Kategoriseringar är bristfälliga, ändå nödvändiga. Vi använder beskrivande ord för att kunna ordna tillvaron på ett sätt som vi kan förstå och vara överens om. Problemet är att vi aldrig kan vara säker på att vi uppfattar det vi nämner vid namn på samma sätt som andra.
Färgerna beskriver det kanske bäst. Det finns inga fasta gränser mellan rött, blått och grönt, och i gränszonerna försöker jag och min hustru ofta övertyga varandra om vad vi egentligen borde se.
– Ta din blåa skjorta! – Blå? Den är ju grön! Jag tar hellre den gula. – Du menar den där bruna?
Färgerna möts, sammansmälter och bildar tillsammans någonting de inte kan vara själva. Det är vackert och livsnära med färger som berikar varandra och inte alldeles lätt låter sig bestämmas. Våra beskrivande ord räcker inte riktigt till för en sån dynamik.
Det obestämbara i livet kan vi hantera på två sätt. Vi kan göra som jag och min hustru i vårt komiska försök att övertyga varandra om vad som är vad. Alternativet är att låta allt flyta fritt, det är ärligt men samtidigt väldigt svårgripbart. Ofta behöver vi växla mellan de båda synsätten för att inte fastna i nån av ytterligheterna.
Vad vi däremot absolut inte kan göra är att peka på en illgrön nyans och säga ”Se bara på det där – jag har ju sagt att grönt är skrikigt och saknar lugn och tyngd”.
Det sistnämnda är vad som har hänt med färgen liberalism.