(Ursprungligen publicerad på www.bloggen.fi/pati den 24.12.2008)
Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen.
— Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk.
— Moses, vars ord ’kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.
— Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken.
— De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman.
— Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.
Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.
Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.
Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.