”Ser du Patrick, ingenting är mera värt än vad någon vill betala för det”.
Så sa en affärsman till mig när han förklarade orsaken till att bostädernas pris sjunkit så kraftigt under den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.
En ny upplevelse, åtminstone för mig. På något sätt känns hus så mycket mera verkliga än aktier. Ändå rasar husens värde precis som på börsen. Förväntan, optimism och tilltro ökar värdet – rädsla, försiktighet och skepticism sänker det.
Tanken är oroande. Plus och minus, kan allt vara så lätträknat? Rökare värderas – sjukvårdskostnader mäts mot skatteinkomst och utebliven pension på grund av förkortad levnadstid. Så kommer vi fram till att rökarna inte belastar ekonomin, utan tvärtom är inkomstkällor.
De dyraste människorna i samhället är de som mår bra, de lever så länge.
Borde människor må mindre bra – röka, dras med övervikt – för samhällets ekonomiska bästa?
Belyser man den politiska linjedragningen i snusfrågan så skymtar hyperaktiva cigarettlobbare i bakgrunden. I siluetten av värnandet om upphovsrätten finns en aggressiv skiv- och filmindustri. Följer man pengarna hittar man orsaken till politiska förslag och beslut. Det är ofta just så enkelt, och deprimerande.
Sådana gånger blir man tacksam över att vi ännu inte lyckats förstöra naturen helt och hållet. Naturen för en balansbok som garvade ekonomer skulle avfärda som blåögd och naiv.
Det är ju onekligen ett himla slöseri att blommor och träd lever upp och grönskar på sommaren bara för att fyra månader senare fälla all produktion till marken, färdig att räfsas bort från våra trädgårdar. Ändå får den som har mött vår vemodigt korta, fantastiskt vackra sommar bära den med sig genom livet, helt gratis.