(Kolumn, publicerad i Österbottens Tidning 23.05.2008 )
Vardagen är till en stor del fylld av sånt som kan mätas. 40 timmars arbetsveckor drar in x antal euro till arbetsgivaren och en (i vårt tycke allt för liten) del av den summan till oss själva. Vi lär oss att bli produktiva och effektiva, att mogna till ansvaret att försörja oss själva och de som är beroende av oss. Våra pengar ger oss vår levnadsstandard i en lustig konstruktion där livskvaliteten hela tiden förutsätts stiga i takt med bättre ekonomi.
Men när är livet rikt? Kanske vi borde lyssna på dansbandet Drifters uppmaning:
”Vi ska leva för varandra/och ta vara på den tid vi har/… ty en gång finns bara minnen kvar.”
Fullt så enkelt som i den sista strofen är det ju knappast heller. Människan går inte oberörd genom livet och samlar upplevelser – ungefär som om man drog en vagn efter sig där man sparar sina livserfarenheter. Livsmöten innehåller mycket mer än så, de berör och formar i stunden. Minnen och färdigheter kan glömmas bort, men man är inte den man är idag om det inte vore för just det som har hänt.
Ser man det på det senare sättet blir det plötsligt intressant. Den oberoende människan – hon som vill klara sig helt själv och vägrar röra och beröras – står stilla. Människan växer när hon vågar och vill möta någonting utanför sig själv.
Att försöka förverkliga sig själv enligt dagens motto, utgående från ett kraftfullt, oberört ego som med all makt skall höras och synas, är ironiskt nog ett av de säkraste sätten att inte bli verklig. Det är i relationerna, i dialogen med det som vi själva är en del av, som vi blir synliga.
Här har konsten en viktig roll, eftersom den bjuder in ”att plöja och harva människans själ” som den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij uttryckte det. Vanor och rutiner gör oss lätt okänsliga för de små skiftningar som hela tiden sker i livet, tills vi plötsligt en dag ser oss omkring utan att känna igen oss. Konst i alla dess former kan hjälpa oss att hålla oss vakna.
Sponsorer är oftast ovilliga att stöda konstevenemang, eftersom den direkta kopplingen till genererad nytta för sponsorn är tveksam. Det är säkert sant, det är t.ex. knappast särskilt många som genom programbladsreklam skulle få en obetvinglig lust att köpa hårgelé eller teckna bostadslån efter en klassisk musikkonsert eller en konstvernissage. Däremot har kanske besökaren berörts, luckrats upp, blivit känsligare genom det som har blivit sagt utan ord. Hur mäter man en sådan avkastning?
Ur en marknadsekonomisk synvinkel är det ju onekligen också ett himla slöseri att blommor och träd lever upp och grönskar på sommaren bara för att fyra månader senare fälla all produktion till marken, färdig att räfsas bort från våra trädgårdar. Ändå får den som har mött vår vemodigt korta, fantastiskt vackra sommar bära den med sig genom livet, helt gratis.