citat

Eftersom det här brevet till Petri Salo (examinator, Pedagogiska Fakulteten vid Åbo Akademi) inte på något sätt besvarats – trots att det innehåller både  frågeställningar och konkreta frågor – så publicerar jag det nu här på min blogg, i hopp om att belysa själva problemet. Nästan två års tid av väntan bör vara mer än tillräckligt hövlig publiceringskarens, so here we go.

Alla föreläsares namn är utelämnade och ersatta med abstrakta personifieringar (Föreläsare A, B, C, D). Brevet skrevs sommaren 2012, efter mina två första (och sista) dagar som yrkeslärarstuderande vid PF.

—————————————

Patrick Wingren 06/15/12 3:49 AM
Subject: Avbrytande av studier vid PF:s yrkeslärarutbildning

Hej Petri,

jag vill meddela att jag önskar avbryta mina yrkeslärarstudier vid PF.

Tisdagens två föreläsningar (12.6) besvarade till en avgörande del de för mig så viktiga frågor jag listade på pappret under ditt pass i måndags, dvs. vilken kvalitet PF:s föreläsare och handledare kommer att hålla. Föreläsningarna med Föreläsare A och Föreläsare B (och det intryck som den frånvarande Föreläsare C gav via förmedlade uppgifter och instruktioner) kan inte med bästa välvilja anses nå upp till den nivå som man bör kunna förvänta sig av ett universitet.

Förhållningssättet till den samlade gruppen studerande framstod genomgående som snarlikt det förhållningssätt som jag känner igen från lågstadiet. Något sådant har faktiskt aldrig hänt mig efter lågstadiet (med undantag av någon högstadiesituation där vi, i all uppriktighet, betedde oss på ett sätt som gjorde ett sådant bemötande berättigat.) I övrigt har jag har inte varit med om det i gymnasiet, inte i privata skolor, inte vid högskolor, inte i min egen undervisning på andra och tredje stadiet i över dryga tio år. Kort sagt – ingenstans, utom vid PF i tisdags. Det var en bisarr situation som faktiskt frambringade lite sympatisk nostalgi, men mest av allt ren och skär förundran.

Mina spontana tankar under tisdagen är fortfarande förvånansvärt intakta, även efter några dagars distans – vi befann oss i en icke-verklighet, i en parallell sfär, i någonting som inte hade sina rötter i det verkliga livet utan i en isolerad uppfattning om hur en sådan verklighet ser ut.

Utgående från din intressanta tes om hur lärande sker vågar jag nästan anta att du läst Martin Buber. Också den iver med vilken du förespråkade studecirklar (vilket jag understöder helt och fullt) handlar egentligen om samma sak. man både är, lär och blir sig själv genom att man handlar i ett sammanhang, i en kontext, i relationer, genom dialog.

Om du tror på det här så är det ännu viktigare att jag i detalj går in på de delar av klassrumssituationen som direkt motarbetar ditt eget förhållningssätt till utbildning och lärande. Jag nämner också några andra saker som jag anser bör medvetandegöras för dig i din uppgift som examinator. Jag väljer inspirerad av en av ”läxorna” som delades ut i gruppen (med en uppriktig intention om att försöka hålla cynismen till ett tolererbart minimum) att göra det i en slags rekapitulerande dagbok som redogör för tisdagens händelser. Efter dagboksberättelsen summerar och motiverar jag mig ytterligare.

——————————————–
——————————————–

MIN ANDRA OCH SISTA DAG PÅ PF
Patrick, 42 år, YRK 2012

INTRODUKTON TILL YRKESPEDAGOGIK (Föreläsare A)

A:s föreläsning började i slow motion kl 8.30 på morgonen. Efter ca 5 minuter konstaterade han att det är under de två första minuterna som den studerande bildar sig en uppfattning om läraren. Sen spelade han dragspel i några minuter. Efteråt ingen koppling till detta. Händelsen var egentligen på ett sätt ganska sympatiskt. Ändå kändes den väldigt uträknad, och när den ägde rum hade liksom allt möjlighet till fångande av studerandeskaran redan upphört många minuter tidigare.

A talade sedan om människor som vanedjur, och visade detta med att vi sitter på samma platser som dagen innan. I verkligheten hade flera av de studerande redan bytt plats mellan dagarna. Sen sade han att man kan påverka det här som lärare, genom att flytta om i klassen, men att sådant kan bli känsligt, man måste se efter.

—– I vilken undervisningssituation i högskolekontext flyttar man om i klassen? —–

A gick vidare till lagstiftning och resursering. Det senare, menade han, är det som avgör utbildningens kvalitet (vilket det självklart inte gör allena.) Han refererade också till arbetsledningsrätten (fast han inte använde den termen), och sade att ”arbetsgivaren har rätt att tilldela vilket arbete som helst, men läraren har likaså alltid rätt att diskutera resurseringen för arbetet.”

—– Att arbetsgivaren skulle kunna agera så despotiskt är en skrämmande tanke. Tack och lov har vi lagstiftning som direkt skyddar arbetstagaren, och också på basis av lagstiftning utarbetade kollektiva avtal inom vars ramar arbetsgivaren gett sitt samtycke till att agera. —–

Över till dokumentprojiceringarna. A visade siffror från 2010 rörande vilka resurser staten lägger på utbildning. Siffrorna var uppställda som totalsummor per undervisningsinstans (grundskolan, andra stadiet, YH, universitet, osv.) Sen gjorde han kommentarer utan reella referenser, t.ex. att yrkeshögskolornas siffra är så pass låg på grund av att det är en förhållandevis ny utbildningsform. Det kan varken lärare eller studerande egentligen få veta, eftersom referensen till a) personalstorlek, b) studerandestorlek saknades. Det blev en sorts kvasi-statistik över det hela som saknar egentlig betydelse.

Vidare sade A att Finland svarar för utbildning av god kvalitet. Detta visar PISA, och Finland är ett av de ledande länderna i världen när det gäller utbildning. Från klassen kom naturliga, spontana frågor: Vad beror det på? Hur ser det ut jämfört med andra länder? A svarade att han inte vill gå in på det, eftersom han vill förbli objektiv.

—– Varför i så fall överhuvudtaget göra en generalisering om inga detaljer kan presenteras,? Mottagaren blir tvungen att blint tro på att det ligger till så, punkt. Att ge detaljer är inte att vara subjektiv. Ren subjektivitet ska inte heller vara något problem i en klass med vuxna, så länge det sagda identifieras som subjektivt och den studerande förväntas ha en förmåga att själv bearbeta det sagda. Att indoktrinera barn är inte detsamma som att ha åsikter i en föreläsning för självständigt tänkande individer. Här ännu ett exempel på det förhållningssätt jag kritiserar. —–

LUNCHPAUS

Sen var det lunch, och då gavs user/pass till datornätet. Det här skedde genom gåsmarsch till IT-sekreteraren. All nödvändig info kunde ha sänts ut via nätet eller post i samband med det första utskicket innan studierna. Användaravtal behöver inte undertecknas på plats. Åtminstone kunde man returnera dem per post, ännu bättre vore att erbjuda möjligheten att underteckna dem på webben med personliga bankkoder för identifikation. Lösenord kan skickas över nätet som i resten av världen. Här finns mycket att tänka på.

Upplägget av de två första dagarna utgick från att samtliga närvarande ser ÅA:s moodleplattform som en användbar resurs först efter IT-föreläsningen sent på tisdag eftermiddag, då man lärt sig hur man använder ÅA:s webbresurser. Att några av oss hade user/pass för abo.fi hjälpte inte mycket eftersom kursnyckeln, som möjliggör inloggning på Moodle, delades ut först vid IT-föreläsningen. Följdaktligen fick alla papperskopior utdelade av en del av materialet under föreläsningarna, med hänvisningen ”allt det här finns på Moodle också”. Vid annan presentation under föreläsningarna delades inga papper ut, utan vi betraktade det projicerade materialet med samma hänvisning till Moodle.

—– Synsättet kan verka logiskt om man utgår från att alla börjar som oskrivna blad där en IT-föreläsning s.a.s. sedan skriver kompetenserna, men låt oss ponera att någon närvarande arbetar med webb och/eller annan IT, fungerar bättre om anteckningar görs i digital form och använder en bärbar dator för det så ofta det är möjligt, inte är en stor fantast av tjocka buntar av utprintade dokument (pga ekologiska aspekter) osv… Någon som jag, då, exempelvis. Framstår det inte som ett pedagogiskt klokt drag att möta det tidigare? Och att som av de första punkterna i introduktionen öppna resursbanken på moodle för den som kan tänkas vara intresserad? —–

YRKES- OCH ÄMNESDIDAKTIK I (Föreläsare B)

B öppnade med att informera om att hon och Föreläsare C delar på kursen i yrkesdidaktik. Hon berättade att studerande brukar fråga hur den delas upp, och fortsatte sedan käckt med att förklara att den helt enkelt delas ”mitt itu utan att vi funderar desto mera”, hon tar ena hälften och C den andra. Kan vara så fallet, men vilket förtroende byggs upp av en sådan redogörelse, och varför över huvud taget informera om saken?

Nästa fråga: Vad är yrkesdidaktik, och vad är ämnesdidaktik? ”Diskutera med grannen”. Så gjorde vi, och lite senare skulle vi svara. En av kvinnorna på min rad sade att hon ser yrkesdidaktiken som horisontell och ämnesdidaktiken som vertikalt gående. Det intressanta var att vår grupp genast när frågan kom ritat exakt en sådan skiss på papper, och jag nämnde spontant att vi sysslat med ett liknande tänkande – att yrkes- och ämnesdidaktiken spänner ut i sina egna riktningar och har ett tangerande område kring en central kärna som hela tiden dynamiskt ändrar form, storlek och tyngdpunkt på de två axlarna. Ingen reaktion hos B. Sen kom andra svar, och när det hon kände igen kom upp (idén om att yrkesdedaktiken är allmän och bildar grund för ämnesdidaktiken som är speciell) hakade hon på. Nöjd med att ha fått rätt svar spann hon vidare:

B meddelade att vi i salen är experter på ämnesdidaktiken, och att PF är dito för yrkesdidaktiken.

—– Märk åter en gång samma tendens: ”Det här kan NI. Det ni inte kan, det kan VI”. Båda de antaganden som uttalas här bör för en lite längre hunnen pedagog i synnerhet och/eller en tänkande människa i allmänhet framstå som samtidigt oriktiga. Dessutom tar uppdelningen i ”vi” och ”ni” inte heller någon som helst hänsyn till individuella olikheter och personlig kapacitet, varken hos lärare eller lärande. Det är ytterst naivt, det hela. ——

Tidigt i B:s föreläsning kom uppmaningen ”hitta en person i rummet som ni inte känner, och lär känna varandra. Vi återkommer om fem minuter”. Möten mellan deltagarna hade redan börjat utforma sig själv under dagarna – genom dialog i klassen och under pauserna – på ett mycket naturligare sätt än det föreslagna. Ingen notis tycks ha tagits om detta, för nu skulle vi bekanta oss, på fem minuter, och sedan berätta om varandra inför de andra. Det närmaste jag kommer att tänka på är ett scoutläger med en ambitiös patrulledare.

Mera B: Någon tog ännu en gång upp frågan om möjligheter till virtuella studier. Hon svarade att man nog kan göra bra arbeten själv, men gruppen behövs. Jag invände och sade att virtuella studier inte alls är isolerade till enskilda individer, och då höll hon med: ”bra att du rättade mig”, sade hon. Antar att jag fick en mentalt inpräntad guldstjärna i kanten där. 

Hon fortsatte med att recitera dialogen ”Menon” och ställde en fråga. Allt det här skedde i samma robotlika approach, så när vi då (igen) delade in oss i par (”fundera med din granne”) så hade vi av den sövande, monotona framställningen redan hypnotiserats och svävade i tanken så långt från berättelsens ord att min grupp (och flera andra, visade det sig senare) inte hade den minsta aning om vad vi förväntades diskutera. Det var däremot inget problem, eftersom det vid det laget var så tydligt att B inte tog emot impulser från sin föreläsningssal om hon inte registrerade ett utslag på sin egen tankemätare, så när det var dags att svara talade vi om sådant som vi anade att hon inte kunde förväntas omfatta, och det fungerade utmärkt: när vi hade gett vårt svar gick hon omedelbart vidare och frågade andra.

Sedan uppmanades vi själva fundera en stund på en situation vi befunnit oss i där vi inte lärt oss någonting, och vad det var i undervisningen, situationen eller sammanhanget som gjorde att det blev så. Utan att vara statistiker så utgår jag från att minst lika många orsaker till icke-lärande beror på olika faktorer hos den studerande, så frågan var märkligt ställd. Jag antar att tanken var att komma åt didaktiska missar, och dit styrdes nästan alla berättelser pga frågeställningen, men är man ute efter den aspekten så bör frågan givetvis också formuleras så. Följdfrågan var att reflektera över en situation där vi lärt oss mycket, punkt, vilket då i sin tur egentligen drev svaren bort från en naturlig möjlighet att få en didaktisk infallsvinkel på diskussionen som följde.

Nu till det kanske mest tragikomiska under hela dagen: B meddelade att C inte kunde vara närvarande, men berättade leende att hon har en hälsning från henne. Hälsningen skickades ut till klassen och det visade sig vara fem skrivuppgifter med deadline den 21.6, dvs dagen före midsommarafton.

—– I din introduktion från examinatorssynpunkt gick du igenom feedback från den tidigare gruppen. Där kom det fram ganska tydlig kritik mot att information gavs för sent. Jag kan inte annat än tro att det också påtalats under gruppens studier. Jag har ca två veckor före kursstart fått ett schema med närstudiedagarna, varav de tre som pågick den här veckan redan i sig var en organisatorisk nöt att knäcka – för mig, och med all säkerhet för en del av de andra deltagarna. Nästa inprickade närstudietillfälle sker den 26-28.9. ——

C var inte själv var på plats, dessutom valde hon det minst fördelaktiga pedagogiska alternativet att förmedla sin information, dvs via en tredje part. Som om detta inte skulle räcka i sig så placeras ett arbete in som inte kan ha någon annan tidsmotivering än att det sker före C:s egen semester. Om det mot förmodan skulle finnas ett uns av tanke bakom deadlinen, varför inte informera om den när kursschemat skickades ut?

Det är den minsta respekt man bör kunna visa de studerande. Jo, studierna är frivilliga, men de studerande är inte livegna, och skrivarbeten ska definitivt aldrig godtyckligt placeras in utan förvarning på den tid som den studerande själv rår om. Du talade i introduktionen om behovet av att prioritera. Kommer oförberedda uppgifter av det här slaget med så kort tidsram så kan ofta ingen prioritering ske. Jag tror det kan röra sig om en aningslös uppfattning om att de studerande nu är lediga. Tvärtom lever de studerande just nu sina egna liv med unika och personliga livssituationer, vilket PF absolut inte bör försöka styra eller klampa in i genom ett läxgivande (för det är precis vad det är) av det här slaget. Det tillvägagångssättet kan kanske appliceras på en annan slags kategori av studerande, där medelåldern ligger kring 9 år, eller vänta – knappast ens där längre.

Ok, vidare i den här olyckliga diskussionen (som nog som helhet, så här retroaktivt sett, var det som definitivt satte spiken i kistan vad gäller mitt förtroende för yrkeslärarstudierna vid PF). Någon frågade hur omfattande besvarandet av de fem frågorna i inlämningsuppgiften förväntas vara. B svarade: ”Ja… kanske en sida per fråga”. Frågan var inte ställd för ett sådant svar, men B befann sig vid det här laget i tanken definitivt i ett lågstadieklassrum någonstans ute på fältet. Jag kunde inte längre hålla band för mig, så jag sade att jag ställer mig frågande till det pedagogiska greppet rörande fem sidor inlämnade senast dagen före midsommarafton. B bara stod och log, just sådär som när man gett läxor. ”Och så har jag ännu ett papper från C!” utbrast hon glatt.

Där kom då uppmaningen att skriva en dagbok genom hela studierna, för att sedan summera det skrivna i en inlämningsuppgift i slutet av studierna. ”C säger att det är uppenbart vem som har skrivet vartefter och vem som skriver ihop den under de sista dagarna, så börja i tid”, sade B.

Ok, aktiverad som jag var så frågade jag genast vilken kurs det här genererar studiepoäng för. ”Det är för studierna som helhet”, svarade B. Jag kontrade med att säga att det inte finns någonting som är ”för studierna som helhet”, utan att studierna är uppbyggda av kurser som genererar studiepoäng, och någonstans skall det här ingå eller så inte ingå alls. ”Nå, då kan vi fast säga att det är yrkesdidaktik I”, svarade B. ”Och det skall inlämnas som en av de sista uppgifterna under studierna?”, frågade jag. ”Ja, just så”, svarade B. ”När ges då studiepoängen för Yrkesdidaktik I – när kursen officiellt tar slut, eller vid slutet av studierna? Om studiepoäng och bedömning erhålls
före dagbokssamfattningen skall inlämnas så är det onödigt att skriva en sammanfattning, eftersom det inte tas hänsyn till den i vare sig bedömningen eller studiepoängen. Om studiepoängen ges alldeles i slutet av studierna, när skall då kursen i Yrkesdidaktik II, starta – efter studierna? Den kräver väl avlagd Yrkesdidaktik I som förkunskap?” frågade jag, och nu kunde inte B svara utan sade något i stil med ”Nu går vi vidare, det får ni fråga C.”

PAUS

Efter avslutad föreläsning var det dags för gruppfoto. Vi väntade i klassrumet, fick instruktioner, blev ledda ut på trappan, placerade i nummerrader. Fotades, skrev våra namn på de visuella listorna. Som att vara på klassresa.
INFORMATION OM MOODLE (Föreläsare D)

Om den här undervisningen behöver jag inte säga mycket. Som helhet tror jag den var informativ för den oinsatte, och föreläsaren var
passionerad och lyckades fånga åhörarna. Det som jag ändå kan nämna är att jag själv håller motsvarande kurser, och har under åren identifierat några fallgropar när det gäller IT-föreläsningar för en bredare massa. De fallgroparna jobbar jag aktivt på att undvika, utan att någonsin lyckas helt och hållet. Det har att göra med klassiska problem angående förförståelse och synliggörande.

Den här kursen var ytterst lärorik ur min synvinkel sett, i och med att jag kunde identifiera så många av de fallgropar jag arbetat bort. Det kan låta självgott, men det är inte menat så. Huvudpoängen är att inte heller på det här området visade läraren den pedagogiska kompetens som man förväntar sig finna hos en fakultet vars huvuduppgift har att göra med lärande, och som verkar på den högsta utbildningsnivån i landet.

——————————————–
——————————————–

SAMMANFATTNING

Efter den direkta kontakten med Föreläsare A och Föreläsare B, och sämsta möjliga art av distanskontakt (envägsstipuleringar) från Föreläsare C, så blev det väldigt klart för mig att jag inte kan delta i yrkeslärarstudierna i den form de nu är uppbyggda. De tre nämnda föreläsarna/handledarna är centrala i studiehelheter/kurser som sammanlagt genererar 27 av de 35 poäng som studierna innehåller.

Föreläsare A var en i övrigt sympatisk man som desvärre själv uppriktigt verkar tro att att han utövar god pedagogik, men uppfattningen var nog inte densamma hos mig som deltagare. Han föreläsningsmetod var en märklig soppa av lågstadiedidaktik och någon slags akademisk missriktad idé om att sväva ovanför den reella situation han befann sig i under föreläsningen. Han var lågmäld, långsam, och nådde inte ut. De få gånger en interaktion med potential att föra tanken vidare ägde rum (i diskussioner) tog han inte upp tråden, utan gick vidare till dit han själv var på väg. Hans föreläsning om sådant som egentligen är ganska lättgreppat innehöll direkta sakfel, och den statistiska delen var en fars.

Föreläsare B:s föreläsningsstil och förhållningssätt till de studerande var som taget ur en manual för lågstadiedidaktik. Hon förmedlade informationen från Föreläsare C som om hon praktiserade utgivning av läxuppgifter i klass 5. Vidare var hon oförmögen att ta in och bearbeta responserna från de studerande, såvida den responsen inte direkt registrerades i hennes egen förståelse. Hon gjorde en tydlig skillnad mellan ”vi” och ”ni”, och förklarade vad vi (som studieflock) kan och inte kan. Hon hade uppenbarligen inte den blekaste aning om vikten av en studieplan, att de olika studiehelheterna och kurserna i studieplanen bör generera studiepoäng, och att allt arbete den studerande lägger ner i studierna bör vara direkt knutna till just studiepoäng.

Föreläsare C fick jag bara ett tredjehandsintryck av, men uppgifts-A4:orna talade sitt tydliga språk. Att ”ge läxor” godtyckligt – efter eget behag – vittnar om saknad förståelse för att de studerande lever sina liv i vitt skilda personliga livssituationer, och att de studerandes egna liv tydligen för henne inte heller är en särskilt viktigt faktor att ta med i planeringen. Genom utdelandet av två papper lyckades hon främst förmedla både det just nämnda, men också avsaknad av respekt för både ÅA:s studieplan och enskilda kursers upplägg. Inte överraskande, och som en väldigt beskrivande bild över hela dagen, stod det ”Lycka till!” längst ner på ”läxorna” vi fick.

——-

Under din föreläsning lade du fram den enkla matematiken bakom studiepoängen, att de 35 studiepoängen rör sig om ca 23 arbetsveckor som den studerande förväntas dedikera för studierna. Jag sade då att jag, som person, inte kan tänka mig att lägga ner 23 arbetsveckor på någonting som är ett nödvändigt ont (dvs. uppnående av lagstadgad behörighet.) För att jag ska kunna ge mig hän måste jag ha ett förtroende för föreläsare/handledare och på deras förmåga att utföra sin uppgift. Jag måste tro på vad det sammanhang jag är delaktig i. Det kan jag inte nu.

Studiecirklarna är en bra idé, och jag är säker på att varje deltagare (inklusive mig själv) kunde lära sig saker i arbetet inom dem. Men det räcker inte, när handledning, bedömning och utvärdering till en så hög grad är direkt beroende av föreläsarnas och handledarnas kvalitet och yrkesskicklighet. För att använda en sportanalogi så måste det vara väldigt frustrerande för en tennisspelare när medspelaren på andra
sidan nätet inte kan ge bra returer, inte kan reglerna, inte kan serva, och en massa tid dessutom går åt till att leta upp bollar utanför spelplanen. Hur bra tennisspelaren än är så kan ingen egentlig tennis äga rum, och inte mycken personlig utveckling heller.

Den enda som höll nivån (och överraskade positivt) under de här dagarna var du själv. Du hade en förmåga att både vara specifik och att sätta in det du framställde i större sammanhang – dra paralleller till samhälle, skola, mänsklig utveckling och rent generellt till liv och levande i dess många olika former. Du lyssnade och gav respons, inspirerade utan att överdrivet anpassa dina repliker för en speciell målgrupp. Du vågade ifrågasätta både dig själv och det som de studerande sade, och kunde knyta samman vitt skilda åsikter till en allmän frågeställning. Kort sagt, du fungerade som en mycket god universitetsföreläsare gör.

Men eftersom du själv befinner dig bakom kulisserna (som du uttryckte det) och inte deltar i den operativa undervisningen, så kvarstår problemet med undervisningsnivån.Jag håller fast vid det jag sade under din föreläsning: ÅA har – som enda svenskpråkiga instans med rätt att ge lagstadgad behörighet för yrkeslärare – ett stort ansvar. Det här ska faktiskt inte stå i relation till den studerandes ansvar (som givetvis också bör finnas), det är ett fristående ansvar som understryks av att ÅA erhåller både statlig selektivitet och finansiering. ÅA:s yrkeslärarutbildning skall hålla en universitetsnivå, och det gör den definitivt inte nu. En direkt fråga som jag vill ställa dig är om du har för avsikt att göra någonting åt det här missförhållandet?

För min del funderar jag på att söka in till någon finskspråkig yrkeslärarutbildning, t.ex. Jyväskylä. Det skulle vara en stor utmaning att verka och skriva på finska, och jag antar gärna utmaningar där jag genom hårt arbete kan utvecklas.

Jag kommer också att inom Novia initiera en diskussion angående studiekvaliteten vid PF, eftersom vi så konkret berörs av situationen som den är nu. Vår arbetsgivare manar med stöd av lagen oss att fullgöra de pedagogiska studierna, och jag kan just nu inte med bästa välvilja säga att jag tror att yrkeslärarstudier vid PF är ett bra alternativ. Faktum är att jag hoppas att den här årskursen (YRK 2012) är den sista som är tvungen att dedikera ett halvt års arbete för studier vid en utbildningsanordnare som erbjuder så dåliga förutsättningar till lärande.

Jag skickar kopior av det här brevet till de av mina chefer som är direkt eller indirekt berörda.

Hälsningar,
Patrick Wingren