Efter att ha sett debatten i A-talk ikväll vill jag hänvisa till min text här den 11.12, ’Otrygghetsminister Risikko’. Tyvärr har mina föraningar visat sig vara sanna, och mer än så.
Samlingspartiet vill tydligen återinföra lobotomin – inte lika handgripligt som i mitten av 1900-talet, men i en nog så förrädisk form. Låt oss tas om hand. Lugn i sinnet. Inte tänka själv.
Som tur är gick den tobakspolitiska arbetsgruppen åt lakritspiporna också, den missen kommer att diskuteras länge ännu. Ironiskt nog så är det just den detaljen som kommer att fälla rapporten. I sin oerhörda naivitet lyckades arbetsgruppen med tre saker samtidigt:
- Den visade sitt verkliga jag. Arbetsgruppen gav ett tydligt exempel på hur långt den är villig att gå för att applicera sin sanning på Finlands folk.
- Den rörde vid medborgarens barndom. Plötsligt har även den ickesnusande småbarnsföräldern helt andra möjligheter att känna sig berörd.
- Den skiftade debattens fokus från tobak till förmynderi.
Diskussionen är livlig på A-tuubi (A-talks diskussionsforum). Många finskspråkiga samlingspartister väljer Sfp. Ulla-Maj Wideroos återkom gång på gång till vad det hela egentligen handlar om, och folket lyssnade.
Överläkare Rautalahti körde hånleende sin hälsokälke ner för backen där snöbollen redan satts i rullning fredagen den 5.12, och fenomenet Karhuvaara sprang bakom och gav fart så mycket hon bara kunde. Vi snusare landar mjukt i snömassorna nedanför, stiger upp, och går vår egen väg. Vi tänker inte hjälpa dem att bromsa.
2 tankar om “A-talk, snus, och lakritspipans hälsosamma styrka”
STORT TACK
för en frisk fläkt hit in till en insnöad mökkihöperös vardag, instängd med sjuka barn, på den västsvenska vischan. BRA (ritti gårrbra) att du har denhär hemsidan med så mycket läsvärt samlat på ett ställe. Har följt din snuskamp men låtit latmasken regera i kommenterandet. Förstår demokratiaspekterna och det katastrofala i den förklädda atacken mot finlandssvenskarna (och inser den otäcka tyngden i fläskbenet med märg av allsköns populistisk flört med grumlig puhdas-suursuomi-galenskapsinfekterad goja) och understöder i andanom det du håller på med i frågan. Riktigt impad är jag faktiskt.
Fast vi i vår familj i den konkreta snusfrågan aldrig sträckt oss just längre än till att diskutera den äckliga stanken. (Jag var å studiebesök på Strengbergs från GSSL iofs, men det har jag seanre mest haft glädje av i samband med Carmen) Dottern vägrade pussa sin gudfar för att “han stinker ju hästbajs mamma” och när han hade snusuppehåll en period var hon så glad. Och blev förstås alldeles förstörd när han började snusa igen. Och det fick han höra – med besked. Men som han nu för några år sedan lämnade jordelivet (av andra orsaker är jag övertygad om, än just snusandet) är vi rörda av tanken på att snusandet var den sista last han uppehöll ännu efter att han i stort sett förlorat talförmågan och blivit förlamad. De små portionsförpackningarna var då nästan lika viktiga som morfinet, kändes det som.
Kanske var det pga det sista, som jag inte kunde kommentera förut och kanske borde jag låtit bli nu också men postar nu ändå. Du verkar ju vara så cool – gillade dina texter i julas mycket och borde förstås ha sagt det då (!) – och tror/känner på mig, att du kan “ta” en hel del, (utan att tro att jag är ute efter pityparty – vilket jag inte är) fast det jag skriver – som i detta fall – kan vara lite väl mycket och i överkant. Hoppas jag inte tar alldeles på tok fel.
Allt gott.
Du tar inte alls fel :)
Snusets gradering på doft stank-skalan kan man ha olika åsikter om, men det är mycket möjligt att din dotter har rätt. Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen tycker kaffe är gott första gången man dricker det ;)
Jag uppskattar att du följer med och ger feedback! Ni är några stycken som manar på mig när jag blir för passiv, och det behövs absolut. Keep it coming… :)
Hälsn. Pati