PW in der Schweiz – der fünfte Tag

Vi (läs: kollegan) hittade avfärdsplatsen för båten, och vid lunch bar det av på en riktig turisttur. Det blev faktiskt inte en mindre upplevelse pga att resan var strömlinjeformad för oss icke-ortsbor, det kändes bara bekvämt. Jag kanske håller på att bli gammal?

Först  färja över Luzernsjön (Vierwaldstättersee). Dagens kommentar kom definitivt när vi skulle gå av färjan (rutten var som en ’sjöbuss’, dvs med många olika hållplatser.) I högtalarsystemet sa man:

”… this is also the stop for the Jazz family. Get off the boat. Please”.

Engelskan blir ibland roligare än väntat :)

Sen med linbanetåg (Bürgenstock-Bahn) upp till mellanstationen, och därifrån började en 45 minuters vandring längs vandringsstigen ’Klippvägen’ (Felsenweg), upp mot toppen. Sista delen av stigningen skedde i en panorama-hiss som inte var något för den höjdrädde.

Väl uppe på 1200 m höjd hittade vi en fin uterestaurang där vi satt och upplevde några timmar. Sen neråt, några av oss valde att gå ner på en av de riktiga fjällstigarna, med betande, klingande kossor och allt.

På vägen hem med färjan hamnade jag i en situation som mycket väl speglar människans osäkerhet. Bakgrunden är följande:

— Under seminariet igår så diskuterades inlärning, och där användes bland annat analogin om jazz som ett språk. Jag ville ge ännu en infallsvinkel, och berättade att Finland är ett tvåspråkigt land, att vi från Novia – till skillnad från de andra finländska deltagarna – har svenska som modersmål.

Jag berättade om hur vi lär oss finska i skolan, och förklarade att undervisningen utgår från grammatiken – sa att jag troligtvis vet mera om grammatikformerna än min finländska kollega (varpå jag hänvisade till JP) men att det inte hjälper – han talar hursomhelst finska på ett sätt som jag absolut inte kan, eftersom han har lärt sig tala genom att leva på finska, naturligt. —

JP är i ledande ställning vid Sibeliusakademins jazzavdelning. På något sätt så väntar man sig att någon i den positionen skulle kunna se de stora linjerna. Inte så.

På hemvägen blev det förhör på kasusformer, för att visa att han minsann kan dem bättre än jag. Dessutom sura kommentarer om svenskan.

Herregud vad jag trampade på ömma tår där. Jag menar, att vara en strålande saxofonist och i chefsposition räcker tydligen inte. Bakgårdsreviret skall försvaras även när någon egentligen bara vill försöka sätta in det hela i ett större landskap. Så får man tydligen inte göra.

Ingen omvälvande händelse, men ändå beskrivande – kanske speciellt för den finländska bristen på självförtroende. Jag vill tro att man kan tänka annorlunda – vill själv åtminstone inte leva på mina egna 5 x 10 meter och ödsla största delen av min energi på att kissa i knutarna.

Med detta sagt så vill jag snabbt säga att jag sett totala motsatsen den här veckan också. Jag talade med RT som undervisar i Kuopio, och i nåt skede kommenterade han en svensk fras från svenskarna vid bordet bredvid. Jag sa att ’aj du talar svenska också?’ Varpå han svarade: ’Totta kai – Suomi on kakskielinen maa, perkele’ :)

Så olika kan horisonterna vara. Och på tal om just horisonter så lockar en egen liten utfärd upp på 3 km:s höjd, till glaciären. Om programmet – och vädergudarna – är givmilda så kanske den blir av.