2000 km

25 saker EU-valet 2009

Som människa är jag hängiven, följer min intuition och mitt samvete. Det här gör mig obekväm, respekterad, rebellisk, begeistrad, ledsen – aldrig likgiltig.

Det var en blandning av rättspatos och dåligt samvete som förde mig till Jakobstads torg den 5 december 2008. Jag insåg att också jag bär ansvar för det samhälle vi är en del av.

Jag ville inte bara knyta näven i fickan, utan lyfta den tillsammans med andra – utan aggression, och på så sätt kanske till och med ännu starkare. Att vara tyst är också ett val, ett val jag själv inte kunde leva med.

Tanken på att bli folkvald fanns inte då. Nu lever den idén hos mig och många andra. Jag vill löpa linan ut och bära rösterna och förtroendet genom turbulensen, in i parlamentet.

Nr 4: Att våga älska sig själv

25 saker EU-valet 2009

Vi programmeras väldigt tidigt att söka efter värde utanför oss själva. Det är dags att släppa den tanken nu. Människan blir inte fri genom att bli ekonomiskt oberoende, utan genom att bli den hon kan vara.

— Det handlar inte om att se sig som bättre än andra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att älska sig själv och att älska andra människor. Det är precis tvärtom. Enda möjligheten att kunna komma riktigt nära en annan människa är att inte tycka illa om den spegelbild av sig själv som man ser i den man möter.

— Det handlar inte heller om egoism. Motsatsen till egoism är inte att nedvärdera sig själv, utan att dela med sig. Det är lätt att inse att man inte vill dela det man inte tycker om. Sånt vill man bara ge ifrån sig, slippa se.

Ingen har sagt att vi måste leva som vi tror att andra önskar. Det finns inget särskilt vackert i att inte skilja sig ur mängden. Att den naturligaste vägen till gemenskap är att vi blir så lika varandra som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats. Kollektiv likriktning gör människan apatisk, och en likgiltig människa är omänsklig i ordets bokstavliga bemärkelse – hon är inte sig själv.

Det tragiska är att vi själva låter det här ske. Vi väljer förtroendevalda. Ändå ser de flesta av dem sig som berättigade att ta hand om oss. Politikerna borde i stället bereda oss rum  – även om vi växer på ett sätt som de själva inte vill växa.

Människan behöver en viss struktur i det praktiska livet. Vad hon däremot inte alls behöver är en instruktionsbok för sitt eget sökande. Tar vi bort initiativet från människan, så tar vi samtidigt bort hennes hängivenhet.

Så vi har två allvarliga problem. Dels begänsar staten oss på flera viktiga områden. Dels begränsar vi undermedvetet oss själva, på många minst lika viktiga områden.

För några år sedan såg jag en tv-intervju med en svart 16-årig flicka på en skolgård i Bronx. Hon kunde inte betala för sin skola så det blev ‘public school’, av medelkassen mer eller mindre sedd som en pedagogisk avstjälpningsplats, eller slutstation.

Repportern frågade flickan vad hon kommer att göra när hon avslutat gymnasiet. Hennes svar glömmer jag inte: ”I’m an extraordinary person, I can do anything I want.”

Det här säger alltså hon, i ett samhälle där hennes förutsättningar är en bråkdel av våra. Tron på sig själv – och rörelsefrihet att mot alla odds våga försöka – kan göra underverk. Jag har en känsla av att hon redan nu lever sin dröm.

Det är hög tid att ändra samhällets prioriteter. Det verkliga kapitalet ligger i att ge människan rum att själv våga. Ansvar befriar.

Styvmoder Hautala

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009

STYVMODER HAUTALA

(Inskickad till tidningarna 11.5.2009)

Heidi Hautala (De Gröna) har varit på valturné i Österbotten, och passade på att uttala sig om snuset. Hon är kritisk till att Sverige fick sitt undantagstillstånd, vill att snuset skall vara förbjudet
i EU.

”Ibland måste man bara skydda medborgarna mot skadliga ämnen. Vissa
klarar helt enkelt inte av att själva hantera det.”

Så säger alltså Hautala i Österbottens Tidning 11.5, symboliskt nog med en kopp kaffe (eller möjligen te) i handen.

Vilket automatiskt ger följdfrågan: om hon förespråkar förmynderi, var går då gränsen? Vad händer när koppen rycks undan av dem som vet vad som är bäst för henne?

Begränsning och förbud av snus och internet delar åsikterna inom snart sagt alla partier. Åtminstone de stora finländska dagstidningarna har båda frågorna i sina webbtest av EU-kandidaterna, så det är lätt att kolla var vi står. Frågorna är bra indikatorer på i vilken mån kandidaterna ser sig ha rätt att ta hand om folket – det folk som
väljer dem, och som vissa strax därefter vill omyndigförklara. Märklig tanke.

För mig ingår båda frågorna i en livsprincip som jag vill kämpa starkt för: det att människan måste bli betrodd med ansvar för att kunna göra sådana val som får henne att växa på sitt eget sätt. Förutom som en del av den här grundprincipen så är snuset dessutom en sakfråga för mig. Snusförbudet är djupt ologiskt och orättvist, och kriminaliserar det som inte upplevs som kriminellt. Det här irriterar mig enormt.

Jag talar varken för eller emot användning av snus. Jag vill bara som myndig, tänkande person ha rätt att kunna välja själv. Eftersom den finska staten nickar med i EU:s linjedragning så är EU-parlamentet det bästa stället att föra kampen vidare.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Nr 5: Överbeskyddande

25 saker EU-valet 2009

Jag kom till insikt för något år sedan. Tiden har sprungit ifrån mig.

Vi köpte en ny bil – en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när ”best of”-samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. ”Hundgallret?”, svarade försäljaren, ”Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock?”

Den svenska klassikerskyltningen ”Stå ej på gul rand!” och ”Upp, ej ner” i rulltrapporna har jag tidigare skrattat åt, men vi är ju själva på väg dit. Reflexvästar, vitaminpreparat och pensionssparande. Jag byter sommardäcken på familjens cyklar till vinteranpassade dito med dubbar, andas ut. Vi är säkra. Dagen-efter-piller, vaccination mot hepatit, skidstrumpor som motverkar fotsvamp.

Ingenting av det här är förstås fel i sig, men vad händer egentligen? Hur är det möjligt att man i mina föräldrars generation sprang på broräcken över strömmande vatten och åkte kälke nerför stadsbackar? Varför undviker jag generad att berätta för mina tonåriga barn hur vi betedde oss när vi var lika gamla som de är nu?

Jag tror att vår fokus ligger lite snett. Vi väver in oss själva och våra barn i skyddande kokonger i rörande försök att minimera riskerna med livet. Samtidigt talas det om att vi blir mer och mer självcentrerade, och jag håller med. Barn blir individualister snabbare än någonsin förr, och jag undrar om det inte delvis kommer från det faktum att vi paketerar in dem hos sig själva.

Är vår skenbara kontroll av livet helt enkelt en illusion där vi egentligen missar det verkligt väsentliga – att skapa rum att leva? Givetvis då inte genom att aktivt sträva efter vårdslöshet, men genom att eftertänksamt försöka undvika att begränsa en naturlig kontakt med livet sådant som det verkligen är.

Det mötet kommer nämligen förr eller senare, och jag tror att det är sunt att så tidigt som möjligt låta sig själv, och dem man älskar, riskera att bli kantstötta. Huden blir kanske hårdare då, men själen luckras upp på ett sätt som gör att man har stora förutsättningar att växa.

(Förkortad version av ”Tiden som försvann”, kolumn i Jakobstads tidning, november 2007)

Du skall icke kopiera

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Hbl den 12.5.2009)

Stefan Wallin menar att många internetanvändare tror att piratism är tillåten, eftersom också kompisen laddar ned.

Det tror inte jag. Mina barn vet vad som gäller, liksom jag själv visste när jag bandade av LP till C-kassett för 25 år sedan. Studerande som kopierar studielitteratur med föreläsarens tysta medgivande har också hört budordet. Om vi jämställer nedladdning med stöld ur butikshyllan måste vi samtidigt erkänna att detta inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett de senaste 30-40 åren. Att påstå annat är orättvist mot de yngre.

Konserter och biografer kommer att leva kvar – i dagens privata, mättade samhälle behöver människor kunna uppleva, överraskas tillsammans. Men kan marknadskrafterna fortsätta att existera på egna villkor? Man bör inte förväxla upphovsrätt med vinst. Vi kan inte ledda av kommersiella intressen kriminalisera majoriteten av den yngre befolkningen och ge laglig rätt till kraftigt intrång i privatlivet.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Nr 9: Integrering och integritet

25 saker Blogg EU-valet 2009

Landets gränser öppnas, både i sann humanitär anda och för att EU manar oss att göra så. Det här sätter oss i en situation som kan kännas ovan.

För sjuttio år sedan hotades nationens integritet. Som ett resultat av folkets svar är vi fortsättningsvis självständiga. Mycket av styrkan som nationen då visade utnyttjas idag i främlingsfientliga strömningar, projiceras på dem som inte utgör någon sådan fara. Att använda vinterkriget som hävstång i invandrardebatten är inte särskilt patriotiskt, mest bara respektlöst mot alla dem som drabbades då.

En fosterländsk kultur som är tillräckligt stark är egentligen inte hotad av integrering – konturerna borde tvärtom framträda tydligare när vi delar syre med resten av världen. Att kunna säga klart ut att de som vill bli en del av Finland borde lära sig kommunicera på landets språk och respektera vårt sätt att tänka och lagstifta borde vara en självklarhet – lika naturligt som det bör vara att erbjuda den möjligheten.

Nr 14: Funnen skyldig

25 saker EU-valet 2009

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.

Risikko – en nolla för mycket?

3 kommentarer
Andra texter EU-valet 2009

I det förslag som omsorgsminister Paula Risikko igår (25.3.2009) lade fram för den socialpolitiska ministerarbetsgruppen – och som citerats i tidningarna idag – berättar hon att kostnaderna som rökningen förorsakar är 2 miljarder euro per år.

Beräkningar gjorda av Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (i oktober 2008) uppskattar den årliga kostnaden för sjukhusvård och öppen vård till ca 250 miljoner euro.

Sen tillägger man i och för sig att rökningen dessutom förorsakar kostnader för sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och förtida dödsfall, men sånt är naturligtvis svårare att ge siffror på än de direkta kostnaderna. Ändå höjer det Risikkos summa med nästan 10 gånger.

Behöver vi flera nollor, är det inte alldeles tillräckligt med dem vi redan har? ;)

Nr 17: Pacifism

25 saker EU-valet 2009

Jag älskar fred – vem gör inte det?

Jag tror även på tanken om icke-våld som en styrka, och valde därför att göra civiltjänst. För mig var det konsekvensen av en personlig övertygelse, ett val under ansvar. 

Värnplikten är en komplex fråga, och jag har inget facit. Inte många av oss skulle stillatigande låta landet invaderas. Ändå kan jag själv inte omfatta idén på att systematiskt skola mig för att döda, inte ens i försvarssyfte. Det går bara inte ihop med mig som person. 

Samtidigt vet jag att om ett konkret hot skulle uppstå – t.ex. om någon skulle ge sig på min son eller dotter – så skulle jag säkert använda våld om jag var tvungen att skydda dem. Instinkten skulle ta över.

Man kan kritisera mig för skenhelighet, och kanske till och med ha rätt. Ändå vet jag att mitt år i Kårkullas regi – arbete med utvecklingsstörda, i deras vardag, på boenden i huvudstadsregionen – luckrade upp mig, formade mig som människa. När mina jämnåriga talar om sin ’mili’ kan jag bli avundsjuk över samhörigheten, samtidigt som jag inte skulle byta ut min erfarenhet – och den nytta jag gjorde – mot någonting annat.

Min pacifism har egentligen aldrig satts på prov, och jag hoppas att det förblir så. När tanken är klar och ogrumlad försöker jag välja bort misstron.

Hur finländsk jag än är så har jag svårt med att vi i samhället lägger så mycket energi och ekonomiska resurser på det vi är mest rädda för. Mitt val av civiltjänst var därför också ett sätt att försöka förvalta tiden och pengarna väl.

Nr 18: Flyktingpolitik

25 saker EU-valet 2009

Vi har det bättre än de flesta i världen. Det här gör att Finland som en del av EU blir särskilt intressant – både för oss finländare, och för dem som vill hit.

Vi tar emot människor av alla de slag. Bland dem finns sådana som är i akut behov av hjälp, och sådana som utnyttjar situationen för egen vinning. Vem av oss skall avgöra vem som är vem?

Jag tror på ett system som bygger på ’the benefit of a doubt’ – tar det säkra före det osäkra. Det är det minsta vi kan göra för dem som har drabbats hårt.

Om vi sen får in sådana som missbrukar systemet på samma sätt som en del av finländarna gör, så kan vi trösta oss med att livet är just sånt. All sann människotillvänd struktur är sårbar – den öppnar för utnyttjande. Som vårt sociala system i allmänhet, och som livet i sig.

Othmans ledare i ÖT 21.3.2009

Andra texter EU-valet 2009

Henrik Othmans ledare i Österbottens tidning idag (21.3.2009) placerar på ett mycket insiktsfullt sätt civil olydnad där den hör hemma, mitt emellan två ytterligheter: samhällsarrogans på gränsen till terrorism, och lagbundenhet utgående från rädsla.

Citat ur ledaren följer nedan.

En god lag är inte bara förankrad i rättsmedvetandet, utan också i den något mer svårdefinierade moralen. Den som internaliserat denna moraluppfattning behöver alltså inte slå upp i lagboken för att bedöma det rätta eller orätta i sina handlingar.

Men lag och moral är inte synonyma. Det finns djupt omoraliska handlingar som ryms inom lagens råmärken. Det finns också situationer där samma moral tillåter oss att bryta mot lagen. Den som håller sig till lagens bokstav bara i rädsla för rättsliga påföljder eller det stigma som följer på att ha blivit fast har inte på något sätt bevisat att han eller hon besitter någon högre moral; bara bevisat en sorts självbevarelsedrift.

[…]

Moral innebär också att ta ansvar för sina handlingar. Sann medborgarolydnad skadar ingen.

[…]

Land ska fortfarande byggas med lag. Ibland kan det dock krävas att man övertäder densamma för att påvisa dess orimlighet. Om man alltså, som Wingren, är beredd på följderna.

Eeva Nordmans okunskap

Andra texter EU-valet 2009

Svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man läser professor emerita Eeva Nordmans insändare angående snuset i Hbl idag (21.3.2009). Rubriken ’Vi behöver ingen ny nikotinprodukt’ säger det mesta.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför så kallade sakkännare i folkhälsofrågor gång på gång beskriver snuset som ’en ny produkt’, ’en modefluga’ och så vidare. Antingen är de bara arroganta eller så är de oförsvarligt ovetande, kanske båda.

När Nordman talar om snus som en ny nikotinprodukt så spottar hon i ögonen på ett 200-årigt arv från Jakobstad. Inte ens en totalitär relik som Forsman var född på den tiden.

Hon berättar också att livet utan nikotin är roligare, och att fyra femtedelar av befolkningen vet det här.

Om Nordman serverar sådana påståenden – tyckande och tänkande utan faktagrund – varför skulle man då svälja hennes medicinska ’sanningar’ med hull och hår? Är nånting av det hon säger värt att tro på?

Nr 21: Civil olydnad

2 kommentarer
25 saker EU-valet 2009

Demonstrationen på torget den 5 december 2008 var ett exempel på civil olydnad. Några ser sånt som kriminellt, andra anser det vara ett tecken på ett sunt fungerande och självreglerande demokratiskt samhälle. Jag hör till den senare kategorin.

För att vara tydlig blir det angeläget för mig att definiera själva begreppet. I civil olydnad är det viktigt att man berättar vad man gör, och varför.

Fortsätt läsa →

Nr 22: Energi i oändlighet

25 saker EU-valet 2009

I Finland diskuteras ännu en gång utbyggnad av kärnkraften:

Tre ansökningar om principbeslut om nya kärnkraftsenheter ligger som bäst hos regeringen. Energiindustrin anser att det behövs tre nya reaktorer för att trygga energitillgången och i Samlingspartiet har röster höjts för att åtminstone två byggs. (Hbl 16.3.2009)

Jag tycker inte om det här, av två orsaker:

För det första så säger instinkten att vi borde satsa på energi från förnybara källor. Recycling är bättre än att skräpa ner – inte minst när soporna är radioaktiva. Det känns inte sunt att lämna ett sånt arv till dem som kommer efter oss. De går en strålande framtid till mötes, i hundratusentals år.

För det andra så finns det en gräns, vi kan inte bara addera. Det verkar vårdslöst att bli allt energihungrigare när vi inte hushåller bättre med den energi vi redan har.  

Så jag skäms över att jag ännu inte – trots ivrigt surfande efter fakta på webben – bytt el-leverantör och köpt den lite dyrare ’gröna’ elen. Och att broschyrena på luftvärmepumpar ligger och samlar damm i kontorshyllan. Det här, som så mycket annat, borde börja på gräsrotsnivå. I vardagen.

Nr 23: Lön efter ansvar

25 saker EU-valet 2009

Ett större ansvar bör ge bättre betalt. Därför har jag inte några problem med att min chef har en högre lön än jag själv, inte heller med att huvudartisten får ett större arvode för konserten än jag som musiker i bandet.

Vem bär då ansvar i ett bredare perspektiv? Även de som tar hand om oss, som barn och som vuxna. Vårt sociala nätverk av trygghet ligger på en hög nivå, men som kommunalt eller statligt anställd i sådana positioner har man ingen vidare bra lön.

Jag tänker bl.a. på grundskolelärare, poliser, anställda inom räddningsväsendet, vårdare. För att göra de här jobben attraktiva så borde lönerna inte ligga så lågt i förhållande till arbete inom den privata sektorn.

Om det här innebär en högre beskattning så är jag personligen beredd att betala min del. Den första impulsen borde ändå vara att undersöka vad som kunde omstruktureras i den statliga och kommunala ekonomin för att kunna avlöna de här lönetagarna på ett sätt som bättre motsvarar det ansvar de bär för våra liv.

Kyrkpress på bloggen

Andra texter

Jag tog ett litet sidospår i cyberspace idag och gick in på Kyrkpressens bloggsidor. I vanliga fall brukar jag inte besöka den siten, eftersom jag bara blir deppad.  Även om inläggen och kommentarerna har en viss andlig accent så rör sig diskussionen ändå i samma stil som på nätet i övrigt – alla får tycka, alla bör tycka, det mesta tolkas till det värsta, ingen behöver ursäkta sig. Fortsätt läsa →

Polemik med John-Erik Jansén, Västra Nyland

1 kommentar
Andra texter Debatt EU-valet 2009 Insändare

Janséns ledare i Västra Nyland:

http://www.vastranyland.fi/ledare/mopeden_har_rymt_1839611.html

http://www.vastranyland.fi/ledare/ändamålet_helgar_medlen_1840473.html

 

Min insändare, skickad till tidningen Västra Nyland den 10 februari 2009
(webblänkar tillagda endast för nätversionen):

MOT BRYSSEL PÅ CYKEL

Biträdande chefredaktör John-Erik Jansén:

jag har läst dina ledare ”Mopeden har rymt” och ”Ändamålet helgar medlen” i tidningen Västra Nyland och vill kommentera dem. Fortsätt läsa →

A-talk, snus, och lakritspipans hälsosamma styrka

2 kommentarer
Andra texter EU-valet 2009

Efter att ha sett debatten i A-talk ikväll vill jag hänvisa till min text här den 11.12, ’Otrygghetsminister Risikko’. Tyvärr har mina föraningar visat sig vara sanna, och mer än så.

< länk till A-talkdebatten >

Samlingspartiet vill tydligen återinföra lobotomin – inte lika handgripligt som i mitten av 1900-talet, men i en nog så förrädisk form. Låt oss tas om hand. Lugn i sinnet. Inte tänka själv. Fortsätt läsa →

Otrygghetsminister Risikko

Andra texter EU-valet 2009

Så var vi då där. Enligt Ilta-Sanomats källor kan ett totalförbud av snus komma att införas i Finland, om majoriteten i social- och hälsovårdsministeriets tobakspolitiska arbetsgrupp får som de vill. Alla övriga tobaksprodukter skulle tas bort från butikshyllorna och endast en lista med vilka produkter som finns till salu skulle få finnas framme.
Österbottens Tidning: http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=32729

Nu är det dags att lugnt stirra vilddjuret i ögonen och inte springa iväg. Fortsätt läsa →

En dos(a) grov generalisering

Andra texter EU-valet 2009 I pressen Kolumner

(Kolumn i Österbottens Tidning, 5.12.2008 )

Jag hade en riktigt djuplodande text på gång om julen, och så plötsligt fick jag ett meddelande om domen i snusrättegången.
 
Personligen kunde jag inte bry mig mindre om ekonomiska fördelar för de anklagade. Förbudet mot försäljning av snus resonerar helt enkelt inte i vår österbottniska klangbotten. I kontrast till detta står den suveräna Lagen, med ett egenvärde som vem som helst, inklusive åklagare, kan använda som avstamp för självförverkligande. Bäddat för katastrof. Fortsätt läsa →