Nytt år 2001. Träningen i Östanpå skidspår följer inte längre den trygga, upplysta femkilometersslingan. Pappa har plötsligt blivit sjuk, och nu går det blixtrande snabbt. Hemifrån, akuten, ambulans till Tammerfors. Vi efter i en förtvivlad karavan.
Mellan liv och död i flera dagar, varje stund är osäker. Just där är vi tillsammans, i allt det som händer. Morfinhallucinationer och våra egna imaginära bilder om en framtid som inte ens låter sig tänkas.
Ovisst, en veckas väntan på svar. Jag åker hem en sväng när vi sinsemellan fördelar vakandet över veckans sju fruktansvärt långa dagar. Icke-produktiv och frånvarande försöker jag klara av vardagen fram mot helgen, när jag och fru W ska åka tillbaka.
Barnen (4 och 5 år gamla) vill komma med, hälsa på faffa. Jag föreslår i käck söndagsskolanda att de ska sjunga för honom så att han blir frisk. De tar mig på orden, övar koncentrerat sin flick/pojk-duett i bilen.
Och i sjukrummet satsar de allt, trots stora ögon över alla slangar och apparater. ’Sally the camel had three bumps’ och ’ride, Sally, ride…’ Varje vers en puckel mindre för att i sista versen (när det onekligen är slut på pucklar) konstatera att det är ’because Sally is a horse, of course!’ Det här var på lördag. Barnen och fru W åker hem, jag stannar.
’Tämähän on lottovoitto’ säger läkaren vid undersökningen på måndag. Mot alla odds. På tisdag åker den ambulansledda karavanen tillbaka till Jakobstad, nu som erövrare av livet självt. När jag kommer hem möter min pojke mig i dörren.
’Vet du vad? Faffa mår bra och är snart frisk igen!’ säger jag.
’Ja men det är ju klart’, säger han, ’vi sjöng ju för honom…’
I vilket skede av vår uppväxt försvinner det här icke-cyniska, underbart självklara förhållningssättet till livet? Att kunna vara som ett barn.