livet

59 inlägg

Sann människa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 20 september 2018

Enligt en rätt nyligen genomförd opinionsmätning tror ca 40% av USA:s befolkning att Jesus kommer att komma tillbaka inom de närmaste 40 åren. Det är inte bara talen som är bibliska här, utan också förväntan om en upplösning. Den fanns hos Jesus, den fanns hos apostlarna, den har funnits med genom hela kyrkans historia – tron på, hopp om, bävan inför den yttersta dagen.

I samma land, i det USA som den kanadensiska poeten och singer-songwritern Leonard Cohen beskrev som ”det bästa och det värstas vagga”, är många TV- och radiopredikanter i full gång med att utpeka varandra som falska profeter. Jesus har sagt att många sådana ska träda fram här under slutspurten.

Predikanterna framställer sin tolkning av utvalda bibelställen som ett slags facit, mäter sina medpredikanter mot sagda facit, och konstaterar tvärsäkert att dessa andra predikar villoläror.

Det vilar något djupt tragiskt över det här. Jesus själv presenterar ingen checklista, utan en högst simpel och samtidigt ofattbart djup idé: att den som älskar Gud av hela sig själv och sin nästa som hela sig själv gör det Gud vill att vi gör.

Men hur ska vi då veta vem som har rätt och vem som har fel? Det verkar vara en icke-fråga för Jesus, han hänvisar helt enkelt till konsekvenserna av hur vi handlar. 

När vi utgående från vår egen förståelse tar patent på den sanna kristna tron och skapar en egen uppdelning i ”vi” och ”de”, sanna och falska, frälsta och förtappade, goda och onda, då bär vi frukt som alldeles tydligt visar att trädet och dess rötter inte är sunda.

Medan varje handling utförd i kärlek visar vem Gud är – alldeles oberoende av faktorer som samfund, religion, ideologi, sexuell läggning, grad av fromhet och andlig präktighet.

Om vi ställer oss i vägen för alla som närmar sig Gud från ett annat håll än vi själva vill, om vi kräver att andra rättar sig efter den gåtfulla spegelbild vi själva ser, om vi förminskar, stympar vår medmänniska så att hon lättare skall rymmas in i vår inpaketerade tro; då är vi ekande brons, skrällande cymbaler, då har vi ingenting vunnit, då är vi ingenting.

Att älska Gud och vår nästa är en förbluffande enkel väg som är så oerhört svår för oss människor att gå. Ändå har en av oss vandrat just så. 

Ett så rasande vackert förkroppsligande av det träd som är gott, den frukt som är god. Livet har potential att fyllas av mening om vi gör allt för att försöka följa hans spår. Den dag vi alla går den vägen tillsammans har Gud blivit allt, överallt. Den dagen har himmelriket kommit.  

Här och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 7 december 2017

Nuet är sällsamt onaturligt för oss. Det är den enda rumstid i vilken vi verkar, och samtidigt verkar vi rädda. Nuet är att handskas med sig själv som den man är, något vi i allmänhet har svårt att våga göra.

I stället blickar vi framåt. Visioner är livsviktiga, för utan hopp om något som skall komma blir vi riktningslösa, stagnerar. Att redan bosätta sig där i tanken är däremot en flykt från det som är. Då missar vi den enda möjlighet vi har att nå det vi ser, anar och hoppas.

Visioner kräver aktivitet just nu, manar oss att sätta ner steg efter steg på väg mot det som ligger framför. Lutar vi oss tillbaka och väntar på manna från himlen så är vi på fel plats när flingorna faller.

Man kan med fog argumentera för att vårt samhälle av idag – det socialt mediala, hypersnabba, snuttifierade samhället – inbjuder till att leva där vi inte är. För mig är ändå allt detta en accentuering av ett fenomen som varit en del av människans liv sedan urminnes tider – viljan att vara frånvarande, att vara skenbart fria från oss själva.

Kanske ingenstans blir det här så tydligt som gällande evangeliet. Redan en kort tid efter Jesu liv och död började en förskjutning ske, och den skedde förrädiskt långsamt.

Idag är stora delar av kyrkan och dess medlemmar oerhört intresserade av det som komma skall. Ett massivt tyngdpunktsområde – livet efter detta – formar en stor del av aktiviteten inom församlingar, samfund och hos troende kristna.

Två dualismer formas – himmel och helvete, vi och de. Notera gärna att evangeliet i den här stympade formen är allt annat än ett glatt budskap. Aningen karikerat kunde ett sådant evangelium sammanfattas så här:

”Guds kärlek är gränslös. Han älskade världen så ofattbart mycket att han lät sin ende son dö för att alla som tror på honom skall kunna leva för evigt hos honom. Gud respekterar människans fria val, och tvingar ingen till detta. Vill man inte så vill man inte. Nackdelen är att man i så fall plågas i evigheters evighet i ett helvete. Men välj som sagt helt själva.”

Det är ingen slump att intelligenta ateister och/eller cyniker i debatt efter debatt sopar golvet med representanter för det här budskapet.

För Jesus fanns inget ”vi och de” – faktum är att Bibelns evangelier gång på gång berättar om hur Jesus gick som hårdast åt just de som var säkra på att de stod på rätt sida av linjen mellan rättfärdighet och förtappelse.

Och viktigast av allt: Jesus talar om ett rike ibland oss, förvandling, att bli född på nytt. Något som sker med oss där vi befinner oss – inte där vi varit, inte i framtiden. Fokus på stunden, resonerande i evighet. Liv, här och nu.






Tillsammans

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 13 juli 2017

Fru Wingren och jag är så olika man någonsin kan vara. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte förstår varandra. Faktum är att vi kanske känner varandra bättre än vi känner oss själva.

Ordet ”komplement” för att beskriva styrkan i nära medmänskliga relationer har alltid stört mig. Jag tror inte alls att människan är mindre än sig själv när hon är ensam. Ändå är jag helt övertygad om att hon i en kärleksfull relation växer att bli sig själv mer lik.

En nära relation innebär inte att två bristfälliga individer kompletterar varandra till den grad att det totala skulle utgöra en fullständig helhet. Det förnuftiga vore i så fall att sätta all tid på att hitta den enda verkligt kompletterande, ett uppdrag som lämpar sig betydligt bättre för matematisk problemlösning och romantisk komedi än för liv som ska levas här och nu.

Teorin om komplement faller också i livsvägens båda diken samtidigt. Typ ensam är stark, vi är starkare tillsammans, men högst när vi är två. En mera onaturligt konstruerad lösning får man söka efter med ljus och lykta.

Så varför är det då inte gott för varken mannen eller kvinnan att vara allena? Jag har inget svar på den frågan. Jag själv söker ensamhet i så hög grad det bara är möjligt, flersamhet är något som ofta tvingas på mig. Ändå är det i mötet med andra som jag hämtar syre för att ensam kunna andas.

I sin djupaste form handlar relationen till en annan om att sammanfogas till ett; inte i bemärkelsen ett enda riktigt, fulländat, utan till ett oskiljaktigt. Energin i förälskelse, övertygelse och passion kastar oss i famnen på varandra. Då gäller det att inte krampaktigt gripa tag i ett försök att hållas kvar. Styrkan ligger inte i greppet om, utan i närheten till.

Det gemensamma handlar inte om att tänka lika, tycka lika, göra lika, vara likadana. Det gemensamma formas när vi vill älska det som vi inte är.

Det lönar sig inte att räddhågset kasta blickar på den kärlekstermometer vi konstruerat, den där som gör ett synnerligen dåligt jobb. Att mäta hur mycket vi känner har väldigt lite att göra med kärlek, även om film, böcker och vi själva försöker övertyga oss om motsatsen.

Vi får gåvan att välja att älska. Och om vi vågar välja att älska så kommer känslorna – ibland med förälskelsens oerhörda kraft, ibland i stillsamma viskningar. I former vi inte kunnat drömma om, i stunder där vi gång på gång blir mållösa, överraskade.

Vår vilja att älska ger oss möjlighet att loda i en brunn av gränslös kärlek. Livets vatten, inte bara till låns, utan för oss. Det spelar ingen roll att vi knappt får ner skoveln under vattenytan, det är rörelsen, viljan, som är det viktiga.






Allt liv lever

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26.4.2017, publicerad under rubriken ”Liv får aldrig värderas utgående från våra egna värderingar”

Efter flera jobbiga veckor i en kamp mot allt det damm som yr omkring i spåren av alla vintersandade gator och trottoarer vred sig himlen för någon dag sedan som i en nysning och vräkte ner snö, hagel och regn över oss bilister på väg. Det var då det märkliga hände, än en gång.

Ovädret var över lika plötsligt som det anlänt, och några minuter senare steg jag ut ur bilen, in i en berikad värld. Jag möttes av ett slags kvitto från allt det som lever, det som får ny näring genom regnet. Jag tror att de allra flesta av oss associerar naturens underbart doftande svar med vårens och sommarens livslust. För mig personligen var det hösten som trädde fram, nu i april.

Varför? Jo, eftersom så många av de minnen och associationer som blivit en del av mig kan härledas till hösten. Jag har känt, levt, älskat, gråtit och skrattat också under vårar, men sådana minnen finns inte med mig på ett årstidsrelaterat sätt. De är förfluten tid, ett slags icke-nu på vilket nuet ohjälpligt vilar – ärr, erfarenhet och välsignelse i en märklig soppa.

När luften blir pregnant, bär på liv efter det tunga regnet, då är det inte nödvändigtvis så att det liv som komma skall skulle ha något slags företräde. Allt levande svarar, även när det är fråga om en sista hälsning före vintern.

Leriga fotbollsplaner, flugfiske i september, säsongens sista båtfärd över tungt och mäktigt vatten. Jag konstaterar att många av de tidsbestämda minnen jag bär med mig etsat sig fast i mig i ögonblick av avsked, och jag tänker på Ole Jakobsson som när han efter att ha hört isen lägga sig över vattnet vid sommarstället i Kantlax berättade att havets ton aldrig förr varit så enkel, så klar.

Allt liv lever. Inte bara det som ännu inte nått sin kulmen och ivrigt ser framtiden an. Inte bara det stora och fullkomligt ogreppbara, det att två blir ett och bär fram ett tredje. Även den åldrande, allt mer barnlika dementa lever. Alla vi som känner att vi inte riktigt passar in någonstans, vi lever också.

Samhället hårdnar inifrån. Inte i första hand genom dekret, lag och förordning – det är vi själva som ställer till det för oss. Det är inte en slump att barn med speciellt behov av omsorg, fattiga äldre, fysiskt och psykiskt sargade vuxna, dödssjuka, minoriteter, ensamstående föräldrar, asylsökande och arbetslösa hamnar i kläm här och nu.

Gud förbjude att vi ser det som vår sak eller rätt att värdera liv utgående från våra egna värderingar. Guds skapelse bejakar allt liv som vill levas. Det är något jag måste komma ihåg att tala om för mig själv, gång på gång, och alldeles särskilt i tider som dessa.






Sjuttio gånger sju

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 9 februari 2017,
under rubriken ”Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas?”

Jag har alldeles nyss sett de två sista säsongerna av teveserien Sons of Anarchy, som handlar om en fiktiv motorcykelklubb i Californien, USA. Trots att omgivningen är så helt annorlunda än min egen så landade berättelsen mitt i vardagsrummet här hemma hos oss. Det beror på att själva kärnan i historien inte känner några geografiska eller socio-kulturella gränser – människans inre kamp ser förbluffande likadan ut hos alla, och överallt.

Serien är ytterst våldsam och våldet presenteras dessutom på ett mycket obarmhärtigt och grafiskt sätt. Någon kan hävda att manusförfattaren Kurt Sutter glorifierar bruket av våld, men egentligen är det precis tvärtom. Det är uppenbart att den fysiska brutaliteten sliter sönder det mellanmänskliga och det inre hos huvudpersonerna, alldeles speciellt det våld som används i missriktade försök att värna om kärlek.

Sons of Anarchy bär tydliga spår av klassisk tragedi så som den berättats av Shakespeare (Hamlet, Romeo och Julia), och tvåtusen år tidigare av Sofokles (Kung Oidipus.) När intrig, lögn och slutenhet får fotfäste kan ett led av till synes slumpmässiga händelser som inträffar i ett inbördes sett ofördelaktigt tidsförlopp åstadkomma förödande resultat.

Ju fler avsnitt jag såg, desto mer bekant kändes berättelsen. Först kunde jag inte placera detta familjära, det som resonerade någonstans där bortom den uppenbara kopplingen till Shakespeare och Sofokles. Lite senare stod dörren på glänt, för att i slutscenerna stå på vid gavel.

Serien är en mycket effektfull och gripande omsättning av Gamla testamentet, och i slutscenernas farthöjande sista sekunder nuddar den också vid det nya förbundet. Vare sig Sutter gjort det medvetet eller inte så har han skapat ett material för såväl bibelstudiegrupper som för egen, personlig reflektion.

Hur väl fungerar principen om öga för öga, tand för tand? Kan vi stärka ett vi genom att aggressivt gå åt ett de? Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas? Är människan i sitt mest mänskliga tillstånd ond eller god?

Den sista frågan har sysselsatt den tänkande människan genom all tid. Skorpionen som sticker den groda på vars rygg den färdas över vattendraget – och därmed tar livet av dem båda – kan inte hålla sig, kan inte låta bli att vara så mycket skorpion som möjligt. Frestelsen blir för stor, även om det innebär omedelbar undergång.

Och människan – till bredden fylld av godhet och ondska, och skoningslöst medveten om just detta – hon för en mycket ojämn kamp inom sig. Varje liten strimma inre ljus ackompanjeras av hotfullt muller från mörka moln på själens horisont. Det river och sliter i oss, och nästan allt som kommer ut blir fel, även om vi vill annat.

Därför måste vi komma ihåg att förlåta andra, som vi själva har blivit, blir och kommer att bli förlåtna. Minst 77 gånger, som i nya bibelöversättningar. Blir det tight så använder vi äldre bibelöversättningar och förlåter sjuttio gånger sju gånger. Och räcker inte det, ja då ska vi bara fortsätta – så där som Gud förlåter oss.






Lycka i rörelse

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i AE Magazine, sommaren 2015.

Jag har problem med lycka. Eller rättare sagt, med lycka som den definieras i romantiska komedier, under inspirationsföreläsningar, i statusuppdateringar på sociala medier, i sagoböckers avslutande kapitel.

Lycka med egenvärde, något i sig attraktivt och eftersträvansvärt. Lycka som ett mål, dit man ännu inte nått. Ovilja att röra sig ur fläcken om man väl har getts möjlighet att få nudda vid den. Lycka som ett varaktigt tillstånd, något man belönas med när man får skörda frukten av en målmedveten, stenhård investering i det egna.

Lycka som ett kropps- och själsomslutande varmvattenbad som vi har möjlighet att sjunka ner i om vi bara får ett stadigt grepp om det som ligger mellan oss och lyckan – om vi metodiskt kan skjuta hindren till sidan, krossa dem, eller lämna dem bakom oss. Studietiden. Ensamheten. Arbetsplatsen. Ekonomin. Vintern.

I juli ska jag bara ligga på stranden, njuta av vädret, ha en semester utan måsten, ladda batterierna för det kommande året.

Sånt säger vi på fullaste allvar på vårkanten. Vi glömmer det kalla bakom oss, väntar på värmen framför oss. Och just där mitt emellan, där vi egentligen inte tycks vilja befinna oss, där är lyckan oss ändå närmast.

Lycka är rörelse mot någonting, och lyckan är hela tiden i rörelse. Lycka sveper genom oss när vi anar det som ska komma, när vi ser konturerna av det som vi vill ska bli till. Den genomsyrar vår längtan och iver över det som snart är här. Sedan gläds vi när vi ser att det anade och förväntade blivit det vi ville. Lycka mötte oss på vägen dit, och genast när glädjen tagit över längtar lyckan vidare, och vi med den.

Löparen som på upploppet ser sig om och ser medtävlarna sacka efter är till bristningsgränsen lycklig. När segern sedan är ett faktum följer glädjen. Samma gäller spjutkastaren som känner hur rätt kastet genomförs, och sen i ett kort ögonblick av ren och oförställd lycka ser spjutet flyga iväg mot glädjen i resultatet.

Just därför blir det så viktigt att helhjärtat satsa på något, att våga drömma, att vilja. Exakt vad vi satsar på, drömmer och vill spelar mindre roll. Lycka går inte att magasinera, den flyr statiska situationer. Rörelse mot det vi längtar efter är en förutsättning för lycka.






Tabula rasa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 maj 2015

I min ungdom, och i synnerhet i steget ut i vuxenvärlden, var jag mycket total. Erfarenhet och – i ärlighetens namn – en viss självförunnad åldersberättigad bekvämlighet har senare i livet ofta gett mig möjlighet att bedrägligt lugnt kunna avväga sådana situationer, problem och frågeställningar som i brytningsskedet mellan pojke och man medförde val som gjordes snart sagt på liv och död.

När jag ser tillbaka tycker jag mig se en serie av livsavgörande val. Avgjort viktiga på grund av att jag vågade välja, att jag inte tvekade. Det är som om själva valet var kraften som vände blad i min bok. Skulle jag ha fortsatt att skriva på det redan fyllda uppslaget så hade det av utrymmesbrist skett i marginalerna, som ett slags tillägg till det redan skrivna, eller som understreckningar – befästande det som redan skrivits ner.

Det skulle ha blivit en sanslös mängd livstext på ett sådant uppslag. Hela tiden mera finstilt, mera manifesterat, med stigande oro över var nytt skulle rymmas. Färdiga ramar redan i tidig ålder, begränsande åren framför.

Nu efteråt är jag glad att jag vågade vända blad så många gånger, även då när det nya jag skrev så här i efterhand betraktat kanske inte var det bästa. Det viktiga var inte att hamna precis rätt, utan att våga språnget vidare. Det hade varit omöjligt utan att använda det tidigare som ansats.

Det här reflekterade jag förstås inte alls över just då, när valen gjordes. Då var det reformation, ja till och med revolution: det gamla skulle bort, lämna plats för det nya. Det var tabula rasa, oskriven tavla, rensat bord.

Som om rent, blankt papper vid varje uppvaknande nåderikt och i stort överflöd föll ned från himlen. Som om papper som sparades för framtida val med ens skulle bli solkigt, smutsigt, obrukbart. Som om nästa gång uppslaget blev för trångskrivet detta alldeles nyligen nya redan hunnit bli gammalt stoff som nu i sin tur måste städas bort för att bereda rum.

Inga val vi gör rensar bordet på det sättet, lika litet som en kursändring skapar nytt vatten kring fartyget. Viljan att välja ger kraft att våga greppa rodret och ändra riktning, medveten om – och förlåten för – att svallvågorna från vår tidigare kurs sköljer stränder bakom oss.

När vi känner att vi måste vidare gäller det att våga vända blad som i ungdomen – oavsett hur bekvämt det än kan kännas att fortsätta dekorera det trygga och bekanta. Det är att våga bli som ett barn, nyfiket och helhjärtat. Att vi varken kan räkna hur många blanka uppslag vi har kvar eller tvingas läsa vår livslogg med start från början varje gång är en vacker form av nåd.






Här då och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 2 januari 2015

När jag var liten var vårt telefonnummer ännu femsiffrigt, och man ringde till fysiska hus. Hemma hos oss svarade ofta jag eller mina syskon, skrev upp numret som pappa eller mamma skulle ringa när de kommit hem. Vid det angivna numret satt människor i sina egna hus och väntade på kontakt.

Utrikessamtal var något utöver det vanliga, och bar ofta nyheter som måste delges direkt. En viss övervikt fanns nog på sorgebud, såsom dödsfall i släkten – avgörande ärenden där både uppringare och samtalsmottagare kände nödvändigheten av röstkontakt i brist på möjlighet att omfamna varandra och dela bördan så.

Och breven. Man sökte ivrigt i dagsposten efter de annorlunda breven, de som i sällsamma stunder kunde hittas någonstans bland räkningar och annat grått. Frimärket, handstilen på kuvertet, den sirliga tyngden av brevpappret i handen överbryggde län, landgränser, oceaner och gav en känsla av samhörighet.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande av en äldre man. En gemensam bekant hade uppmanat honom att skicka ett sådant om han inte lyckades få tag i mig via telefon. Det är för övrigt ett värnande om personlig integritet som jag för länge sedan slutat skämmas över: jag känner mig inte tvingad att vara möjlig att nå omedelbart, var som helst.

Textmeddelandet kom på posten, i vykortsformat. Det meddelandet raderades aldrig, och bar redan vid ankomsten en alldeles särskild vikt.

Tidigare var man förmodligen ofta frustrerad över att det tog så lång tid att dela med sig. Lika troligt är att det samtidigt fanns en tillfredställelse över det mogna, lugna tempo i vilket tankar, idéer och nyheter utbyttes.

I dag är kommunikation blixtsnabb och vidsträckt. Vänskapskretsen blir rasande stor, och vi delar med oss av vår vardag i samma stund som den äger rum. Vi framträder selektivt – de flesta mycket glada, några mycket arga, och ganska få förmodligen helt som sig själva. Just ingen av oss har tid att begrunda, eller att vänta på något.

I stället rapporterar vi – med statusuppdateringar, med bilder som skriker ”Se mig. Jag är här. Nu!”. Samtidigt minskar ropen från barrikaderna när vi så smidigt i skydd av skärmar kan tydliggöra vår ståndpunkt, ofta anonymt. Jag är rädd att vi är både närmare och längre ifrån varandra än någonsin tidigare.

Min dotter har växt upp med internet, inte emigrerat in i cybervärlden som så många av oss äldre. Nu – i övre tonåren – är hennes favorithobby brevskrivning. Hon gör egna kuvert, väljer papper, dekorerar. Hon njuter av långsamheten, och hon vittjar ivrigt postlådan varje dag i väntan på det speciella.






1/0

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 23 oktober 2014

I mycket är jag kapabel att göra exakt en sak åt gången, vilket varit mig till välsignelse lika mycket som det legat mig i fatet. I den kreativa processen ger det mig ett fokus som är både välkommet och nödvändigt – bara det enda finns just här och nu.

Högst sannolikt kan sådant härledas ur – och föras vidare genom – arvsmassa och miljö. Jag ser mig själv i min egen son, och jag har växt upp med en pappa som delar detta samtidigt svaga och starka med oss.

Pappa kom ofta in från ritbordet till middagen och stirrade med frånvarande blick framför sig tills mamma – med en röst fylld av lika delar skratt och medlidande – frågade var han befann sig. Samma frånvarande närvaro har jag återfunnit mig i de otaliga gånger när jag varit mitt uppe i sådant som krävt hela mig där och då, och som inte alldeles enkelt förstår nyttan av primära behov som mat och sömn.

Denna del av mig färgar också av sig på det som utgör min vardag. Det blir väldigt mycket antingen eller, av eller på. Jag är tvungen att uppbåda en enorm viljestyrka för att sätta mig ner med en hög räkningar, eller för att fylla i en blankett som ska skickas in nästa dag.

Jag förhalar tills det är på vippen till för sent, men när jag väl skiftat fokus går det undan. Efteråt funderar jag ännu en gång på varför jag lade så mycket energi på att samla kraft i stället för att ta tag i själva uppgiften. Då för jag ett utvecklingssamtal med mig själv, och bestämmer mig för att från och med nu inte låta ofrånkomliga uppgifter ligga och vänta i onödan, utan ta itu med dem genast. Distribuera dem jämnt över vardagens tidsaxel.

Några dagar senare, när jag hämtar posten och hittar nya räkningar eller annat som kräver uppmärksamhet från min sida, då är min återfunna insikt som bortblåst. Allt hamnar i en oöppnad hög på skrivbordet. Jag ser högen växa varje dag, bortkopplad där jag enligt förnuft och rationalitet borde vara åtminstone delvis närvarande. Nu fokuserar jag på något annat, bara på det.

Präktighetsbulletiner uppmanar oss att definiera våra dåliga sidor och jobba på dem. Människan är mera komplex än så. Svagheten behöver få vila i nåd, förlåtas, bli stark.

När jag med en blandning av beundran och avund betraktar mina vänner som håller flera bollar i luften samtidigt (jag känner uppriktigt sagt ingen som är så dålig på det som jag) så brukar jag trösta mig med att ta den enda boll jag kan se, kasta den så högt som möjligt, inte släppa den med blicken för en sekund, och inte vila förrän jag fångat den i mina händer. Och när jag gör det känns det riktigt. Det är mitt sätt att inte vara likgiltig utan leva helhjärtat.






Sommar summarum

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 augusti 2014

Anfall är bästa försvar, heter det. I sommar har jag levt enligt den devisen, både själsligt och rent bokstavligt. Eftersom jag är rent ut sagt dålig på att uppleva komprimerat och på beställning så lät jag största delen av den fenomenalt varma sommaren äga rum alldeles på egen hand. Själv fällde jag ner persiennerna, ställde in luftkonditioneringen på 23°C, och spelade piano på dagarna och schack på kvällar och nätter.

Pianot, eller numera flygeln, har jag haft en livslång relation till som nästan kan betraktas som personlig. Det är mera än ett arbetsredskap eller ett instrument för uttryck. I motsats till digitala instrument som lydigt reproducerar kommandon så svarar pianot hela tiden med små, nyanserade variationer. Ett nystämt piano resonerar naturligt rikt, lyfter fram de övertoner som är en del av skapelsen på ett sätt som närmar sig stolthet och glädje.

För mig har det nästan dagliga flygelspelandet blivit något av en meditation. Det är sällan fråga om fritt musicerande, utan det är just i den disciplinerade övningen jag blir en del av någonting större. Att hela tiden, om än mycket långsamt, bli lite bättre på just det jag övar och förbereder mig för – utan att ha en aning om vad målet är, eller om det ens är det viktiga.

Schack är en lite annan historia. Där är det krig i bästa paintball-stil. Orsaken till att jag ännu en gång snöat in på någonting vid första anblicken så oviktigt är att ett schackbräde av en slump råkade stå framme på ett bord där jag och en av mina goda vänner satte oss ner. Sen var resten, som man säger, historia – hela min barndoms passion för spelet slog igenom med full kraft.

Det är ett vackert och samtidigt grymt spel. I den svenska terminologin har en del av märgen försvunnit, inte olikt det som sker i anemisk bibelöversättning. Biskoparna kallas löpare, riddarna har blivit springare, drottningen är kort och gott dam. Hon är den kraftfullaste av alla pjäser, samtidigt som spelet något patriarkaliskt avgörs utifrån hur väl kungen klarar sig. Han kan – precis som drottningen – röra sig i vilken riktning som helst, men där kungen liksom med eftertryck bara kan ta ett steg i taget rör sig drottningen obehindrat graciöst över flera rutor, begränsad inte av vikten i sina steg utan enbart av brädets omfång.

Ändå är det inte i de starka, karaktäristiska pjäserna jag känner igen mig. Jag sympatiserar med bönderna. De svagaste, först i ledet, kan bara röra sig framåt och fäkta åt sidorna. Åtta stycken brickor i spelet, ofta offrade för helheten. Ändå, om någon av dem lyckas ta sig åtta rutor framåt, så föds de på nytt, förvandlas, blir först där de varit sist.






Att hitta avtryck

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 5 juni 2014

Min farmors syn på tro i vardagen gör mig ännu i dag – flera år efter hennes bortgång – alldeles varm inombords. Kanske mest av allt för att den skiljer sig så mycket från min egen.

Ibland får jag höra att min livssyn är cynisk, men det stämmer inte alls. Inte heller är den realistisk, något jag är oerhört glad över. Jag betraktar inte livet utifrån. Att jag sedan inte upplever någon direkt eufori över tillvaron är en helt annan sak.

Svårmod pekar inte finger, placerar sig inte utanför, förbannar inte. Svårmod är att vara mitt i livet, precis här och nu, och inte kunna hitta en enda orsak till den nedstämdhet som likväl är här och nu, lika mitt i, och ändå inte kan förklaras eller greppas. Svårmod är inte likgiltighet, det är inte hjälplöst, det är inte passivt, det är ingen liten konkret svacka man kan rycka upp sig ur. Det bara är.

Tillbaka till farmor Margit: hon hade en bestämd uppfattning om att Gud ledde henne i vardagen, steg för steg, och att allt – precis allt – har en mening. Ända sedan jag som liten pojke sov över hos farföräldrarna, genom åren när rollerna gradvis växlade och jag blev en av de vuxna som hjälpte och tog hand om, under de fyrtio år våra liv överlappade varandra kronologiskt, hade vi en personlig relation. Vi pratade alltid länge när möjlighet gavs.

Flera än jag kan räkna är de gånger när hon nyfiket frågade vad som hänt mig den senaste tiden, och hon i det jag återgav genast hittade spår i sanden – en levande, aktiv Gud som äger rum, förvandlar, förnyar. Om något var meningen, och framlagt i bön, så skulle Hans vilja ske. På de lerigaste av livsstigar, där terrängen tycktes som mest oframkomlig, liksom i de mest triviala av saker såg hon avtryck av detta större – av de vägar som är och förblir outgrundliga för oss.

För några månader sedan blev jag akut sjuk och lades in för omedelbar operation. Det här skedde två veckor efter att jag sagt upp mig efter femton år av stadigvarande trygghet. Efter en vecka av våldsamt fysiskt lidande återfann jag mig på hemstadens sjukhus för eftervård. Bredvid mig låg en äldre man som inte skulle ha överlevt natten om det inte vore för det faktum att han – som av en händelse – delade rum med en person vars biorytm inte följer en konventionell uppfattning om under vilket tid på dygnet man vanligtvis är vaken.

Så hade jag då bara en vansinnig otur som blev så sjuk, eller var jag en del av någonting större? Otur, säger jag. Guds ledning, skulle farmor Margit säga. Och tanken på hennes resonemang gör mig varm ännu en gång. Det är vackert, det är livsnära, och det finns tröst i att inte balansräkna livet.






Skyddad mot livet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 27 mars 2014.

Under den senaste tiden har jag funderat över hur samtidighet av dåtid, nutid och framtid i en ständigt pågående process formar mig till den jag är. Min tanke har fått näring ur en rätt så osannolik kombination av källor.

I de avslutande avsnitten av tv-serien ”Spartacus” hanteras detta då-nu-sedan på två helt olika sätt. Spartacus, ledare för slavupproret mot Rom, vill leva som en fri man eller inte alls. Inför den sista striden utbrister han: ”Det förflutna är sällan så som vi skulle ha önskat, och framtiden är ännu oviss. Omfamna nuet, och slå bort alla andra tankar.”

Marcus Crassus, ledare för de romerska styrkorna, har tvingats fatta flera operativa beslut som resonerar illa i hans inre. När Julius Caesar påpekar för Crassus att denne alltid talar om framtiden svarar Crassus: ”Det förflutna kan inte ändras, nuet är bara ånger och förlust. Den enda trösten finns i att kommande dagar låter minnen falna.”

Lina Sandell skriver ca år 1865 i tidskriften Korsblomman en inledning till den dikt som skulle bli en av våra mest älskade psalmtexter: ”O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”

Mark Twain menar att det enda sättet att möta det till synes oöverstigliga är att bryta ner det i så små delar att man klarar av att hantera dem, en bit i taget. Om vi spinner vidare på den tanken så är det kanske just så man måste möta morgondagen – lite i taget, i takt med att den blir till. Sandell är inne på samma spår.

Varför lever vi då så ofta på morgondagens villkor? Varför har vi ett behov av att staka ut vår framtid, att skissa på konturer innan vi vet vad det är vi ser? Det är för att vi bara måste få veta.

Ovisshet är någonting oerhört underbart och skrämmande. Hoppet bor där, men så gör också rädslan – den driver upp sitt taggiga buskage just bortom det trygga, beredd att nagla oss fast vid minsta snedsteg.

Vi vill skydda oss mot det vi inte kan kontrollera, och därför låter vi vårt förflutna sysselsätta oss i nuet. Vi låter oss ledas tillbaka till säker, beprövad mark och tar villigt emot arbetsredskap för att där resa en mur mot det okända. Så tillbringar vi nuet springande omkring med murbruk och spatlar – vi tätar och vi lappar, och vi låter det som varit bli det som är. Och allt på grund av det som skall komma.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur det till synes förnuftiga och kloka kan ge upphov till sådan dårskap. Och ännu en gång vill jag göra mitt yttersta för att kunna bli som ett barn.






I rörelse

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 23 januari 2014

En av Karin Boyes mest kända dikter vägrar stå still. Det är kanske därför hennes ord hela tiden rör på sig, bryts upp, men ändå känns igen. Otaliga är de föreläsningar, predikningar, kolumner och livsstilsartiklar som betonat resan till målet.

Boye är på inget sätt först ute med tanken om att ständigt vara i rörelse, och att vägen är det viktiga. Ändå undrar jag om någon lyckats beskriva det så enkelt och vackert som hon: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Inom mental träning arbetas ofta med att skapa en inre bild av framgång. Jantelagen vill gärna kalla sådant för illusion, men det finns en magnetisk kraft i tro som är inget mindre än förbluffande. Ingen av oss kan gå på vatten eller flytta berg, eftersom vi vet att det inte är möjligt och inte kan tro annat.

Ett barn som lär sig ett nytt språk eller lär sig spela ett instrument utvecklas ofta i en takt som vi vuxna inte kan annat än betrakta med lika delar fascination och avund. Varför är det då så svårt för oss att vara nybörjare? Just för att vi vet att det är svårt – något som barnet lyckligtvis inte har den blekaste aning om.

Som vuxna ifrågasätter vi inte det som satt sig i ryggmärgen, eftersom vi ser det som självklart. Att äta med gaffel är en rätt intrikat historia, och vi kan vara tacksamma över att vi lärde oss det i ung ålder. Tänk om vi stod inför den utmaningen nu. Att lyfta gaffeln med rätt mängd mat, pricka in i munnen utan att sticka oss.

Pressen att misslyckas skulle bli stor, kanske så stor att vi inte ens skulle våga försöka annat än i enrum. Och även om vi i ensamhet skulle lyckas tillräckligt många gånger för att våga känna oss som kunniga gaffelförare, så skulle vi vid matbordet – drabbade av rampfeber och tävlingsnerver – med största sannolikhet finna oss tvungna att konstatera att allt det vi trodde vi kunde plötsligt försvunnit.

Att våga tro som ett barn är inte bara ett alternativ bland andra, det är en nödvändighet. Det står i bjärt kontrast till den rationella syn på utveckling som är en del av vår vardag. I arbetslivet sätter vi ofta upp långsiktiga realistiska mål, och gör sedan upp konkreta delmål som kan bockas av när de uppnåtts. Så sitter vi där med avklarat delmål, en guldstjärna i kanten, och minns så lite av hur vi kom dit att det inte kan ha varit av särskilt stor betydelse.

Mål, vision, dröm och tro behöver inget rationellt försvar. Det är livsviktigt att vi inte per automatik begränsas av det möjliga. Då kan delmålen i stället bli högst oväntade rastplatser på en gåtfull väg som är mödan värd.






Att lämna allt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i kyrkpressen den 14 november 2013

Jag har den senaste tiden funderat över allt det vi bär med oss. Livet är förrädiskt eftersom de största förändringarna sker över en lång tid. Vi blir inte plötsligt gamla, fårade och stela i lederna, det sker gradvis. I valda skeden tar vi ögonblicksbilder, konstaterar förändring, bara för att sedan genast långsamt röra oss bort från detta fasta.

På samma sätt vänjer vi oss med det yttre i våra liv. Det som egentligen ligger bortom, men som lite i taget blir en del av oss själva. Vi blir flerbarnsföräldrar, vi blir flerbilsfamiljer, vi blir fastighetsägare. Många av oss finner sig vara de mest erfarna på sina arbetsplatser och ser detta som något stabilt i tider när ingenting längre kan tas för givet.

Så blir vi den tillvaro vi skapat. Trygghet är viktig, men den kan egentligen inte vila på så lös sand. Ofta är det precis i de delar av livet som vi upplever som fasta, säkra, som släggan träffar. Det vet alla som friställs på grund av marknadskonjunktur. Det vet också de som väntat på pensioneringen och drabbas av allvarlig sjukdom i samma ögonblick som tiden öppnats upp.

Hur bygger man då sitt hus på berget när man har sand upp till knäna? Inte det minsta dekorativt, det är helt klart. Stag och fästen måste djupt ner. Var vi driver ner dem beror på var vi hittar fast grund. En sak är i alla fall säker: materiell framgång rotar oss ingenstans. Ändå går mycket av vår vardag ut på jagande efter sådan vind.

Det är lätt att läsa bibeln, konstatera att de rika stöter på problem i evangelierna, och placera sig själv utanför. Det är ändå en karikerad sanning. Rikedom är, i sin avskalade form, det vi håller fast vid. Det som vi ser som någonting vi förtjänat. De lador vi fyller som om sju magra år alltid stod för dörren.

Att som kamelen tvingas pressa sig genom nålsögat är något de flesta av oss inte behöver fundera särskilt mycket över. Pengar har ett funktionellt värde, att samla skatter på hög är få förunnat. Därför tror jag att det är lätt att missa grundtanken.

Poängen är att vara beredd att lämna nätet på stranden. Att kunna ge upp det som är dyrt. Att våga födas på nytt.






Fritt fall

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 juni 2013, under rubriken ”Sommaren är knepig”

Tänk om man för ett ögonblick kunde stega upp ett avstånd till sig själv, vända sig om och betrakta det man ser med ett uns av perspektiv. Genom att skriva har jag lärt mig mycket om mig själv, även om jag tvivlar på att detta gjort mig särskilt mycket klokare.

Sällan blir irrfärden så tydlig som på tröskeln till sommaren. Jag är mycket medveten om det paradoxala i att fylla ledighet, men trillar av någon orsak alltid dit. Tillsammans med julens strikt uppgjorda rörelse- och handlingsschema så är det just sommaren som tenderar att bli något överstrukturerad.

Det är så mycket som ska hända på en gång. Förutom det rent praktiska jag lovar mig själv och andra att ta itu med så ackumulerar jag upplevelser under vintern. Mycket av det som ska beröra och kännas har jag under hektiska vintermånader lagrat upp för att kunna ta fram när jag har tid att hinna känna efter ordentligt, i lugn och ro.

Sen löper jag över sommarängarna med startkablarna i högsta hugg utan att hitta någonting att fästa dem i. Uppdämda känslor är de mest svårkanaliserade, också detta vet jag egentligen. Ändå upprepas scenariot varje sommar.

Sommaren är knepig. Ledighet blir ett framtvingat vakuum – jag försöker låta bli att tänka, bara vara, men är då som bekant inte längre till. Återstår att börja bocka av på aktivitetslistan, men bara själva åsynen av allt som borde göras och upplevas gör mig matt. Jag tar mig själv i kragen och ägnar rätt mycket tankeverksamhet åt att hitta den ultimata starten. Samtidigt accelererar sommaren omkring mig, och ganska snart infinner den sig. Paniken.

Ungefär halvvägs igenom, och statistiskt sett har de varma dagarna redan förbrukats. Jag borde hinna göra allt minst en gång, annars har inte sommaren varit här. Eller, sommaren har varit här, men jag har inte varit i sommaren.

Och så tydliggörs paradoxen, igen: hur ta vara på den tid vi har? Hur griper man ögonblicket i något vars egentliga väsen ligger i en stadig och målmedveten rörelse mot höst? Ska vi bygga hyddor uppe på berget och bjuda härligheten att bosätta sig där, ska vi rusa ner och livligt beskriva det vi sett och hört i nästa facebook-uppdatering? Eller ska vi begrunda allt i våra hjärtan, låta det bli en del av oss själva?

Hur hanterar man detta flyktiga, vemodigt vackra? Tänk om spegelbilden är lika gåtfull för oss alla, och de självklara svaren egentligen bara är sökande efter fäste på mindre främmande mark.

Jag avundas liljorna på marken, så vackra alldeles i sig själva. Och fåglarna, som varken sår eller skördar. Trygghet måste vara det finaste som finns.






Citat: Som din dag är, så skall din kraft vara (Lina Sandell, 1865)

Citerat

Vid blicken på en kommande tid och alla de svårigheter den kan medföra frestas vi stundom att giva oss utöver. Då är det ofta icke så mycket tanken på varje särskild svårighet, som oroar oss, utan snarare hela denna massa av bekymmer, arbete, möda, eller lidande och frestelser, vilka vi i föreställningen se resa sig omkring oss.

”Huru skall jag komma igenom alla dessa svårigheter?” heter det då.
”Huru skall jag bestå i alla dessa strider?”
”Huru härda ut i allt detta arbete?”

Vi förgäta trösten av det ljuvliga löftet:
”Som din dag är, så skall din kraft vara.”

Vi sörjer för morgondagen, innan morgondagen är kommen.
Och likväl har Herren Jesus själv sagt: ”Det är nog att var dag haver sin egen plåga.”
O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommande tyngd!

Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.






CITAT: DIT STRÅLKASTARNA INTE NÅR

Citerat

När det är barncancergala i TV vet givmildheten inga gränser. Företag, institutioner och privatpersoner tävlar mot varandra för att få sitt namn visat i rutans nederkant och miljonerna rullar. Och tur är väl det, för varenda cent behövs till forskningen i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom och då särskilt när den drabbar våra mest oskyldiga; barnen.

Men när strålkastarna slocknat ock konfettin landat så fins vi kvar, alla vi som lever med det, alla vi som har en liten i familjen som drabbats. Mitt i all förvirring, kaos och sorg som den utdragna vårdperioden innebär måste man, i skuggan av alla givmilda galor, börja jaga pengar från alla tänkbara håll.

Vi tror ju (dumt nog) att vi ska vara skyddade med vår allmänna socialförsäkring och allsköns försäkringar men så är det tyvärr inte. man ska klara sig på ca 70 procent av sin normala utkomst medan kostnaderna ökar betydligt. Vårdande förälders sjukersättningen är inte i närheten av den vanliga lönen och beskattas desto hårdare. Det ska väl löna sig att arbeta och inte gå och dra benen efter sig…

Visst får man ersättning för resor och vissa mediciner men man ska ändå ligga ute med pengarna och nå upp till ett självrisktak. Till allt det kommer även dubbla hushåll då familjen är splittrad mellan hemorten och vårdorten när vårdföräldern knäar under pressen måste ibland även den andra föräldern sjukskriva sig och rycka in.

I Karleby råder dessutom en spariver och en byråkrati som går utanpå det mesta och som är i total avsaknad av sunt förnuft. Exempelvis skulle stödet från staden inte kunna betalas ut förrän ett hembesök gjorts och eftersom pojken åkte skyttelktrafik mellan intensiven och canceravdelningen i ett par månader var ju det inte möjligt, alltså skulle saken få vänta. Strunt samma i alla vårdintyg som utfärdats och läkarutlåtanden från neurokirurger och cancerexperter. Efter mycket kämpande kom  så det lägsta stödbeloppet, i väntan på hembesök.

Blanketter ska fyllas i, den ena krångligare än den andra och väldigt få anpassade till situationen med ett långtidssjukt barn i familjen. De fleta riktar sig till handikappsituationer och hemvård av äldre.

På andra håll i landet får familjerna väldigt mycket gratis från sina sjukhus medan vi Karlebybor måste köpa detsamma dyrt från apotek. Alla reseersättningar från FPA måste kontrollräknas då vi fått för lite ersättning viD ett par tillfällen. När pojken är som mest isolerad p.g.a. sin bakteriekänslighet och kräks galla på tom mange av cellgifterna skulle jag vilja ösa presenter över honom. I stället måste jag kanske försöka förklara för honom att vi inte hade råd att bo kvar i huset, för han har haft mage att gå och bli sjuk.

Olika föreningar och till och med arbetskamrater har hjälpt till så mycket de kan men det förslår inte långt när räkningshögarna hopas.Var är strålkastarna nu? Jag skulle utan tveka köra pojken till Uleåborg, i en sponsrad bil, helt fullkletad med klisterdekaler från olika företag, i vissheten att jag skipper dyra underhållsreparationer. Jag skulle lugnt kunna gå omkring på stan ett år i rosa kanindräkt om jag kunde glömma huslånet under tiden.

Cancervården är i stort en standardiserad mall som sedan anpassas vid behov till individen. Varför kan inte makthavarna presentera något liknande; en utkomstmall till drabbade familjer i paritet med lönen som sedan finputsas vid behov? Varför måste man drabbas även ekonomiskt när situationen redan i sig är en tragedi? Tumörer och leukemi är ganska svårfejkade, trots allt.

Ni företagare, sök upp närmaste drabbade barncancerfamilj och skänk vad ni kan och dra av det i bokföringen. Det blir mycket goodwill till liten nettokostnad. Finns det ingen strålkastare så skicka gärna en ficklampa och skriv myndigheterna på näsan. Vi kämpar i mörkret så länge…

Andy Bjerén, insändare i Österbottens tidning den 24 maj 2013






Allting är nytt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 3 januari 2013.

Det finns en tröst i att övergå i ett nytt år. Vårt förnuft säger att ingenting ändras, och ändå finns den där: känslan av en ny start, att vi vänder blad, att vi får logga våra liv på sidor som inte är solkiga, kantstötta och rivna.

Nyårslöften handlar ofta om det vi vill, men inte gör. I stället gör vi det vi inte vill, bara för att sedan blicka tillbaka på det skedda i apostolisk frustration. Vårt undermedvetna har en sanslös kraft. Det föder djupa, vackra, kraftfulla, förrädiska underströmmar som bär oss framåt. I den stund vi dras ned i djupet, kan vi inte – vill vi inte – stå emot.

Det vi vill är inte alltid det vi väljer, inte i stunden. Det vi gör är samtidigt vårt konkreta val. Utan gärningar omsätts inget av det vi vill i handling, och finns egentligen inte. Våra nyårslöften – hoppet om förändring – blir ledsamt ofta bara upptejpade, färggranna äpplen på döda träd.

Jag berördes av Göran Skyttes inkast i Kyrkpressen (4.10.2012). Förvandling, det vi inte kan göra alldeles själva. Hit hör bra mycket mera än vi först anar, och det är kanske därför som våra nyårslöften så ofta vittrar samman under året. Att bestämma sig för något är överskattat. För att klara det man bestämt krävs egentligen bara envishet, inte frukt av ett levande träd.

Förvandlad, född på nytt. Trons absoluta kärna. Den hanteras ofta rätt ovarsamt av oss. Att födas på nytt är inte att börja om, det vore olidligt. Börjar om gör man i Brios labyrintspel, när man vikt av den smala vägen och kulan med en tung, dov duns resonerar i lådbottnen.

Tron är inte fråga om rekord, hur långt man kan nå. Inte heller får man fripass till himlen om man klarar banan. Tro är att falla hårt, stöta sig, och ändå nå fram. Inte för att man kan, utan vare sig man kan eller inte kan. Det är egentligen paradoxalt, emot alla spelets regler. Det kan till och med framstå som orättvist. Då kan det vara bra att minnas att ingen av oss kan göra detta själva.

Att bli som ett barn. Nyfiken, öppen, omedelbar, utsträckta händer mot mamma och pappa. Att med allt det vi är av livserfarenhet få bli barnlika igen. Det är något vi inte kan göra på egen hand, vårt inre behöver förvandlas till något vi rationellt sett inte tror är möjligt.

Det är inte ett oskrivet blad som svävar ner från himlen, det är en urvind som med en kraft vi inte själva besitter vänder sida i vår livsbok just när vi inte längre kan skriva på den gamla. Allt det tidigare står kvar, men inget bärs över till nästa sida. Det bara finns där bakom, allt det fina och allt det tunga, och allt – precis allt – är förlåtet.






Regelbundet hopp

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 11 oktober 2012.

Hösten är något av det vackraste jag vet. Det finns något tröstande i
det att allting har sin tid. Jag blir väldigt stressad av sommaren, då
allting plötsligt ska hända. Under några månader av värme pressar vi
in allt det som bara kan göras då, samtidigt som vi förväntas vila upp
oss. Det är en ekvation som jag aldrig har löst.

Hösten är samtidigt något av det tyngsta jag vet. Jag minns hur det
som började som en årligen återkommande down-period undan för undan
växte sig större, tills det en dag var det som var jag. Fast det inte
alls var jag. Idag, på basen av över ett decennium av empirisk
forskning, kan jag försäkra att termen ”lyckopiller” siktar lite väl
högt. Lycklig blir man nog inte, men man klarar sig. Man kommer helt
enkelt vidare.

Just där ligger kanske det mest förrädiska i en depression –
kraftlösheten. Oförmågan. Att sitta och titta rakt framför sig, timme
efter timme, utan att kunna resa sig. Att genomföra morgonprojektet
med att sätta på sig en strumpa, bara för att överväldigas över att
man har en till att klä på sig. Att ta plats, suga upp energi, och
inte ha en aning om hur man ska orka hjälpa till för att andra ska
orka med en. ”Lev i nuet” är en ständigt återkommande uppmaning, och
ironiskt nog så finns det få tillfällen då man lever så i nuet som när
man är deprimerad. Samtidigt är man inte där. Det är en förödande
kombination.

När jag var yngre betraktade jag tvärsäkert de i vars ålder jag nu
själv befinner mig som flyende från livet, springande i ekorrhjulet,
rutinerade till icke-mänsklighet. Det har varit en nyttig läxa att
lära sig att inte all aktivitet per definition är ett jagande efter
vind, och att energi i sig – även mer eller mindre missriktad sådan –
i sig är en livskraftig motpol till den ljumma, döda likgiltigheten.

På samma sätt som som hösten har sin tid, har depressionen sin. Jag
undrar hur vi skulle hantera att sommaren övergår i höst om vi var
omedvetna om att det genom vår becksvarta, vitgnistrande vinter kommer
att bli sommar ännu en gång? Om vi bara såg naturen somna, och inte
visste att den snart kommer att vakna igen? Jag vet inte om någon enda
av oss skulle klara hösten då.

Min egna handbok för att klara svårmodet har genom erfarenhet – genom
mina försök och mina misstag – tagit sig en nästan förbluffande enkel
form. Från att ha varit fullsmockad med analys, teori och källmaterial
har den reducerats till exakt två punkter: 1) Det går över. 2) Handla.






Att vilja växa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 19 juli 2012.

I USA blir jag ännu en gång påmind om hur olika våra livsrum är. Här
jobbar mina kollegor kopiöst för att kunna betala för sina barns
studier. Möjligheten till framgång framstår som obegränsad, och
samtidigt riskerar genomsnittsamerikanen att falla hårt, utan
skyddsnät. Andra föds nere på betongen, ägnar all sin energi åt att ge
sina barn ett bättre utgångsläge.

I jämförelse med det allvar med vilket man här ger sig in i det vuxna
livet framstår min egen väg som snudd på oansvarig. Jag gifte mig ung,
och vi fick våra barn under studietiden i New York. Det är något av en
välsignelse att man skapar sig erfarenheter genom att leva, för om man
redan visste vad som ligger framför skulle man helt säkert ofta välja
en annan väg. Vilket ger en slags omöjlig ekvation, eftersom man då
inte samlar på sig den erfarenhet som skulle få en att välja
annorlunda.

Ändå var min och min frus livsavgörande gemensamma val faktiskt inte
ogenomtänkta. Vi insåg rätt tidigt att vi inte kan vänta med att gifta
oss tills vi är tillräckligt mogna – tills vi förstår den verkliga
innebörden i löftet, uppnår ekonomisk trygghet, kan parera oväntade
händelser utanför vår kontroll.  Likadant var det med föräldraskapet.
Kan man rationellt sett bli vuxen och stabil nog för att ansvara för
sina barns första stapplande steg över vardagsrumsgolv och ut i
vuxenlivet? Vi såg det inte.

I stället bestämde vi oss för att växa med uppgiften, eller som
amerikaner skulle uttrycka det, höja sig när tillfället uppstår (”rise
to the occasion”). Jag tycker om det uttrycket. Det ger en aning om
att någonting fördolt finns inom oss, en resurs som vi inte förstår,
en kapacitet som frigörs först när vi väljer att våga. Gränsen mellan
att våga och att handla oansvarigt är hårfin, och ändå måste den hela
tiden prövas. Att handla tryggt kräver egentligen varken mod eller
vilja, och tar oss ingenstans utom framåt i tid.

Så i stället för att skjuta alla livsavgörande val framför sig tills
man blir vuxen, så kan man bli vuxen genom att göra livsavgörande val.
Faktum är att jag är övertygad om att det är det enda sättet att växa.
De yttre omständigheterna som påverkar oss är alldeles för allvarliga
och krassa för att låta dem leda oss genom livet. Det som verkligen
behövs är hängivenhet, det att vi helhjärtat vill.






Citat: Att gå jorden runt tar åtta år till (ÖT 28.6.2012)

Citerat

Han började i Kina för sju år sedan. Sedan dess har Ponomarev vandrat längs vägarna i tjugo länder, Finland blir det tjugoförsta. Han har 22 000 kilometer och otaliga möten bakom sig.
Den vanligaste frågan han får då han träffar folk är varför han vandrar världen runt. Ännu har han inte kommit på något svar.
– Jag vet inte riktigt varför jag gör det här. Jag tror att jag helt enkelt tycker om att vandra, säger Vladimir Ponomarev.
[…]
– Jag vill se allt som är nytt för mig. Monument som påminner oss om historien, olika religioner, nya människor och alla hus. På kvällarna innan jag går och lägger mig sitter jag och filosoferar kring det jag sett och upplevt under dagen.
[…]
– Jag trivs med att gå. En del människor tror säkert att jag är galen, men det är helt okej. De ler mot mig och jag mot dem, sådana möten tycker jag mycket om, säger Ponomarev.

Frida Pått intervjuar Vladimir Ponomarev i ÖT, 28.6.2012.






Citat: ”Ett gott liv är ett aktivt liv” (ÖT 1.6.2012)

1 kommentar
Citerat

[…]

Vad har styrt dig i dina viktiga livsval?

– Jag tror att viktiga beslut såsom vem man förälskar sig i, yrkesval och vem som blir ens vänner, fattas långt innan man själv tror sig fatta dem. De är starkt emotionella och intuitiva. Det är först i efterhand som man rationaliserar och försöker förklara sina val.

Intervju med Claes Andersson i Österbottens Tidning den 1.6.2012






I sanden finns det spår

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 april 2012.

Jag och min fru hade en känslofylld debatt här om kvällen. ”Där solen går strålande ner”, sa jag. ”Aldrig i livet”, sa hon, ”där solen så strålande ler!”

Det blev att ta till källreferensens svarta får – den allt annat än tillförlitliga men samtidigt så nödvändiga sökmotorn Google. Resultatet av sökningarna blev – ingenting. Hur är det möjligt? Det här borde väl alla kunna?

Vi hade tidigare samma kväll som av en händelse fjärrmanövrerat in oss på frågesporten ”Smartare än en femteklassare” (SVT). Reglerna för tävlingen är enkla: vuxna försöker klättra upp för vinststegen genom att svara rätt på frågor som hör till lågstadieundervisningen. Det låter löjligt enkelt. Just så löjliga framstår de tävlande vuxna när detaljfrågor om myror, stjärnbilder och köksmått renderar felaktiga svar och när femteklassisterna tvärsäkert svarar rätt.

Den tävlande för kvällen var en numera pensionerad historielärare. Han lyste upp när han fick frågan om vem av de svenska kungarna som var gift med Karin Månsdotter. ”Det var lätt”, svarade han, och broderade ut svaret med exakta årtal och kronologisk kontext. Så kom musikfrågan på tredjeklassnivå och ett ljudexempel på de välbekanta tonerna ur de första takterna av Norges nationalsång spelades upp. Efter ett velande mellan grannländerna svarade han ”Danmark”.

”Det är inte sant”, utbrast jag, och följde upp med att sjunga hela första versen för min fru – på lika delar dålig och kreativ norska, bör medges, men ändå. Att en historielärare lyckats memorera sitt lands kungar och samtidigt ha så dålig insikt i det traditionsbärande några hundra kilometer västerut framstod som ett mysterium. Jag tänkte med fasa på hur historien återgetts för de tiotals årskurser av elever han undervisat.

När strängarna i mitt undermedvetna (detta märkliga nät av associationer, korsreferenser och återvändsgränder) nu satts i sympatisk vibration var det plötsligt ingen hejd på de tonminnen som steg upp till ytan, och jag fann mig sjungande ”O, låt mig få bo/ där man rådjur och buffalo ser/ där sällan man hör ett ovänligt ord/ och där solen går strålande ner.” Den sista frasen och min frus reaktion är redan historia.

Någonstans, någon gång, har arbetsgruppen för en skolsångbok strukit över vissa sånger som jag aldrig hört och låtit andra rymmas inom pärmarna för det som blivit jag själv och tusentals andra jämnåriga. Att (nästan) kunna refrängen till den svenska översättningen av ”Home on the range” kan knappast kallas allmänbildning och fungerar definitivt inte som utvald ammunition för att skjuta ner svensk historieundervisning. Jag kan bara förläget konstatera att gärningar ofta – kanske till och med alltid – lämnar avtryck för livet.






Icke-presens vs. Wingren

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 2.2.2012.

Det är intressant att finnas här i det som många betecknar som den bästa tiden av livet. 42 år gamla är några visa nog att arbeta med tunga förtroendeuppdrag. Man kunde också, postumt redan nu, höra till den stora skara musiker och kompositörer som brunnit som fackelbloss och gjort snudd på evig musik. Jag ser mina barn stiga in i vuxenlivet, betraktar likheter och olikheter refererade till den sällsamma blandning av faktiska och förskönade minnen som blivit min egen livserfarenhet.

Jag och min familj bor i ett hus som med nöd och näppe är tillräckligt stort för att inhysa oss nu, och som så småningom – när barnen flyttar ut – bli snudd på överrymligt. Vi köpte nyss en andra bil, och parkerade därigenom cyklarna stadigare i cykelstället. I den långsammare ämnesomsättningen manar vågnålen till ökad fysisk aktivitet, samtidigt som viljan gör det rakt motsatta och erbjuder yllestrumpor och fleecebyxor som ett mera lockande alternativ.

Så kommer då frågorna, tätare och tydligare för varje år som går: hur hade mitt liv sett ut i dag om de avgörande momenten inte funnits, alternativt lett mig i en annan riktning – detta vare sig de var av det noggrannt planerade slaget eller hörde till de ofta förekommande spontana nycker som plötsligt skrev sig in i min framtid?

Varje gång får jag sitta ner med mig själv – försöka förklara att ett sådant tankesätt haltar, att en ekvation av det slaget är omöjlig att lösa. Jag har inte den minsta aning om vem jag skulle vara utan den erfarenhet som gjort mig till den jag är nu. Varje ”tänk om jag skulle ha gjort så och så” är ett sant jagande efter vind, en längtan efter att nå det grönare gräset på andra sidan utan att ha vare sig möjlighet eller förmåga att flytta dit.

Parallellt får det faktum att framtiden är oviss och outforskad mer inflytande i livsvalen för varje år som går. Att nostalgiskt blicka bakåt och samtidigt försöka stävja framtiden är att inte leva i stunden, det är tungt för både kropp och själ. För att skingra sockervaddsmolnen från det som varit och inte fokusera på potentiella orosmoln som driver in så dyker jag ner i här och nu, söker omedelbar aktivitet. Tiden går fortare än någonsin förr samtidigt som mönster återkommer och känslan av att livet springer förbi infaller sig på min egen oönskade beställning.

Livet är definitivt en kamp – inte minst mot ljumhet, likgiltighet och frånvaro. Jag har tidigt bestämt mig för att inte bli bitter, om jag så i hårda duster tvingas möta dåtid och framtid med bara spillror av den lans jag lyfte som ung. Under torneringspauserna händer det att jag läser Psaltaren och Predikaren och tröstas av att den inre kampen är kärnan i det vi varit, är och blir.






Några decimeter liv

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 10 november 2011.

Vi har fyra katter här hemma. Eddie har svårt med förändringar. Vägrar använda den nya, bekväma ingången via verandadörren, står hellre och väntar i mörkret under fönsterbrädet, trygg i det hon kan och känner till.

Eddies dotter Murphy trotsar alla odds. Hon blev ratad som ett hopplöst fall av mamman vid födseln, och veterinären gav henne högst en vecka. Med okoordinerad, stapplande gång är hon nu inne på sitt femte år. Tar dagen som den kommer, lever i stunden.

Pepperoni är äldst. Han blir deprimerad i perioder – låter tassarna förbli smutsiga, ligger på bastulaven, väntar. När han kommer tillbaka från mörkret söker han närhet, visar mer än någon av de andra hur mycket han tycker om att vi finns. Ofelia är yngst, och har därför tagit sig rätten att fortsätta vara som en unge. Hon har den minst utvecklade egna karaktären, och verkar mycket nöjd just så.

Eddie är småsur på alla, men mest på sin försakade dotter Murphy som hon vägrar acceptera. Murphy, i sin omedelbarhet, är den enda som orkar med den barnsliga Ofelia. Pepperoni har äldstestatus, skrider fram som självklar etta till matskålen, lugnar ner relationerna med hierarkisk tyngd.

Under sommarmånaderna blir djuren i huset högst oönskat fler, när katterna med jämna mellanrum släpar in sina fångster (undantaget Murphy, som bara jagar fjärilar). Ibland är mössen och fåglarna redan besparade från vidare plågor, men inte alltid. Vi ser det som grymhet och vill förebrå dem. De utstrålar stolthet och glädje när de slår lovar runt sitt byte – de är i högsta grad sig själva just då.

För några år sedan kom en snäll tant tillbaka med katten Muskot, som envisades med att gång på gång återvända till de välkända markerna kring vårt förra hus. Tanten sade att det kan gå illa för katten om den rör sig i trafiken. Hon föreslog en bur på några kvadratmeter i trädgården, där katten kunde röra sig tryggt och kontrollerat.

För henne var det viktigare att katten lever så länge som möjligt än att den är katt så länge den lever.






Att våga låta bli

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 25 augusti 2011.

Jag tror ingen av oss kommer undan känslan av att någonting saknas. Ibland uppstår tomheten irrationellt, just när vi borde leva det rikaste av liv. Den naturliga reaktionen är att försöka göra någonting åt det hela. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om att det inte nödvändigtvis är det smartaste draget.

Vi lever i en tid när engelskans ”how do you feel?” direktöversätts och inte längre frågar hur vi mår, utan vad vi känner. Konsekvensen blir att vi fasar för tomhet och försöker undvika den till varje pris. I stunder av lycka försöker vi förbli lyckliga, och det fungerar aldrig. Lycka uppstår ibland väntat. Andra gånger förstår vi knappt varför och ibland känner vi oss inte ens särskilt förtjänta av den. Hur vi än blivit lyckliga så är vi alltid lyckliga just i stunden. Försöker vi hålla kvar nuet – när själva nuets idé är att högst osentimentalt dö och födas på nytt – så fråntar vi oss själva möjligheten att uppleva lycka.

Jag är lika skeptisk till den mera attackerande formen – att fylla tomheten med någonting mindre tomt. Jakten efter vind är tydligare än någonsin förr, eller så är den kanske bara lättare att känna igen. Vi bjuds in att dansa i cirkelns mitt, leva ett verkligt liv, bli sedda. Spekulerande massmedia (Idol, dokusåpor, tematidningar och så vidare) gör sin insats, resten fixar vi själva. Det som vi som unga ville bort från – byagemenskapen, de små kretsarna där alla känner alla – återskapar vi ett tiotal år senare via Facebook. Vi vill finnas för andra, betyda något, dela med av oss.

Lyckas vi undvika tomheten genom upplevelsepåfyllnad kommer snart nästa, starkare känsla av saknad. Nu söker vi ännu större upplevelser. De som vi känner som missbrukare har redan kastat in handduken medan vi själva fortsätter uppåt i spiralen och hoppas att vi aldrig ska behöva slå huvudet i taket.

I tomheten – om någonsin – borde vi våga låta nuet förbli tomt och stilla vänta, hur ont det än gör … För nuet, som sagt, dör och föds på nytt.






Sommar summarum

Blogg

Skriver det här efterfest, utan desto vidare censur.

Sommaren är min värsta tid. Jag förstår inte alls. Inte nog med allt blir grönt, vi ska vara glada också. Allting glatt. Går vi förortsvandringen hem i natten och undviker koldioxidtaxin böjer sig grenarna över gångbanan. Jag kan leende gå förbi ett tiotal av dem, men i nåt skede söker sig handen per automatik mot kvistens rot, tar ett stadigt grepp, och håller fast när jag fortsätter gå. x antal löv bortrivna, förstörda. Ett fasligt arbete för ingenting.

Väldigt mycket som vi – miljarder, där vi försöker skilja ur. En illusion värd att nämnas vid namn, predikaren (bibeln) är det exempel vi kanske känner bäst:

Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Hur går vi vidare?

Även om någon skapare bryr sig, så är oddsen till vår nackdel. Någon av oss kan vara viktig någonstans, men de flesta av oss är öppet sårbara. Jag kan personligen inte tro på en allsmäktig gud som a) både har möjlighet att lösa ekvationen, b) vill låta människan själv klura ut det hela.

Judar förintas på 1940-talet och bosniska kvinnor våldtas på 1990-talet. Alla väntar.

Varför?






Världen och värden bortom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 maj 2011.

Ekonomi är ett hett samtalsämne just nu. Hushåll brottas med valet mellan fast ränta eller fritt surfande på räntevågen. Att nationen skall stå och falla med sina egna pengar blev sannfinländsk slagkraft i riksdagsvalet. Företagsledare lyfter våldsamma bonussummor med ena handen samtidigt som de med ett stadigt grepp om skoveln i den andra skyfflar ut produktion till billigare länder, låser dörrar till nationella verkstäder, fabriker och lokal överlevnad.

Kommunala nämndemän skummar igenom beredningar för att så fort som möjligt landa vid balansräkningen. Vi avgränsar vår handel till ett av två stora snabbköp för att belönas med lojalitetspoäng och skenbart spara ju mer vi köper. Dokusåpor där den vanliga människan – du och jag – behöver experthjälp för att vi skall lära oss att inte köpa på kredit utan betala med reda pengar snurrar i TV-rutan varje vecka.

Varför är då pengar så viktiga för oss alla? Det enklaste svaret är att vi inte klarar oss utan dem, men det är inte hela sanningen. Vår materiella egendom bekräftar oss i vår sociala omgivning. Vår vardagsgärning – det vi lägger merparten av vår tid på – ger oss någonting tillbaka som vi själv kan rå om, omsätta, och märka ut vårt revir med.

Det monetära systemet är både genialt och förrädiskt. Vare sig vi föder upp höns, spelar fotboll på heltid eller skriver kolumner som den här så ges belöning i samma form. Plötsligt står vi alla i skenbar relation till varandra, med en gemensam nämnare som enkelt placerar oss på värdestegen.

När ekonomisk rationalitet vill bilda bas för mina värderingar brukar jag försöka se förbi det vi själva konstruerat. Det naturliga är någonting helt annat, och sällan så tydligt som just nu. Det är så vansinnigt vackert att allt växer och blommar när värmen kommer, bara för att falla till marken och täckas av snö mindre än ett halvt år senare. Ett oerhört slöseri med resurser, produktion som inte lönar sig på våra breddgrader, år efter år. Sådan är den rika värld vi lever i.






Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.






ÖT villigt utnyttjad

2 kommentarer
Debatt I pressen

Utdrag ur chefredaktör Henrik Othmans replik till min insändare i ÖT 5.2.2011:

”[…] Till skillnad från vad Wingren läst sig till har ÖT ingalunda bara haft stora rubriker om avlägsna flygolyckor – vaccineringsproblematiken har fått betydligt mer uppmärksamhet än dessa.

Helt riktigt är att objektivitet är något som är lättare att sträva till än att uppnå, men det exempel Wingren ger om trilskande flygplan belyser snarare en psykologisk mekanism kring hur uppmärksammade händelser ger fokusering på en viss företeelse än brist på objektivitet.”

Nope. ”Flygplanssyndromet”  är ingen psykologisk mekanism, det är kalkylerad spekulation i folks rädsla. Samma gäller vaccineringen. ÖT har inte belyst någon problematik, utan följt drevet där det vädrats blod. Därav aktiviteten från tidningens sida, både som en del av svininfluensa-hypen och nu senare i rapporteringen av narkolepsifall. Rädsla säljer – det vet affärsmän bakom vaccin, och det vet också de som driver ett tidningshus. Ändå verkar ÖT-redaktionen ovillig att reflektera över sin egen delaktighet i att det gick som det gick.

Den vanliga, ointressanta säsongsinfluensan har en tiofalt högre dödlighet än svininfluensan. Ändå skulle alla vaccineras, och ve dem som inte villigt kavlade upp ärmarna, dessa ansvarslösa medborgare som inte lyssnade på experterna. Sen, plötsligt, tvärstopp. Överblivna doser för miljoner, och hundratusentals barn med potentiellt injicerad sjukdom.

Nu, när byket ska tvättas, tar reportrarna upp sina anteckningsblock igen, eftersom snart sagt varje finländsk medborgare rörs – av dåligt samvete, av ilska, av oro, av stilla cynism, av förlorad tilltro till staten. Med minne som en guldfisk söker journalisterna syndabockar. Vaccintillverkarna har – surprise surprise – en läglig klausul som fråntar dem ansvar för följderna. En strålande affär, i vilken ÖT quasi pro bono bidragit med den mest förrädiska typen av reklam: ”objektiva” nyheter som slagit läsaren när garden var sänkt, när händerna hölls om barnen.

Kanske tidningarna klarar sig ur sin uppenbara skuld genom att i vanlig ordning bära neutrala reflexvästar med logon ”press” när det drar ihop sig till gatlopp med tjära och fjädrar. Hur som helst vore det betydligt smartare att under räfst- och rättatinget inte ställa fram sitt tvättfat och i en sarkarstisk ton två sina händer på kolumnplats, som Marcus Jansson.






Att rita i sanden

Debatt I pressen

Citat Marcus Jansson, Österbottens tidning 30.1.2011:

”Jag har inte så aktivt följt med vaccindebatten i ÖT. Egenligen hade jag inte tänkt blanda mig i den alls. Men jag reagerade på en insändare häromdagen där det påstods att journalister inte vågar ta upp eller skriva om negativa sidor med vacciner. Det är så struntprat! […] Jag känner inte ens någon personligen som jobbar inom ett läkemedelsföretag. Men det är jag det. Kanske resten av journalistkåren har bindningar? Vad skule vi kollektivt ha att vinna på att mörka? Vad i så fall är vårt motiv?”

Marcus J talar utifrån ett scenario där tidningar är objektiva. Det här är första klassens bullshit. Kolla nästa gång ett flygplan störtar – sånt är bortom oss, och därför en potentiellt viktig nyhet. Som av en slump, i veckan efteråt, uppstår allehanda problem i luften. Vart och vartannat plan över hela världen har plötsligt fått motorfel. Det här noteras i tidningarna, i ungefär en vecka. Sen blir något annat viktigare.

Vid mitt köksbord – med ett av vanan troget och av nöden tvunget dagsfärskt exemplar av ÖT – väljer Marcus J och hans kollegor vad jag får veta. Ibland prenumererar jag slumpmässigt på Vasabladet, Hbl, Helsingin sanomat, eller vadhelst som ligger under vänster musknapp i stunden. Utan undantag är jag i följden av min impuls (3-6 månader) fascinerad av en strålande finska och svenska bortom min lokaltidning. Mest är jag ändå upprymd över nyheterna –  jag lär det jag aldrig hade fått veta med ÖT som enda referens.

Jag tror absolut på Marcus J när han avsvär sig bindningar till läkemedelsföretag. Ändå drar både journalister och chefredaktörer linjer i sanden. Flyktiga, men avgörande i stunden. Objektiv nyhetsrapportering är en illusion. ÖT väljer i högsta grad vad vi berörs av.






När patlik kommer hem

1 kommentar
Blogg

… blir det just så här. Allt skrivet just före sovdags, senare korrekturläst – ändå publicerat på ett sätt som respekterar den ursprungliga tanken.

Idoler. Herrejessus vilken hysteri, nu och tidigare. Jag brukar sitta med ryggen åt, och… (vad heter det nuförtiden, vänta…) ”dissa” (’diskvalificera’ @reuter) dem som sjunger falskt. Detta genom att säga ”uschhh vilket oljud” åt fru W. Då sänker hon volymen på TV:n från 15 tlil 11.
Elin har volym 15 fortfarande, och dessutom är hon härligt antijantig. Kultur-rama, som vi pa säg!

Släkt. Samtalsämne ikväll, och bearbetat i diskussioner. Lika lite som man kan välja föräldrar så kan man rå för förgreningarna. Allt hänger ihop, och familjen dekorerar ramarna. Ändå tror jag släktband bör ta form i vardagen för att vara viktiga för nån av de inblandade – gener är överskattade. Desutom är jag är jättetrött på att vara konstärlig, driftig, alkoholiserad, känslig, personlig, kärringen-mot-strömmen, antagonistisk, rebell. Det må vara släktdrag eller allmän miljöförstöring, trött är jag likaså. Alla observationer som inte är riktade till mig personligen hänvisas ödmjukt till slaktforskning.whywouldanyonecare.com.

Musik. Ge mig en enda orsak att producera nåt som inte ännu är gjort, så ska jag ägna resten av mitt liv åt just det.

Livet. Jag och fru W har en evig dispyt. Hon vill vakna, jag vill inte. ”För att inte missa nåt, för att det finns så mycket att uppleva”. Snark, säger jag. Liv, för mig, förkortas så mycket det bara är möjligt.

Quality time. Jag är välsignad med en dörr till ett eget rum, ändå sker nästan allt på den andra sidan. Innanför bygger upp, viktigt i sig. Jag är världsbäst på 8 kvadratmeter, men himla tacksam för två fysiska dörrar och en cybervärld bortom.

Politik. Ah… av nöden tvungen. Det bästa är den ovillkorliga dom som – genom en massiv opinion – blev villkorlig. Andrum för den utpekade. Torget den 5.12.2008 blev väldigt konkret – tack alla!!
Sen – ni som sitter med gummihamrar och ivrigt väntar på att få  banka på allt som sticker upp ur lådan – nej, jag kandiderar inte. Om inte klistret redan hunnit torka, så råder jag er att placera etiketterna någon annanstans.






Framtidstro

Blogg

Schweiz, tidigt 80-tal. Lenk – ingen turistort, men kanske just därför fanns vi där. Mina föräldrar och deras vänner hade tillbringat sin studietid i Schweiz, och sökte sig till mer svårtillgängliga platser.

Jag har starka minnen från resan. Bern första veckan, jag minns arkaderna. Att gå i en större stad, skyddad. Minns också klockringningen – som fenomen, alla detaljer får freakarna – och schweizarna – sköta om.

Men sen, Lenk . . . vinter. Snökedjor på bilar, frossa hos ortsbor/gäster, och tillkallad Arzt. Varm saft för oss minderåriga, för att fightas med flunssan.

Vädret var bedrövligt, och vi tillbringade största delen av veckan inomhus. De två sista dagarna kunde vi använda pisterna.

När jag som relationsbokförare backar genom min barndom så finns det säkert många saker jag kan anmärka på angående min uppväxt. Detaljer. Och just när jag tar till rödpennan inser jag att jag egentligen inte bryr mig. Mina föräldrar har älskat mig, med allt vad det innebär, och det bär jag med mig. Om jag som förälder kan göra hälften så bra ifrån mig som min mamma och pappa har gjort så är jag fullt nöjd.

Herrejessus vilka barn de har haft att göras med. Jag minns när pappa kastade middagstallriken i golvet, för att inga ord fanns kvar just då. Dörrar har smällt fast symboliskt och fysiskt, till den grad att min yngre bror kapade sin tumme i dörrgaveln. Ilska, handling, desperation, skuldkänslor, och allt därpå följande. Inte så värst underligt att allt det här har fogat oss samman. Jag älskar den här familjen.

… tillbaka i Lenk,  Schweiz, de två dagar vi kunde åka i pisterna. Det ”hippa” paret i gänget bestod av a) en läkemedelsförsäljare och b) en flygvärdinna. De här två var på något märkligt sätt representanter för ett fritt liv bortom oss andra. Via släktskap och allmän österbottnisk tillhörighet fanns de med i den relativt okända schweiziska byn.
Huvudliften (=den väg man kom upp till toppen av berget) var en två personers sittlift. Jag och Nils J (a ovan) delade lift. Det var en mycket jobbig färd. Liften gick längs kanten av ett berg, tidvis var det närmare 100 m fritt fall nedanför vagnarna. Ändå minns jag inte särskilt mycket av det. Däremot minns jag Nils J:s ord:

”Din pappa tror att han är så j-a bra. Du ska veta att han är en riktig nolla. Han är stor i käften, men kan inte stå upp för vad han säger.”

Ungefär så. Psykologisk våldtäkt på en 11-åring. Fanns ingenstans att försvinna. 10-15 minuter.

Inga fysiska men. Däremot kunde jag inte, och kan inte i denna dag, förstå varför inte Nils J sade exakt samma saker åt min pappa. Inte före vår tumannafärd, och inte efteråt – varken vid restaurangerna, eller i stugan där vi bodde.

Någonstans i det ögonblicket försvann min tilltro till vuxna människor. Kanske det var välsignat tidigt. Sen dess bryr jag mig inte det minsta om människor som inte tar konsekvenserna av vad de säger.

NJ tillintetgjorde min tro på framtiden. Tur att man inte är så jäkla lättlurad ;)






Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ | bok 1, kap. 5

Citerat

”[…] mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro.”

Fjodor Dostojevskij  (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 5)






Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ (1879-80) | bok 1, kap. 1

Citerat

”Och just då fick hans hustrus familj budet om hennes död i Petersburg. Hon hade tydligen hastigt avlidit, i en vindsvåning, enligt vissa uppgifter – av tyfus, enligt andra – av svält. När budet om hennes död nådde Fjodor Pavlovitj befann hann sig i berusat tillstånd; det sägs att han sprang ut på gatan, höjde armarna mot himlen och upphöjde ett glädjerop: ’Herre, nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid’, andra säger att han grät högljutt som ett litet barn, till den grad att det gjorde ont att se på honom, trots all den avsky man hyste för honom. Det är mycket möjligt att det förhöll sig både på det ena och andra sättet, det vill säga att han både gladde sig åt sin frihet och begrät sin befriarinna – allt på samma gång. I de flesta fall är människorna, till och med missdådare, vida mer naiva och öppenhjärtliga än vi föreställer oss. Ja, och vi själva också.”

Fjodor Dostojevskij (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 1)






Konst som moralmegafon?

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren






Citat: ”Tills kommunen skiljer oss åt” (af Björkesten, ledare Hbl 19.8.2009)

Citerat

En sådan paragraf är tydligen nödvändig, men det är beklämmande att byråkratin segrat över allt vad sunt förnuft och empati heter.

Marit af Björkesten kommenterar i sin ledare ”Tills kommunen skiljer oss åt” (Hbl 19.8.2009) det faktum att omsorgsminister Paula Risikko (saml) är beredd att skriva in rätten för äkta makar att bo på samma ålderdomshem i lagen.






Sommarstatistik 19 juli

3 kommentarer
Blogg

Från och med 1 juni:

– simturer: 1
– bastubad: 0
– solbadsdagar: 0
– fotbollsmatcher (som åskådare): 4
– fotbollsmatcher (som spelare): 0
– antalet röster i förtroendeval: 5.882
– efter kontrollräkning: -4 (kvar 5.878)
– resor utomlands: 2
– konserter (som artist): 1
– konserter (som åhörare): 1
– diskmaskiner reparerade: 0
– diskmaskiner jag försökt reparera: 1
– grillfester: 2
– pilkastning: 0
– krocket: 0
– kubb: 1
– båtfärder: 4
– katter: -1 (flyttat till föräldrar)
– katter kvar: 3
– bloggtexter: 19






PW in der Schweiz – der achte Tag (epilog)

Blogg

Hemfärd idag. Det är så gott som alltid med blandade känslor jag reser hem tillbaka till Finland. Lite vemodigt, samtidigt som det är himla skönt att komma hem. Märkligt att höra någonstans så starkt. Kanske är det just därför jag och fru W har bott halva vårt vuxna liv borta hemifrån, för att rötterna är tillräckligt starka för att vi ska känna oss trygga också på andra platser?

Jag har många gånger funderat över den lite överraskande känsla man kan få när man ser på film. Ett bra amerikanskt drama t.ex, från en avkrok inne i landet, rotat i vardagen. Plötsligt känner man att man kunde, ja kanske till och med skulle vilja leva där. Det har ingenting att göra med platsen, utan med relationer. Sammanhang. Möten mellan människor. Att höra någonstans.

Schweizarna överraskade. Visst blir man halvgalen på punktligheten, det ligger liksom inte riktigt i min natur att leva efter sekundvisaren. Ok minutvisaren, då, men ändå :) Den schweiziska kollega jag talade med igår tyckte att exaktheten var en bra sak. Han sa att han betalar skatt och håller sin del av avtalet, och då är det fint att se att staden håller sin del genom att hämta skräpet exakt samma tid varje vecka. Han har en poäng, det finns en rättvisa och tydlighet i ett sånt system.

Jag tror ändå att det är svårt att vara detaljinriktad och öppen för improvisation på samma gång. Inte allt i livet låter sig ordnas i den ordning vi själv skulle vilja, och här tror jag att schweizarna har mycket större problem än sydligare europeiska länder att följa flödet, ‘go with the flow’. Jag tycker mig också höra det i jazzmusiken, men det kan hända att jag läser in för mycket i mina inte allt för djuplodande analyser ;)

Men värmen från folket överraskade absolut. Det finns någonting genuint och avslappnat i att vara ett litet land i mitten av Europa som mot alla odds har hållit sig neutralt, självständigt, tycks vägra låta någon annan berätta vad som är bäst för dem. Det här tycker jag om. Jag tror att det här sunda självförtroendet inte nödvändigtvis skulle försvinna om Schweiz gick med i EU. Det ligger djupare än officiell neutralitet.

Lite amerikanskt, men småskaligt och intimt, kunde man kanske säga. Det är inte en slump att USA lånade så mycket från den schweiziska federalstaten när den amerikanska samhällsstrukturens kartbok, konstitutionen, ritades upp i slutet av 1700-talet.

Det har också varit givande för mig att lite lära känna det land där jag föddes, och där mina föräldrar skapade sitt eget liv som nygift par i slutet av 60-talet. Det påminner mycket om den livssituation jag själv funnits i under åren i USA, nästan så till den grad att det lönar sig att ligga lågt med detta så ingen psykolog får vantarna på den fallstudien ;)

Hursomhelst har Zürich och Schweiz varit en del av mitt liv, via vår familj, på samma sätt som jag är säker på att New York och USA kommer att vara för mina egna barn. Att sluta cirkeln beskriver ganska bra vad jag har gjort den här veckan, eftersom till cirkelns natur hör just detta att det inte finns en början eller ett slut. De lösa tamparna har nu kontakt på ett sätt som jag tycker om, och jag känner på mig – om livet beter sig som jag kommit att acceptera, och till och med tycka om – att inget av varven kring cirkeln kommer att vara likt det andra.

Jag tycker illa om många livsrutiner, inte för att man gör samma saker utan för att man gör dem på samma sätt. Det här bör man hela tiden våga utmana, och personligen känns det som om det är tid att gå flera varv på de marker jag redan trampat, i stället för att hela tiden söka nytt gräs på andra sidan. Kanske det är den största utmaningen av alla – att hitta överraskningar i det som känns förrädiskt bekant.

Med de tankarna avslutar jag min resedagbok, och kastas från början av veckan in i pianoövande igen, vare sig jag vill eller inte ;) Nästa helg är det konsert med Ellingtons ‘Sacred Concert’ i Stockholm. Känns bra som motvikt till den ickemusicerande våren. Sen får vi se vad sommaren, och livet, vill.

Hälsn. Pati






PW in der Schweiz – der sechtse Tag

Blogg

Sovmorgon. Eller, jag prövar på nytt – först morgonmål, sen sovmorgon. Finns det något härligare än det? Att först duktigt stiga upp, och sen gå tillbaka och lägga sig.

Jag känner många som upplever att de sover bort en dag om de gör så. För mig är det en gåva. Kan säkert härledas till min livsuppfattning i stort. Jag har alltid känt att det är bättre ju mera av livet man sover bort.

Just för att det är så mycket struligare att vara vaken. Den första som kastar in invändningar är min hustru. Hon tycker att det är skitkul att leva, och att man ska ta till vara så mycket som möjligt. Tänk så olika man kan vara.

Med det inte sagt att jag nödvändigtvis ser livet som en plåga. Kanske mera att det är bättre att kunna ta genvägar genom varandet när tillfälle ges.

Schweizarna har organiserat hela seminariet in i minsta detalj, men inte brytt sig om luftkonditioneringen. Det är svårt att koncentrera sig under seminarier och konserter när det är 32 grader utomhus och kring 40 inomhus. Förr behövdes inte AC (air conditioning), eller åtminstone klagade ingen högljutt. Nu är vi mera vana, och invänder snabbt.

Vattnet kyler, det är ett välkänt faktum. Därför sökte vi oss ner mot sjön. Rathausbrauerei serverar eget öl (vilket var alldeles strålande – ljust, som belgiska Hoegaarden, men utan ’bismak’) och tydligen också god mat, såvitt vi kunde bedöma av upplägget på tallrikarna. Vi tillbringade två timmar delande bord med amerikanare från Seattle, och fann varandra i en liberal livshållning i stort. Givande eftermiddag.

På kvällen var det konsert med hälften av jazzbanden, och i en ’combo’ fanns vår studerande från skolan, MP. Hon höjde sig till en alldeles ny nivå, och tar med all säkerhet avstamp därifrån i sitt spelande framöver. Vilket är så gott som precis vad sådana här jazzläger är till för :)

Konstaterar att jag blivit djärvare i användningen av min knaggliga tyska, och att mina föräldrar hade helt rätt – när man försöker tala det lokala språket så gör schweizarna allt för att förstå, och för att göra sig själva förstådda. Långsamt, tydligt och med stor värme talar vi tillsammans.

I morgon är det den sista officiella dagen. Tankarna, såväl som veckan i stort, summeras efter hand. Blir intressant att se vad som brygger över till vardagen. Ett är i alla fall säkert – resan lämnar mig inte oberörd.






PW in der Schweiz – der fünfte Tag

3 kommentarer
Blogg

Vi (läs: kollegan) hittade avfärdsplatsen för båten, och vid lunch bar det av på en riktig turisttur. Det blev faktiskt inte en mindre upplevelse pga att resan var strömlinjeformad för oss icke-ortsbor, det kändes bara bekvämt. Jag kanske håller på att bli gammal?

Först  färja över Luzernsjön (Vierwaldstättersee). Dagens kommentar kom definitivt när vi skulle gå av färjan (rutten var som en ’sjöbuss’, dvs med många olika hållplatser.) I högtalarsystemet sa man:

”… this is also the stop for the Jazz family. Get off the boat. Please”.

Engelskan blir ibland roligare än väntat :)

Sen med linbanetåg (Bürgenstock-Bahn) upp till mellanstationen, och därifrån började en 45 minuters vandring längs vandringsstigen ’Klippvägen’ (Felsenweg), upp mot toppen. Sista delen av stigningen skedde i en panorama-hiss som inte var något för den höjdrädde.

Väl uppe på 1200 m höjd hittade vi en fin uterestaurang där vi satt och upplevde några timmar. Sen neråt, några av oss valde att gå ner på en av de riktiga fjällstigarna, med betande, klingande kossor och allt.

På vägen hem med färjan hamnade jag i en situation som mycket väl speglar människans osäkerhet. Bakgrunden är följande:

— Under seminariet igår så diskuterades inlärning, och där användes bland annat analogin om jazz som ett språk. Jag ville ge ännu en infallsvinkel, och berättade att Finland är ett tvåspråkigt land, att vi från Novia – till skillnad från de andra finländska deltagarna – har svenska som modersmål.

Jag berättade om hur vi lär oss finska i skolan, och förklarade att undervisningen utgår från grammatiken – sa att jag troligtvis vet mera om grammatikformerna än min finländska kollega (varpå jag hänvisade till JP) men att det inte hjälper – han talar hursomhelst finska på ett sätt som jag absolut inte kan, eftersom han har lärt sig tala genom att leva på finska, naturligt. —

JP är i ledande ställning vid Sibeliusakademins jazzavdelning. På något sätt så väntar man sig att någon i den positionen skulle kunna se de stora linjerna. Inte så.

På hemvägen blev det förhör på kasusformer, för att visa att han minsann kan dem bättre än jag. Dessutom sura kommentarer om svenskan.

Herregud vad jag trampade på ömma tår där. Jag menar, att vara en strålande saxofonist och i chefsposition räcker tydligen inte. Bakgårdsreviret skall försvaras även när någon egentligen bara vill försöka sätta in det hela i ett större landskap. Så får man tydligen inte göra.

Ingen omvälvande händelse, men ändå beskrivande – kanske speciellt för den finländska bristen på självförtroende. Jag vill tro att man kan tänka annorlunda – vill själv åtminstone inte leva på mina egna 5 x 10 meter och ödsla största delen av min energi på att kissa i knutarna.

Med detta sagt så vill jag snabbt säga att jag sett totala motsatsen den här veckan också. Jag talade med RT som undervisar i Kuopio, och i nåt skede kommenterade han en svensk fras från svenskarna vid bordet bredvid. Jag sa att ’aj du talar svenska också?’ Varpå han svarade: ’Totta kai – Suomi on kakskielinen maa, perkele’ :)

Så olika kan horisonterna vara. Och på tal om just horisonter så lockar en egen liten utfärd upp på 3 km:s höjd, till glaciären. Om programmet – och vädergudarna – är givmilda så kanske den blir av.






Att se barnet

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009 Insändare

ATT SE BARNET

(Inskickad till tidningarna 19.5.2009)

SFP stöder homosexuellas rätt att adoptera barn, och det här väcker våldsam debatt. Ett av argumenten som framförs av motståndare är att man bör ta den svagare partens sida, tala för det barn som är för litet att välja självt.

Men ingen väljer sina föräldrar, varken biologiska barn eller adopterade. Det finns definitivt lyckliga familjer med heterosexuella föräldrar. Det finns också splittrade familjer med komplicerade vuxenrelationer, sammanhållna familjer med isande kyla mellan de vuxna, ensamstående föräldrar som gör allt de bara orkar och kan för sina barn. Jag tror knappast vi har något facit – själv måste jag åtminstone lära mig lite i taget vad det innebär att vara pappa, och Gud ska veta att jag gör misstag på vägen. Ändå är jag oerhört tacksam för möjligheten att leva så.

Adoptionsrätt skulle ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att gå igenom lämplighetsutredning utförd av adoptionsnämnden. Det är inte rätt att säga att det här handlar om omotiverad jämställdhet – det är fråga om att inte diskriminera, i linje med landets grundlag. Lagstiftningen bör ge alla en ärlig chans, alldeles oberoende av vår personliga åsikt i frågan.

Själv tror jag på den traditionella familjen, fastän realstatistiken runt omkring mig verkar mena annorlunda. Jag tror också på andra familjesammansättningar, både sådana som livet framkallat och sådana man väljer själva. Jag stöder alla vårdnadshavare som bryr sig och vill barnets bästa, både hetero- och homosexuella, i par eller ensamma.

Det här gör jag eftersom jag är övertygad om att det viktiga är att barnet känner sig tryggt, sett, och älskat. Eftersom det inte är min rätt att gå in och bedöma i vilka former ett barn kan känna så, så vill jag gärna lämna lagdörren på glänt för alla uppriktiga försök att skapa sådana uppväxtmiljöer.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP






Nr 1: 2000 km

25 saker EU-valet 2009

Som människa är jag hängiven, följer min intuition och mitt samvete. Det här gör mig obekväm, respekterad, rebellisk, begeistrad, ledsen – aldrig likgiltig.

Det var en blandning av rättspatos och dåligt samvete som förde mig till Jakobstads torg den 5 december 2008. Jag insåg att också jag bär ansvar för det samhälle vi är en del av.

Jag ville inte bara knyta näven i fickan, utan lyfta den tillsammans med andra – utan aggression, och på så sätt kanske till och med ännu starkare. Att vara tyst är också ett val, ett val jag själv inte kunde leva med.

Tanken på att bli folkvald fanns inte då. Nu lever den idén hos mig och många andra. Jag vill löpa linan ut och bära rösterna och förtroendet genom turbulensen, in i parlamentet.






Nr 5: Överbeskyddande

25 saker EU-valet 2009

Jag kom till insikt för något år sedan. Tiden har sprungit ifrån mig.

Vi köpte en ny bil – en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när ”best of”-samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. ”Hundgallret?”, svarade försäljaren, ”Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock?”

Den svenska klassikerskyltningen ”Stå ej på gul rand!” och ”Upp, ej ner” i rulltrapporna har jag tidigare skrattat åt, men vi är ju själva på väg dit. Reflexvästar, vitaminpreparat och pensionssparande. Jag byter sommardäcken på familjens cyklar till vinteranpassade dito med dubbar, andas ut. Vi är säkra. Dagen-efter-piller, vaccination mot hepatit, skidstrumpor som motverkar fotsvamp.

Ingenting av det här är förstås fel i sig, men vad händer egentligen? Hur är det möjligt att man i mina föräldrars generation sprang på broräcken över strömmande vatten och åkte kälke nerför stadsbackar? Varför undviker jag generad att berätta för mina tonåriga barn hur vi betedde oss när vi var lika gamla som de är nu?

Jag tror att vår fokus ligger lite snett. Vi väver in oss själva och våra barn i skyddande kokonger i rörande försök att minimera riskerna med livet. Samtidigt talas det om att vi blir mer och mer självcentrerade, och jag håller med. Barn blir individualister snabbare än någonsin förr, och jag undrar om det inte delvis kommer från det faktum att vi paketerar in dem hos sig själva.

Är vår skenbara kontroll av livet helt enkelt en illusion där vi egentligen missar det verkligt väsentliga – att skapa rum att leva? Givetvis då inte genom att aktivt sträva efter vårdslöshet, men genom att eftertänksamt försöka undvika att begränsa en naturlig kontakt med livet sådant som det verkligen är.

Det mötet kommer nämligen förr eller senare, och jag tror att det är sunt att så tidigt som möjligt låta sig själv, och dem man älskar, riskera att bli kantstötta. Huden blir kanske hårdare då, men själen luckras upp på ett sätt som gör att man har stora förutsättningar att växa.

(Förkortad version av ”Tiden som försvann”, kolumn i Jakobstads tidning, november 2007)






Nr 6: Livsvärde

25 saker EU-valet 2009

 

”Ser du Patrick, ingenting är mera värt än vad någon vill betala för det”.

Så sa en affärsman till mig när han förklarade orsaken till att bostädernas pris sjunkit så kraftigt under den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.

En ny upplevelse, åtminstone för mig. På något sätt känns hus så mycket mera verkliga än aktier. Ändå rasar husens värde precis som på börsen. Förväntan, optimism och tilltro ökar värdet – rädsla, försiktighet och skepticism sänker det.

Tanken är oroande. Plus och minus, kan allt vara så lätträknat? Rökare värderas – sjukvårdskostnader mäts mot skatteinkomst och utebliven pension på grund av förkortad levnadstid. Så kommer vi fram till att rökarna inte belastar ekonomin, utan tvärtom är inkomstkällor.

De dyraste människorna i samhället är de som mår bra, de lever så länge. 
Borde människor må mindre bra – röka, dras med övervikt – för samhällets ekonomiska bästa?

Belyser man den politiska linjedragningen i snusfrågan så skymtar hyperaktiva cigarettlobbare i bakgrunden. I siluetten av värnandet om upphovsrätten finns en aggressiv skiv- och filmindustri. Följer man pengarna hittar man orsaken till politiska förslag och beslut. Det är ofta just så enkelt, och deprimerande.

Sådana gånger blir man tacksam över att vi ännu inte lyckats förstöra naturen helt och hållet. Naturen för en balansbok som garvade ekonomer skulle avfärda som blåögd och naiv.

Det är ju onekligen ett himla slöseri att blommor och träd lever upp och grönskar på sommaren bara för att fyra månader senare fälla all produktion till marken, färdig att räfsas bort från våra trädgårdar. Ändå får den som har mött vår vemodigt korta, fantastiskt vackra sommar bära den med sig genom livet, helt gratis.






Nr 7: Liberalism

25 saker EU-valet 2009

Kategoriseringar är bristfälliga, ändå nödvändiga. Vi använder beskrivande ord för att kunna ordna tillvaron på ett sätt som vi kan förstå och vara överens om. Problemet är att vi aldrig kan vara säker på att vi uppfattar det vi nämner vid namn på samma sätt som andra.

Färgerna beskriver det kanske bäst. Det finns inga fasta gränser mellan rött, blått och grönt, och i gränszonerna försöker jag och min hustru ofta övertyga varandra om vad vi egentligen borde se.

– Ta din blåa skjorta! – Blå? Den är ju grön! Jag tar hellre den gula. – Du menar den där bruna?

Färgerna möts, sammansmälter och bildar tillsammans någonting de inte kan vara själva. Det är vackert och livsnära med färger som berikar varandra och inte alldeles lätt låter sig bestämmas. Våra beskrivande ord räcker inte riktigt till för en sån dynamik.

Det obestämbara i livet kan vi hantera på två sätt. Vi kan göra som jag och min hustru i vårt komiska försök att övertyga varandra om vad som är vad. Alternativet är att låta allt flyta fritt, det är ärligt men samtidigt väldigt svårgripbart. Ofta behöver vi växla mellan de båda synsätten för att inte fastna i nån av ytterligheterna.

Vad vi däremot absolut inte kan göra är att peka på en illgrön nyans och säga ”Se bara på det där – jag har ju sagt att grönt är skrikigt och saknar lugn och tyngd”.

Det sistnämnda är vad som har hänt med färgen liberalism.






För enkelt, Almqvist!

25 saker EU-valet 2009 Insändare

(Insändare inskickad till tidningen Pohjalainen den 25.4.2009, övers. Terhikki Mäkelä)

I en intervju i tidningen Pohjalainen den 20.4 säger Fredrik Almqvist (EU-kandidat för SDP)  att en EU-parlamentariker bör vara kunnig, skicklig och ha ett nätverk för att kunna handla och ta ställning i sakfrågor. Han motsätter sig att någon med otillräcklig livserfarenhet vill till EU-parlamentet.

Jag håller inte med. Ett dynamiskt EU-parlament borde vara en miniatyr av folket i Europa, och Finlands folk bör välja de parlamentariker de kan ge sitt förtroende. Ålder är en bisak, det är de personliga kvaliteterna och värderingarna som är det viktiga.

Almqvists diagnos utgår från att visheten ökar med åldern. Det är inte nödvändigtvis sant. Man blir livserfaren i den mån man vågar leva, inte genom att transportera sig till ålderns höst i väntan på att bli tillräckligt erfaren för att kunna börja agera. 

Kunnighet, skicklighet och nätverk är inte statiska resurser. Det här förstår goda ledare, som hela tiden vågar ifrågasätta och utmana det de redan vet. Några av de själsligt friskaste och yngsta människor jag mött har varit dubbelt så gamla som jag själv, nyfikna som barn på det som finns kvar att lära. 

En stor del av folket söker efter en EU-kandidat som – oberoende av ålder – kan bidra med ett politiskt oerfaret sätt att tänka. Någon som kan tala med en röst de känner igen, befriad från tomma ord. Själv instämmer jag med Sokrates i att ”verklig vishet är att veta att man ingenting vet”, och ser det här som den sundaste utgångspunkten för att ödmjukt växa med uppgiften som EU-parlamentariker.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP






Nr 10: Budorden

25 saker Blogg EU-valet 2009

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.






Nr 11: the Power of Patricks

25 saker EU-valet 2009

En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag.

Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick.

Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra.

Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär. 

Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra – både i fallet vi-som-heter-Patrick-i-förnamn, och i Finland som nation.






Nr 18: Flyktingpolitik

25 saker EU-valet 2009

Vi har det bättre än de flesta i världen. Det här gör att Finland som en del av EU blir särskilt intressant – både för oss finländare, och för dem som vill hit.

Vi tar emot människor av alla de slag. Bland dem finns sådana som är i akut behov av hjälp, och sådana som utnyttjar situationen för egen vinning. Vem av oss skall avgöra vem som är vem?

Jag tror på ett system som bygger på ’the benefit of a doubt’ – tar det säkra före det osäkra. Det är det minsta vi kan göra för dem som har drabbats hårt.

Om vi sen får in sådana som missbrukar systemet på samma sätt som en del av finländarna gör, så kan vi trösta oss med att livet är just sånt. All sann människotillvänd struktur är sårbar – den öppnar för utnyttjande. Som vårt sociala system i allmänhet, och som livet i sig.






PW i USA, dag #11

Blogg

Idag blev det bilkörning här i USA, 12 år sen sist. Hade inte precis vanan inne, och dessutom kör de  oberäknerligt här – lite som när Nykarlebyborna gör en vänstersväng från höger fil på den norrgående esplanaden när de plötsligt får för sig att köpa grisar från Lillkungs konditori. Nära varann kör de också. Fortsätt läsa →






Ett rikt liv

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Österbottens Tidning 23.05.2008 )

Vardagen är till en stor del fylld av sånt som kan mätas. 40 timmars arbetsveckor drar in x antal euro till arbetsgivaren och en (i vårt tycke allt för liten) del av den summan till oss själva. Vi lär oss att bli produktiva och effektiva, att mogna till ansvaret att försörja oss själva och de som är beroende av oss. Våra pengar ger oss vår levnadsstandard i en lustig konstruktion där livskvaliteten hela tiden förutsätts stiga i takt med bättre ekonomi. Fortsätt läsa →






Mashlows behovspyramid

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 25.01.2008 )

Olika falla ödets lotter… mina vänner åker till Egypten om några veckor, och själv sitter jag här med Maslows berömda men inte särskilt sevärda pyramid.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow introducerade under mitten av 1940-talet teorin om fem grundläggande behov. Fortsätt läsa →






Tiden som försvann

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 23.11.2007)

Jag kom till insikt förra våren. Tiden har sprungit ifrån mig.

Vi köpte en ny bil – en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när ”best of”-samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. ”Hundgallret?”, svarade försäljaren, ”Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock?” Fortsätt läsa →






Sally The Camel

Blogg

Nytt år 2001. Träningen i Östanpå skidspår följer inte längre den trygga, upplysta femkilometersslingan. Pappa har plötsligt blivit sjuk, och nu går det blixtrande snabbt. Hemifrån, akuten, ambulans till Tammerfors. Vi efter i en förtvivlad karavan.

Mellan liv och död i flera dagar, varje stund är osäker. Just där är vi tillsammans, i allt det som händer. Morfinhallucinationer och våra egna imaginära bilder om en framtid som inte ens låter sig tänkas. Fortsätt läsa →






Över vattnet

3 kommentarer
Blogg

Vår båt är 77 år gammal. Den var min morfars ögonsten.

Den yngre av mina två morbröder åkte tillsammans med två av sina vänner iväg på en fisketur till bredviken i Öja. Mamma har berättat om avskedet vid klippan i Furuholmen, och om det ofattbara nästa morgon när endast två av dem återvänder vid liv. Hon var 12, han var 21. Kvar blev storebror, lillasyster, och ett djupblått vakuum. Fortsätt läsa →