Schweiz

10 inlägg

Framtidstro

Blogg

Schweiz, tidigt 80-tal. Lenk – ingen turistort, men kanske just därför fanns vi där. Mina föräldrar och deras vänner hade tillbringat sin studietid i Schweiz, och sökte sig till mer svårtillgängliga platser.

Jag har starka minnen från resan. Bern första veckan, jag minns arkaderna. Att gå i en större stad, skyddad. Minns också klockringningen – som fenomen, alla detaljer får freakarna – och schweizarna – sköta om.

Men sen, Lenk . . . vinter. Snökedjor på bilar, frossa hos ortsbor/gäster, och tillkallad Arzt. Varm saft för oss minderåriga, för att fightas med flunssan.

Vädret var bedrövligt, och vi tillbringade största delen av veckan inomhus. De två sista dagarna kunde vi använda pisterna.

När jag som relationsbokförare backar genom min barndom så finns det säkert många saker jag kan anmärka på angående min uppväxt. Detaljer. Och just när jag tar till rödpennan inser jag att jag egentligen inte bryr mig. Mina föräldrar har älskat mig, med allt vad det innebär, och det bär jag med mig. Om jag som förälder kan göra hälften så bra ifrån mig som min mamma och pappa har gjort så är jag fullt nöjd.

Herrejessus vilka barn de har haft att göras med. Jag minns när pappa kastade middagstallriken i golvet, för att inga ord fanns kvar just då. Dörrar har smällt fast symboliskt och fysiskt, till den grad att min yngre bror kapade sin tumme i dörrgaveln. Ilska, handling, desperation, skuldkänslor, och allt därpå följande. Inte så värst underligt att allt det här har fogat oss samman. Jag älskar den här familjen.

… tillbaka i Lenk,  Schweiz, de två dagar vi kunde åka i pisterna. Det ”hippa” paret i gänget bestod av a) en läkemedelsförsäljare och b) en flygvärdinna. De här två var på något märkligt sätt representanter för ett fritt liv bortom oss andra. Via släktskap och allmän österbottnisk tillhörighet fanns de med i den relativt okända schweiziska byn.
Huvudliften (=den väg man kom upp till toppen av berget) var en två personers sittlift. Jag och Nils J (a ovan) delade lift. Det var en mycket jobbig färd. Liften gick längs kanten av ett berg, tidvis var det närmare 100 m fritt fall nedanför vagnarna. Ändå minns jag inte särskilt mycket av det. Däremot minns jag Nils J:s ord:

”Din pappa tror att han är så j-a bra. Du ska veta att han är en riktig nolla. Han är stor i käften, men kan inte stå upp för vad han säger.”

Ungefär så. Psykologisk våldtäkt på en 11-åring. Fanns ingenstans att försvinna. 10-15 minuter.

Inga fysiska men. Däremot kunde jag inte, och kan inte i denna dag, förstå varför inte Nils J sade exakt samma saker åt min pappa. Inte före vår tumannafärd, och inte efteråt – varken vid restaurangerna, eller i stugan där vi bodde.

Någonstans i det ögonblicket försvann min tilltro till vuxna människor. Kanske det var välsignat tidigt. Sen dess bryr jag mig inte det minsta om människor som inte tar konsekvenserna av vad de säger.

NJ tillintetgjorde min tro på framtiden. Tur att man inte är så jäkla lättlurad ;)

PW in der Schweiz – der achte Tag (epilog)

Blogg

Hemfärd idag. Det är så gott som alltid med blandade känslor jag reser hem tillbaka till Finland. Lite vemodigt, samtidigt som det är himla skönt att komma hem. Märkligt att höra någonstans så starkt. Kanske är det just därför jag och fru W har bott halva vårt vuxna liv borta hemifrån, för att rötterna är tillräckligt starka för att vi ska känna oss trygga också på andra platser?

Jag har många gånger funderat över den lite överraskande känsla man kan få när man ser på film. Ett bra amerikanskt drama t.ex, från en avkrok inne i landet, rotat i vardagen. Plötsligt känner man att man kunde, ja kanske till och med skulle vilja leva där. Det har ingenting att göra med platsen, utan med relationer. Sammanhang. Möten mellan människor. Att höra någonstans.

Schweizarna överraskade. Visst blir man halvgalen på punktligheten, det ligger liksom inte riktigt i min natur att leva efter sekundvisaren. Ok minutvisaren, då, men ändå :) Den schweiziska kollega jag talade med igår tyckte att exaktheten var en bra sak. Han sa att han betalar skatt och håller sin del av avtalet, och då är det fint att se att staden håller sin del genom att hämta skräpet exakt samma tid varje vecka. Han har en poäng, det finns en rättvisa och tydlighet i ett sånt system.

Jag tror ändå att det är svårt att vara detaljinriktad och öppen för improvisation på samma gång. Inte allt i livet låter sig ordnas i den ordning vi själv skulle vilja, och här tror jag att schweizarna har mycket större problem än sydligare europeiska länder att följa flödet, ‘go with the flow’. Jag tycker mig också höra det i jazzmusiken, men det kan hända att jag läser in för mycket i mina inte allt för djuplodande analyser ;)

Men värmen från folket överraskade absolut. Det finns någonting genuint och avslappnat i att vara ett litet land i mitten av Europa som mot alla odds har hållit sig neutralt, självständigt, tycks vägra låta någon annan berätta vad som är bäst för dem. Det här tycker jag om. Jag tror att det här sunda självförtroendet inte nödvändigtvis skulle försvinna om Schweiz gick med i EU. Det ligger djupare än officiell neutralitet.

Lite amerikanskt, men småskaligt och intimt, kunde man kanske säga. Det är inte en slump att USA lånade så mycket från den schweiziska federalstaten när den amerikanska samhällsstrukturens kartbok, konstitutionen, ritades upp i slutet av 1700-talet.

Det har också varit givande för mig att lite lära känna det land där jag föddes, och där mina föräldrar skapade sitt eget liv som nygift par i slutet av 60-talet. Det påminner mycket om den livssituation jag själv funnits i under åren i USA, nästan så till den grad att det lönar sig att ligga lågt med detta så ingen psykolog får vantarna på den fallstudien ;)

Hursomhelst har Zürich och Schweiz varit en del av mitt liv, via vår familj, på samma sätt som jag är säker på att New York och USA kommer att vara för mina egna barn. Att sluta cirkeln beskriver ganska bra vad jag har gjort den här veckan, eftersom till cirkelns natur hör just detta att det inte finns en början eller ett slut. De lösa tamparna har nu kontakt på ett sätt som jag tycker om, och jag känner på mig – om livet beter sig som jag kommit att acceptera, och till och med tycka om – att inget av varven kring cirkeln kommer att vara likt det andra.

Jag tycker illa om många livsrutiner, inte för att man gör samma saker utan för att man gör dem på samma sätt. Det här bör man hela tiden våga utmana, och personligen känns det som om det är tid att gå flera varv på de marker jag redan trampat, i stället för att hela tiden söka nytt gräs på andra sidan. Kanske det är den största utmaningen av alla – att hitta överraskningar i det som känns förrädiskt bekant.

Med de tankarna avslutar jag min resedagbok, och kastas från början av veckan in i pianoövande igen, vare sig jag vill eller inte ;) Nästa helg är det konsert med Ellingtons ‘Sacred Concert’ i Stockholm. Känns bra som motvikt till den ickemusicerande våren. Sen får vi se vad sommaren, och livet, vill.

Hälsn. Pati

PW in der Schweiz – der siebte Tag

Blogg

Långsam morgon för mig. Glaciärerna fick också vänta tills nästa besök, för vädret var omväxlande med åskbyar, regn, fukt och solsken. Som min närpesiska kollega sa: inget vidare att vara uppe mitt i åskmolnet. Han hade en klar poäng där.

Middag på Brathausbrauerei, sen avslutande träff och konserter. Talade efteråt med en schweizare, och han hävdade att det är medelklassen som vill utmärka sig i gatubilden i Schweiz, genom att till sitt yttre vara speciella (som analys av den iakttagelse jag gjorde första dagen, alltså.) Han har säkert rätt, åtminstone till en del. Ändå tycker jag mig se klasserna, eller kasten, framträda tydligare här än i Finland.

På tal om Finland, så blir jag allt mer övertygad om att musikutbildningen i Jakobstad har något speciellt. Det finns ingen annan förklaring till varför några av representanterna från de finländska ”utbildningsikonerna” (Sibeliusakademin, och Metropolia – f.d. Pop/jazz-konservatorios högre utbildning) skulle ha såna problem med oss två österbottniska lärarrepresentanter här på lägret.

Må dessa utbildningar vila i frid, deras tid verkar vara förbi. Vi måste tydligen rikta oss västerut, och därvia mot resten av världen. Jos ei kelpaa, sit ei voi mitään… ;)

Rent tekniskt borde den följande observationen ha gjorts mycket tidigare… hursomhelst hittade vi Restaurant Lapin på hemvägen. Ganska coolt namn, särskilt med tanke på att de inte serverade det finska ölet där, utan på andra sidan gatan (jo, det är sant – bland 110 utannonserade ölsorter från hela världen fanns ’Lapin Kulta’ med på hamburger-jointen)

Kvällsjam sen till sist på hotellet Schweizerhof vid vattnet. I morgon hemresa. Hela dagen är reserverad för den. Det kan behövas, för att samla både packning och tankar med sig hem till Finland.

PW in der Schweiz – der sechtse Tag

Blogg

Sovmorgon. Eller, jag prövar på nytt – först morgonmål, sen sovmorgon. Finns det något härligare än det? Att först duktigt stiga upp, och sen gå tillbaka och lägga sig.

Jag känner många som upplever att de sover bort en dag om de gör så. För mig är det en gåva. Kan säkert härledas till min livsuppfattning i stort. Jag har alltid känt att det är bättre ju mera av livet man sover bort.

Just för att det är så mycket struligare att vara vaken. Den första som kastar in invändningar är min hustru. Hon tycker att det är skitkul att leva, och att man ska ta till vara så mycket som möjligt. Tänk så olika man kan vara.

Med det inte sagt att jag nödvändigtvis ser livet som en plåga. Kanske mera att det är bättre att kunna ta genvägar genom varandet när tillfälle ges.

Schweizarna har organiserat hela seminariet in i minsta detalj, men inte brytt sig om luftkonditioneringen. Det är svårt att koncentrera sig under seminarier och konserter när det är 32 grader utomhus och kring 40 inomhus. Förr behövdes inte AC (air conditioning), eller åtminstone klagade ingen högljutt. Nu är vi mera vana, och invänder snabbt.

Vattnet kyler, det är ett välkänt faktum. Därför sökte vi oss ner mot sjön. Rathausbrauerei serverar eget öl (vilket var alldeles strålande – ljust, som belgiska Hoegaarden, men utan ’bismak’) och tydligen också god mat, såvitt vi kunde bedöma av upplägget på tallrikarna. Vi tillbringade två timmar delande bord med amerikanare från Seattle, och fann varandra i en liberal livshållning i stort. Givande eftermiddag.

På kvällen var det konsert med hälften av jazzbanden, och i en ’combo’ fanns vår studerande från skolan, MP. Hon höjde sig till en alldeles ny nivå, och tar med all säkerhet avstamp därifrån i sitt spelande framöver. Vilket är så gott som precis vad sådana här jazzläger är till för :)

Konstaterar att jag blivit djärvare i användningen av min knaggliga tyska, och att mina föräldrar hade helt rätt – när man försöker tala det lokala språket så gör schweizarna allt för att förstå, och för att göra sig själva förstådda. Långsamt, tydligt och med stor värme talar vi tillsammans.

I morgon är det den sista officiella dagen. Tankarna, såväl som veckan i stort, summeras efter hand. Blir intressant att se vad som brygger över till vardagen. Ett är i alla fall säkert – resan lämnar mig inte oberörd.

PW in der Schweiz – der fünfte Tag

3 kommentarer
Blogg

Vi (läs: kollegan) hittade avfärdsplatsen för båten, och vid lunch bar det av på en riktig turisttur. Det blev faktiskt inte en mindre upplevelse pga att resan var strömlinjeformad för oss icke-ortsbor, det kändes bara bekvämt. Jag kanske håller på att bli gammal?

Först  färja över Luzernsjön (Vierwaldstättersee). Dagens kommentar kom definitivt när vi skulle gå av färjan (rutten var som en ’sjöbuss’, dvs med många olika hållplatser.) I högtalarsystemet sa man:

”… this is also the stop for the Jazz family. Get off the boat. Please”.

Engelskan blir ibland roligare än väntat :)

Sen med linbanetåg (Bürgenstock-Bahn) upp till mellanstationen, och därifrån började en 45 minuters vandring längs vandringsstigen ’Klippvägen’ (Felsenweg), upp mot toppen. Sista delen av stigningen skedde i en panorama-hiss som inte var något för den höjdrädde.

Väl uppe på 1200 m höjd hittade vi en fin uterestaurang där vi satt och upplevde några timmar. Sen neråt, några av oss valde att gå ner på en av de riktiga fjällstigarna, med betande, klingande kossor och allt.

På vägen hem med färjan hamnade jag i en situation som mycket väl speglar människans osäkerhet. Bakgrunden är följande:

— Under seminariet igår så diskuterades inlärning, och där användes bland annat analogin om jazz som ett språk. Jag ville ge ännu en infallsvinkel, och berättade att Finland är ett tvåspråkigt land, att vi från Novia – till skillnad från de andra finländska deltagarna – har svenska som modersmål.

Jag berättade om hur vi lär oss finska i skolan, och förklarade att undervisningen utgår från grammatiken – sa att jag troligtvis vet mera om grammatikformerna än min finländska kollega (varpå jag hänvisade till JP) men att det inte hjälper – han talar hursomhelst finska på ett sätt som jag absolut inte kan, eftersom han har lärt sig tala genom att leva på finska, naturligt. —

JP är i ledande ställning vid Sibeliusakademins jazzavdelning. På något sätt så väntar man sig att någon i den positionen skulle kunna se de stora linjerna. Inte så.

På hemvägen blev det förhör på kasusformer, för att visa att han minsann kan dem bättre än jag. Dessutom sura kommentarer om svenskan.

Herregud vad jag trampade på ömma tår där. Jag menar, att vara en strålande saxofonist och i chefsposition räcker tydligen inte. Bakgårdsreviret skall försvaras även när någon egentligen bara vill försöka sätta in det hela i ett större landskap. Så får man tydligen inte göra.

Ingen omvälvande händelse, men ändå beskrivande – kanske speciellt för den finländska bristen på självförtroende. Jag vill tro att man kan tänka annorlunda – vill själv åtminstone inte leva på mina egna 5 x 10 meter och ödsla största delen av min energi på att kissa i knutarna.

Med detta sagt så vill jag snabbt säga att jag sett totala motsatsen den här veckan också. Jag talade med RT som undervisar i Kuopio, och i nåt skede kommenterade han en svensk fras från svenskarna vid bordet bredvid. Jag sa att ’aj du talar svenska också?’ Varpå han svarade: ’Totta kai – Suomi on kakskielinen maa, perkele’ :)

Så olika kan horisonterna vara. Och på tal om just horisonter så lockar en egen liten utfärd upp på 3 km:s höjd, till glaciären. Om programmet – och vädergudarna – är givmilda så kanske den blir av.

PW in der Schweiz – der vierte Tag

Blogg

Jag börjar känna mig onormalt vanlig, för jag hann med morgonmål idag igen! Egentligen har jag börjat prioritera det ganska högt – här är korv faktiskt kött, och ost härleds utan problem till korna. Som motvikt till all den här naturligheten så är brödet härligt raffinierat vitt :)

Kaffet är starkt, och kräver socker och grädde för en genomsnittlig finländare – kallas sen för café crème, för att skilja det från den populära konkurrenten espresso.

Efter die Frühstück blev det master class i piano. Där var det öppen dialog, pianisterna – lärare och studerande – spelade duo på två flyglar. En ung studerande från Sverige spelade med mig, han var bra! Värre var det med mig själv, ojojoj vad lite man kan vila på gamla lagrar i sådana här fall. Det blir nog att börja öva igen, eller stänga pianolocket ;)

Kursdeltagarna höll överraskande hög kvalitet, några var helt fenomenala, musicerade på samma obegripliga nivå som jag vande mig att höra under åren i NY. Glenn Zaleski (New School, USA) och Hila Kulik (Rimon School, Israel) spelade en vansinnigt bra duett över en jazzstandard. Jeez vad det finns begåvningar ute i världen. Det är lärarnas uppgift att hjälpa dem växa i den riktning de själv kan gå (för att låta orden ringa ut igen ;)

På eftermiddagen var det seminarium. Temat var dels tekniskt (streaming radio som en del av utbildningsprofilieringen), dels filosofiskt (medvetande, fokus), dels praktiskt omsatt (jazzcombons samspel som modell för modernt teamtänkande inom alla branscher). Intressant – underströk en del av det vi själva tänkt, och luckrade samtidigt upp för nya sätt att tänka.

På väg ’hem’ (dvs till hotellet) bestämde vi oss för att dokumentera ’häxtrappon’ – die Hexenstiege. Märkväl att det lömska ligger i att man bara ser början av den långa stigningen. Fråga bara närpeskollegan – man lär känna sig lurad, och han sprang ju den som sagt två gånger liksom för att bekräfta eländet för sig själv. Om jag inte kan hålla nyfikenheten och dumheten borta så prövar jag den själv på torsdag eller fredag.

Först ska vi hur som helst upp på berget i morgon: båtfärd, gondol, 50 minuters fjällvandring, sen hiss upp till toppen. Vi har ett litet problem, dock. Det står ’samling vid båten’ på lappen vi fått. Kort och konsist. Nu gäller det bara att hitta rätt båt.

PW in der Schweiz – der dritte Tag

Blogg

— jag hörde att det varit strul att öppna bilderna här på resedagboken. Vad kan jag säga, annat än entschuldigung… nu borde allting funka! —

I morse var det mera ordning på uppstigandet, frukost lite efter kl 9. Nästan normalt, eller åtminstone lite mer i synk med andra.

Anmälde mig till bergsvandringen, sökte sen efter en master class (’mästarkurs’, föreläsning) som jag aldrig hittade. I linje med musikgenren – jazz –  så improviseras också dagarna lite grann, och nu hade det blivit en ändring som jag inte var den enda som undgått att märka.

Nå, improvisation var det ju som gäller, så jag kunde inte vara sämre – den oväntade luckan i schemat gav mig ett bra tillfälle att kolla lokalerna i Hochschule Luzern, som står som lokala värdar för seminarieveckan.

— Skolan ligger alldeles vid gågatorna i den gamla delen av staden. Typisk mellaneuropeisk stil där byggnaderna, på grund av en mer tätpackad befolkning och topografiska realiteter, är höga och smala. Raka motsatsen till musikhögskolan i Piteå – där har man byggt kilometervis med korridorer, allt i ett plan. Yttre förutsättningar – möjligheter och begränsningar – ger form, och sätter i sin tur prägel på dem som präglar, om man vill säga så. —

Högskolan här har en perfekt liten pub/bistro i nedersta våningen. Den fungerar som samlingspunkt för både studerande, lärare och stadens folk. Den heter Jazzkantine, och namnet behöver knappast någon vidare översättning :)

Tre våningar upp hittade jag fyra rum med flyglar. I ett av dem satte jag mig ner och spelade jazz sporadiskt, för första gången sen februari. Musiken hade inte försvunnit, men händerna var väntat tröga.

Och, på tal om trögt – efteråt följde jag närpeskollegans exempel och for på länk upp i bergen bakom hotellet. Herre min tid… vad ska man säga? Uppåt. Brant. Tungt. Har på känn att jag kommer att få träningsvärk i muskler jag inte ens visste att fanns!

— Schweizertyskan är en häftig upplevelse. Den är (såvitt jag som prao-tysk uppfattar den) mycket mjukare än Hochdeutsch (högtyskan) i de mörka vokalerna, och är sjungande på ett sätt som ligger väldigt nära de österbottniska dialekterna.

När jag åkte tåg hit från Zürich använde jag öronproppar, eftersom flera små gulliga schweiziska kleine Kinder använde vagnen som lekplats. När tydligheten i konsonanterna filtrerades bort så lät samtalen i tågvagnen faktiskt väldigt lika de diskussioner man hör mellan borden på jakobstads caféer :) —

Kvällen avslutades med lärarmatiné, där de flesta av lärarna spelade tillsammans. Inte jag, som i och med den långa sovmorgonen igår också missade just det tillfälle när banden tydligen hade satts ihop. Inte för att jag saknades ikväll heller – det var lite löpande band över det hela, och lite för långt. Hörde hur som helst några riktigt bra solon som inspirerade!

Konserten spelades på  terassen vid Luzerns kulturhus, vid vattnet, under öppen himmel, i +22 grader…. underbart klimat. Kunde jag plocka med mig en enda sak från mellaneuropa så är det nog de generöst varma, mörka sommarnätterna jag skulle välja först.

PW in der Schweiz – der zweite Tag

Blogg

Jo, jag reste alltså till Luzern igår. Det var lätt att tima in avgångstiden – tågen gick 13.04, 14.04, 15.04… ja jag tror ni förstår. Inte underligt att det här landet är känt för sina urverk :)

När jag kom hit igår så fick jag intrycket av att staden var mycket större än jag trott. Det hade sin logiska förklaring, det var ’Samstag Fest’ (Lördagsfest), en komprimerad ’Jakobs Dagar’. Vansinnigt mycket folk, kvällen avslutades med ett 30 minuter långt fyrverkeri som kom till sin rätta mot den becksvarta centraleuropeiska midsommarhimlen.

Annars var det mjukstart på jazzseminariet igår, och sedan tidig kväll – sömnskulden från den brutala uppstigningstid-som-i-vanliga-fall-skulle-ha-varit-tillsängsgåendetid började göra sig gällande.

Den här dagen började ändå med att jag helgade vilodagen, alldeles i misstag. Vaknade mycket senare än jag hade tänkt, på eftermiddagen. Möttes av strålande sol och södernvärme. Sådär ja!

En sen frukost/lunch/middag alltså, och vandring i staden. Den är väldigt vacker – här en bild från den nya bron som korsar sjön.

— Min närpesiska kollega for på eftermiddagslänk i västlig riktning från hotellet, och sprang uppför ’Häxtrapporna’. De såg inte branta ut, men de visade sig vara förrädiskt långa (hedrande namnet). Stum – eller bara andfådd – av förvåning gjorde han det en gång till senare på dagen, liksom bara för att försäkra sig att sånt verkligen finns – det var inte precis som på tomatslätterna :) —

Vår studerande från Novia var med om en ’placement exam’ för de olika banden idag. Där var det mer eller mindre utslagningstest – upp framför alla andra studerande, spela oförberedd. Ack ”ljuva” minnen. Jag har lite samvetskval för att jag inte förvarnade henne om hur det amerikanska systemet funkar.

Det amerikanska systemet funkade också i första halvlek i finalen i Confederations Cup. USA-Brasilien 2-0, och en sensation var på gång. Brasilien visade både en oerhörd taktisk skicklighet och en vinnarinstinkt, och återställde ordningen i andra halvlek (de vann med 3-2). Det förväntade prövades i 45 minuter,  blev sen troligt, och slutligen visshet… ;) Finalen såg jag på en engelsk pub vid kajen nära den legendariska träbron från 1300-talet.

— När jag skriver det här ganska långt in på natten så slår klockorna i kyrktornen igen. Alla karikatyrer av Schweiz börjar visa sig vara sanna :) —

Kvällen avslutades på Hotel Waldstätterhof, där det var jam session. Många bra musiker – både lärare och studerande! Personligen är det också trevligt att efter ett finlandssvenskt politiskt halvår kastas in i internationellt musikutbyte.

I morgon ska jag anmäla mig till bergsturen på onsdag. Anmälningstiden slutar 13.00, och jag har en känsla av att det verkligen är deadline då, här i urmakarnas land. Måste skärpa mig och skippa akademiska kvarter, timmar och halvdygn. Hoppas på sydliga kristallklara vindar och högtryck på onsdag, så att vidderna öppnas från bergstopparna.

PW in der Schweiz – der erste Tag

Blogg

Tidigt tidigt steg jag upp. Faktiskt mycket tidigare än jag hade behövt. Det måste ha varit något slags straff för all sen nattvaka, nu vaknade jag 3.45 och kunde inte för något i världen somna om.

Så då blev det hotellfrukost på Pilotti i Vanda. Att någon serverar frukost klockan fyra på natten övergår mitt förstånd, det är mera Korv-Görans som brukar gälla den tiden. Men det går att stiga upp och äta dåockså, det är härmed bevisat!

På vägen ut till flygplatsen hittade jag en bil enligt modell den som för några veckor sen hade takställning plus stor snusdosa. Registreringsskylten hängde elakt – hoppas ingen har tagit ut sina aggressioner så här i efterhand och blivit antiFordFocus pga mitt körande ;)

Sedan en 2,5 timmars flygfärd till Zürich. Väl framme var det första som slog mig hur fuktigt det var. Sen blev jag påmind om att jag lämnade Finland under just de några dagar det är sommar hemma, för att mötas av ostadigt väder och +18. Nå, regn är ju inget nytt för oss.  Staden ligger i en floddal mellan två berg, och när det är lågtryck som idag så växlar vädret fenomenalt snabbt. Det var riktigt lustigt att se caféägarna springa in och ut med borden med några minuters mellanrum!

Från järnvägsstationen gick jag ut längs Banhofstrasse, söderut – t.o.m. jag med min lite knaggliga tyska klarar av att se logiken i det gatunamnet ;) Spårvagnar och frånvaro av bilar ger en varm känsla trots att gatan är en kommersiell gata av samma slag som finns i så gott som alla västerländska storstäder. H&M, McDonalds, Diesel osv.

Nånting är ändå annorlunda än i t.ex. Göteborg (som till storleken påminner om Zürich). Efter en stunds vandrande i staden hade jag mött många väldigt rika människor. Jag hade också mött streetkids, drogmissbrukare, hårt sminkade tonårflickor, hälsofreaks utan ett gram fett underhudsfett på kroppen. Allt det här bildade ett mönster, som för varje kategori framträdde allt tydligare.

Det är ett slags kastsamhälle av ett slag som jag inte sett i Europa tidigare. Egentligen inte heller i New York, där är överlappningarna mera överraskande – man slappnar automatiskt av i sin yttre identitet eftersom det är omöjligt att skilja ur, där finns någon som är mera extrem. För Zürich-borna verkar det vara viktigt att konturerna av vad man tillhör är starka. Kanske måste de göras tydliga för att ge samhörighet?

Med det sagt vill jag inte låta för negativ, i Zürich finns en värme och ett lugn som tilltalar. Till och med trafikljusen som varnar för spårvagnar blinkar bara lite småharmoniskt med glöden motsvarande styrkan i en ficklampa med halvkasst batteri, och vagnarna skrider fram på ett humant, mjukt vis.

Vid den södra ändan av Banhofstrasse gick jag österut över Quaibrücke och fotograferade floden Limmat med kända landmärken på respektive strandkanter. Flodens vatten är klart och rent på ett sätt som får Aura å att påminna om sirap.

Gamla stan är vansinnigt vacker – kuperad, små vinglande gator. Därifrån gick jag ut och tog en bild av Münsterbrücke över Limmat. Någonstans vid flodinloppet dränktes reformatorn Felix Manz på trettondagen år 1527, helt enligt lagen. Köldgraderna på torget den 5 december känns inte särskilt hårda så här retroperspektivt betraktat.

Det blev en egen, viktig exkursion i mina föräldrars ‘andra hemstad’, som också är min egen födelsetrakt. På eftermiddagen tog tåget mig sydväst till Luzern, där jazzseminariet startade på kvällen. Mer om både staden och seminariet i morgon.

In die Schweiz – Prolog

2 kommentarer
Blogg

Den här formen är en av de enda jag är riktigt säker på från skoltyskan. Dvs om jag ska resa till Schweiz så är det in die Schweiz fahren.

Och det är ju precis vad jag ska göra… om några minuter till flygplatsen här i H:fors, sen iväg till Zürich. Slutdestinationen är Luzern, där IASJ (International Association of Schools of Jazz) håller sommarläger i en vecka.

Det här är andra gången i år jag är ute på studieresa, och jag tänkte skriva resedagbok den här gången också. Jag har fått överraskande mycket positiv feedback på det jag skrev från USA i februari, och det var både roligt och viktigt för mig att systematisera och dela med mig av upplevelserna.

Så nu rafsar jag ihop mina saker och ger mig iväg. Nästa dagbok borde skolgrammatikaliskt då bli när jag är in der Schweiz. Men vad blir det om jag skriver från Schweiz? Hmm… ska försöka aktivera det i träda varande språket och hitta en lämplig rubrik för dagboksserien :)

Hälsn. Pati