frihet

28 inlägg

Skyddad mot livet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 27 mars 2014.

Under den senaste tiden har jag funderat över hur samtidighet av dåtid, nutid och framtid i en ständigt pågående process formar mig till den jag är. Min tanke har fått näring ur en rätt så osannolik kombination av källor.

I de avslutande avsnitten av tv-serien ”Spartacus” hanteras detta då-nu-sedan på två helt olika sätt. Spartacus, ledare för slavupproret mot Rom, vill leva som en fri man eller inte alls. Inför den sista striden utbrister han: ”Det förflutna är sällan så som vi skulle ha önskat, och framtiden är ännu oviss. Omfamna nuet, och slå bort alla andra tankar.”

Marcus Crassus, ledare för de romerska styrkorna, har tvingats fatta flera operativa beslut som resonerar illa i hans inre. När Julius Caesar påpekar för Crassus att denne alltid talar om framtiden svarar Crassus: ”Det förflutna kan inte ändras, nuet är bara ånger och förlust. Den enda trösten finns i att kommande dagar låter minnen falna.”

Lina Sandell skriver ca år 1865 i tidskriften Korsblomman en inledning till den dikt som skulle bli en av våra mest älskade psalmtexter: ”O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”

Mark Twain menar att det enda sättet att möta det till synes oöverstigliga är att bryta ner det i så små delar att man klarar av att hantera dem, en bit i taget. Om vi spinner vidare på den tanken så är det kanske just så man måste möta morgondagen – lite i taget, i takt med att den blir till. Sandell är inne på samma spår.

Varför lever vi då så ofta på morgondagens villkor? Varför har vi ett behov av att staka ut vår framtid, att skissa på konturer innan vi vet vad det är vi ser? Det är för att vi bara måste få veta.

Ovisshet är någonting oerhört underbart och skrämmande. Hoppet bor där, men så gör också rädslan – den driver upp sitt taggiga buskage just bortom det trygga, beredd att nagla oss fast vid minsta snedsteg.

Vi vill skydda oss mot det vi inte kan kontrollera, och därför låter vi vårt förflutna sysselsätta oss i nuet. Vi låter oss ledas tillbaka till säker, beprövad mark och tar villigt emot arbetsredskap för att där resa en mur mot det okända. Så tillbringar vi nuet springande omkring med murbruk och spatlar – vi tätar och vi lappar, och vi låter det som varit bli det som är. Och allt på grund av det som skall komma.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur det till synes förnuftiga och kloka kan ge upphov till sådan dårskap. Och ännu en gång vill jag göra mitt yttersta för att kunna bli som ett barn.

Sanning och konsekvens

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 19 september 2013

Jag tycker ”Måne och sol” är en riktigt dålig låt. Flera av Britt G Hallqvists andra texter ligger mig nära hjärtat, och jag berörs djupt av några av Egil Hovlands andra tonsättningar. För just den här psalmen har jag däremot personligen inget till övers.

Jag hyser inga överdrivna förhoppningar om att det här uttalandet ska utgöra startskottet för beredandet av en måne- och solfri tillvaro i kyrkorum, skola och eter. Jag vet att psalmen är älskad av många, känd av de flesta, och att nästan alla har något slags minne eller någon annan typ av relation till den. Ändå hjälper det här inte mig.

När jag skriver det här så trimmar min granne ogräs i sin trädgård. Det är ett våldsamt, enerverande oväsen som jag accepterar som en del av vardagen. När jag i min tur trimmar min egen trädgård ger jag visserligen igen, men det är nog inte det som våra dueller handlar om. De handlar inte om att skipa primitiv rättvisa, öga för öga och tand för tand. Det är fråga om en överenskommen grundprincip: vi ger varandra frihet att ansa, vårda och låta växa – även om det inte sker precis som vi själva skulle önska.

Jag tror inte en enda av oss kan säga sig veta hur livet ska levas. Det riktiga och sanna finns inte hos oss, utan mitt ibland oss. För att vi tillsammans ska kunna ana mittpunkten måste vi våga se det rika i att vi som individer närmar oss detta centrala från olika håll och avstånd. Principen är likadan i kyrka som på torg – vi behöver människor som är unika, helhjärtade och villiga att mötas.

Åsikter kan vi tillägna oss, men övertygelse växer inifrån. Det finns en fascinerande samtidighet av kraft och fara i övertygelsen. Ju gåtfullare spegelbilden är, desto ihärdigare verkar vi vilja förklara exakt vad vi ser. Vi läser i sand och ristar in det uttydda på stentavlor.

Utanförskap är oerhört jobbigt på ett individuellt plan, och förödande för oss som kollektiv. Om vi i samhälle eller församling skär bort de delar vi själva inte tycker om så förskjuter vi jämvikten, och plötsligt ligger det verkligt sanna inte längre i mitten. I extrema fall – i sekter och diktaturer – hävdar enskilda individer en ofelbar rätt och tvingar andra att sluta upp omkring. Mittpunkten flyttas ut i periferin, och en egen sanning skapas.

I all sin torftighet är det därför viktigt att jag får tycka illa om en specifik psalm – även om det för någon kan verka fånigt, osmakligt eller rentav stötande. I ärlighetens namn så är ”Måne och sol” inte en särskilt stor fråga för mig, så jag tänker inte ordna en demonstration. Däremot går jag gärna i Prideparaden i Jakobstad nästa sommar.

Världen och värden bortom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 maj 2011.

Ekonomi är ett hett samtalsämne just nu. Hushåll brottas med valet mellan fast ränta eller fritt surfande på räntevågen. Att nationen skall stå och falla med sina egna pengar blev sannfinländsk slagkraft i riksdagsvalet. Företagsledare lyfter våldsamma bonussummor med ena handen samtidigt som de med ett stadigt grepp om skoveln i den andra skyfflar ut produktion till billigare länder, låser dörrar till nationella verkstäder, fabriker och lokal överlevnad.

Kommunala nämndemän skummar igenom beredningar för att så fort som möjligt landa vid balansräkningen. Vi avgränsar vår handel till ett av två stora snabbköp för att belönas med lojalitetspoäng och skenbart spara ju mer vi köper. Dokusåpor där den vanliga människan – du och jag – behöver experthjälp för att vi skall lära oss att inte köpa på kredit utan betala med reda pengar snurrar i TV-rutan varje vecka.

Varför är då pengar så viktiga för oss alla? Det enklaste svaret är att vi inte klarar oss utan dem, men det är inte hela sanningen. Vår materiella egendom bekräftar oss i vår sociala omgivning. Vår vardagsgärning – det vi lägger merparten av vår tid på – ger oss någonting tillbaka som vi själv kan rå om, omsätta, och märka ut vårt revir med.

Det monetära systemet är både genialt och förrädiskt. Vare sig vi föder upp höns, spelar fotboll på heltid eller skriver kolumner som den här så ges belöning i samma form. Plötsligt står vi alla i skenbar relation till varandra, med en gemensam nämnare som enkelt placerar oss på värdestegen.

När ekonomisk rationalitet vill bilda bas för mina värderingar brukar jag försöka se förbi det vi själva konstruerat. Det naturliga är någonting helt annat, och sällan så tydligt som just nu. Det är så vansinnigt vackert att allt växer och blommar när värmen kommer, bara för att falla till marken och täckas av snö mindre än ett halvt år senare. Ett oerhört slöseri med resurser, produktion som inte lönar sig på våra breddgrader, år efter år. Sådan är den rika värld vi lever i.

Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.

”Turn or burn”… fast tvärtom

Blogg

Bussar i Helsingfors kör omkring med en reklam som åstadkommer reaktioner – vilket väl är precis vad som är meningen :) Bannern har texten:

”Gud finns troligtvis inte – så sluta bekymra er, och njut av livet”

Flera chaufförer är kritiska. Om någon inte vill köra en sån buss pga sin övertygelse så stöder jag dem till 100%. Civil (eller kommunalcivil) olydnad var namnet. Sådant väljer man själv, och tar konsekvenserna av sitt val.

Biskop Björkstrand stiger inte ur någon buss, utan uttalar sig snarare lite försiktigt genom sidofönstret:

”Jag tycker att de ska… positivt föra fram sitt eget budskap och inte liksom, på det sättet, rikta sig mot människor som har en annan övertygelse. […] Det finns ju väldigt mycket fördomar inbyggt i det här, dvs att man inte skulle kunna njuta av livet om man tror på Gud – det är ju precis tvärtom.” (TV-nytt, 22.6.2009)

Så kan det säkert vara. Men mer än en av oss har blivit konfronterade av ’rättroende’ kristna som med vilt stirrande blick pekat på oss och berättat att vi har att vänta oss ett riktigt sjudundrande barbeque-party i helvetets eviga lågor om vi inte ångrar oss, gör bot och vänder om, vänder om, vänder om.

Samma slags text har jag sett på T-shirts, på reklampelare i storstäder, vid vägrenen på sommarvägen. I en tid före vår egen fanns mera handgriplig övertalning i korståg och inkvisition.

På något sätt känns inte just den här reklamkampanjen sådär oerhört orättvis. Och framför allt inte särskilt farlig – om det finns någonting värt att försvara så bör det nog ske på annat sätt än genom att ta klistret av reklamtapetserarna.

När den ursprungliga kampanjen för lite över ett halvt år sen drog igång i London var reaktionen också delad – fördömande, accepterande, lovordande. Pastor Jenny Ellis (metodistkyrkan) sa så här:

”Det är bra om den här kampanjen får människor att engagera sig i livets djupaste frågor. Kristendom är för människor som inte är rädda för att tänka på liv och mening.” (BBC News 21.10.2008)

Det skulle vara skönt om kyrkliga ledare i det här landet kunde tänka någonstans i närheten av de här banorna. Låt oss hoppas att Björkstrands replik nyanseras när den första snöblindheten försvunnit.

Transparens, inte osynlighet

Andra texter EU-valet 2009

Efterspelet under veckorna efter EU-valet har varit oerhört intressant. I grunden för en stor del av kritiken mot mitt agerande hittar jag ett gammalt bekant fenomen. Det är djupt rotad i vår tradition, det genomsyrar vårt sätt att tänka. Vi måste hela tiden våga nämna det vid namn för att inte låta det få makten över oss.

Jantelagen.

Det som den här gången drog proppen ur badkaret och lät bannorna virvla fram är det sätt på vilket jag fortsatt tala efter valet. Jag fick nästan 6.000 röster i EU-valet, men jag är inte odelat nöjd och glad efteråt.

— Fy skäms på mig. Vem tror jag att jag är? Det fanns ju inte en chans att bli invald, det borde jag ha förstått. Jag kunde inte förvänta mig att komma rakt i in i politiken, nej, det är den långa vägen som gäller. Nu ska jag förstå att satsa på kommunalpolitiken, läsa på för en eventuell riksdagskandidatur, och helt enkelt uppträda moget. Jag ska släppa egot och vara tacksam, ödmjuk. —

Symptomatiskt sker väldigt lite i diskussion med mig själv, eller ens i relation till vad jag sagt.  På nutidens byacafér och lanthandelsbänkar – bloggar och webbforum – är snacket igång.

— På bloggarna sitter innehavaren likt äldsten vid långsidan av bordet, låter den samlade skaran tala fritt. Han/hon ger bifall , lever sig med, präglar diskussionen med efterklok levnadsvisdom. Övriga deltagare är livligt delaktiga, samtidigt tryggt anonyma. Det tycks och tänks, spekuleras, analyseras. —

— På webbforumen finns ingen direkt ledare, men där antar de få debattörer som skriver under sitt eget namn en funktion som påminner om blogginnehavarens. —

Jag vet inte vart jag ska böja järntråden för att få den att tränga igenom, men skam den som ger sig :) – jag gör ännu ett försök.

Jag kandiderade för att bli invald. Tron på  sig själv, och att ingenting är omöjligt, är otroligt viktig. Att avfärda det som egoism är alldeles för enkelt. Jag har tidigare skrivit om just detta i bloggtexten/insändaren ”Att våga älska sig själv”. Många av mina kritiker har på ett märkligt sätt missat hela den här biten, och ser inte att just det att jag trodde på mig själv är orsaken till ett överraskande högt röstantal. Jag tänkte aldrig i siffror, det var bara antingen eller.

Tim Sparv, kapten för Finlands U-21 landslag i fotboll, är en som inte underkastar sig jantelagen. På anmärkningen att U-21 landslaget (efter två förluster, och utslagning ur turneringen) klarat sig med hedern i behåll i EM replikerar han spontant:

“- Jag hatar det här. Jag vill vinna matcher. Hedern i behåll är skitsnack för mig.”

— Vi beundrar Tim Sparv, Jonas Portin och bröderna Eremenko. Samtidigt är vi är glada över att de sticker ut. När de misslyckas har vi något att klippa topparna av med jantegräsklipparen som förs över den alldeles lagom stora tomten vi revirmärkt som vårt eget komprimerade universium. —

Jag har aldrig tänkt kliniskt politiskt, vare sig före eller efter torget den 5 december, och har haft stora  problem att bli en ”lydig” kandidat. I stället valde jag att utgå från de värderingar som bildar grunden för mitt eget liv:

    • — Individen bör få välja själv, och genom framgång och misslyckande växa till det hon kan bli: även – och i synnerhet – när det inte är på det sätt som människorna runt omkring själva skulle vilja växa. Att ges ansvar att göra egna val gör oss olika – det att vi är unika är en förutsättning för att vi ska kunna uppleva gemenskap med andra.
    • — Det här är för mig liberalism i dess ursprungliga form. Väljer man en sådan övertygelse så går det inte att göra det halvvägs, ge människan lite utrymme här och där. Det gäller att ge över huvudansvaret till människan själv, helt och fullt – att tro det bästa, i stället för att bygga ett samhälle där man huvudsakligen skyddar sig från det värsta.
    • — Att säga “Ja, i den här frågan är jag liberal, men i fråga om [annat] anser jag mig vara konservativ” är ett stort missförstånd. Om det inte är en skymf mot liberalismen, så är det åtminstone ett förminskande av vad liberalism innebär.

Därför ropar jag inte ‘svenska svenska’ utan tror på ett fritt rum – att få tala hur man vill, att få göra det till exempel på svenska, att få vara annorlunda än de flesta, på alla möjliga och omöjliga sätt. I detta nuddar jag vid demokratins kärna – det att människor får tala sansat, agiterat, eller till och med sanslöst.

SFP är enligt min uppfattning liberalt i många hänseenden, men inte i fråga om just svenskan. Där visar partiet inte bara konservativa, utan ibland – skrämmande nog – snudd på språkfascistiska drag. Att säga att finska språkhetsare gör likadant är ingen ursäkt alls. Valet, och ansvaret, ligger hos oss själva.

— Svenskan i Finland riskerar att dö ut om SFP bibehåller sin fullmakt att tala i de svensktalandes sak. Det går inte att revirtänka, hoppas på fortplantning och språkindoktrinering. Tanken om ett tvåspråkigt (flerspråkigt) Finland måste bottna i en vilja att låta människan vara, tala, existera som hon vill. —

— Linguistisk (=språklig) politik är dömd till undergång, och tiden springer ifrån oss. Vem skall vakna, vem ska reagera? SFP ojar sig över resultaten i efterhand, men vem är stark nog att gå in i kampen i realtid? —

—————-

Till sist: Hur mycket jag än tror på vardagens realiteter, och på behovet av en sund kommunalpolitik, så tror jag samtidigt att lokalpolitiker inte nödvändigtvis är de bästa  kandidaterna för riksdagen, eller EU-parlamentet.

Det är himla svårt att hålla ett brett perspektiv när man har fullt upp med att köra i lera på kommunala vägar. Det är nog så viktigt med sådana politiska bilförare, men de är inte automatiskt lämpade för riksdag eller europeiska sträckor – för dem är det är ofta tur nog om vindrutan kan hållas tillräckligt ren för att se nästa krök på vägen, eller för att notera körriktningen på enkelriktade stadsgator.

Att uppmana mig och andra kandidater att gå den långa vägen via kommunalpolitiken till EU-parlamentet är lite som att be oss lära oss att köra ismaskinen förrän vi kan spela ishockey på riktigt.

—————-

Jag är inte säker på var min plats i samhällspusslet ligger. Jag har en fast anställning i en givande arbetsmiljö inom den kulturella sektorn, så jag borde givetvis inte klaga eller önska mera (se ovanstående jantelag för referens). Ser jag förbi den förrädiska förnöjsamheten så är jag övertygad om att de här tankarna behöver uttryckas – av mig eller någon annan.

En duktig och duglig provinspolitiker kan jag i alla fall inte bli. Jag har svårt att se mig själv om 25 år med parkerad gräsklippare, intagande morgonkaffe med min fanklubb på det lokala cafét, analyserande nya aspiranter inom samhällslivet.

Nr 1: 2000 km

25 saker EU-valet 2009

Som människa är jag hängiven, följer min intuition och mitt samvete. Det här gör mig obekväm, respekterad, rebellisk, begeistrad, ledsen – aldrig likgiltig.

Det var en blandning av rättspatos och dåligt samvete som förde mig till Jakobstads torg den 5 december 2008. Jag insåg att också jag bär ansvar för det samhälle vi är en del av.

Jag ville inte bara knyta näven i fickan, utan lyfta den tillsammans med andra – utan aggression, och på så sätt kanske till och med ännu starkare. Att vara tyst är också ett val, ett val jag själv inte kunde leva med.

Tanken på att bli folkvald fanns inte då. Nu lever den idén hos mig och många andra. Jag vill löpa linan ut och bära rösterna och förtroendet genom turbulensen, in i parlamentet.

Nr 4: Att våga älska sig själv

25 saker EU-valet 2009

Vi programmeras väldigt tidigt att söka efter värde utanför oss själva. Det är dags att släppa den tanken nu. Människan blir inte fri genom att bli ekonomiskt oberoende, utan genom att bli den hon kan vara.

— Det handlar inte om att se sig som bättre än andra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att älska sig själv och att älska andra människor. Det är precis tvärtom. Enda möjligheten att kunna komma riktigt nära en annan människa är att inte tycka illa om den spegelbild av sig själv som man ser i den man möter.

— Det handlar inte heller om egoism. Motsatsen till egoism är inte att nedvärdera sig själv, utan att dela med sig. Det är lätt att inse att man inte vill dela det man inte tycker om. Sånt vill man bara ge ifrån sig, slippa se.

Ingen har sagt att vi måste leva som vi tror att andra önskar. Det finns inget särskilt vackert i att inte skilja sig ur mängden. Att den naturligaste vägen till gemenskap är att vi blir så lika varandra som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats. Kollektiv likriktning gör människan apatisk, och en likgiltig människa är omänsklig i ordets bokstavliga bemärkelse – hon är inte sig själv.

Det tragiska är att vi själva låter det här ske. Vi väljer förtroendevalda. Ändå ser de flesta av dem sig som berättigade att ta hand om oss. Politikerna borde i stället bereda oss rum  – även om vi växer på ett sätt som de själva inte vill växa.

Människan behöver en viss struktur i det praktiska livet. Vad hon däremot inte alls behöver är en instruktionsbok för sitt eget sökande. Tar vi bort initiativet från människan, så tar vi samtidigt bort hennes hängivenhet.

Så vi har två allvarliga problem. Dels begänsar staten oss på flera viktiga områden. Dels begränsar vi undermedvetet oss själva, på många minst lika viktiga områden.

För några år sedan såg jag en tv-intervju med en svart 16-årig flicka på en skolgård i Bronx. Hon kunde inte betala för sin skola så det blev ‘public school’, av medelkassen mer eller mindre sedd som en pedagogisk avstjälpningsplats, eller slutstation.

Repportern frågade flickan vad hon kommer att göra när hon avslutat gymnasiet. Hennes svar glömmer jag inte: ”I’m an extraordinary person, I can do anything I want.”

Det här säger alltså hon, i ett samhälle där hennes förutsättningar är en bråkdel av våra. Tron på sig själv – och rörelsefrihet att mot alla odds våga försöka – kan göra underverk. Jag har en känsla av att hon redan nu lever sin dröm.

Det är hög tid att ändra samhällets prioriteter. Det verkliga kapitalet ligger i att ge människan rum att själv våga. Ansvar befriar.

Styvmoder Hautala

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009

STYVMODER HAUTALA

(Inskickad till tidningarna 11.5.2009)

Heidi Hautala (De Gröna) har varit på valturné i Österbotten, och passade på att uttala sig om snuset. Hon är kritisk till att Sverige fick sitt undantagstillstånd, vill att snuset skall vara förbjudet
i EU.

”Ibland måste man bara skydda medborgarna mot skadliga ämnen. Vissa
klarar helt enkelt inte av att själva hantera det.”

Så säger alltså Hautala i Österbottens Tidning 11.5, symboliskt nog med en kopp kaffe (eller möjligen te) i handen.

Vilket automatiskt ger följdfrågan: om hon förespråkar förmynderi, var går då gränsen? Vad händer när koppen rycks undan av dem som vet vad som är bäst för henne?

Begränsning och förbud av snus och internet delar åsikterna inom snart sagt alla partier. Åtminstone de stora finländska dagstidningarna har båda frågorna i sina webbtest av EU-kandidaterna, så det är lätt att kolla var vi står. Frågorna är bra indikatorer på i vilken mån kandidaterna ser sig ha rätt att ta hand om folket – det folk som
väljer dem, och som vissa strax därefter vill omyndigförklara. Märklig tanke.

För mig ingår båda frågorna i en livsprincip som jag vill kämpa starkt för: det att människan måste bli betrodd med ansvar för att kunna göra sådana val som får henne att växa på sitt eget sätt. Förutom som en del av den här grundprincipen så är snuset dessutom en sakfråga för mig. Snusförbudet är djupt ologiskt och orättvist, och kriminaliserar det som inte upplevs som kriminellt. Det här irriterar mig enormt.

Jag talar varken för eller emot användning av snus. Jag vill bara som myndig, tänkande person ha rätt att kunna välja själv. Eftersom den finska staten nickar med i EU:s linjedragning så är EU-parlamentet det bästa stället att föra kampen vidare.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Du skall icke kopiera

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Hbl den 12.5.2009)

Stefan Wallin menar att många internetanvändare tror att piratism är tillåten, eftersom också kompisen laddar ned.

Det tror inte jag. Mina barn vet vad som gäller, liksom jag själv visste när jag bandade av LP till C-kassett för 25 år sedan. Studerande som kopierar studielitteratur med föreläsarens tysta medgivande har också hört budordet. Om vi jämställer nedladdning med stöld ur butikshyllan måste vi samtidigt erkänna att detta inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett de senaste 30-40 åren. Att påstå annat är orättvist mot de yngre.

Konserter och biografer kommer att leva kvar – i dagens privata, mättade samhälle behöver människor kunna uppleva, överraskas tillsammans. Men kan marknadskrafterna fortsätta att existera på egna villkor? Man bör inte förväxla upphovsrätt med vinst. Vi kan inte ledda av kommersiella intressen kriminalisera majoriteten av den yngre befolkningen och ge laglig rätt till kraftigt intrång i privatlivet.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Absurd medieavgift

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare skickad till finlandssvenska dagstidningar den 23.4.2009)

Nu är ännu en av ministeriets arbetsgrupper ute och cyklar, utan kontakt med landsvägarna. Är det faktiskt så att medborgarna gång på gång måste hänvisa till sunt förnuft? Förtroendet sjunker hela tiden – varje förslag som inte resonerar i individens verklighetsuppfattning är en spik i de förtroendevaldas kista.

Även om Rundradion är mera beroende än många vill tro, så finns det en poäng med att upprätthålla ett neutralt media som inte kontrolleras av kommersiella krafter. Gör då detta på ett rättvist sätt – finansiera Rundradion på samma sätt som annan samhällsservice, via den väl förankrade progressiva beskattningen.

För en del av folket är 175 euro en struntsumma, för andra en kännbar del av årsbudgeten. Jag har vänner som av etiska och religiösa skäl inte använder ”strömmande media” som TV, radio och internet. Nu väntar sig arbetgruppen att alla hushåll skall ta emot samma räkning, och lydigt betala.

Förmynderi, säger jag. Individens rörelsefrihet stramas åt. Igen.

Patrick Wingren, Jakobstad
EU-kandidat för SFP

Nr 10: Budorden

25 saker Blogg EU-valet 2009

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.

Nr 11: the Power of Patricks

25 saker EU-valet 2009

En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag.

Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick.

Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra.

Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär. 

Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra – både i fallet vi-som-heter-Patrick-i-förnamn, och i Finland som nation.

Nr 14: Funnen skyldig

25 saker EU-valet 2009

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.

Nr 15: Språken begränsar och befriar

25 saker EU-valet 2009

Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.

Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.

Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.

Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. 

Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.

Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.

En oförstående Matti Rautalahti

Andra texter EU-valet 2009

Tidningarna skriver idag om Risikkos förslag till tobakslag. Klart är – som riksdagsman Ulla-Maj Wideroos konstaterar – att det var opinionen som åstadkom kompromissen i snusfrågan.

Matti Rautalahti, medlem i den tobakspolitiska arbetsgruppen och överläkare vid Cancerföreningen i Finland, är bekymrad. Det här är alltså en av dem som ville ha bort lakritspiporna. Samme man som med ett överlägset leende på läpparna satt i A-talkdebatten och tillrättavisade tandläkare Stefan Bredbacka den 18 december.

Han kommenterar förslaget bl.a. så här:

Jag är dock orolig över undantaget som gäller snus. Vi hade haft möjlighet att ingripa i snusbruket och förbjuda en klart cancerogen tobaksprodukt (ÖT 25.3.2009)

Poletten vill inte riktigt trilla ner för Rautalahti. Den möjlighet att ingripa i snusbruket som han talar om existerade egentligen bara i ett kliniskt renlevnadslaboratorium i hans egen fantasivärld. Folk låter sig inte behandlas hur som helst, och särskilt inte av sådana som tror att de har all rätt i världen att göra så.

Snuset tillbaka till ruta 1 av 74

1 kommentar
Andra texter EU-valet 2009

Nyheterna rapporterar idag om att minister Risikko föreslår att snus fortsättningsvis ska kunna tas in i landet för privat bruk, max 30 dosor per gång.

Mängden räcker för ungefär två månader så den som snusar behöver inte springa på båtarna hela tiden, räknar Risikko. (Hbl 25.1.2009)

Det här är en avgörande seger i kampen mot det vansinniga förslaget till totalförbud av snus. Alla som bidragit med att bilda opinion i frågan kan vara stolta över vad vi lyckats åstadkomma. Folket har fört liv, och Risikko har lyssnat.

Att hon sedan vill forsla österbottningar från Åbo till Stockholm varannan månad kan vi se som ett utslag av okunskap. Igen. Men det har vi blivit vana med.

Låt oss hoppas att Risikko har noterat att taxfree-försäljningen har upphört mellan Vasa och Umeå. Och att hon, åtminstone via domarna i Jakobstad, kan ana sig till att den största delen av trafiken sker via norra Finland. Vidare att hon har en bra plan på hur sjutton tullen ska kunna kontrollera hur mycket snus som förs över i personbilarna mellan Haparanda och Torneå ;)

I praktiken är vi hursomhelst tillbaka där vi började första veckan i december 2008. Inget av det som namnlistan på torget uttryckte sin frustration över har egentligen ännu åtgärdats. Vi skrev under följande: Fortsätt läsa →

Nr 19: Yttrandefrihet

25 saker EU-valet 2009

Jussi Halla-ahos blogg är omdebatterad. Jag läste inlägg nummer 239, ’Bajs i byxbenet’, och fortsatte nedåt i numreringen. Vid nånstans dryga tvåhundra gav jag upp.

Halla-aho använder all den retoriska kraft han har, vill banka in sin personliga övertygelse. Kanske det här är att tala politiska. Kanske jag bara är ovan och inte förstår språket. Hursomhelst ser jag någon som ropar högt och ganska fult, och vars budskap drunknar i ansatsens iver.

Ändå vill jag att Halla-aho ska få skrika precis som han vill. Att försöka reglera EU-kandidaterna är en mycket farlig väg. Om Finlands folk vill välja Halla-aho som EU-parlamentariker, så låt det ske.

Om kandidaturen sker i sannfinländsk regi eller inte spelar egentligen mindre roll. Låt honom vara. Om han inte har nåt att komma med så försvinner han förr eller senare, väljarna är klokare än många tror. Ge folket rum att göra egna val.

Othmans ledare i ÖT 21.3.2009

Andra texter EU-valet 2009

Henrik Othmans ledare i Österbottens tidning idag (21.3.2009) placerar på ett mycket insiktsfullt sätt civil olydnad där den hör hemma, mitt emellan två ytterligheter: samhällsarrogans på gränsen till terrorism, och lagbundenhet utgående från rädsla.

Citat ur ledaren följer nedan.

En god lag är inte bara förankrad i rättsmedvetandet, utan också i den något mer svårdefinierade moralen. Den som internaliserat denna moraluppfattning behöver alltså inte slå upp i lagboken för att bedöma det rätta eller orätta i sina handlingar.

Men lag och moral är inte synonyma. Det finns djupt omoraliska handlingar som ryms inom lagens råmärken. Det finns också situationer där samma moral tillåter oss att bryta mot lagen. Den som håller sig till lagens bokstav bara i rädsla för rättsliga påföljder eller det stigma som följer på att ha blivit fast har inte på något sätt bevisat att han eller hon besitter någon högre moral; bara bevisat en sorts självbevarelsedrift.

[…]

Moral innebär också att ta ansvar för sina handlingar. Sann medborgarolydnad skadar ingen.

[…]

Land ska fortfarande byggas med lag. Ibland kan det dock krävas att man övertäder densamma för att påvisa dess orimlighet. Om man alltså, som Wingren, är beredd på följderna.

Nr 21: Civil olydnad

2 kommentarer
25 saker EU-valet 2009

Demonstrationen på torget den 5 december 2008 var ett exempel på civil olydnad. Några ser sånt som kriminellt, andra anser det vara ett tecken på ett sunt fungerande och självreglerande demokratiskt samhälle. Jag hör till den senare kategorin.

För att vara tydlig blir det angeläget för mig att definiera själva begreppet. I civil olydnad är det viktigt att man berättar vad man gör, och varför.

Fortsätt läsa →

Snus bygger broar

Debatt EU-valet 2009 Insändare

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning och i Vasabladet den 12.3.2009)

Jag satt med barnens matteläxor och förundrades över hur långt man kommer med fyra räknesätt och sunt förnuft. Varken läkare eller politiker har klarat sig särskilt bra i medicinska sakargument mot snuset, så nu tar jag upp lansen och rider in i en grå ekonomi på jakt efter fler väderkvarnar.

Finländaren köper alkohol för 770 euro per år, vilket ger staten intäkter på 1,8 miljarder euro.  De kostnader som konsumtionen förorsakar uppgår till 1,35 miljarder. Vinsten per år är 450 miljoner.

1 miljon finländare röker i genomsnitt 1.300 cigaretter per år, sammanlagt 65 miljoner paket. Statens intäkter är 610 miljoner euro per år, kostnaderna för vården av rökarna 250 miljoner euro. Vinsten blir 360 miljoner euro i året. Fortsätt läsa →

Nr 24: Kristendom, enfald och mångfald

25 saker EU-valet 2009

Angående den aktuella debatten så vill jag säga att jag inte bara accepterar kvinnopräster och homosexuella, jag stöder dem. Jag tror, också på kärleken. Bibeln är i mycket ett barn av sin tid, även om budskapet är evigt. Paulus hängivna och tidsenliga chauvinism är inget att haka upp sig på, och man kan inte heller använda lösryckta citat ur Moseböckerna som slagträ i moralfrågor.

’Älska varandra’. Ofta tycker jag att bloggar med religiös botten är de där diskussionen blir minst tolerant och mest hätsk. Om det är sant att man av frukterna kan se trädet så blir jag rädd.

’Döm inte’. Bara för att man är övertygad om något och har tusenårig backup i frågan så finns det ingen orsak att förhäva sig. Chansen är stor att många liberala kristna skulle ha varit fariséer för 2000 år sedan om de hade mött de omvälvande tankar som då introducerades.

Eftersom ingen av oss vet hur ett liv ska levas, så är det naturligt att ge rum för alla som uppriktigt strävar efter att leva livet så ärligt som möjligt.

Polemik med John-Erik Jansén, Västra Nyland

1 kommentar
Andra texter Debatt EU-valet 2009 Insändare

Janséns ledare i Västra Nyland:

http://www.vastranyland.fi/ledare/mopeden_har_rymt_1839611.html

http://www.vastranyland.fi/ledare/ändamålet_helgar_medlen_1840473.html

 

Min insändare, skickad till tidningen Västra Nyland den 10 februari 2009
(webblänkar tillagda endast för nätversionen):

MOT BRYSSEL PÅ CYKEL

Biträdande chefredaktör John-Erik Jansén:

jag har läst dina ledare ”Mopeden har rymt” och ”Ändamålet helgar medlen” i tidningen Västra Nyland och vill kommentera dem. Fortsätt läsa →

A-talk, snus, och lakritspipans hälsosamma styrka

2 kommentarer
Andra texter EU-valet 2009

Efter att ha sett debatten i A-talk ikväll vill jag hänvisa till min text här den 11.12, ’Otrygghetsminister Risikko’. Tyvärr har mina föraningar visat sig vara sanna, och mer än så.

< länk till A-talkdebatten >

Samlingspartiet vill tydligen återinföra lobotomin – inte lika handgripligt som i mitten av 1900-talet, men i en nog så förrädisk form. Låt oss tas om hand. Lugn i sinnet. Inte tänka själv. Fortsätt läsa →

Otrygghetsminister Risikko

Andra texter EU-valet 2009

Så var vi då där. Enligt Ilta-Sanomats källor kan ett totalförbud av snus komma att införas i Finland, om majoriteten i social- och hälsovårdsministeriets tobakspolitiska arbetsgrupp får som de vill. Alla övriga tobaksprodukter skulle tas bort från butikshyllorna och endast en lista med vilka produkter som finns till salu skulle få finnas framme.
Österbottens Tidning: http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=32729

Nu är det dags att lugnt stirra vilddjuret i ögonen och inte springa iväg. Fortsätt läsa →

En dos(a) grov generalisering

Andra texter EU-valet 2009 I pressen Kolumner

(Kolumn i Österbottens Tidning, 5.12.2008 )

Jag hade en riktigt djuplodande text på gång om julen, och så plötsligt fick jag ett meddelande om domen i snusrättegången.
 
Personligen kunde jag inte bry mig mindre om ekonomiska fördelar för de anklagade. Förbudet mot försäljning av snus resonerar helt enkelt inte i vår österbottniska klangbotten. I kontrast till detta står den suveräna Lagen, med ett egenvärde som vem som helst, inklusive åklagare, kan använda som avstamp för självförverkligande. Bäddat för katastrof. Fortsätt läsa →