gemenskap

3 inlägg

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumner

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.

När tiden står still

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i Missionsstandaret, skriven i första veckan av maj 2020.

Det har varit en sällsam vinter och vår. Dagar, veckor och månader där vi fått tänka om, om och om igen. Dagar långa som veckor, veckor som känns som månader. Ett avlägset förflutet i vilket vi inte längre är, och ett efteråt som vi ännu inte ser.

Här, i gränslandet mellan det som varit och det som skall komma, lever vi märkligt nog alltid våra liv. Det som plötsligt är annorlunda är att vi så obarmhärtigt tvingas bli medvetna om just detta, och att vi nu – när vi kanske mer än någonsin borde få gråta tillsammans, glädjas tillsammans, bearbeta, trösta, hjälpa – skjuts ifrån varandra.

Social distans. Så oerhört fattigt. Icke-närhet, något i grunden icke-mänskligt.

Vi behöver varandra, det märks senast nu. Den som känner mig vet att jag gärna är alldeles ensam med mig själv. Ändå har det för mig aldrig handlat om att vara ensam i stället för att vara tillsammans med andra, utan om att vara ensam för att sen kunna vara tillsammans med andra.

Det rika i kontrasten – att vara egen, och andras. Att tänka, och att samtala. Att finnas, och att ta plats. Det är så vi blir synliga, för oss själv och andra. Det är så vi lever. Så hur leva nu?

Det finns knappast någonting jag är så rädd för i livet som bitterhet, och i nuläget är det alldeles för lätt att ge efter – att hetsigt förbanna morgondagen i stället för att plantera träd. Därför lyssnar jag extra noggrant till den presbyterianska biskopen Lesslie Newbigins ord.

På frågan om huruvida han själv betraktade sig som en optimist eller pessimist svarade han ”varkendera. Jesus Kristus har uppstått från de döda.”

Detta oerhörda, det vi aldrig kommer att kunna förstå, det kommer att fortsätta bära oss, på sätt eller annat. Det är vårt hopp. Men aldrig någonsin har det handlat om att luta sig tillbaka och invänta det som komma skall.

Jag har absolut inget emot den aspekt av mitt andliga arv som utgörs av en genuin längtan hem, längtan bortom – den har burit otaliga genom becksvart mörker, den har ropats ut i välsignad glädje, den är en del av hoppet, av mig och av oss.

Samtidigt har jag inte riktigt hittat någon annan mening med livet än att leva som om Kristus är uppstånden, och då finns det plötsligt en hel del att göra, också just nu:

Det som nu sveper in över hela världen samtidigt gör ingen skillnad mellan människor, men vi har strukturerat både det lokala och det globala samhället så att de mest utsatta drabbas hårdast. Att vara ljus i världen omfattar också att belysa det som inte tål dagsljus.

En av de trådar som tydligast knyter samman bibelns två testamenten är kravet på rättvisa för den fattiga, för änkan, för flyktingen, för de marginaliserade, för de utsatta.

Kyrkor, församlingar, präster, lekmän har här – vid dörren in till framtiden – en möjlighet att synliggöra något mycket djupare än det artificiella vågspel mellan ekonomi och människoliv som dominerar samhällsdebatten.

Det handlar inte om att alla skall ha lika mycket, det handlar om att alla skall ha tillräckligt, mer än nog. Det handlar om nåd.

Här då och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 2 januari 2015

När jag var liten var vårt telefonnummer ännu femsiffrigt, och man ringde till fysiska hus. Hemma hos oss svarade ofta jag eller mina syskon, skrev upp numret som pappa eller mamma skulle ringa när de kommit hem. Vid det angivna numret satt människor i sina egna hus och väntade på kontakt.

Utrikessamtal var något utöver det vanliga, och bar ofta nyheter som måste delges direkt. En viss övervikt fanns nog på sorgebud, såsom dödsfall i släkten – avgörande ärenden där både uppringare och samtalsmottagare kände nödvändigheten av röstkontakt i brist på möjlighet att omfamna varandra och dela bördan så.

Och breven. Man sökte ivrigt i dagsposten efter de annorlunda breven, de som i sällsamma stunder kunde hittas någonstans bland räkningar och annat grått. Frimärket, handstilen på kuvertet, den sirliga tyngden av brevpappret i handen överbryggde län, landgränser, oceaner och gav en känsla av samhörighet.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande av en äldre man. En gemensam bekant hade uppmanat honom att skicka ett sådant om han inte lyckades få tag i mig via telefon. Det är för övrigt ett värnande om personlig integritet som jag för länge sedan slutat skämmas över: jag känner mig inte tvingad att vara möjlig att nå omedelbart, var som helst.

Textmeddelandet kom på posten, i vykortsformat. Det meddelandet raderades aldrig, och bar redan vid ankomsten en alldeles särskild vikt.

Tidigare var man förmodligen ofta frustrerad över att det tog så lång tid att dela med sig. Lika troligt är att det samtidigt fanns en tillfredställelse över det mogna, lugna tempo i vilket tankar, idéer och nyheter utbyttes.

I dag är kommunikation blixtsnabb och vidsträckt. Vänskapskretsen blir rasande stor, och vi delar med oss av vår vardag i samma stund som den äger rum. Vi framträder selektivt – de flesta mycket glada, några mycket arga, och ganska få förmodligen helt som sig själva. Just ingen av oss har tid att begrunda, eller att vänta på något.

I stället rapporterar vi – med statusuppdateringar, med bilder som skriker ”Se mig. Jag är här. Nu!”. Samtidigt minskar ropen från barrikaderna när vi så smidigt i skydd av skärmar kan tydliggöra vår ståndpunkt, ofta anonymt. Jag är rädd att vi är både närmare och längre ifrån varandra än någonsin tidigare.

Min dotter har växt upp med internet, inte emigrerat in i cybervärlden som så många av oss äldre. Nu – i övre tonåren – är hennes favorithobby brevskrivning. Hon gör egna kuvert, väljer papper, dekorerar. Hon njuter av långsamheten, och hon vittjar ivrigt postlådan varje dag i väntan på det speciella.