musik

12 inlägg

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.

DEBATT: Jazzkulturen behöver näring

Replik till kulturfondens (Leif Jakosson, Håkan Omars) och Pauliina Holmqvists svar på min insändare i Österbottens Tidning den 9 december 2016.

Svaren återfinns (åtminstone under en begränsad tid) på följande webbadresser:
DEBATT: Vi måste fokusera på ansökningar (Jakobssson, Omars):
http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/125471
DEBATT: Diskutera sak, inte person (Holmqvist)
http://online.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/125472

Denna replik publicerades i Österbottens tidning den 21 december 2016

Tack Svenska Kulturfonden (Leif ­Jakobsson, Håkan Omars) och Pauliina Holmqvist för era repliker i ÖT 14.12. Jag uppskattar den här diskussionen, och vågar tro att jag bär andra­ röster än min egen med mig genom resonemanget.

Det tvååriga arbetsstipendium jag verkade under 2007–2008 (Jakobsson, Omars) förmedlades via den musikutbildning där jag tidigare­ ­arbetade. Två anställda fick två­åriga bidrag. Medlen gav mig tid för arbete­ med pilotprojekt inom utbildningen.­ Därför ska bidraget inte­ sammankopplas med mig som bidrags­sökande – något Kultur­fonden försäkrade innan bidraget utdelades. Jag hittar inte bidragen i sökmotorn på nätet, av vilket jag drar slut­satsen att styrelsebeslut tagna utanför den egentliga ansökningsperioden inte nödvändigtvis syns i databasen.

Gällande feedbacken så är jag fortfarande av avvikande åsikt. Det är min starka övertygelse att ett feedbacksystem skulle ge mera än det kostar, och att allt vare sig kan eller­ bör mätas kvantitativt. Lägre ­administrationskostnader och ­mera medel­ för bidrag ger inte per automatik den största nyttan.

Det är synnerligen själsligt onyttigt­ att år efter år söka bidrag och få avslag, utan att riktigt veta varför. Att de sakkunniga verkar konfidentiellt har jag en viss förståelse för, men det medför också särskilda problem. Transparensen lider, och dessutom gör diskussionen gällande­ de sakkunnigas kompetens en logisk kuller­bytta – den enda garanti vi har för att de sakkunniga är kompetenta­ är uttalanden från Kulturfonden, som saknar sakkunnighet inom berörda specialområden.

Frånvaro av feedback minskar behovet av reflektion, vilket i sin tur ger större utrymme för despotism och aningslöshet. Frånvaro av feedback gör också att vi har svårare att bilda oss en uppfattning om hur tungt de sakkunnigas värdering väger­ i förhållande till tjänstemännens beredning och styrelsens beslut.

Jämförelser verkar irritera Holmqvist, men jag hävdar att Kultur­fonden fördelar medel i en urvals­process där jämförelse är en oundviklig och tungt vägande faktor. Därför fortsätter jag:

Musikalen Natten är ännu ung, uppförd 2014, är till omfång, kvalitet och grad av finlandssvensk relevans­ unik i sitt slag. Satsningen­ erhöll i förhållande till den totala­ projekt­budgeten något som närmast kan betecknas som en symbolisk summa­ av Kulturfonden.

En medioker musikal på en institutionsteater kan ­däremot finansieras med tiofalt större­ medel; prydligt inpaketerade­ produktioner i vilken det enda­ ­genuint finlands­svenska är väggarna i lokalen och språket på scenen – och där resten är konceptuell import av sekundär klass – kan erhålla generösa stöd.

Stöd i samma storleksgrad erhåller­ också ungdomsmusikaler producerade av FSU. FSU:s musikaler är ­autentiska och charmiga, men rör sig på en betydligt blygsammare­ nivå än Natten är ännu ung – både­ gällande­ verkens kvalitet och omfång, och faktiskt också gällande­ mängden involverade finlands­svenska förmågor.

Sedan ännu tillbaka till det risiga och obevattnade jazzfältet. Det föreligger som tidigare nämnt ett gravt finansiellt missförhållande mellan två virtuosa marginaliserade musik­konstformer – klassisk musik och jazzmusik. Det råder en bristande insikt i hur illa läget verkligen är.

Mig veterligen finns det fortfarande­ ingen jazzklubb eller jazzensemble i Svenskfinland som har de ekonomiska verksamhetsförutsättningar de skulle behöva.

Jag vill därför avslutningsvis komma­ med några konkreta förslag:

För det första att Kulturfonden hjälper till att balansera upp ojämlikheten i statsstöd mellan klassisk musik och jazz genom att ge en ­eller flera finlandssvenska jazzensembler­ möjlighet att verka professionellt under en överskådlig tid – förslagsvis tre år.

Syftet skulle vara att utmejsla­ den speciella ton som resonerar i brytpunkten mellan det svenska och det finländska, och i en sund distans till musikgenrens ursprung i USA.

Liknande satsningar görs för närvarande på utveckling av teater, med belopp som vida överstiger de som här skulle krävas.

För det andra att Kulturfonden anskaffar en kvalitetsflygel inom ramarna för den Finlandssvenska ­instrumentfonden, och placerar flygeln på The Doo-Bop Club i Vasa. Även om det i Svenskfinland finns ett flertal konsertsalar med goda instrument så finns det ännu ingen jazzscen med en kvalitetsflygel.

Doo-Bop har både scen, utrymme och miljö för jazzmusik, och driver sin etablerade verksamhet så gott som uteslutande på ideell basis. Vad de däremot inte har, och under alla dessa år aldrig någonsin haft, är en flygel som motsvarar behovet.

Professionellt verkande jazz­ensembler skulle skapa och uppmana till ett säreget musikaliskt uttryck. En kvalitetsflygel på Doo-Bop skulle ge en riktig jazzscen.

Det finns en levande jazzkultur här, men den behöver näring.

Patrick Wingren






DEBATT: Vad gör fonden åt kulturarvet?

Insändare i Österbottens Tidning den 9.12.2016. Min ursprungliga rubrik var ”Kulturfonden – goda idéer gör din fritid mysigare”

Pauliina Holmqvists undervisande kolumn i ÖT (4.12) får mig att vilja replikera genom att återge min egen syn på Svenska Kulturfonden av i dag.

Kulturfonden är en betydande – för att inte säga avgörande – part i finansieringen av kulturell verksamhet i Svenskfinland. Vi finlandssvenskar kan sägas åtnjuta en privilegierad ställning. Omfattande medel distribueras till verksamhet bedriven av den minoritet finländare som förenas i finlandssvenskhet.

Varför skapas det då just nu så lite ny, högkvalitativ konst härstammande ur det finlandssvenska kulturarvet? Paradoxalt nog kanske just på grund av Kulturfonden.

I sitt festtal under Kulturfondens utdelningsfest för ett antal år sedan träffade Märta Tikkanen exakt rätt. Hon beskrev Kulturfonden som bevattnande det kulturella fältet med sprutkanna. Det väter många, men dränker ingen. Det grönskar nästan överallt, men inga rötter växer sig starka.

Kulturfondens kapital växte för en tid sedan oerhört till följd av smart och lyckad kapitalplacering. Hur hanterar Kulturfonden detta? Genom att ge lika stora bidrag till flera. Vad är resultatet? Kulturell inflation.

När jag fick mitt första arbetsstipendium från Kulturfonden 1994 rörde sig antalet arbets­stipendiater om ett tiotal. Nu är antalet arbets­stipendiater uppe i knappa 70 stycken. Med några få undantag rör det sig om att ett stort antal individer erhåller ettåriga arbets­stipendier.

Många – jag vågar påstå de flesta – som verkat under ettåriga arbetsstipendier vet att tiden­ är kort. Just när man kommit i gång med den kreativa processen är det dags att överge den.

Var finns långsiktigheten; de fem-, tio-, femtonåriga stipendierna vikta för unika ut­övare som med tid till sitt förfogande kunde forma, utmana, utmejsla det som är och ska bli vårt finlandssvenska kulturarv? De ettåriga stipendierna blir – med några lysande undantag – välkomna, bekväma avbrott i arbets­vardagen. Bärkraften förbi de tolv månaderna är minimal.

Staten delar ut längre konstnärsstipendier. I praktiken faller finlandssvenskarna mellan två stolar, eftersom Kulturfondens finansiella­ kraft är generande stor. Finlandssvenska konstnärer får – inte uteslutande, men i huvudsak – ty sig till de snuttifierade ettåriga stipendier som Kulturfonden i och för sig delar ut i mängd och massor, men som är för korta för att ha något mer än en terapeutisk effekt.

Över till de allmänna verksamhets­bidragen. Sprutkanneprincipen är kanske ännu­ mer påtaglig här. Det viktiga är att så mycket som möjligt blommar och att inget­ växer­ sig för högt. Det vattnas friskt i träd­gården, samtidigt som kännedom om fältet tycks mig oroande låg – åtminstone gällande­ det område inom vilket jag själv är verksam, musiken. Kulturfonden stänker gärna lite ­extra vatten på växter man känner igen, och betraktar obekant flora med en viss misstänksamhet.

Individer som utövar marginaliserad konst utanför allmänt vedertagen praxis ligger ­bokstavligen risigt till. Med marginaliserad konst avser jag här all sådan konst som praktiskt ­taget aldrig kan vara ekonomiskt självbärande.

Institutioner som av tradition utövar marginaliserad konst och anses kulturellt högtstående­ (inom musiken till exempel­ ­Nationaloperan) klarar sig bättre i samhället.­ Se på statsstöd till musikerlöner inom klassiska­ ensembler och orkestrar, och jämför dem med motsvarande stöd till jazz­musiker i ensembler och orkestrar. Båda musik­formerna är marginaliserade i dagens samhälle, men den senare lever på bråkdelar av det understöd som tillfaller den förra.

Här kunde man hoppas att Kulturfonden i sin roll som mecenat för ett lättöverskådligt, mindre­ kulturfält skulle se sin möjlighet att balansera upp missförhållandet. Men nej – bristande sakkännedom gör att jazz skyfflas in i facket med populärmusik, och sen är det ännu en gång det för de sakkunniga bekanta­ som gäller.

I årets utdelning fick Melomatic Orchestra (en jazzkvintett som framför nyskriven musik med ett klart finlandssvenskt klangarv, och i vilken jag är privilegierad att få med­verka) inget­ verksamhetsbidrag, medan projektet ”The Wall” (rekonstruering av Pink Floyds klassiker) fick 5 000 euro. Vilket av projekten kan på längre sikt tänkas ha betydelse för den finlandssvenska kulturen?

Någon kan säga att projekt inte ska ställas­ emot varandra och jämföras, men det är helt befogat att göra så i det här fallet – det är exakt­ det som sker vid behandlingen av ansök­ningarna. Jag är själv inte upphovsman till jazzkvintettens ansökan, utan till en annan avslagen ansökan som, färgat av min subjektiva­ åsikt, skulle ha varit ett ypperligt tillfälle för Kulturfonden att möjliggöra ett unikt tillskott till det finlandssvenska kulturarvet.

Covermusik och entusiasm behövs, och visst får det grönska också där. Det är bara det att det är så himla torrt här i de delar av träd­gården där vi försöker plantera nya växter. Det verkar vara betydligt enklare att få bidrag för amatörverksamhet och för konstnärliga spa-veckor (inspirationsresor och liknande) än för villkorslöst konstnärligt arbete.

Frågan om huruvida det är värt att kompromissa det konstnärliga uttrycket för att eventuellt kunna ha större chanser till bidrag från Kulturfonden är en icke-fråga för mig. Efter att i unga år utgått från att kvalitet bär ända fram, överväger jag sedan en tid tillbaka att avsluta­ min musikaliska verksamhet. Jag vill inte ha en så avgörande del av mitt liv som hobby, och jag kommer aldrig att förvrida mitt musikaliska­ uttryck i spekulativt syfte.

Och nej, jag är inte bitter eller avundsjuk – mitt förhållande till Kulturfonden är väldigt ambivalent. Jag är tacksam över de bidrag jag erhållit genom åren, alldeles i synnerhet över stödet som hjälpte mig att genomföra mina musikstudier i USA för cirka 20 år sedan. Samtidigt är jag irriterad och desillusionerad över den nyckfullhet och obalans jag ser i dag.

Jag är också förundrad över att en behandlings­process där det ”i bästa fall kan vara­ upp till kanske 40 personer som går igenom­ och kommenterar en ansökan” (Holmqvist) inte förmår ge den ansökande någon som helst feedback gällande orsaken till att en ansökan inte beviljats, utan bara upp­manar till nya tag.

Säkert finns det, som Holmqvist pedagogiskt berättar för oss, projekt där man först vill ha en massa pengar och sen börjar fundera på vad man ska hitta på för kul grej. Säkert finns det också ansökningar som har luft inräknad i projekt­budgeten. Men det finns också många goda ansökningar som inte beviljas, uttryckligen på grund av Kulturfondens bristande kompetens. Jag ser dem år efter år inom musik­fältet, och jag kan inte annat än hoppas att ­läget är annorlunda inom andra konstformer.

Att en mångårig delegationsmedlem klämkäckt talar om gemensamt ansvar, tillskriver garvade fondarbetare superförmågor, och uppmanar bidragssökande som nekats bidrag att bita ihop och gå vidare skär sig inte med det jag skrivit här ovan. Snarare under­stryker det problemen i behandlings­processen. Despotism och aningslöshet är en förödande kombination.

Horisonten är låg, riktning och långsiktig­ tanke saknas, och pengar utdelas friskt i något­ som kunde betecknas som en slags kulturell grannyra. När festballongerna tappat sitt helium­ och skrumpnat ihop finns mest bara­ skräp kvar. När kommande generationer ser tillbaka på den här tiden och funderar över varför vår tids bidrag till kulturarvet framstår som så skralt i jämförelse med tidigare perioder i finlandssvensk historia kunde analysen vara enkel: De hade det med största sannolikhet lite för bra, och var väldigt nöjda just så.

Patrick Wingren






När patlik kommer hem

… blir det just så här. Allt skrivet just före sovdags, senare korrekturläst – ändå publicerat på ett sätt som respekterar den ursprungliga tanken.

Idoler. Herrejessus vilken hysteri, nu och tidigare. Jag brukar sitta med ryggen åt, och… (vad heter det nuförtiden, vänta…) ”dissa” (’diskvalificera’ @reuter) dem som sjunger falskt. Detta genom att säga ”uschhh vilket oljud” åt fru W. Då sänker hon volymen på TV:n från 15 tlil 11.
Elin har volym 15 fortfarande, och dessutom är hon härligt antijantig. Kultur-rama, som vi pa säg!

Släkt. Samtalsämne ikväll, och bearbetat i diskussioner. Lika lite som man kan välja föräldrar så kan man rå för förgreningarna. Allt hänger ihop, och familjen dekorerar ramarna. Ändå tror jag släktband bör ta form i vardagen för att vara viktiga för nån av de inblandade – gener är överskattade. Desutom är jag är jättetrött på att vara konstärlig, driftig, alkoholiserad, känslig, personlig, kärringen-mot-strömmen, antagonistisk, rebell. Det må vara släktdrag eller allmän miljöförstöring, trött är jag likaså. Alla observationer som inte är riktade till mig personligen hänvisas ödmjukt till slaktforskning.whywouldanyonecare.com.

Musik. Ge mig en enda orsak att producera nåt som inte ännu är gjort, så ska jag ägna resten av mitt liv åt just det.

Livet. Jag och fru W har en evig dispyt. Hon vill vakna, jag vill inte. ”För att inte missa nåt, för att det finns så mycket att uppleva”. Snark, säger jag. Liv, för mig, förkortas så mycket det bara är möjligt.

Quality time. Jag är välsignad med en dörr till ett eget rum, ändå sker nästan allt på den andra sidan. Innanför bygger upp, viktigt i sig. Jag är världsbäst på 8 kvadratmeter, men himla tacksam för två fysiska dörrar och en cybervärld bortom.

Politik. Ah… av nöden tvungen. Det bästa är den ovillkorliga dom som – genom en massiv opinion – blev villkorlig. Andrum för den utpekade. Torget den 5.12.2008 blev väldigt konkret – tack alla!!
Sen – ni som sitter med gummihamrar och ivrigt väntar på att få  banka på allt som sticker upp ur lådan – nej, jag kandiderar inte. Om inte klistret redan hunnit torka, så råder jag er att placera etiketterna någon annanstans.






Konst som moralmegafon?

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren






Citat, N-A Granvik (ÖT): ”Är vi döva eller borde vi bli det”

”För de flesta av oss är den stora behållningen [med fester, konserter, teatrar, sommardanser] att vi får träffa vänner och bekanta som liksom vi själva ligger i ide under vinterhalvåret. Att träffa vänner betyder att man vill prata och umgås. Då uppstår ofta ett problem om det är en musikalisk tillställning (sic!) och det är LJUDVOLYMEN!”

[…]

”Vad ska den delen av publiken som inte vill dansa till varje låt på en danstillställning göra om man inte kan samtala med bordsgrannen?”

[…]

”Musikernas strävan borde vara att bjuda på njutbar upplevelse och inte att testa hur mycket publiken tål”.

(Nils-Anders Granvik, f.d. riksdagsman för SFP, på marknivå under Jakobs Dagar, irriterad över decibel. Kolumn i Österbottens tidning 29.7.2009)

Förslag, N-A: träffa vänner också under vintern, dansa på danstillställningar, och låt musik i övrigt framföras på musikens villkor – även om den inte lämpar sig som bakgrund till din konversation med säsongsbunda vänner.






Fel fight, Nyman

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning 24.7.2009)

Anders Nymans kolumn i ÖT den 21.7 går under rubriken “Vanföreställning om föreställning”. Han har enligt egen utsago kommit ut ur det dunkla ljuset, lärt sig uppskatta spelmanstraditionen och är nu ute på missionsresa bland finlandssvenskarna.

Vi får lära oss att “operan är en konstform av västerländsk kultur” och att opera (Karleby Operasommar) och folkmusik (Kaustbyfestivalen) är exempel på kulturformer som lättare kan anknytas till Finlands majoritetsspråk.

Karlebyoperan kämpar inte i första hand mot språkförbistring. I stället gör man uppriktiga försök att ge liv åt en konstform som med all rätt har kommit att betraktas som förlegad. Nationaloperan i Helsingfors sätter upp x antal sömnpiller i året med åhörarplatser subventionerade med tresiffriga belopp, skattemedel öronmärkta för att hålla kulturens fana högt. Lysande undantag finns, men de är tunnsådda.

Problemet är detsamma på finska och svenska: vem sjutton orkar bry sig? Vi har vant oss vid en värld där allting sker blixtsnabbt och bekvämt, och den världen är svår att utmana. Den enda möjliga lösningen ligger i att få publiken att sugas in i det sceniska, beröras, känna igen sig, bli delaktig.

Det här sker redan nu i mycket större utsträckning i teatersalonger än i operahus, eftersom teatern vågar omsätta i stället för att plikttroget reproducera. Karlebyoperan hakar på, och går som kärringen mot strömmen – chockerar, intresserar, katalyserar – på ett sätt som är livsviktigt för operans överlevnad i sig, och för alla institutionaliserade konstformer i stort.

När J Karjalainen uppträdde på Jakobs dagar i början av 2000-talet var tältet fullsatt av både svensk- och finsktalande publik. Människan dras till delaktighet och upplevelse, och både operan och folkmusiken måste söka nya fåror för att kunna tränga in under nutidsmänniskans solskyddssprayade hud.

Det kanske finns en språklig och/eller regional aspekt i det som Nyman tar fram, men att göra det till huvudproblem är att kasta smörgås på vattenytan. På djupet ligger frågan om huruvida man skall konservera musik eller hålla historieböckerna öppna, och den har inget – absolut ingenting – att göra med modersmål.

Patrick Wingren






Älä kopioi

(Yleisönosastokirjoitus Hufvudstadsbladetissa 12.5.2009)

Stefan Wallin on sitä mieltä että monet Internetin käyttäjät uskovat että piratismin olevan sallittua, koska kaveritkin tekevät sitä.

Sitä en usko. Lapseni tietävät, mistä on kyse, aivan kuin minä itse tiesin kun nauhoitin LP-levyjä C-kaseteilla 25 vuotta sitten. Oppikirjoja luennoitsijan hiljaisella suostumuksella kopioiva opiskelija on myös kuullut kiellosta. Jos rinnastamme latauksen kaupanhyllyltä varastamiseen on meidän samanaikaisesti tunnustettava että sitä ei tapahdu vain netissä, vaan että senkaltainen rikollisuus on jatkunut systemaattisesti viimeisen 30 – 40 vuoden ajan. On epäoikeudenmukaista nuorempia kohtaan väittää muuta.

Konsertit ja elokuvateatterit tulevat pysymään hengissä – tämän päivän yksityisessä, kylläisessä yhteiskunnassa ihmisten tarvitsee voida kokea, hämmästellä yhdessä. Mutta voivatko markkinavoimat jatkaa omien ehtojensa kanssa? Me emme voi taipua kaupallisten intressien johtamina kriminalisoimaan suurinta osaa nuorista kansalaisista ja laillistamaan voimakasta yksityiselämään tunkeutumista.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP






PW i USA, dag #7

Idag blev det då besök på Berklee College of Music. Utbildningen är en riktig klassiker inom rytmmusiken. Det är en stor skola med 3.500 studerande, och en sådan volym kräver en välplanerad administration och organisation.

Det märktes inte minst under deras ’Information session’ som jag deltog i på förmiddagen. Fortsätt läsa






Ett rikt liv

(Kolumn, publicerad i Österbottens Tidning 23.05.2008 )

Vardagen är till en stor del fylld av sånt som kan mätas. 40 timmars arbetsveckor drar in x antal euro till arbetsgivaren och en (i vårt tycke allt för liten) del av den summan till oss själva. Vi lär oss att bli produktiva och effektiva, att mogna till ansvaret att försörja oss själva och de som är beroende av oss. Våra pengar ger oss vår levnadsstandard i en lustig konstruktion där livskvaliteten hela tiden förutsätts stiga i takt med bättre ekonomi. Fortsätt läsa