(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 25.01.2008 )
Olika falla ödets lotter… mina vänner åker till Egypten om några veckor, och själv sitter jag här med Maslows berömda men inte särskilt sevärda pyramid.
Den amerikanske psykologen Abraham Maslow introducerade under mitten av 1940-talet teorin om fem grundläggande behov. Det fysiska (som att andas, att äta, att sova) bildar basen i pyramiden, och att det tillfredställs är en direkt förutsättning för att övriga behov skall upplevas som särskilt viktiga – ”Människan lever av bröd allena när det inte finns nog med bröd”, som han själv uttryckte sig. Varje nytt grundläggande behov ger sig till känna när det underliggande, mera angelägna behovet blivit någorlunda tillfredställt, i ordningen 2) trygghet, 3) kärlek och social gemenskap, 4) erkännande och respekt, och slutligen 5) självförverkligande – ett slags lyxbehov som med tanke på globala, mänskliga levnadsrealiteter tycks vara få förunnat att känna.
Om vi befinner oss under vattenytan en längre tid så är chansen onekligen ganska stor att vi koncentrerar oss på att få luft i första hand och lämnar behovet av kärlek till ett mera lämpligt tillfälle, men i övrigt ringer varningsklockor för ett rationellt, strukturerat grepp om livet som nog lämpar sig bättre för Dr. Phils noggrant arrangerade psyko-dokusåpor än för livet utanför TV-studio, teorisal och laboratorium.
Intressant är att en liknande tanke växer sig allt starkare i samhället av idag – vi tar oss an livet i stegvis uppbyggda faser, med en skenbar kontroll över händelseförloppet. Vi tycks välja tidigare än förr, i större frihet – lågstadieelever väljer språk och efter grundskolan har vi ett brett utbud av utbildningar som får oss som vuxit upp i polariseringen gymnasium-yrkesskola att rodna förläget – men samtidigt skjuter vi upp de livsdanande valen. Vi väntar på genomförda studier och ekonomisk stabilitet, vi leker av oss upp i trettioårsåldern för att hinna ha roligt innan vi måste dra oss tillbaka och bli vuxna på riktigt med allt vad det innebär av förpliktelser, social strömlinjeformning och barnproduktion.
Morfar växte upp i Nars i Purmo. Hans far köpte Högfors såg i Forsby år 1915, och utsåg sin äldsta son till disponent. Efter en tid behövde morfar praktisk hjälp, så hans yngre syster fick rycka in. Morfar Ivar blev disponent när han var 14 år gammal, lillasyster Elna hushållerska vid 11 års ålder.
Det är fullt möjligt att denna märkliga fostran löste många av de problem som vi hela tiden ställs inför i dagens något konstruerade utbildningsmiljö. Var morfar och hans syster färdigutbildade för sina kommande uppgifter? Absolut inte, däremot tycks de ha haft kapacitet att växa med uppgiften och att bli betrodda med ansvar. På samma sätt blir vi väl heller aldrig tillräckligt mogna för att bli föräldrar, men just därför är det kanske desto viktigare att vi vågar. I föräldraskapet skjuter vi en hälsosam bredsida mot Maslows pyramid och låter alla grundbehov smälta samman till en odelbar helhet.