hängivenhet

2 inlägg

1/0

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 23 oktober 2014

I mycket är jag kapabel att göra exakt en sak åt gången, vilket varit mig till välsignelse lika mycket som det legat mig i fatet. I den kreativa processen ger det mig ett fokus som är både välkommet och nödvändigt – bara det enda finns just här och nu.

Högst sannolikt kan sådant härledas ur – och föras vidare genom – arvsmassa och miljö. Jag ser mig själv i min egen son, och jag har växt upp med en pappa som delar detta samtidigt svaga och starka med oss.

Pappa kom ofta in från ritbordet till middagen och stirrade med frånvarande blick framför sig tills mamma – med en röst fylld av lika delar skratt och medlidande – frågade var han befann sig. Samma frånvarande närvaro har jag återfunnit mig i de otaliga gånger när jag varit mitt uppe i sådant som krävt hela mig där och då, och som inte alldeles enkelt förstår nyttan av primära behov som mat och sömn.

Denna del av mig färgar också av sig på det som utgör min vardag. Det blir väldigt mycket antingen eller, av eller på. Jag är tvungen att uppbåda en enorm viljestyrka för att sätta mig ner med en hög räkningar, eller för att fylla i en blankett som ska skickas in nästa dag.

Jag förhalar tills det är på vippen till för sent, men när jag väl skiftat fokus går det undan. Efteråt funderar jag ännu en gång på varför jag lade så mycket energi på att samla kraft i stället för att ta tag i själva uppgiften. Då för jag ett utvecklingssamtal med mig själv, och bestämmer mig för att från och med nu inte låta ofrånkomliga uppgifter ligga och vänta i onödan, utan ta itu med dem genast. Distribuera dem jämnt över vardagens tidsaxel.

Några dagar senare, när jag hämtar posten och hittar nya räkningar eller annat som kräver uppmärksamhet från min sida, då är min återfunna insikt som bortblåst. Allt hamnar i en oöppnad hög på skrivbordet. Jag ser högen växa varje dag, bortkopplad där jag enligt förnuft och rationalitet borde vara åtminstone delvis närvarande. Nu fokuserar jag på något annat, bara på det.

Präktighetsbulletiner uppmanar oss att definiera våra dåliga sidor och jobba på dem. Människan är mera komplex än så. Svagheten behöver få vila i nåd, förlåtas, bli stark.

När jag med en blandning av beundran och avund betraktar mina vänner som håller flera bollar i luften samtidigt (jag känner uppriktigt sagt ingen som är så dålig på det som jag) så brukar jag trösta mig med att ta den enda boll jag kan se, kasta den så högt som möjligt, inte släppa den med blicken för en sekund, och inte vila förrän jag fångat den i mina händer. Och när jag gör det känns det riktigt. Det är mitt sätt att inte vara likgiltig utan leva helhjärtat.

Att vilja växa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 19 juli 2012.

I USA blir jag ännu en gång påmind om hur olika våra livsrum är. Här
jobbar mina kollegor kopiöst för att kunna betala för sina barns
studier. Möjligheten till framgång framstår som obegränsad, och
samtidigt riskerar genomsnittsamerikanen att falla hårt, utan
skyddsnät. Andra föds nere på betongen, ägnar all sin energi åt att ge
sina barn ett bättre utgångsläge.

I jämförelse med det allvar med vilket man här ger sig in i det vuxna
livet framstår min egen väg som snudd på oansvarig. Jag gifte mig ung,
och vi fick våra barn under studietiden i New York. Det är något av en
välsignelse att man skapar sig erfarenheter genom att leva, för om man
redan visste vad som ligger framför skulle man helt säkert ofta välja
en annan väg. Vilket ger en slags omöjlig ekvation, eftersom man då
inte samlar på sig den erfarenhet som skulle få en att välja
annorlunda.

Ändå var min och min frus livsavgörande gemensamma val faktiskt inte
ogenomtänkta. Vi insåg rätt tidigt att vi inte kan vänta med att gifta
oss tills vi är tillräckligt mogna – tills vi förstår den verkliga
innebörden i löftet, uppnår ekonomisk trygghet, kan parera oväntade
händelser utanför vår kontroll.  Likadant var det med föräldraskapet.
Kan man rationellt sett bli vuxen och stabil nog för att ansvara för
sina barns första stapplande steg över vardagsrumsgolv och ut i
vuxenlivet? Vi såg det inte.

I stället bestämde vi oss för att växa med uppgiften, eller som
amerikaner skulle uttrycka det, höja sig när tillfället uppstår (”rise
to the occasion”). Jag tycker om det uttrycket. Det ger en aning om
att någonting fördolt finns inom oss, en resurs som vi inte förstår,
en kapacitet som frigörs först när vi väljer att våga. Gränsen mellan
att våga och att handla oansvarigt är hårfin, och ändå måste den hela
tiden prövas. Att handla tryggt kräver egentligen varken mod eller
vilja, och tar oss ingenstans utom framåt i tid.

Så i stället för att skjuta alla livsavgörande val framför sig tills
man blir vuxen, så kan man bli vuxen genom att göra livsavgörande val.
Faktum är att jag är övertygad om att det är det enda sättet att växa.
De yttre omständigheterna som påverkar oss är alldeles för allvarliga
och krassa för att låta dem leda oss genom livet. Det som verkligen
behövs är hängivenhet, det att vi helhjärtat vill.