Schweiz, tidigt 80-tal. Lenk – ingen turistort, men kanske just därför fanns vi där. Mina föräldrar och deras vänner hade tillbringat sin studietid i Schweiz, och sökte sig till mer svårtillgängliga platser.
Jag har starka minnen från resan. Bern första veckan, jag minns arkaderna. Att gå i en större stad, skyddad. Minns också klockringningen – som fenomen, alla detaljer får freakarna – och schweizarna – sköta om.
Men sen, Lenk . . . vinter. Snökedjor på bilar, frossa hos ortsbor/gäster, och tillkallad Arzt. Varm saft för oss minderåriga, för att fightas med flunssan.
Vädret var bedrövligt, och vi tillbringade största delen av veckan inomhus. De två sista dagarna kunde vi använda pisterna.
När jag som relationsbokförare backar genom min barndom så finns det säkert många saker jag kan anmärka på angående min uppväxt. Detaljer. Och just när jag tar till rödpennan inser jag att jag egentligen inte bryr mig. Mina föräldrar har älskat mig, med allt vad det innebär, och det bär jag med mig. Om jag som förälder kan göra hälften så bra ifrån mig som min mamma och pappa har gjort så är jag fullt nöjd.
Herrejessus vilka barn de har haft att göras med. Jag minns när pappa kastade middagstallriken i golvet, för att inga ord fanns kvar just då. Dörrar har smällt fast symboliskt och fysiskt, till den grad att min yngre bror kapade sin tumme i dörrgaveln. Ilska, handling, desperation, skuldkänslor, och allt därpå följande. Inte så värst underligt att allt det här har fogat oss samman. Jag älskar den här familjen.
… tillbaka i Lenk, Schweiz, de två dagar vi kunde åka i pisterna. Det ”hippa” paret i gänget bestod av a) en läkemedelsförsäljare och b) en flygvärdinna. De här två var på något märkligt sätt representanter för ett fritt liv bortom oss andra. Via släktskap och allmän österbottnisk tillhörighet fanns de med i den relativt okända schweiziska byn.
Huvudliften (=den väg man kom upp till toppen av berget) var en två personers sittlift. Jag och Nils J (a ovan) delade lift. Det var en mycket jobbig färd. Liften gick längs kanten av ett berg, tidvis var det närmare 100 m fritt fall nedanför vagnarna. Ändå minns jag inte särskilt mycket av det. Däremot minns jag Nils J:s ord:
”Din pappa tror att han är så j-a bra. Du ska veta att han är en riktig nolla. Han är stor i käften, men kan inte stå upp för vad han säger.”
Ungefär så. Psykologisk våldtäkt på en 11-åring. Fanns ingenstans att försvinna. 10-15 minuter.
Inga fysiska men. Däremot kunde jag inte, och kan inte i denna dag, förstå varför inte Nils J sade exakt samma saker åt min pappa. Inte före vår tumannafärd, och inte efteråt – varken vid restaurangerna, eller i stugan där vi bodde.
Någonstans i det ögonblicket försvann min tilltro till vuxna människor. Kanske det var välsignat tidigt. Sen dess bryr jag mig inte det minsta om människor som inte tar konsekvenserna av vad de säger.
NJ tillintetgjorde min tro på framtiden. Tur att man inte är så jäkla lättlurad ;)