… blir det just så här. Allt skrivet just före sovdags, senare korrekturläst – ändå publicerat på ett sätt som respekterar den ursprungliga tanken.
Idoler. Herrejessus vilken hysteri, nu och tidigare. Jag brukar sitta med ryggen åt, och… (vad heter det nuförtiden, vänta…) ”dissa” (’diskvalificera’ @reuter) dem som sjunger falskt. Detta genom att säga ”uschhh vilket oljud” åt fru W. Då sänker hon volymen på TV:n från 15 tlil 11.
Elin har volym 15 fortfarande, och dessutom är hon härligt antijantig. Kultur-rama, som vi pa säg!
Släkt. Samtalsämne ikväll, och bearbetat i diskussioner. Lika lite som man kan välja föräldrar så kan man rå för förgreningarna. Allt hänger ihop, och familjen dekorerar ramarna. Ändå tror jag släktband bör ta form i vardagen för att vara viktiga för nån av de inblandade – gener är överskattade. Desutom är jag är jättetrött på att vara konstärlig, driftig, alkoholiserad, känslig, personlig, kärringen-mot-strömmen, antagonistisk, rebell. Det må vara släktdrag eller allmän miljöförstöring, trött är jag likaså. Alla observationer som inte är riktade till mig personligen hänvisas ödmjukt till slaktforskning.whywouldanyonecare.com.
Musik. Ge mig en enda orsak att producera nåt som inte ännu är gjort, så ska jag ägna resten av mitt liv åt just det.
Livet. Jag och fru W har en evig dispyt. Hon vill vakna, jag vill inte. ”För att inte missa nåt, för att det finns så mycket att uppleva”. Snark, säger jag. Liv, för mig, förkortas så mycket det bara är möjligt.
Quality time. Jag är välsignad med en dörr till ett eget rum, ändå sker nästan allt på den andra sidan. Innanför bygger upp, viktigt i sig. Jag är världsbäst på 8 kvadratmeter, men himla tacksam för två fysiska dörrar och en cybervärld bortom.
Politik. Ah… av nöden tvungen. Det bästa är den ovillkorliga dom som – genom en massiv opinion – blev villkorlig. Andrum för den utpekade. Torget den 5.12.2008 blev väldigt konkret – tack alla!!
Sen – ni som sitter med gummihamrar och ivrigt väntar på att få banka på allt som sticker upp ur lådan – nej, jag kandiderar inte. Om inte klistret redan hunnit torka, så råder jag er att placera etiketterna någon annanstans.
En tanke om “När patlik kommer hem”
Hej! Avsnittet släktskap-familj väckte tankar. Är själv uppväxt som ensambarn till ensamstående förälder, fader ”okänd” eller vad det nu hette på den tiden, fastän alla visste ändå…
Under perioder har jag längtat efter storfamiljen, två föräldrar, syskon, sammanhang och under någon period av livet tänkt att det är idealet. Vartefter har ju insikten kommit att det har sina sidor det också. Tex att bli definierad enligt sina gener snarare än enligt sig själv. Jag har liksom upplevt det motsatta, men saknat det du har, gräset är alltid etc etc….. Men pointen som jag vill komma till, tror jag, är att när jag som vuxen fått kontakt med både far och halvsyskon, slås jag av märkliga igenkännanden. En slags dejavu i en ”twisted” spegelbild. Men det är precis som du säger, familjen definieras av ramarna, gemenskapen, inte generna. Likväl kan igenkännandet av sig själv i en annan människa, som man inte träffat förut, ge en märklig resonans av samhörighet inombords. Som så ungefär.