Kolumner

Kolumn i Kyrkpressen den 5 juni 2014

Min farmors syn på tro i vardagen gör mig ännu i dag – flera år efter hennes bortgång – alldeles varm inombords. Kanske mest av allt för att den skiljer sig så mycket från min egen.

Ibland får jag höra att min livssyn är cynisk, men det stämmer inte alls. Inte heller är den realistisk, något jag är oerhört glad över. Jag betraktar inte livet utifrån. Att jag sedan inte upplever någon direkt eufori över tillvaron är en helt annan sak.

Svårmod pekar inte finger, placerar sig inte utanför, förbannar inte. Svårmod är att vara mitt i livet, precis här och nu, och inte kunna hitta en enda orsak till den nedstämdhet som likväl är här och nu, lika mitt i, och ändå inte kan förklaras eller greppas. Svårmod är inte likgiltighet, det är inte hjälplöst, det är inte passivt, det är ingen liten konkret svacka man kan rycka upp sig ur. Det bara är.

Tillbaka till farmor Margit: hon hade en bestämd uppfattning om att Gud ledde henne i vardagen, steg för steg, och att allt – precis allt – har en mening. Ända sedan jag som liten pojke sov över hos farföräldrarna, genom åren när rollerna gradvis växlade och jag blev en av de vuxna som hjälpte och tog hand om, under de fyrtio år våra liv överlappade varandra kronologiskt, hade vi en personlig relation. Vi pratade alltid länge när möjlighet gavs.

Flera än jag kan räkna är de gånger när hon nyfiket frågade vad som hänt mig den senaste tiden, och hon i det jag återgav genast hittade spår i sanden – en levande, aktiv Gud som äger rum, förvandlar, förnyar. Om något var meningen, och framlagt i bön, så skulle Hans vilja ske. På de lerigaste av livsstigar, där terrängen tycktes som mest oframkomlig, liksom i de mest triviala av saker såg hon avtryck av detta större – av de vägar som är och förblir outgrundliga för oss.

För några månader sedan blev jag akut sjuk och lades in för omedelbar operation. Det här skedde två veckor efter att jag sagt upp mig efter femton år av stadigvarande trygghet. Efter en vecka av våldsamt fysiskt lidande återfann jag mig på hemstadens sjukhus för eftervård. Bredvid mig låg en äldre man som inte skulle ha överlevt natten om det inte vore för det faktum att han – som av en händelse – delade rum med en person vars biorytm inte följer en konventionell uppfattning om under vilket tid på dygnet man vanligtvis är vaken.

Så hade jag då bara en vansinnig otur som blev så sjuk, eller var jag en del av någonting större? Otur, säger jag. Guds ledning, skulle farmor Margit säga. Och tanken på hennes resonemang gör mig varm ännu en gång. Det är vackert, det är livsnära, och det finns tröst i att inte balansräkna livet.

Kolumn i Kyrkpressen den 23 januari 2014

En av Karin Boyes mest kända dikter vägrar stå still. Det är kanske därför hennes ord hela tiden rör på sig, bryts upp, men ändå känns igen. Otaliga är de föreläsningar, predikningar, kolumner och livsstilsartiklar som betonat resan till målet.

Boye är på inget sätt först ute med tanken om att ständigt vara i rörelse, och att vägen är det viktiga. Ändå undrar jag om någon lyckats beskriva det så enkelt och vackert som hon: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Inom mental träning arbetas ofta med att skapa en inre bild av framgång. Jantelagen vill gärna kalla sådant för illusion, men det finns en magnetisk kraft i tro som är inget mindre än förbluffande. Ingen av oss kan gå på vatten eller flytta berg, eftersom vi vet att det inte är möjligt och inte kan tro annat.

Ett barn som lär sig ett nytt språk eller lär sig spela ett instrument utvecklas ofta i en takt som vi vuxna inte kan annat än betrakta med lika delar fascination och avund. Varför är det då så svårt för oss att vara nybörjare? Just för att vi vet att det är svårt – något som barnet lyckligtvis inte har den blekaste aning om.

Som vuxna ifrågasätter vi inte det som satt sig i ryggmärgen, eftersom vi ser det som självklart. Att äta med gaffel är en rätt intrikat historia, och vi kan vara tacksamma över att vi lärde oss det i ung ålder. Tänk om vi stod inför den utmaningen nu. Att lyfta gaffeln med rätt mängd mat, pricka in i munnen utan att sticka oss.

Pressen att misslyckas skulle bli stor, kanske så stor att vi inte ens skulle våga försöka annat än i enrum. Och även om vi i ensamhet skulle lyckas tillräckligt många gånger för att våga känna oss som kunniga gaffelförare, så skulle vi vid matbordet – drabbade av rampfeber och tävlingsnerver – med största sannolikhet finna oss tvungna att konstatera att allt det vi trodde vi kunde plötsligt försvunnit.

Att våga tro som ett barn är inte bara ett alternativ bland andra, det är en nödvändighet. Det står i bjärt kontrast till den rationella syn på utveckling som är en del av vår vardag. I arbetslivet sätter vi ofta upp långsiktiga realistiska mål, och gör sedan upp konkreta delmål som kan bockas av när de uppnåtts. Så sitter vi där med avklarat delmål, en guldstjärna i kanten, och minns så lite av hur vi kom dit att det inte kan ha varit av särskilt stor betydelse.

Mål, vision, dröm och tro behöver inget rationellt försvar. Det är livsviktigt att vi inte per automatik begränsas av det möjliga. Då kan delmålen i stället bli högst oväntade rastplatser på en gåtfull väg som är mödan värd.

Kolumn i Kyrkpressen den 25 augusti 2011.

Jag tror ingen av oss kommer undan känslan av att någonting saknas. Ibland uppstår tomheten irrationellt, just när vi borde leva det rikaste av liv. Den naturliga reaktionen är att försöka göra någonting åt det hela. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om att det inte nödvändigtvis är det smartaste draget.

Vi lever i en tid när engelskans ”how do you feel?” direktöversätts och inte längre frågar hur vi mår, utan vad vi känner. Konsekvensen blir att vi fasar för tomhet och försöker undvika den till varje pris. I stunder av lycka försöker vi förbli lyckliga, och det fungerar aldrig. Lycka uppstår ibland väntat. Andra gånger förstår vi knappt varför och ibland känner vi oss inte ens särskilt förtjänta av den. Hur vi än blivit lyckliga så är vi alltid lyckliga just i stunden. Försöker vi hålla kvar nuet – när själva nuets idé är att högst osentimentalt dö och födas på nytt – så fråntar vi oss själva möjligheten att uppleva lycka.

Jag är lika skeptisk till den mera attackerande formen – att fylla tomheten med någonting mindre tomt. Jakten efter vind är tydligare än någonsin förr, eller så är den kanske bara lättare att känna igen. Vi bjuds in att dansa i cirkelns mitt, leva ett verkligt liv, bli sedda. Spekulerande massmedia (Idol, dokusåpor, tematidningar och så vidare) gör sin insats, resten fixar vi själva. Det som vi som unga ville bort från – byagemenskapen, de små kretsarna där alla känner alla – återskapar vi ett tiotal år senare via Facebook. Vi vill finnas för andra, betyda något, dela med av oss.

Lyckas vi undvika tomheten genom upplevelsepåfyllnad kommer snart nästa, starkare känsla av saknad. Nu söker vi ännu större upplevelser. De som vi känner som missbrukare har redan kastat in handduken medan vi själva fortsätter uppåt i spiralen och hoppas att vi aldrig ska behöva slå huvudet i taket.

I tomheten – om någonsin – borde vi våga låta nuet förbli tomt och stilla vänta, hur ont det än gör … För nuet, som sagt, dör och föds på nytt.