kolumn kyrkpressen

2 inlägg

Böckernas bok

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 28 september 2017

De allra flesta av oss har ett personligt förhållande till Bibeln. En del läser den bokstavstroget och gör sitt bästa för att få allt att gå ihop. En del ser Bibeln som världens mest kända sagosamling. En del älskar den, andra hatar den. En del älskar den men hatar att bli slagen i huvudet med den.

Bibeln är en ofullkomlig bok med svagheter som inte slentrianmässigt kan försvaras med att Guds vishet är dårskap för världen. Lösryckta bibelcitat kan vara så destruktiva. Det finns alldeles tillräckligt med ammunition i Bibeln för att klistra ihop ett eget underlag för nästan allt man vill ge extra tyngd.

En återkommande tendens i bibeldebatter är att rättfärdiga de horribla grymheterna i Gamla testamentet med att de härstammar från det gamla förbundet. Samtidigt är det just de obekväma, helt oacceptabla passagerna som kan hjälpa oss att se Nya testamentet i ett nytt ljus.

Jesus, Guds son, föddes som ett barn av sin tid. Detta ofattbara, det som ägde rum för omkring 2000 år sedan, skedde i en social kontext som i väldigt lite liknar det samhälle vi är en del av idag.

Ofattbart då, ofattbart idag, och ändå mycket konkret – precis där och då. Och följderna var omedelbara och omvälvande. Hur kan man sätta ord på något så livsavgörande? Det går egentligen inte. Inte då, inte nu.

Det skulle ha varit så mycket enklare om det vid Kristi himmelsfärd – som ett slags avskedsbrev – hade singlat ner skrifter med sanningen satt i pränt. Men Gud verkar genom människor, inte genom suverän maktutövning. Han väljer medvetet oss med all vår otillräcklighet, gång på gång.

Därför finns det motsättningar, komplexitet, gåtfullhet och starkt föråldrade kontextuella drag även i Nya testamentet. Samlingen skrifter är inte skriven av Gud, den är skriven av oss. Gud ville så.

Och hur tydligt än anden viskat inom oss så var det vi människor som skulle försöka ge detta oerhörda en röst: vi, med alla våra begränsningar, vår ofullkomlighet, vår svaghet. Vi, med begränsade synfält, rotade i vardagen här och nu, där och då.

Om vi kan omfatta den tanken blir Nya testamentet så mycket rikare. Johannes hisnande syner, Jesus som gör allting nytt, Paulus som använder sig av både morot och piska för att få den unga kyrkan att fungera i praktiken.

Att med Paulus brev i bakfickan – med lämpliga passager understrukna – i Guds namn uppmana medmänniskor att återgå till det sociala förhållningssätt som var en realitet under Paulus levnadsår, det är absurt.

Den glädje som når oss i Nya testamentet försvarar inte slaveri, den vill inte att kvinnan ska tiga, den förkastar inte homosexualitet. Den vittnar om hur kärleken är större än allt, så sanslöst stor att vi själva med fumliga händer fick vara med och skriva historia.

Skyddad mot livet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 27 mars 2014.

Under den senaste tiden har jag funderat över hur samtidighet av dåtid, nutid och framtid i en ständigt pågående process formar mig till den jag är. Min tanke har fått näring ur en rätt så osannolik kombination av källor.

I de avslutande avsnitten av tv-serien ”Spartacus” hanteras detta då-nu-sedan på två helt olika sätt. Spartacus, ledare för slavupproret mot Rom, vill leva som en fri man eller inte alls. Inför den sista striden utbrister han: ”Det förflutna är sällan så som vi skulle ha önskat, och framtiden är ännu oviss. Omfamna nuet, och slå bort alla andra tankar.”

Marcus Crassus, ledare för de romerska styrkorna, har tvingats fatta flera operativa beslut som resonerar illa i hans inre. När Julius Caesar påpekar för Crassus att denne alltid talar om framtiden svarar Crassus: ”Det förflutna kan inte ändras, nuet är bara ånger och förlust. Den enda trösten finns i att kommande dagar låter minnen falna.”

Lina Sandell skriver ca år 1865 i tidskriften Korsblomman en inledning till den dikt som skulle bli en av våra mest älskade psalmtexter: ”O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”

Mark Twain menar att det enda sättet att möta det till synes oöverstigliga är att bryta ner det i så små delar att man klarar av att hantera dem, en bit i taget. Om vi spinner vidare på den tanken så är det kanske just så man måste möta morgondagen – lite i taget, i takt med att den blir till. Sandell är inne på samma spår.

Varför lever vi då så ofta på morgondagens villkor? Varför har vi ett behov av att staka ut vår framtid, att skissa på konturer innan vi vet vad det är vi ser? Det är för att vi bara måste få veta.

Ovisshet är någonting oerhört underbart och skrämmande. Hoppet bor där, men så gör också rädslan – den driver upp sitt taggiga buskage just bortom det trygga, beredd att nagla oss fast vid minsta snedsteg.

Vi vill skydda oss mot det vi inte kan kontrollera, och därför låter vi vårt förflutna sysselsätta oss i nuet. Vi låter oss ledas tillbaka till säker, beprövad mark och tar villigt emot arbetsredskap för att där resa en mur mot det okända. Så tillbringar vi nuet springande omkring med murbruk och spatlar – vi tätar och vi lappar, och vi låter det som varit bli det som är. Och allt på grund av det som skall komma.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur det till synes förnuftiga och kloka kan ge upphov till sådan dårskap. Och ännu en gång vill jag göra mitt yttersta för att kunna bli som ett barn.