EU-valet 2009

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.