”Och just då fick hans hustrus familj budet om hennes död i Petersburg. Hon hade tydligen hastigt avlidit, i en vindsvåning, enligt vissa uppgifter – av tyfus, enligt andra – av svält. När budet om hennes död nådde Fjodor Pavlovitj befann hann sig i berusat tillstånd; det sägs att han sprang ut på gatan, höjde armarna mot himlen och upphöjde ett glädjerop: ’Herre, nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid’, andra säger att han grät högljutt som ett litet barn, till den grad att det gjorde ont att se på honom, trots all den avsky man hyste för honom. Det är mycket möjligt att det förhöll sig både på det ena och andra sättet, det vill säga att han både gladde sig åt sin frihet och begrät sin befriarinna – allt på samma gång. I de flesta fall är människorna, till och med missdådare, vida mer naiva och öppenhjärtliga än vi föreställer oss. Ja, och vi själva också.”
Fjodor Dostojevskij (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 1)