Över vattnet

Vår båt är 77 år gammal. Den var min morfars ögonsten.

Den yngre av mina två morbröder åkte tillsammans med två av sina vänner iväg på en fisketur till bredviken i Öja. Mamma har berättat om avskedet vid klippan i Furuholmen, och om det ofattbara nästa morgon när endast två av dem återvänder vid liv. Hon var 12, han var 21. Kvar blev storebror, lillasyster, och ett djupblått vakuum.

Morfars båt dog också. Den sjösattes inte mera av honom och såldes kort därefter.

Ca 50 år senare (för 1 1/2 år sen) tog ägaren kontakt med släkten och hörde sig för om vi var intresserade av att köpa tillbaka båten. Vi åkte iväg till Åbo för att knyta ihop trådarna.

Igår åkte vi genom slussarna mellan Furuholmen och Hästgrundet, ut på Gloskär, över Hästöfjärden, genom de sagolika sunden och kanalerna in i Bredviken i Öja där den lilla följebåten en gång kantrade.
 
Vi gjorde en resa söderifrån, nånting som inte var möjligt då för 50 år sen – broarna spärrade genomfarten. Nu klarade vi alla flaskhalsar med 20 cm:s marginal i höjdled, efter att vi temporärt fällt ner topplanternan. Färden gick över Larsmosjön, in i Bredviken för första gången sedan livet ändrade riktning.
 
Därifrån vidare genom Yxpilaslussen och den långa vägen genom den yttre skärgården tillbaka till Furuholmen.
 
Cirkeln slöt sig. 50 år på sex timmar.
 
Jag har varma minnen av min mammas bröder – av den äldre genom en mångårig och skiftande personlig relation, av den yngre genom de linjer han i sitt korta och intensiva liv hann etsa in i släkten för all framtid. På något outgrundligt sätt bär vi under välsignade dagar som denna minnet av dem båda vidare över vattnet.