ATT SE BARNET
(Inskickad till tidningarna 19.5.2009)
SFP stöder homosexuellas rätt att adoptera barn, och det här väcker våldsam debatt. Ett av argumenten som framförs av motståndare är att man bör ta den svagare partens sida, tala för det barn som är för litet att välja självt.
Men ingen väljer sina föräldrar, varken biologiska barn eller adopterade. Det finns definitivt lyckliga familjer med heterosexuella föräldrar. Det finns också splittrade familjer med komplicerade vuxenrelationer, sammanhållna familjer med isande kyla mellan de vuxna, ensamstående föräldrar som gör allt de bara orkar och kan för sina barn. Jag tror knappast vi har något facit – själv måste jag åtminstone lära mig lite i taget vad det innebär att vara pappa, och Gud ska veta att jag gör misstag på vägen. Ändå är jag oerhört tacksam för möjligheten att leva så.
Adoptionsrätt skulle ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att gå igenom lämplighetsutredning utförd av adoptionsnämnden. Det är inte rätt att säga att det här handlar om omotiverad jämställdhet – det är fråga om att inte diskriminera, i linje med landets grundlag. Lagstiftningen bör ge alla en ärlig chans, alldeles oberoende av vår personliga åsikt i frågan.
Själv tror jag på den traditionella familjen, fastän realstatistiken runt omkring mig verkar mena annorlunda. Jag tror också på andra familjesammansättningar, både sådana som livet framkallat och sådana man väljer själva. Jag stöder alla vårdnadshavare som bryr sig och vill barnets bästa, både hetero- och homosexuella, i par eller ensamma.
Det här gör jag eftersom jag är övertygad om att det viktiga är att barnet känner sig tryggt, sett, och älskat. Eftersom det inte är min rätt att gå in och bedöma i vilka former ett barn kan känna så, så vill jag gärna lämna lagdörren på glänt för alla uppriktiga försök att skapa sådana uppväxtmiljöer.
Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP
2 tankar om “Att se barnet”
ojoj, diskussionen om homosexuellas rätt till adoption kommer folk att fnysfnissa åt i framtiden. Jisses som om kön skulle vara avgörande för att ge kärlek åt ett barn.
När en ensamstående mor adopterade min mörkhyade vän var det mång asom ställde sig emot. Kommer barnet att bli mobbad? Hur ska det gå med bara en mor? Och det var 20 år sedan. Och nu är det vanligt med utländska adoptioner.
Likaväl gäller homosexuella när folk predikar för man-kvinna=familj logiken. Men om två människor kan ge ett barn kärlek hur kan kön avgöra det? En pitt å en fitta? Sitter manlighet å kvinnlighet som ett barn behöver där? Om barn behöver en mor å en far, hur definierar man då manlighet å kvinnlighet? Nej nej, kärleksfull familj för barnet e nummer 1. Denna diskussion är så föråldrig… (ras)diskriminering la 1940 men tyvärr så aktuell.
Jo, om det är nånting som jag börjar inse med åren så är kanske just det här: de frågor som man kan svara enkelt på bör man instinktivt ifrågasätta flera gånger till. Mycket av det vi tar för givet är inte särskilt självklart om man lyckas lösgöra sig från det sociala arv man är en del av, se det för vad det verkligen är. Ibland lyckas jag få den distansen, men inte alltid. Därför behöver vi också varandra så mycket, helt enkelt för att vi behöver vara olika för att samhället ska komma nån vart ;)