resor

30 inlägg

West Coast Rejs, dag 10/11.5

Blogg

Sitter här på flygplatsen i Vanda och väntar. Jag åkte iväg lördag kl 13.30 (lokal tid) från Portland, via Amsterdam, och var framme i Hfors klockan 13.30 (lokal tid) idag, söndag. Det känns lite lustigt att vänta i fem timmar på Finncoms flyg till Kronoby, men bor man på landet så får man acceptera sånt.

Örat vänjer sig förvånansvärt snabbt vid språkmiljöer. När jag åkte iväg för 1 1/2 vecka sedan så var det bara att acceptera att accenten på min engelska mest påminde om den svenske kocken i The Muppet Show. Helt otroligt egentligen, med tanke på att jag bott i USA så pass länge. Men man vänjer sig, och man glömmer, och 10 år senare sitter inte en enda stavelse rätt under de första dagarnas crash course in english.

Men det blir gradvis bättre, när tanken och lyssnandet övergår till engelska. Och sen, här i Vanda, är örat ännu så pass vant vid amerikanska diftonger, vokaler och konsonanter att jag plötsligt hör servitrisens engelska för vad den verkligen är. Hon frågar japanen vid disken om han vill ha ”a pig-sized coffee?” Herrejissus vilken koffeinhalt det skulle finnas i den koppen!

Den sista delen av min resa – tiden i Portland, Oregon – var en intressant upplevelse. En varm och gästvänlig värd, ett öppet hus, och diskussioner med mid west- och västkustamerikaner mellan pianostämningar och inspelningar.

Hap (smeknamn för Herbert) säger att klass-samhället egentligen inte präglat västra USA, utan att arvet från Europa landat i öster, och gradvis avtagit ju längre västerut man vågat sig. Så känns det också – det verkar som om den självförverkligade individen i väst är mindre beroende av kontakter, släkt, och status på universitetet.

Att säga att amerikaner är si och amerikaner är så är ungefär lika djuplodande som att säga att finländare är blonda, fåordiga, super, bär kniv och slåss. Onekligen finns det en generell tendens som skapar fördomar och myter, men egentligen är det vi själva som gör det lite för lätt för oss. Människorna finns alltid där, i alla kulturer, bakom våra förutfattade meningar.

Det är nog ingen slump att så många emigranter bosatt sig i Oregon, Wisconsin, Minnesota etc. Vädret är bekant, och också det mellanmänskliga klimatet. New York undantaget (denna märkliga smältdegel som både symboliserar USA och samtidigt är så icke-amerikansk) har jag haft svårt att tänka mig att bo i det här landet. Boston… kanske. Portland… nej, inte riktigt. Bilkörandet och centrumlösheten irriterar. Men det jag sett här får mig instinktivt att tänka på Seattle, som ligger väldigt nära. Bör utforskas under ett kommande äventyr.

Summa summarum är jag efter dessa 11.5 dagar en pianostämningsexamen och en fjärdedels kontinent rikare. Nu ska jag bara ställa tillbaka siktet lite. Det svårmodiga, till synes buttra och tysta behöver inte vara negativt. Lite lika som en i våra ögon överdriven artighet behöver vara konstgjord. En stor del av detta ligger i betraktarens öga, och kräver en uppriktig välvilja – en aktiv insats – för att komma till sin rätt. Cyniskt, kritiskt betraktande på avstånd leder ingen vart. *Tryck/Press/Paina* -> Finland. Så där :)

West Coast Rejs, dag 8/9

Blogg

Igår bar det alltså av hit till Portland, Oregon. Hotellet (motellet) jag bor på hade problem med det trådlösa nätet, så därför kunde jag inte skriva förrän nu.

Nördfaktorn vet inga gränser under den här resan! Nu är vi här för att stämma en flygel (en självspelande sådan) i den speciella temperering vi använder (EBVT III), och spela in resultatet.

Det var skönt att komma hit, mötas av ett klimat och en atmosfär som jag är mera van med. Vädret är som sommarväder hemma, och naturen påminner på många sätt om våra breddgrader – förutom den kuperade terrängen.

Vi gjorde ett snabbstopp vid en lokal mataffär, och där blev jag nostalgisk. Det är nånting vackert med klasar, högar, och handskrivna skyltar. ’Motsats till Prisma’ kunde funka som definition.

Som antropologisk observation kan noteras att amerikaner inte kör in i återvändsgränder, utan i döda avslut :)

Snart blir det middag här hos min värd, nånting som med all säkerhet kommer att göra sitt bästa för att utvidga det midjemått som redan växt i stadig takt under vistelsen här. Gott är det i alla fall, och det finns en tid för allt.

En alldeles underbar middagsgäst som jag träffade igår var 93 år gamla Fred. Härlig närvaro och humor, påminner mig om min nyligen bortgångna farmor. Ni skulle ha hört honom förklara för mig vad som pågår i Sydafrika just nu…

”Män med lustiga frisyrer, alla med namn och nummer på ryggen, jagar en boll mycket större än en baseball. Och de får inte röra den med händerna! Bara med allt annat. Bollen flyger 80 yards och spelarna hoppar upp och slår i den med huvudet!”

Siktar optimistiskt på att stiga upp kl 7 och se Tyskland-Argentina, för att verifiera hans uppgifter.

West Coast Rejs, dag 7

Blogg

Så var det då dags för kongressens sista heldag… i morgon är det föreläsningar på förmiddagen, och hemfärd efter lunch.

Eller åtminstone avfärd… i mitt fall bär det av till Portland, Oregon där vi ska stämma en flygel och göra inspelningar. Mera om det senare.

Det har varit en märklig vecka. Jag har varit utanför hotellet exakt tre gånger. I Vegas skapas ett inre rum oberoende av tiden och världen utanför. De dagar jag stigit upp tidigt (kl 7) och gått genom hotellobbyn så ser det ut precis som kl 9 på kvällen, bara aningen mindre folk. Den här staden erbjuder en flykt från verkligheten, men hymlar inte om det heller. På det sättet är det egentligen ärligt och ok.

Men visst är det amerikanska kulturarvet en märklig soppa.
Paris Las Vegas var en ny upplevelse, jag hittade först idag de korridorer som öppnar sig mot denna konstgjorda värld som binder ihop hotellkomplexen. ”Gorgeous!” utbrister säkert många, men jag antar att de flesta fransmän som besöker den här surrogatvärlden helt enkelt får göra som min pappa vid åsynen av den ”gotiska” Riverside Church i New York… gå ut, sätta sig på trappan och hämta luft :)

Innergatan avslutas sedan ytterst smakfullt med ett Eiffeltorn i skalan 1:2, dvs 165 meter högt, med fötterna mellan de enarmade banditerna i casinolobbyn. Innan dess stöter man på de vigselkapell som känns bekanta från var och varannan romantisk komedi som Hollywood producerat genom åren.

Nå, tillbaka i kongresscentret tog jag några bilder för att dokumentera. Hittade 1 stycken lustig skylt, och 1 godisaffär. Och när jag nu helt klart har släppt den röda tråden, kan jag ju samtidigt kasta in bilden från ät-tävlingen i restaurangen.

I morgon avfärd, alltså – riktning norrut, som flygbolagets namn avslöjar (Alaska Airlines). Återkommer med rapport från ny ort.

West Coast Rejs, dag 6

4 kommentarer
Blogg

Vaknade klockan 6.55 i morse, av väckarklockan… Indirekt, i alla fall. Det var så att jag hade ställt in den på klockan 6.15, och erbjudit grannarna att delta i väckningsceremonin från den tiden. I något skede tycks de ha fått nog, för 6.55 knackade det på dörren och en säkerhetsvakt stod på andra sidan när jag öppnade…

– Do you have an alarm clock ringing, Sir?
– Uhm, yes.
– Would you be so kind and turn it off now, Sir?
– Uhm, yes.
– Thank you and have a good day, Sir!
– Uhm, yes. Yes”

Så började det hela, men klockan 7.06 var jag nere i föreläsningssalen. En sak som jag saknar hemma i Finland är den här underbara praxisen att packa in precis vad som helst i matväg i en liten påse som man tar med sig från cafeterian. Kaffe, juice, varma smörgåsar, allt in i samma bag. Tid är pengar, och människors brist på tid skapar utrymme för att förtjäna pengar.

Satt sen på föreläsningar fram till kl 11.30, då magpirrandet börjat accelerera tillräckligt, sen tillbaka till hotellrummet och en supervarm dusch – min rutinmässiga förberedelse för situationer där jag sätts under press. Och press blev det.

”The tuning exam” – provet i pianostämning – började klockan ett på eftermiddagen, och slutade kl. 17.30. Det bestod av sex separata delar, där alla i sig skulle ha 80/100 poäng för godkänt resultat.

Jag klarade det! Och inte nog med det, dessutom på en högre nivå än jag förväntades. Jag hade för länge sedan bestämt mig för att göra provet utan elektroniska hjälpmedel, och mina poäng i delmomenten var ändå över 90 av hundra. 90/100 är samtidigt kvalificeringsgränsen för den högsta nivån av stämningsproven, och skall göras helt och hållet utan elektroniska stämappaater.

Så nu har jag lite halvt i misstag klarat av nivåprovet för examinatorsnivån självt – det betyder att jag stämmer på en nivå där jag (innom en överskådlig framtid) kan komma att bli en ganska få utländska examinatorer inom Piano Technicials Gulid. Det som är kvar är en teknisk exam, (på den allmänna nivån) och den bör jag absolut sikta på att ta någon gång under hösten.

Intressanta dagar, eftersom alla logiska yttre faktorer talade emot mig: Jag är från utlandet (dvs engelska facktermer kan bli knepiga). Jag har bara stämt pianon i tre år…  Jag borde, enligt allmän uppfattning, inte ha kunna göra vad jag gjorde, och det här bevisar än en gång vikten av att våga tro på sig själv, vara envis, och vara beredd att lägga ner otroligt mycket tid på att bli bättre.

Efter pärsen med examen blev det ”The golden hammer banquet”, supé i bästa amerikanska stil, med prisutdelning till en person som bidragit på ett betydelsefullt sätt till PTG’s (Piano Technician’s Guild) verksamhet. Och jo, det var precis en guldstämnyckel hon fick – det finaste pris en pianostämmande amerikansk yrkesmannaförening kan ge sina pianostämmande medlemmar.

Sen ner på en snabb saftkontroll till casinoavdelningen, där en lugn bar väntar på oss när så behövs. Fin utsikt över casinomiljön, och jag nämner det här för amerikanerna.

– Well, do you see something that is missing? frågar de

… och när jag ser runt mig, och leds i rätt riktning av deras ledande frågor, börjar jag ana. Det finns inga fönster. Inga klockor på väggarna. Luftkonditioneringen håller sina jämna 68 F (19-20 grader celsius). Barer, matserveringar, klubbar och hotellaffärer håller uppe dygnet runt.

Principen tycks vara att resenären skall förlora upplevelsen av tid och rum, att allt som relaterar till vardagslivet skall bort. Vem vinner på sånt? Casinot i sig. Vad är oddsen på casinorna.vare sig det gäller de ofördelaktiga oddsen i ”the slot machines”, de sk. enarmade banditerna, eller i blackjack, roulett och poker (där insatserna i vid alla stationer är srämmande höga? Oddsen är alltid i husets favör.

Enkel matematik visar att det lönar sig att hålla casinon öppna, och i amerikansk still drar man det till sin spets och håller öppet ”24/7” som det heter – 24 timmar i dygnet, 7 dagar i veckan. När jag köpte mitt morgonmål kl 7.02 såg casinoområdet exakt likadant ut som kvällen före, det enda som skilde var den lite lägre mängd folk som uppehöll sig där.

Nåja, vis som jag är har jag inte spelat. Njaa, det är faktiskt inte helt sant… jag har använt de odds-mässigt bedrövliga  ”slot” maskinerna några gånger. Hade tydligen filmer på näthinnan nu igen, där man lägger in en 25-centare i en av maskinerna och ut rasar metall så det sprakar om det.

Det hände inte, och jag är glad att min insats handlade om de småpengar som tenderar att samlas i fickan när man är osäker på hur mycket pengar man skall betala inköpen med (här i USA läggs momsen på strax efter inköpet, adderas till priserna som står på lapparna. Enkelt i vissa stater, svårare i andra, eftersom delstaterna har sina egna procentskalor för moms.

I morgon är det sista hela kongressdagen, och en massa bra föreläsningar att gå på. Skall gå och knyta mig nu så här lämpligt kl 1.30 (halv elva på morgonen finsk tid) och ladda batterierna.

West Coast Rejs, dag 5

Blogg

Ja kyllä! – fixade den skriftliga examinationen, men det var faktiskt ingen lek. 100 frågor om piano – stämning, underhåll, reglering, reparationer etc. 1 poäng per fråga, 80 krävdes för godkänt. Språket (facktermer och -jargong) ställde till det i en del frågor, sen några slarvfel, till sist några svar jag helt enkelt inte hade. Godkänt med marginal blev det ändå, och nu är jag kvalificerad för att göra provet i pianostämning.

Om jag verkar lite insnöad så kan det ha nånting att göra med sammanhanget. ”Nevada” lär faktiskt betyda något sånt, hur underligt det än låter med tanke på öknen och hettan…

The name ”Nevada” comes from the Spanish Nevada, meaning
”snowfall”, after the Sierra Nevada (”snow-covered mountains”) mountain range.
(ref: wikipedia)

Hursomhelst, här är det fackidioti på gång, och jag lär mig oerhört mycket.

Skulle unna alla att få uppleva den speciella känsla som infinner sig när en massa till yrket associala individer strålar samman. Tänk er en pianotekniker och hans vardag, vilket enmansjobb! De enda arbetskamraterna (instrumenten) för i och för sig mycket ljud men är lite dåliga på konversation.

Mig passar det utmärkt eftersom jag inte precis är den som kastar mig över telefonen i jakt på sällskap, och högst troligt trivs de allra flesta med tillvaron som ensamvargar. Därför blir det så himla lustigt när man samlar en hög sådana i grupp. Lite ’gökboet’ över det hela, fast på ett ganska rörande sätt.

Som kuriosa kan nämnas att jag steg upp klockan 7 i morse och såg England förlora. Hann också se en halvlek av Argentina-Mexiko. Båda matcherna vanns av det bättre laget, och båda matcherna hade enorma domartabbar. Vi får väl spara lite på den bistra kritiken över flaggmännen i kommande matcher på Centralplan i sommar, om man får moka så här mycket som linjedomare i VM så kan jag inte drömma om var ribban borde ligga för den finländska ligan.

Se siitä. Pigg som en lärka ska jag infinna mig i ett föreläsningsrum i morgon kl 7 och förbereda en masterclass med Bill Bremmer, agera bollplank när han stämmer flygeln för föreläsningen. Förunderlig tid, men jag måste bara försöka intala mig att det sker kl. fyra på eftermiddagen finsk tid, dvs ungefär när jag vaknar en normal dag om ingen/inget väcker mig. Professor Wingren, som han kallas här – en fast anställd på högskolenivå blir automatiskt en sådan till titeln – är ute på djupt vatten, och det blir att lägga på den mentala snorkeln inför eftermiddagspasset när jag gör mitt examensprov i pianostämning. Bara för att inte drunkna i konsten.

West Coast Rejs, dag 4

Blogg

Det här får bli en kort dagsrapport – jag håller nämligen på med att läsa för en skriftlig examen i morgon, och det är aldrig lätt med fackspråk på utländska. För att inte tala om längd- och viktenheter på det här språket. När man börjar mäta något i sextondels tum så skulle jag helst försiktigt höja handen och föreslå övergång till metrisk skala.

Men nu, på amerikansk mark, är det bara att ta seden dit man kommer. Seden, förlåt, skeden i vacker hand. Och så vidare.

Återkommer.

West Coast Rejs, dag 3

Blogg

Så var vi där igen. Fast jag hade ett bonus på -9 timmar angående dygnsrytm, så lyckades jag änn en gång stretcha den mot småtimmarna. Högst troligt har min uppfattning om när det är dag och där det är natt ingen geografisk förklaring. Det är bara fel på objektet självt.

Idag deltog jag i en s.k. ”master tuning” av en flygel av märket Kawai. Idén är att komma så nära den perfekta pianostämningen av just det instrumentet som det bara är möjligt. Tre RPT´s (Registered Piano Technicians) från Piano Technician´s Guild tar sig an den uppgiften, utan tidbegränsning – det får ta den tid det tar.

Och tid tog det –  6 1/2 timme, närmare bestämt…. för att stämma ett piano med bara en öppen sträng per ton, nånting som i vardagslivet ’får’ ta ca 30 minuter. Seriöst arbete, kan man säga. Referensstämningen ligger som grund för examinationerna – de som tar certifikaten mäts mot det här resultatet.

Nördigt värre, alltså, men samtidigt rätt så inspirerande att nån tar sig tid att nå det perfekta. Vilket aldrig uppnås, som vi alla vet, men tanken och hängivelsen är rörande.

I morgon drar kongressen igång på allvar – väldigt många föreläsningar att välja mellan, och omöjligt att veta riktigt var man borde vara, under vilken tid, för att få ut det bästa av det hela. Så det kanske blir lottdragning – Vegas och allt :)

West Coast Rejs, dag 2

3 kommentarer
Blogg

Dagen började med uppstigning klockan fem på eftermiddagen. Ganska nära min vanliga rytm, men på grund av tidsskillnaden blev det alltså klockan åtta på morgonen här. Jag har i många år levt efter tesen att min biorytm inte går efter ett 24-timmars dygn utan någonstans kring 26… som om jag hela tiden flyttade mig västerut. Därför känns det bra att ta stora kliv i det väderstrecket ibland, och framstå som normal för en liten stund.

Värmen som slog emot mig igår var det värsta jag varit med om. Enligt taxichauffören var det +41 i skuggan. Men och andra sidan uppskattade han stadens befolkning till 1 miljon + 500.000 illegala mexikaner, så man kanske bör ta hans faktaåtergivning med en nypa salt. Hursomhelst var det lite svalare idag, så med god envishet gick det att vistas utomhus i korta pass. I stället för infravärmare hittar man raka motsatsen på staden restauranger – naturen går inte att justera, men teknologin rycker in så gott det går.

Förutom alla Elvis-look-alikes som går omkring på gatorna så hittade jag en annan dubbelgångare på flygplatsen, som hade gett sig på ett ännu vassare original. Märkligt att se Honom säljande skivor, kanske han borde jaga ut sig själv ur templet? Å andra sidan är väl ’tempel’ inte direkt rätt bestämning, det första som slog emot mig när jag kom ut ur gaten var spelautomaterna. Och inte blev det bättre på hotellet heller.

Det känns faktiskt som om alla bilder som etsat sig fast på näthinnan från de otaliga filmer man sett inte var särskilt överdrivna. Eller rättare sagt – staden är överdriven, och högst filmatisk. Ett gigantiskt nöjeskvarter, som inte skäms det minsta över just det, utan tvärtom är förbluffande ärligt i sin avsikt. Som texten på den T-skjorta jag såg i en av shopparna: ”Warning – chances are you will wake up hungover, broke, naked. And happy.”

I arbetets tecken kan noteras att konferensen rullar igång så sakterliga. Den officiella öppningen är i morgon, och jag har klarat av all registering etc. idag. Det kan låta som en liten sak – och det är det också – men amerikanerna är liksom extra omständiga med allt sånt, så jag är glad att min erfarenhet fick mig att resa iväg en dag tidigare än vad som hade krävts. Jag fick tre telefonsamtal under dagens lopp, efter min första registrering, och springande med badgar och vouchers och allt annat klarades av när det fick ta den tid det tar.

I morgon skall jag sitta med på en sk. ”master tuning”, det blir mycket intressant. Mer om vad det innebär – och varför jag deltar i den – kommer senare.

West Coast Rejs, dag 1

2 kommentarer
Blogg

När någonting händer två år i rad kvalificerar det sig för tradition när det gäller mig. Därför har jag också den här sommaren tänkt skriva en resedagbok, eftersom jag ännu en gång finns utomlands mitt under sommaren.

Nu är det den amerikanska västkusten – Las Vegas – och något så nördigt som en kongress med pianostämning och -teknik som tema. När jag började intressera mig för insidan av det instrument jag spelat sen jag var liten hade förstås ingen aning om att jag nu, exakt tre år senare, skulle hitta mig här. Lika litet som jag hade tänkt stå på torg med megafon och sånt. Skönt att man inte har facit i hand för den utbildning som livet ger, det skulle vara oerhört tråkigt.

Hursomhelst, det här första inlägget blir ganska rakt på sak. Det är långt hit, och det är varmt här. Dessutom ligger hela stället ganska efter i tiden.

Så här sitter jag nu efter 15 timmar i flygplan, i 35 graders värme klockan 10 på kvällen, mitt i det gigantiska casino som på något märkligt sätt flyter ihop med hotellobbyn, och håller mig vaken så gott det går för att fightas med tidsskillnaden på nio timmar. Det sista passar mig egentligen alldeles utmärkt, för enligt mina preliminära beräkningar ska den dygnsrytm jag haft de senaste veckorna göra att jag stiger upp kl. 7 i morgon, omfamnande den nya dagen.

Återkommer närmare om allt när jag landat även själsligt (och sovit ut lite).

PW in der Schweiz – der achte Tag (epilog)

Blogg

Hemfärd idag. Det är så gott som alltid med blandade känslor jag reser hem tillbaka till Finland. Lite vemodigt, samtidigt som det är himla skönt att komma hem. Märkligt att höra någonstans så starkt. Kanske är det just därför jag och fru W har bott halva vårt vuxna liv borta hemifrån, för att rötterna är tillräckligt starka för att vi ska känna oss trygga också på andra platser?

Jag har många gånger funderat över den lite överraskande känsla man kan få när man ser på film. Ett bra amerikanskt drama t.ex, från en avkrok inne i landet, rotat i vardagen. Plötsligt känner man att man kunde, ja kanske till och med skulle vilja leva där. Det har ingenting att göra med platsen, utan med relationer. Sammanhang. Möten mellan människor. Att höra någonstans.

Schweizarna överraskade. Visst blir man halvgalen på punktligheten, det ligger liksom inte riktigt i min natur att leva efter sekundvisaren. Ok minutvisaren, då, men ändå :) Den schweiziska kollega jag talade med igår tyckte att exaktheten var en bra sak. Han sa att han betalar skatt och håller sin del av avtalet, och då är det fint att se att staden håller sin del genom att hämta skräpet exakt samma tid varje vecka. Han har en poäng, det finns en rättvisa och tydlighet i ett sånt system.

Jag tror ändå att det är svårt att vara detaljinriktad och öppen för improvisation på samma gång. Inte allt i livet låter sig ordnas i den ordning vi själv skulle vilja, och här tror jag att schweizarna har mycket större problem än sydligare europeiska länder att följa flödet, ‘go with the flow’. Jag tycker mig också höra det i jazzmusiken, men det kan hända att jag läser in för mycket i mina inte allt för djuplodande analyser ;)

Men värmen från folket överraskade absolut. Det finns någonting genuint och avslappnat i att vara ett litet land i mitten av Europa som mot alla odds har hållit sig neutralt, självständigt, tycks vägra låta någon annan berätta vad som är bäst för dem. Det här tycker jag om. Jag tror att det här sunda självförtroendet inte nödvändigtvis skulle försvinna om Schweiz gick med i EU. Det ligger djupare än officiell neutralitet.

Lite amerikanskt, men småskaligt och intimt, kunde man kanske säga. Det är inte en slump att USA lånade så mycket från den schweiziska federalstaten när den amerikanska samhällsstrukturens kartbok, konstitutionen, ritades upp i slutet av 1700-talet.

Det har också varit givande för mig att lite lära känna det land där jag föddes, och där mina föräldrar skapade sitt eget liv som nygift par i slutet av 60-talet. Det påminner mycket om den livssituation jag själv funnits i under åren i USA, nästan så till den grad att det lönar sig att ligga lågt med detta så ingen psykolog får vantarna på den fallstudien ;)

Hursomhelst har Zürich och Schweiz varit en del av mitt liv, via vår familj, på samma sätt som jag är säker på att New York och USA kommer att vara för mina egna barn. Att sluta cirkeln beskriver ganska bra vad jag har gjort den här veckan, eftersom till cirkelns natur hör just detta att det inte finns en början eller ett slut. De lösa tamparna har nu kontakt på ett sätt som jag tycker om, och jag känner på mig – om livet beter sig som jag kommit att acceptera, och till och med tycka om – att inget av varven kring cirkeln kommer att vara likt det andra.

Jag tycker illa om många livsrutiner, inte för att man gör samma saker utan för att man gör dem på samma sätt. Det här bör man hela tiden våga utmana, och personligen känns det som om det är tid att gå flera varv på de marker jag redan trampat, i stället för att hela tiden söka nytt gräs på andra sidan. Kanske det är den största utmaningen av alla – att hitta överraskningar i det som känns förrädiskt bekant.

Med de tankarna avslutar jag min resedagbok, och kastas från början av veckan in i pianoövande igen, vare sig jag vill eller inte ;) Nästa helg är det konsert med Ellingtons ‘Sacred Concert’ i Stockholm. Känns bra som motvikt till den ickemusicerande våren. Sen får vi se vad sommaren, och livet, vill.

Hälsn. Pati

PW in der Schweiz – der siebte Tag

Blogg

Långsam morgon för mig. Glaciärerna fick också vänta tills nästa besök, för vädret var omväxlande med åskbyar, regn, fukt och solsken. Som min närpesiska kollega sa: inget vidare att vara uppe mitt i åskmolnet. Han hade en klar poäng där.

Middag på Brathausbrauerei, sen avslutande träff och konserter. Talade efteråt med en schweizare, och han hävdade att det är medelklassen som vill utmärka sig i gatubilden i Schweiz, genom att till sitt yttre vara speciella (som analys av den iakttagelse jag gjorde första dagen, alltså.) Han har säkert rätt, åtminstone till en del. Ändå tycker jag mig se klasserna, eller kasten, framträda tydligare här än i Finland.

På tal om Finland, så blir jag allt mer övertygad om att musikutbildningen i Jakobstad har något speciellt. Det finns ingen annan förklaring till varför några av representanterna från de finländska ”utbildningsikonerna” (Sibeliusakademin, och Metropolia – f.d. Pop/jazz-konservatorios högre utbildning) skulle ha såna problem med oss två österbottniska lärarrepresentanter här på lägret.

Må dessa utbildningar vila i frid, deras tid verkar vara förbi. Vi måste tydligen rikta oss västerut, och därvia mot resten av världen. Jos ei kelpaa, sit ei voi mitään… ;)

Rent tekniskt borde den följande observationen ha gjorts mycket tidigare… hursomhelst hittade vi Restaurant Lapin på hemvägen. Ganska coolt namn, särskilt med tanke på att de inte serverade det finska ölet där, utan på andra sidan gatan (jo, det är sant – bland 110 utannonserade ölsorter från hela världen fanns ’Lapin Kulta’ med på hamburger-jointen)

Kvällsjam sen till sist på hotellet Schweizerhof vid vattnet. I morgon hemresa. Hela dagen är reserverad för den. Det kan behövas, för att samla både packning och tankar med sig hem till Finland.

PW in der Schweiz – der sechtse Tag

Blogg

Sovmorgon. Eller, jag prövar på nytt – först morgonmål, sen sovmorgon. Finns det något härligare än det? Att först duktigt stiga upp, och sen gå tillbaka och lägga sig.

Jag känner många som upplever att de sover bort en dag om de gör så. För mig är det en gåva. Kan säkert härledas till min livsuppfattning i stort. Jag har alltid känt att det är bättre ju mera av livet man sover bort.

Just för att det är så mycket struligare att vara vaken. Den första som kastar in invändningar är min hustru. Hon tycker att det är skitkul att leva, och att man ska ta till vara så mycket som möjligt. Tänk så olika man kan vara.

Med det inte sagt att jag nödvändigtvis ser livet som en plåga. Kanske mera att det är bättre att kunna ta genvägar genom varandet när tillfälle ges.

Schweizarna har organiserat hela seminariet in i minsta detalj, men inte brytt sig om luftkonditioneringen. Det är svårt att koncentrera sig under seminarier och konserter när det är 32 grader utomhus och kring 40 inomhus. Förr behövdes inte AC (air conditioning), eller åtminstone klagade ingen högljutt. Nu är vi mera vana, och invänder snabbt.

Vattnet kyler, det är ett välkänt faktum. Därför sökte vi oss ner mot sjön. Rathausbrauerei serverar eget öl (vilket var alldeles strålande – ljust, som belgiska Hoegaarden, men utan ’bismak’) och tydligen också god mat, såvitt vi kunde bedöma av upplägget på tallrikarna. Vi tillbringade två timmar delande bord med amerikanare från Seattle, och fann varandra i en liberal livshållning i stort. Givande eftermiddag.

På kvällen var det konsert med hälften av jazzbanden, och i en ’combo’ fanns vår studerande från skolan, MP. Hon höjde sig till en alldeles ny nivå, och tar med all säkerhet avstamp därifrån i sitt spelande framöver. Vilket är så gott som precis vad sådana här jazzläger är till för :)

Konstaterar att jag blivit djärvare i användningen av min knaggliga tyska, och att mina föräldrar hade helt rätt – när man försöker tala det lokala språket så gör schweizarna allt för att förstå, och för att göra sig själva förstådda. Långsamt, tydligt och med stor värme talar vi tillsammans.

I morgon är det den sista officiella dagen. Tankarna, såväl som veckan i stort, summeras efter hand. Blir intressant att se vad som brygger över till vardagen. Ett är i alla fall säkert – resan lämnar mig inte oberörd.

PW in der Schweiz – der fünfte Tag

3 kommentarer
Blogg

Vi (läs: kollegan) hittade avfärdsplatsen för båten, och vid lunch bar det av på en riktig turisttur. Det blev faktiskt inte en mindre upplevelse pga att resan var strömlinjeformad för oss icke-ortsbor, det kändes bara bekvämt. Jag kanske håller på att bli gammal?

Först  färja över Luzernsjön (Vierwaldstättersee). Dagens kommentar kom definitivt när vi skulle gå av färjan (rutten var som en ’sjöbuss’, dvs med många olika hållplatser.) I högtalarsystemet sa man:

”… this is also the stop for the Jazz family. Get off the boat. Please”.

Engelskan blir ibland roligare än väntat :)

Sen med linbanetåg (Bürgenstock-Bahn) upp till mellanstationen, och därifrån började en 45 minuters vandring längs vandringsstigen ’Klippvägen’ (Felsenweg), upp mot toppen. Sista delen av stigningen skedde i en panorama-hiss som inte var något för den höjdrädde.

Väl uppe på 1200 m höjd hittade vi en fin uterestaurang där vi satt och upplevde några timmar. Sen neråt, några av oss valde att gå ner på en av de riktiga fjällstigarna, med betande, klingande kossor och allt.

På vägen hem med färjan hamnade jag i en situation som mycket väl speglar människans osäkerhet. Bakgrunden är följande:

— Under seminariet igår så diskuterades inlärning, och där användes bland annat analogin om jazz som ett språk. Jag ville ge ännu en infallsvinkel, och berättade att Finland är ett tvåspråkigt land, att vi från Novia – till skillnad från de andra finländska deltagarna – har svenska som modersmål.

Jag berättade om hur vi lär oss finska i skolan, och förklarade att undervisningen utgår från grammatiken – sa att jag troligtvis vet mera om grammatikformerna än min finländska kollega (varpå jag hänvisade till JP) men att det inte hjälper – han talar hursomhelst finska på ett sätt som jag absolut inte kan, eftersom han har lärt sig tala genom att leva på finska, naturligt. —

JP är i ledande ställning vid Sibeliusakademins jazzavdelning. På något sätt så väntar man sig att någon i den positionen skulle kunna se de stora linjerna. Inte så.

På hemvägen blev det förhör på kasusformer, för att visa att han minsann kan dem bättre än jag. Dessutom sura kommentarer om svenskan.

Herregud vad jag trampade på ömma tår där. Jag menar, att vara en strålande saxofonist och i chefsposition räcker tydligen inte. Bakgårdsreviret skall försvaras även när någon egentligen bara vill försöka sätta in det hela i ett större landskap. Så får man tydligen inte göra.

Ingen omvälvande händelse, men ändå beskrivande – kanske speciellt för den finländska bristen på självförtroende. Jag vill tro att man kan tänka annorlunda – vill själv åtminstone inte leva på mina egna 5 x 10 meter och ödsla största delen av min energi på att kissa i knutarna.

Med detta sagt så vill jag snabbt säga att jag sett totala motsatsen den här veckan också. Jag talade med RT som undervisar i Kuopio, och i nåt skede kommenterade han en svensk fras från svenskarna vid bordet bredvid. Jag sa att ’aj du talar svenska också?’ Varpå han svarade: ’Totta kai – Suomi on kakskielinen maa, perkele’ :)

Så olika kan horisonterna vara. Och på tal om just horisonter så lockar en egen liten utfärd upp på 3 km:s höjd, till glaciären. Om programmet – och vädergudarna – är givmilda så kanske den blir av.

PW in der Schweiz – der vierte Tag

Blogg

Jag börjar känna mig onormalt vanlig, för jag hann med morgonmål idag igen! Egentligen har jag börjat prioritera det ganska högt – här är korv faktiskt kött, och ost härleds utan problem till korna. Som motvikt till all den här naturligheten så är brödet härligt raffinierat vitt :)

Kaffet är starkt, och kräver socker och grädde för en genomsnittlig finländare – kallas sen för café crème, för att skilja det från den populära konkurrenten espresso.

Efter die Frühstück blev det master class i piano. Där var det öppen dialog, pianisterna – lärare och studerande – spelade duo på två flyglar. En ung studerande från Sverige spelade med mig, han var bra! Värre var det med mig själv, ojojoj vad lite man kan vila på gamla lagrar i sådana här fall. Det blir nog att börja öva igen, eller stänga pianolocket ;)

Kursdeltagarna höll överraskande hög kvalitet, några var helt fenomenala, musicerade på samma obegripliga nivå som jag vande mig att höra under åren i NY. Glenn Zaleski (New School, USA) och Hila Kulik (Rimon School, Israel) spelade en vansinnigt bra duett över en jazzstandard. Jeez vad det finns begåvningar ute i världen. Det är lärarnas uppgift att hjälpa dem växa i den riktning de själv kan gå (för att låta orden ringa ut igen ;)

På eftermiddagen var det seminarium. Temat var dels tekniskt (streaming radio som en del av utbildningsprofilieringen), dels filosofiskt (medvetande, fokus), dels praktiskt omsatt (jazzcombons samspel som modell för modernt teamtänkande inom alla branscher). Intressant – underströk en del av det vi själva tänkt, och luckrade samtidigt upp för nya sätt att tänka.

På väg ’hem’ (dvs till hotellet) bestämde vi oss för att dokumentera ’häxtrappon’ – die Hexenstiege. Märkväl att det lömska ligger i att man bara ser början av den långa stigningen. Fråga bara närpeskollegan – man lär känna sig lurad, och han sprang ju den som sagt två gånger liksom för att bekräfta eländet för sig själv. Om jag inte kan hålla nyfikenheten och dumheten borta så prövar jag den själv på torsdag eller fredag.

Först ska vi hur som helst upp på berget i morgon: båtfärd, gondol, 50 minuters fjällvandring, sen hiss upp till toppen. Vi har ett litet problem, dock. Det står ’samling vid båten’ på lappen vi fått. Kort och konsist. Nu gäller det bara att hitta rätt båt.

PW in der Schweiz – der dritte Tag

Blogg

— jag hörde att det varit strul att öppna bilderna här på resedagboken. Vad kan jag säga, annat än entschuldigung… nu borde allting funka! —

I morse var det mera ordning på uppstigandet, frukost lite efter kl 9. Nästan normalt, eller åtminstone lite mer i synk med andra.

Anmälde mig till bergsvandringen, sökte sen efter en master class (’mästarkurs’, föreläsning) som jag aldrig hittade. I linje med musikgenren – jazz –  så improviseras också dagarna lite grann, och nu hade det blivit en ändring som jag inte var den enda som undgått att märka.

Nå, improvisation var det ju som gäller, så jag kunde inte vara sämre – den oväntade luckan i schemat gav mig ett bra tillfälle att kolla lokalerna i Hochschule Luzern, som står som lokala värdar för seminarieveckan.

— Skolan ligger alldeles vid gågatorna i den gamla delen av staden. Typisk mellaneuropeisk stil där byggnaderna, på grund av en mer tätpackad befolkning och topografiska realiteter, är höga och smala. Raka motsatsen till musikhögskolan i Piteå – där har man byggt kilometervis med korridorer, allt i ett plan. Yttre förutsättningar – möjligheter och begränsningar – ger form, och sätter i sin tur prägel på dem som präglar, om man vill säga så. —

Högskolan här har en perfekt liten pub/bistro i nedersta våningen. Den fungerar som samlingspunkt för både studerande, lärare och stadens folk. Den heter Jazzkantine, och namnet behöver knappast någon vidare översättning :)

Tre våningar upp hittade jag fyra rum med flyglar. I ett av dem satte jag mig ner och spelade jazz sporadiskt, för första gången sen februari. Musiken hade inte försvunnit, men händerna var väntat tröga.

Och, på tal om trögt – efteråt följde jag närpeskollegans exempel och for på länk upp i bergen bakom hotellet. Herre min tid… vad ska man säga? Uppåt. Brant. Tungt. Har på känn att jag kommer att få träningsvärk i muskler jag inte ens visste att fanns!

— Schweizertyskan är en häftig upplevelse. Den är (såvitt jag som prao-tysk uppfattar den) mycket mjukare än Hochdeutsch (högtyskan) i de mörka vokalerna, och är sjungande på ett sätt som ligger väldigt nära de österbottniska dialekterna.

När jag åkte tåg hit från Zürich använde jag öronproppar, eftersom flera små gulliga schweiziska kleine Kinder använde vagnen som lekplats. När tydligheten i konsonanterna filtrerades bort så lät samtalen i tågvagnen faktiskt väldigt lika de diskussioner man hör mellan borden på jakobstads caféer :) —

Kvällen avslutades med lärarmatiné, där de flesta av lärarna spelade tillsammans. Inte jag, som i och med den långa sovmorgonen igår också missade just det tillfälle när banden tydligen hade satts ihop. Inte för att jag saknades ikväll heller – det var lite löpande band över det hela, och lite för långt. Hörde hur som helst några riktigt bra solon som inspirerade!

Konserten spelades på  terassen vid Luzerns kulturhus, vid vattnet, under öppen himmel, i +22 grader…. underbart klimat. Kunde jag plocka med mig en enda sak från mellaneuropa så är det nog de generöst varma, mörka sommarnätterna jag skulle välja först.

PW in der Schweiz – der zweite Tag

Blogg

Jo, jag reste alltså till Luzern igår. Det var lätt att tima in avgångstiden – tågen gick 13.04, 14.04, 15.04… ja jag tror ni förstår. Inte underligt att det här landet är känt för sina urverk :)

När jag kom hit igår så fick jag intrycket av att staden var mycket större än jag trott. Det hade sin logiska förklaring, det var ’Samstag Fest’ (Lördagsfest), en komprimerad ’Jakobs Dagar’. Vansinnigt mycket folk, kvällen avslutades med ett 30 minuter långt fyrverkeri som kom till sin rätta mot den becksvarta centraleuropeiska midsommarhimlen.

Annars var det mjukstart på jazzseminariet igår, och sedan tidig kväll – sömnskulden från den brutala uppstigningstid-som-i-vanliga-fall-skulle-ha-varit-tillsängsgåendetid började göra sig gällande.

Den här dagen började ändå med att jag helgade vilodagen, alldeles i misstag. Vaknade mycket senare än jag hade tänkt, på eftermiddagen. Möttes av strålande sol och södernvärme. Sådär ja!

En sen frukost/lunch/middag alltså, och vandring i staden. Den är väldigt vacker – här en bild från den nya bron som korsar sjön.

— Min närpesiska kollega for på eftermiddagslänk i västlig riktning från hotellet, och sprang uppför ’Häxtrapporna’. De såg inte branta ut, men de visade sig vara förrädiskt långa (hedrande namnet). Stum – eller bara andfådd – av förvåning gjorde han det en gång till senare på dagen, liksom bara för att försäkra sig att sånt verkligen finns – det var inte precis som på tomatslätterna :) —

Vår studerande från Novia var med om en ’placement exam’ för de olika banden idag. Där var det mer eller mindre utslagningstest – upp framför alla andra studerande, spela oförberedd. Ack ”ljuva” minnen. Jag har lite samvetskval för att jag inte förvarnade henne om hur det amerikanska systemet funkar.

Det amerikanska systemet funkade också i första halvlek i finalen i Confederations Cup. USA-Brasilien 2-0, och en sensation var på gång. Brasilien visade både en oerhörd taktisk skicklighet och en vinnarinstinkt, och återställde ordningen i andra halvlek (de vann med 3-2). Det förväntade prövades i 45 minuter,  blev sen troligt, och slutligen visshet… ;) Finalen såg jag på en engelsk pub vid kajen nära den legendariska träbron från 1300-talet.

— När jag skriver det här ganska långt in på natten så slår klockorna i kyrktornen igen. Alla karikatyrer av Schweiz börjar visa sig vara sanna :) —

Kvällen avslutades på Hotel Waldstätterhof, där det var jam session. Många bra musiker – både lärare och studerande! Personligen är det också trevligt att efter ett finlandssvenskt politiskt halvår kastas in i internationellt musikutbyte.

I morgon ska jag anmäla mig till bergsturen på onsdag. Anmälningstiden slutar 13.00, och jag har en känsla av att det verkligen är deadline då, här i urmakarnas land. Måste skärpa mig och skippa akademiska kvarter, timmar och halvdygn. Hoppas på sydliga kristallklara vindar och högtryck på onsdag, så att vidderna öppnas från bergstopparna.

PW in der Schweiz – der erste Tag

Blogg

Tidigt tidigt steg jag upp. Faktiskt mycket tidigare än jag hade behövt. Det måste ha varit något slags straff för all sen nattvaka, nu vaknade jag 3.45 och kunde inte för något i världen somna om.

Så då blev det hotellfrukost på Pilotti i Vanda. Att någon serverar frukost klockan fyra på natten övergår mitt förstånd, det är mera Korv-Görans som brukar gälla den tiden. Men det går att stiga upp och äta dåockså, det är härmed bevisat!

På vägen ut till flygplatsen hittade jag en bil enligt modell den som för några veckor sen hade takställning plus stor snusdosa. Registreringsskylten hängde elakt – hoppas ingen har tagit ut sina aggressioner så här i efterhand och blivit antiFordFocus pga mitt körande ;)

Sedan en 2,5 timmars flygfärd till Zürich. Väl framme var det första som slog mig hur fuktigt det var. Sen blev jag påmind om att jag lämnade Finland under just de några dagar det är sommar hemma, för att mötas av ostadigt väder och +18. Nå, regn är ju inget nytt för oss.  Staden ligger i en floddal mellan två berg, och när det är lågtryck som idag så växlar vädret fenomenalt snabbt. Det var riktigt lustigt att se caféägarna springa in och ut med borden med några minuters mellanrum!

Från järnvägsstationen gick jag ut längs Banhofstrasse, söderut – t.o.m. jag med min lite knaggliga tyska klarar av att se logiken i det gatunamnet ;) Spårvagnar och frånvaro av bilar ger en varm känsla trots att gatan är en kommersiell gata av samma slag som finns i så gott som alla västerländska storstäder. H&M, McDonalds, Diesel osv.

Nånting är ändå annorlunda än i t.ex. Göteborg (som till storleken påminner om Zürich). Efter en stunds vandrande i staden hade jag mött många väldigt rika människor. Jag hade också mött streetkids, drogmissbrukare, hårt sminkade tonårflickor, hälsofreaks utan ett gram fett underhudsfett på kroppen. Allt det här bildade ett mönster, som för varje kategori framträdde allt tydligare.

Det är ett slags kastsamhälle av ett slag som jag inte sett i Europa tidigare. Egentligen inte heller i New York, där är överlappningarna mera överraskande – man slappnar automatiskt av i sin yttre identitet eftersom det är omöjligt att skilja ur, där finns någon som är mera extrem. För Zürich-borna verkar det vara viktigt att konturerna av vad man tillhör är starka. Kanske måste de göras tydliga för att ge samhörighet?

Med det sagt vill jag inte låta för negativ, i Zürich finns en värme och ett lugn som tilltalar. Till och med trafikljusen som varnar för spårvagnar blinkar bara lite småharmoniskt med glöden motsvarande styrkan i en ficklampa med halvkasst batteri, och vagnarna skrider fram på ett humant, mjukt vis.

Vid den södra ändan av Banhofstrasse gick jag österut över Quaibrücke och fotograferade floden Limmat med kända landmärken på respektive strandkanter. Flodens vatten är klart och rent på ett sätt som får Aura å att påminna om sirap.

Gamla stan är vansinnigt vacker – kuperad, små vinglande gator. Därifrån gick jag ut och tog en bild av Münsterbrücke över Limmat. Någonstans vid flodinloppet dränktes reformatorn Felix Manz på trettondagen år 1527, helt enligt lagen. Köldgraderna på torget den 5 december känns inte särskilt hårda så här retroperspektivt betraktat.

Det blev en egen, viktig exkursion i mina föräldrars ‘andra hemstad’, som också är min egen födelsetrakt. På eftermiddagen tog tåget mig sydväst till Luzern, där jazzseminariet startade på kvällen. Mer om både staden och seminariet i morgon.

In die Schweiz – Prolog

2 kommentarer
Blogg

Den här formen är en av de enda jag är riktigt säker på från skoltyskan. Dvs om jag ska resa till Schweiz så är det in die Schweiz fahren.

Och det är ju precis vad jag ska göra… om några minuter till flygplatsen här i H:fors, sen iväg till Zürich. Slutdestinationen är Luzern, där IASJ (International Association of Schools of Jazz) håller sommarläger i en vecka.

Det här är andra gången i år jag är ute på studieresa, och jag tänkte skriva resedagbok den här gången också. Jag har fått överraskande mycket positiv feedback på det jag skrev från USA i februari, och det var både roligt och viktigt för mig att systematisera och dela med mig av upplevelserna.

Så nu rafsar jag ihop mina saker och ger mig iväg. Nästa dagbok borde skolgrammatikaliskt då bli när jag är in der Schweiz. Men vad blir det om jag skriver från Schweiz? Hmm… ska försöka aktivera det i träda varande språket och hitta en lämplig rubrik för dagboksserien :)

Hälsn. Pati

PW i USA, dag #11

Blogg

Idag blev det bilkörning här i USA, 12 år sen sist. Hade inte precis vanan inne, och dessutom kör de  oberäknerligt här – lite som när Nykarlebyborna gör en vänstersväng från höger fil på den norrgående esplanaden när de plötsligt får för sig att köpa grisar från Lillkungs konditori. Nära varann kör de också. Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #9

Blogg

Idag blev det mera finsk känsla i flygandet. Rutten Boston – Rochester är det inte så värst många som åker, och det märks på flygplansstorleken. Två säten på varsin sida av gången x 12 rader = 48 passagerarplatser. Turbulens var det också, för vädret har slagit om rejält. Det var +15 och sol när jag lämnade Boston, här i Rochester bara några grader kallare, men molnigt – och fuktigt som i ett badrum.

Storleken på staden sätter spår redan på flygplatsen Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #7

Blogg

Idag blev det då besök på Berklee College of Music. Utbildningen är en riktig klassiker inom rytmmusiken. Det är en stor skola med 3.500 studerande, och en sådan volym kräver en välplanerad administration och organisation.

Det märktes inte minst under deras ’Information session’ som jag deltog i på förmiddagen. Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #5

Blogg

Dagen började med ytterligheter – först väldigt stillastående, sedan mycket rörligt.

Bussen jag skulle ta från Penn Station  till LaGuardia Airport kom aldrig. Problemet med privatiserad transport är att den måste gå med vinst, det hör till sakens natur. Då är det enklare att skippa en vilsen finländare än att köra 50 km på förlust. Det är inte första gången jag har varit med om liknande scenarion, och det gör mig lika irriterad varje gång. Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #3

Blogg

Idag gick New York-borna och tyckte synd om sig själva, och det med all rätt – nu är det kallt på riktigt! På morgonen var det -10 grader och senare -5. Dessutom en mördande blåst som förde med sig atlantfukt in mellan skyskraporna, sökande efter lämpliga offer att göra livet surt för.

Och såna fanns det definitivt Fortsätt läsa →

PW i USA, dag #1

Blogg

I morse bar det av. Flygplatspersonalen i Kronoby öppnade starkt med frågan ’haar du inte med den?’ och uppspärrade ögon. Det gällde ESTA-blanketten, den nya obligatoriska blankett man fyller i på nätet innan man åker ’over there’. Märk väl – på nätet, inte ifylld/utprintad/uppvisad för personal i Kronoby.

Kvinnan vid disken sa att alla andra har haft med den. Hon var tvungen att ringa Helsingfors. Fortsätt läsa →