kolumn

8 inlägg

I god jord

Blogg Kolumner

Kolumn i Missionsstandardet påsken 2022.

Påsk igen, den femtiotredje i mitt liv. Allt är som vanligt, men ingenting är sig likt. Vetekornet faller till jorden för att dö. Cykeln av död och uppståndelse, livets egentliga kretslopp, hur fel det än kan låta för oss som klamrar oss fast vid det vi har och som har så svårt att släppa taget.

Det som dör uppstår i ny form, förvandlas. Utmaningen är inte att våga låta dö, det sköter sig alldeles självt, utmaningen ligger i att se det döda för vad det är och låta det falla till marken, ner i myllan. Faller det inte så förvandlas heller inget. Jag vet allt det här, men kramar ändå fast vid delar av mitt döda jag.

Det är så svårt, för jag tyckte om så många av just de delarna när de var fulla av liv. De var viktiga för mig. Det där som var jag, men som nu bara är jaget, som inte längre mitt sanna jag, eftersom dess tid är förbi.

Om tiden bara kunde ha stannat så att jag kunde ha få vila ens en kort, evig stund. I lustgården jag föddes in i, då jag ännu inte visste något om det goda och det onda. I stunderna av vidsynthet uppe på berget, de få gånger allt tycktes mig förklarat. I ensamheten i öknen, där kampen var lokaliserad inom, utan distraherande yttre oberäknelighet.

Där ville jag vandra bland örter, där ville jag bygga min hydda, där ville jag frestas och försöka stå emot. Om jag bara hade fått en fast punkt så skulle jag ha förändrat världen, eller åtminstone mig själv. Men nej. Tiden går vidare, och jag går mot döden var jag går.

Tick tick tick, och allting verkar så futilt. Jag, jag, jag, och allting blir så fjuttigt.

Allt det jag slåss med är redan övervunnet, och det enda jag behöver göra är att släppa taget om mig själv. Det är så enkelt, och det är det svåraste som finns för mig.

Jag vet alltför väl att om det döda i mig inte faller till marken för att förvandlas så slungas det ut mot andra, driver in sylvassa spikar, korsfäster. Jag har sett det hända. Gud förbjude att det händer igen.

Vilket skulle vara synnerligen bekvämt, just ett sånt förbud. Varför inte straffa i stället för att älska villkorslöst? Varför, Gud, kan du inte fungera mera som vi själva gör?

Vi har i och för sig gjort vårt allra bästa för att beskriva dig just sådan. Vi har applicerat vår uppfattning om rättvisa på dig. Du har slagits på vår sida, för vår stam, för vårt land, för vår ideologi, i ett heligt krig mot dessa andra, de onda. Vi har beskrivit dig som sträng domare och skapat himmel och helvete med klara färdbeskrivningar både för frälsta och för förtappade.

Så oerhört egoistiskt, och ännu värre: så oerhört kollektivt egoistiskt. Jag har ingen aning om hur du orkar med oss, varför du är så tålmodig och inte kräver det som är ditt.

Israels folk frigörs från slaveriet i Egypten, och några sekler senare bygger kung Salomon sitt tempel med slavar som arbetskraft. Jesus utmanar Roms makt och dominans, och några sekler senare ligger samma makt och dominans hos den kristna kyrkan.

Det är så man vill gråta. Allt det här för att vi klamrar oss fast, inte släpper taget. Allt det här för att vi straffar oss själva. Din nåd är gränslös, sol och regn är inte något som är reserverat för de allra heligaste, men vårt falska jag – det som är dött, den bråte vi bär på – har så svårt att acceptera detta.

När du blir en av oss, för att visa hur vi kan bli mera som du, när det döda vi bär på belyses, då klarar vi inte av att se oss i ljuset av det vi verkligen är utan slungar allt mot korset och dina utsträckta armar.

Och då visar du hur det som dör förvandlas för att uppstå med ny kraft. Hur det till synes svaga är fyllt av styrka. Gud, förbarma dig över oss. Tack för att du övergår allt förstånd.

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumner

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.

När tiden står still

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i Missionsstandaret, skriven i första veckan av maj 2020.

Det har varit en sällsam vinter och vår. Dagar, veckor och månader där vi fått tänka om, om och om igen. Dagar långa som veckor, veckor som känns som månader. Ett avlägset förflutet i vilket vi inte längre är, och ett efteråt som vi ännu inte ser.

Här, i gränslandet mellan det som varit och det som skall komma, lever vi märkligt nog alltid våra liv. Det som plötsligt är annorlunda är att vi så obarmhärtigt tvingas bli medvetna om just detta, och att vi nu – när vi kanske mer än någonsin borde få gråta tillsammans, glädjas tillsammans, bearbeta, trösta, hjälpa – skjuts ifrån varandra.

Social distans. Så oerhört fattigt. Icke-närhet, något i grunden icke-mänskligt.

Vi behöver varandra, det märks senast nu. Den som känner mig vet att jag gärna är alldeles ensam med mig själv. Ändå har det för mig aldrig handlat om att vara ensam i stället för att vara tillsammans med andra, utan om att vara ensam för att sen kunna vara tillsammans med andra.

Det rika i kontrasten – att vara egen, och andras. Att tänka, och att samtala. Att finnas, och att ta plats. Det är så vi blir synliga, för oss själv och andra. Det är så vi lever. Så hur leva nu?

Det finns knappast någonting jag är så rädd för i livet som bitterhet, och i nuläget är det alldeles för lätt att ge efter – att hetsigt förbanna morgondagen i stället för att plantera träd. Därför lyssnar jag extra noggrant till den presbyterianska biskopen Lesslie Newbigins ord.

På frågan om huruvida han själv betraktade sig som en optimist eller pessimist svarade han ”varkendera. Jesus Kristus har uppstått från de döda.”

Detta oerhörda, det vi aldrig kommer att kunna förstå, det kommer att fortsätta bära oss, på sätt eller annat. Det är vårt hopp. Men aldrig någonsin har det handlat om att luta sig tillbaka och invänta det som komma skall.

Jag har absolut inget emot den aspekt av mitt andliga arv som utgörs av en genuin längtan hem, längtan bortom – den har burit otaliga genom becksvart mörker, den har ropats ut i välsignad glädje, den är en del av hoppet, av mig och av oss.

Samtidigt har jag inte riktigt hittat någon annan mening med livet än att leva som om Kristus är uppstånden, och då finns det plötsligt en hel del att göra, också just nu:

Det som nu sveper in över hela världen samtidigt gör ingen skillnad mellan människor, men vi har strukturerat både det lokala och det globala samhället så att de mest utsatta drabbas hårdast. Att vara ljus i världen omfattar också att belysa det som inte tål dagsljus.

En av de trådar som tydligast knyter samman bibelns två testamenten är kravet på rättvisa för den fattiga, för änkan, för flyktingen, för de marginaliserade, för de utsatta.

Kyrkor, församlingar, präster, lekmän har här – vid dörren in till framtiden – en möjlighet att synliggöra något mycket djupare än det artificiella vågspel mellan ekonomi och människoliv som dominerar samhällsdebatten.

Det handlar inte om att alla skall ha lika mycket, det handlar om att alla skall ha tillräckligt, mer än nog. Det handlar om nåd.

Snöröjaren

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 5 december 2018.

Nu, när hösten är som mörkast, kom jag plötsligt att tänka på någonting som inträffade en gång när våren flödade i ljus. Inte under den tid när gatudammet yr, när dubbdäcken frasar mot torr asfalt och när man drar på sig förkylningar i alldeles för lättklätt segertåg över den vinter som fick ge vika – nej, innan, då när våren är som ljusast, med vinterns hjälp.

Det var en gnistrande, bländande vårdag, och den kom plötsligt; sköljde in över de meterhöga, hårdnade snödrivor som stod kvar som flyktiga monument över den traditionella, hederliga vinter som så glädjefullt hade resonerat i mitt selektiva minne, ett eko från en barndom där vinter alltid var vinter och inte slask och smuts och vuxet som nu. 

Värmen omfamnade snön och ledde den i rännilar över den yrvakna marken, det var vitt och det var vått och det var alldeles underbart. Jag gjorde en paus under sicksackpromenaden hem från jobbet och betraktade vår dåvarande, då åttioårige granne som med karaktäristiska slowmotionrörelser – noggrant, närmast meditativt – i spadtag efter spadtag klöv de stora snöblocken i allt mindre bitar.

Innan berättelsen går vidare bör noteras att jag knappast har rykte om mig att vara någon särskilt driven gatupredikant. Eller, ja, det där var en underdrift: jag tror antalet tillfällen när min öppningsreplik i vardagskonversationer innehållit ord om Gud, kristet liv eller andlighet i största allmänhet är ganska exakt… ett enda.

Jag vet inte om det var ljuset inom som inspirerades av ljuset utanför, men plötsligt hörde jag mig själv spontant, glatt och helt utan ironi fråga: ”Visst vet du att Vår Herre sköter om den där snöröjningen också, bara Han får lite tid på sig?”

Vår granne var en skön typ. Efter att han blivit änkling när hans fru flyttat bort så flyttade även han i sin tur bort, om än på ett jordiskt plan. Huset behöll han ändå, och han återvände regelbundet hem för att vårda det med en vördnadsvärd omsorg. Han kallade det fortfarande för hemma, även om han bodde någon annanstans.

I den by där vi båda växt upp – något som band oss samman, trots att vi inte hade växlat många ord med varandra genom åren – finns ett lugn i samtalet. Rytmen i diskussionen utgörs ofta av ord varvade med eftertänksam tystnad. Det är något vi ofta räds idag – att stilla ta in de ord som uttalats. Vår rädsla för tystnad gör att vi ofta tolkar det som sägs till det värsta.

Inte grannen. Han tog sig tid att sticka ner spaden i snön, ställa ena foten på bladet, spricka upp i ett leende och ge mig ett av de mest sublima och underfundiga svar jag någonsin fått: ”Jo, jag vet. Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa till.”

Sann människa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 20 september 2018

Enligt en rätt nyligen genomförd opinionsmätning tror ca 40% av USA:s befolkning att Jesus kommer att komma tillbaka inom de närmaste 40 åren. Det är inte bara talen som är bibliska här, utan också förväntan om en upplösning. Den fanns hos Jesus, den fanns hos apostlarna, den har funnits med genom hela kyrkans historia – tron på, hopp om, bävan inför den yttersta dagen.

I samma land, i det USA som den kanadensiska poeten och singer-songwritern Leonard Cohen beskrev som ”det bästa och det värstas vagga”, är många TV- och radiopredikanter i full gång med att utpeka varandra som falska profeter. Jesus har sagt att många sådana ska träda fram här under slutspurten.

Predikanterna framställer sin tolkning av utvalda bibelställen som ett slags facit, mäter sina medpredikanter mot sagda facit, och konstaterar tvärsäkert att dessa andra predikar villoläror.

Det vilar något djupt tragiskt över det här. Jesus själv presenterar ingen checklista, utan en högst simpel och samtidigt ofattbart djup idé: att den som älskar Gud av hela sig själv och sin nästa som hela sig själv gör det Gud vill att vi gör.

Men hur ska vi då veta vem som har rätt och vem som har fel? Det verkar vara en icke-fråga för Jesus, han hänvisar helt enkelt till konsekvenserna av hur vi handlar. 

När vi utgående från vår egen förståelse tar patent på den sanna kristna tron och skapar en egen uppdelning i ”vi” och ”de”, sanna och falska, frälsta och förtappade, goda och onda, då bär vi frukt som alldeles tydligt visar att trädet och dess rötter inte är sunda.

Medan varje handling utförd i kärlek visar vem Gud är – alldeles oberoende av faktorer som samfund, religion, ideologi, sexuell läggning, grad av fromhet och andlig präktighet.

Om vi ställer oss i vägen för alla som närmar sig Gud från ett annat håll än vi själva vill, om vi kräver att andra rättar sig efter den gåtfulla spegelbild vi själva ser, om vi förminskar, stympar vår medmänniska så att hon lättare skall rymmas in i vår inpaketerade tro; då är vi ekande brons, skrällande cymbaler, då har vi ingenting vunnit, då är vi ingenting.

Att älska Gud och vår nästa är en förbluffande enkel väg som är så oerhört svår för oss människor att gå. Ändå har en av oss vandrat just så. 

Ett så rasande vackert förkroppsligande av det träd som är gott, den frukt som är god. Livet har potential att fyllas av mening om vi gör allt för att försöka följa hans spår. Den dag vi alla går den vägen tillsammans har Gud blivit allt, överallt. Den dagen har himmelriket kommit.  

Helhjärtat

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 17 maj 2018

Jag läste för någon vecka sedan en väldigt fin artikel om den samhällsutveckling som ledde fram till det turbulenta året 1968.  Det mesta av det som presenterades var redan bekant för mig, men ändå var allting nytt. Artikelförfattaren delade med sig av sin egna erfarenheter: de omedelbara, då, som tonåring, de reflekterade, nu, femtio år senare.

Vi invaggas så lätt i tron att insamlad kunskap är tillräcklig i sig. Ännu värre: vi kallar detta för bildning.

Att känna till något är långt ifrån detsamma som att känna något. Att känna är en intim upplevelse, vilket den vackra användningen av ordet i äldre bibelöversättningar vittnar om. Kunskap som inte på sätt eller annat levandegörs – genomlevs, engagerar, ageras ut, delas – har en tendens att förpassas till vårt undermedvetna köksvägen, obearbetad.

Vårt undermedvetna är en märklig plats om vilken vi förstår väldigt lite. Ändå tycks det som ligger ljusår borta intressera oss mera än det som ligger oss närmast. 

Kanske är det vår dissekerade värld som driver oss så långt – både i stigande avstånd och stigande abstraktion – i sökandet efter det vi inte känner till. Vi sitter var och en på toppen av det isberg som utgör oss själva, och vi har en hel värld under, inom – en värld om vilken vi inte vet just någonting alls.

Det sägs att det är möjligt att vi inte glömmer något, att allt lagras i vårt undermedvetna och kan stiga tillbaka till medvetandeytan som ett slags kunskapens Atlantis. Min personliga erfarenhet är att så sker oftare än man kunde tro, men här har jag lagt märke till en förbluffande skillnad:

Den kunskap jag lärde känna stiger till ytan intakt. Den kan – och är – oftast integrerad med nyare kunskap, och ibland är den dammig, men den är inte förvriden. 

När däremot det jag tidigare bara kände till tar plats i medvetandet igen, då framträder det så gott som undantagslöst i en distorderad, förvrängd form. Ofta har den kunskapen förlorat sin integritet, upplösts, och bildar nu ett slags kitt som på ett falskt sätt sammanfogat lösryckta fragmentariska idéer till något jag kommit att se som alldeles självklart. 

Så vad har då det här att göra med min insikt gällande artikeln om år 1968? Enkelt sagt kunde man säga att jag ser det som ytterst viktigt att integrera all kunskap i själen, för att undvika att själen upplöses i kunskap. I det senare fallet reduceras personlighet till ett intellektuellt arkivskåp.

I praktiken, då? Som Ingemar Olsson beskriver det: 

Med hela hjärtat hela tiden
Överallt och jämt
Med hela hjärtat hela tiden
Alldeles bestämt

Tillsammans

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 13 juli 2017

Fru Wingren och jag är så olika man någonsin kan vara. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte förstår varandra. Faktum är att vi kanske känner varandra bättre än vi känner oss själva.

Ordet ”komplement” för att beskriva styrkan i nära medmänskliga relationer har alltid stört mig. Jag tror inte alls att människan är mindre än sig själv när hon är ensam. Ändå är jag helt övertygad om att hon i en kärleksfull relation växer att bli sig själv mer lik.

En nära relation innebär inte att två bristfälliga individer kompletterar varandra till den grad att det totala skulle utgöra en fullständig helhet. Det förnuftiga vore i så fall att sätta all tid på att hitta den enda verkligt kompletterande, ett uppdrag som lämpar sig betydligt bättre för matematisk problemlösning och romantisk komedi än för liv som ska levas här och nu.

Teorin om komplement faller också i livsvägens båda diken samtidigt. Typ ensam är stark, vi är starkare tillsammans, men högst när vi är två. En mera onaturligt konstruerad lösning får man söka efter med ljus och lykta.

Så varför är det då inte gott för varken mannen eller kvinnan att vara allena? Jag har inget svar på den frågan. Jag själv söker ensamhet i så hög grad det bara är möjligt, flersamhet är något som ofta tvingas på mig. Ändå är det i mötet med andra som jag hämtar syre för att ensam kunna andas.

I sin djupaste form handlar relationen till en annan om att sammanfogas till ett; inte i bemärkelsen ett enda riktigt, fulländat, utan till ett oskiljaktigt. Energin i förälskelse, övertygelse och passion kastar oss i famnen på varandra. Då gäller det att inte krampaktigt gripa tag i ett försök att hållas kvar. Styrkan ligger inte i greppet om, utan i närheten till.

Det gemensamma handlar inte om att tänka lika, tycka lika, göra lika, vara likadana. Det gemensamma formas när vi vill älska det som vi inte är.

Det lönar sig inte att räddhågset kasta blickar på den kärlekstermometer vi konstruerat, den där som gör ett synnerligen dåligt jobb. Att mäta hur mycket vi känner har väldigt lite att göra med kärlek, även om film, böcker och vi själva försöker övertyga oss om motsatsen.

Vi får gåvan att välja att älska. Och om vi vågar välja att älska så kommer känslorna – ibland med förälskelsens oerhörda kraft, ibland i stillsamma viskningar. I former vi inte kunnat drömma om, i stunder där vi gång på gång blir mållösa, överraskade.

Vår vilja att älska ger oss möjlighet att loda i en brunn av gränslös kärlek. Livets vatten, inte bara till låns, utan för oss. Det spelar ingen roll att vi knappt får ner skoveln under vattenytan, det är rörelsen, viljan, som är det viktiga.






Allt liv lever

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26.4.2017, publicerad under rubriken ”Liv får aldrig värderas utgående från våra egna värderingar”

Efter flera jobbiga veckor i en kamp mot allt det damm som yr omkring i spåren av alla vintersandade gator och trottoarer vred sig himlen för någon dag sedan som i en nysning och vräkte ner snö, hagel och regn över oss bilister på väg. Det var då det märkliga hände, än en gång.

Ovädret var över lika plötsligt som det anlänt, och några minuter senare steg jag ut ur bilen, in i en berikad värld. Jag möttes av ett slags kvitto från allt det som lever, det som får ny näring genom regnet. Jag tror att de allra flesta av oss associerar naturens underbart doftande svar med vårens och sommarens livslust. För mig personligen var det hösten som trädde fram, nu i april.

Varför? Jo, eftersom så många av de minnen och associationer som blivit en del av mig kan härledas till hösten. Jag har känt, levt, älskat, gråtit och skrattat också under vårar, men sådana minnen finns inte med mig på ett årstidsrelaterat sätt. De är förfluten tid, ett slags icke-nu på vilket nuet ohjälpligt vilar – ärr, erfarenhet och välsignelse i en märklig soppa.

När luften blir pregnant, bär på liv efter det tunga regnet, då är det inte nödvändigtvis så att det liv som komma skall skulle ha något slags företräde. Allt levande svarar, även när det är fråga om en sista hälsning före vintern.

Leriga fotbollsplaner, flugfiske i september, säsongens sista båtfärd över tungt och mäktigt vatten. Jag konstaterar att många av de tidsbestämda minnen jag bär med mig etsat sig fast i mig i ögonblick av avsked, och jag tänker på Ole Jakobsson som när han efter att ha hört isen lägga sig över vattnet vid sommarstället i Kantlax berättade att havets ton aldrig förr varit så enkel, så klar.

Allt liv lever. Inte bara det som ännu inte nått sin kulmen och ivrigt ser framtiden an. Inte bara det stora och fullkomligt ogreppbara, det att två blir ett och bär fram ett tredje. Även den åldrande, allt mer barnlika dementa lever. Alla vi som känner att vi inte riktigt passar in någonstans, vi lever också.

Samhället hårdnar inifrån. Inte i första hand genom dekret, lag och förordning – det är vi själva som ställer till det för oss. Det är inte en slump att barn med speciellt behov av omsorg, fattiga äldre, fysiskt och psykiskt sargade vuxna, dödssjuka, minoriteter, ensamstående föräldrar, asylsökande och arbetslösa hamnar i kläm här och nu.

Gud förbjude att vi ser det som vår sak eller rätt att värdera liv utgående från våra egna värderingar. Guds skapelse bejakar allt liv som vill levas. Det är något jag måste komma ihåg att tala om för mig själv, gång på gång, och alldeles särskilt i tider som dessa.