samhälle

93 inlägg

Nr 11: the Power of Patricks

En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag.

Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick.

Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra.

Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär. 

Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra – både i fallet vi-som-heter-Patrick-i-förnamn, och i Finland som nation.

Nr 12: Genderism

Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans.

Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har – fram till relativt nyligen – varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet – för att jag är man.

Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra – utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken.

Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former.

Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart.

Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt – i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att ’vi’ förhåller oss till ’dem’. Resten – all debatt om feminism och chauvinism – är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd.

Nr 14: Funnen skyldig

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.

Språk och ståltråd

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.

Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nr 15: Språken begränsar och befriar

Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.

Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.

Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.

Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. 

Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.

Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.

Wingrens att-göra-lista

(Insändare skickad till Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 2 april 2009.)

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan.

2) Kvarkentrafiken. Den viktiga kontakten mellan Österbotten och Västerbotten dog när vi gick med i EU. Tax-free via Åland är ett undantag som måste balanseras i vår region. Antingen byggs en bro eller så stöds färjtrafiken. Jag föredrar bron, eftersom den påminner mindre om konstgjord andning. I båda fallen bör finansiering komma från EU, om unionen på allvar ska kunna stå bakom sin ambition om ”ett regionernas Europa”.

3) Energin. Jag tror på energi från förnyelsebara källor. Återanvändning låter bättre än skräp – särskilt radioaktivt avfall, som våra efterlevande får dras med i hundratusentals år. Vi borde absolut hushålla bättre med energin, och där måste EU komma med bättre förslag än att förbjuda glödlampor och sänka temperaturen i de finländska hemmen.

Patrick Wingren
EU-kandidat för Sfp

Vad är Hufvudsaken med snuset?

Hufvudstadsbladets redaktion lyckades inom loppet av en vecka både avsluta sin snusdebatt och fördumma sig själv i samma fråga.

Kanske man åberopar tryckfriheten. I så fall är jag intresserad av när frihet blev synonymt med undermåligt. Lagen stoppar tack och lov inte Hbl, men någon slags yrkesstolthet borde göra det.

—26.3: Risikkoförslaget på ena sidan av uppslaget, en intervju med En Expert i mitten. En faktaruta som visuell tyngd.—

Problemet är inte i första hand  att Hbl leker Aftonbladet och inte riktigt får till det. Problemet är framställningen.

150 svenskar drabbas av muncancer varje år som en följd av snusande, säger professor Jan Hirsch. Reporter Marcus West antecknar och återger. Att det totala antalet muncancerfall i Sverige är ca 100 för ett givet år, och att Hirsch finska kollega inte sett ett enda snusrelaterat fall – sånt spelar mindre roll. Scoop är scoop.

—Saknas nånting ännu. Ah, faktarutan. Låtom oss googla och copy-pastea.—

Det finns en enda siffra i hela ’faktarutan’, och det är ett årtal, 2005. Resten är spekulation i folks okunskap. För den som är intresserad av verklig statistik finns mycket hårdfakta på nätet. En mycket bra summering på finska finns på läkare E-P Pälvimäkis sida www.nuuska.fi.

—Jag väntar med spänning på Hbl:s reportage om att folk halkar på vintrarna. Och att det är mycket säkrare med dubbar under skorna. Sen diskussionen om huruvida därom skall lagstadgas, och om det vore bäst att införa utegångsförbud under vinterhalvåret. Med diverse expertuttalanden, och en ensidigt avslutad debatt när redaktionen så behagar.—

Troligtvis är Marcus West bara okunnig och media-horny. Någon är ändå ansvarig utgivare för eländet. Finns det nån dold agenda bakom Hbl:s agerande, eller är det bara i största allmänhet ok att vara så här fruktansvärt dålig på det man gör?

Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet

EU-valet närmar sig, och det räknas redan friskt angående vilka kandidater som kommer att stå som de 13 delegaterna i Bryssel när det hela har avgjorts söndagen den 7 juni.

Kandidatlistor sammanställs med beräkning, man ingår valförbund. Ingen vill bli utanför.

Det talas om att de små partierna måste försöka ”knipa det trettonde mandatet”. Det är nånting som stör mig med det uttrycket. Som om man desperat kommer underifrån, lyckas rycka åt sig det lägst hängande mandatet, för att sen nöjd sjunka ner igen.

Det behöver inte vara så, man kan ha en helt annan horisont.

Jag kandiderar för att komma in. Jag vill finnas i Bryssel från och med sommaren, åtminstone fem år framåt. Ett sånt tankesätt är viktigt – både för mig själv, för partiet, och för dem som tror på mig.

Vi kommer att översköljas med statistik, gallup och prognoser. I all sifferyra kan det vara bra att göra det hela klarare. Det är faktiskt väldigt enkelt: om tillräckligt många visar att de vill att jag ska bära deras röst i Bryssel, så blir det just så – alldeles oavsett hur det hela efteråt ser ut i siffror.

Allt är möjligt för dem som vågar tro.

— Kommentar:  Det femte stycket (”Jag kandiderar…”) hade fel nyans pga klumpigt språk från min sida. Jag skrev om meningen 20.5.2009 —

Risikko – en nolla för mycket?

I det förslag som omsorgsminister Paula Risikko igår (25.3.2009) lade fram för den socialpolitiska ministerarbetsgruppen – och som citerats i tidningarna idag – berättar hon att kostnaderna som rökningen förorsakar är 2 miljarder euro per år.

Beräkningar gjorda av Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (i oktober 2008) uppskattar den årliga kostnaden för sjukhusvård och öppen vård till ca 250 miljoner euro.

Sen tillägger man i och för sig att rökningen dessutom förorsakar kostnader för sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och förtida dödsfall, men sånt är naturligtvis svårare att ge siffror på än de direkta kostnaderna. Ändå höjer det Risikkos summa med nästan 10 gånger.

Behöver vi flera nollor, är det inte alldeles tillräckligt med dem vi redan har? ;)

En oförstående Matti Rautalahti

Tidningarna skriver idag om Risikkos förslag till tobakslag. Klart är – som riksdagsman Ulla-Maj Wideroos konstaterar – att det var opinionen som åstadkom kompromissen i snusfrågan.

Matti Rautalahti, medlem i den tobakspolitiska arbetsgruppen och överläkare vid Cancerföreningen i Finland, är bekymrad. Det här är alltså en av dem som ville ha bort lakritspiporna. Samme man som med ett överlägset leende på läpparna satt i A-talkdebatten och tillrättavisade tandläkare Stefan Bredbacka den 18 december.

Han kommenterar förslaget bl.a. så här:

Jag är dock orolig över undantaget som gäller snus. Vi hade haft möjlighet att ingripa i snusbruket och förbjuda en klart cancerogen tobaksprodukt (ÖT 25.3.2009)

Poletten vill inte riktigt trilla ner för Rautalahti. Den möjlighet att ingripa i snusbruket som han talar om existerade egentligen bara i ett kliniskt renlevnadslaboratorium i hans egen fantasivärld. Folk låter sig inte behandlas hur som helst, och särskilt inte av sådana som tror att de har all rätt i världen att göra så.

Snuset tillbaka till ruta 1 av 74

Nyheterna rapporterar idag om att minister Risikko föreslår att snus fortsättningsvis ska kunna tas in i landet för privat bruk, max 30 dosor per gång.

Mängden räcker för ungefär två månader så den som snusar behöver inte springa på båtarna hela tiden, räknar Risikko. (Hbl 25.1.2009)

Det här är en avgörande seger i kampen mot det vansinniga förslaget till totalförbud av snus. Alla som bidragit med att bilda opinion i frågan kan vara stolta över vad vi lyckats åstadkomma. Folket har fört liv, och Risikko har lyssnat.

Att hon sedan vill forsla österbottningar från Åbo till Stockholm varannan månad kan vi se som ett utslag av okunskap. Igen. Men det har vi blivit vana med.

Låt oss hoppas att Risikko har noterat att taxfree-försäljningen har upphört mellan Vasa och Umeå. Och att hon, åtminstone via domarna i Jakobstad, kan ana sig till att den största delen av trafiken sker via norra Finland. Vidare att hon har en bra plan på hur sjutton tullen ska kunna kontrollera hur mycket snus som förs över i personbilarna mellan Haparanda och Torneå ;)

I praktiken är vi hursomhelst tillbaka där vi började första veckan i december 2008. Inget av det som namnlistan på torget uttryckte sin frustration över har egentligen ännu åtgärdats. Vi skrev under följande: Fortsätt läsa

Nr 17: Pacifism

Jag älskar fred – vem gör inte det?

Jag tror även på tanken om icke-våld som en styrka, och valde därför att göra civiltjänst. För mig var det konsekvensen av en personlig övertygelse, ett val under ansvar. 

Värnplikten är en komplex fråga, och jag har inget facit. Inte många av oss skulle stillatigande låta landet invaderas. Ändå kan jag själv inte omfatta idén på att systematiskt skola mig för att döda, inte ens i försvarssyfte. Det går bara inte ihop med mig som person. 

Samtidigt vet jag att om ett konkret hot skulle uppstå – t.ex. om någon skulle ge sig på min son eller dotter – så skulle jag säkert använda våld om jag var tvungen att skydda dem. Instinkten skulle ta över.

Man kan kritisera mig för skenhelighet, och kanske till och med ha rätt. Ändå vet jag att mitt år i Kårkullas regi – arbete med utvecklingsstörda, i deras vardag, på boenden i huvudstadsregionen – luckrade upp mig, formade mig som människa. När mina jämnåriga talar om sin ’mili’ kan jag bli avundsjuk över samhörigheten, samtidigt som jag inte skulle byta ut min erfarenhet – och den nytta jag gjorde – mot någonting annat.

Min pacifism har egentligen aldrig satts på prov, och jag hoppas att det förblir så. När tanken är klar och ogrumlad försöker jag välja bort misstron.

Hur finländsk jag än är så har jag svårt med att vi i samhället lägger så mycket energi och ekonomiska resurser på det vi är mest rädda för. Mitt val av civiltjänst var därför också ett sätt att försöka förvalta tiden och pengarna väl.

Nr 18: Flyktingpolitik

Vi har det bättre än de flesta i världen. Det här gör att Finland som en del av EU blir särskilt intressant – både för oss finländare, och för dem som vill hit.

Vi tar emot människor av alla de slag. Bland dem finns sådana som är i akut behov av hjälp, och sådana som utnyttjar situationen för egen vinning. Vem av oss skall avgöra vem som är vem?

Jag tror på ett system som bygger på ’the benefit of a doubt’ – tar det säkra före det osäkra. Det är det minsta vi kan göra för dem som har drabbats hårt.

Om vi sen får in sådana som missbrukar systemet på samma sätt som en del av finländarna gör, så kan vi trösta oss med att livet är just sånt. All sann människotillvänd struktur är sårbar – den öppnar för utnyttjande. Som vårt sociala system i allmänhet, och som livet i sig.

Nr 19: Yttrandefrihet

Jussi Halla-ahos blogg är omdebatterad. Jag läste inlägg nummer 239, ’Bajs i byxbenet’, och fortsatte nedåt i numreringen. Vid nånstans dryga tvåhundra gav jag upp.

Halla-aho använder all den retoriska kraft han har, vill banka in sin personliga övertygelse. Kanske det här är att tala politiska. Kanske jag bara är ovan och inte förstår språket. Hursomhelst ser jag någon som ropar högt och ganska fult, och vars budskap drunknar i ansatsens iver.

Ändå vill jag att Halla-aho ska få skrika precis som han vill. Att försöka reglera EU-kandidaterna är en mycket farlig väg. Om Finlands folk vill välja Halla-aho som EU-parlamentariker, så låt det ske.

Om kandidaturen sker i sannfinländsk regi eller inte spelar egentligen mindre roll. Låt honom vara. Om han inte har nåt att komma med så försvinner han förr eller senare, väljarna är klokare än många tror. Ge folket rum att göra egna val.

Nr 20: Lagen

Under debatten på senaste tid har många i sitt fördömande av min torgdemonstration använt slutklämmen ”Lag är lag och till för att följas”.

Det är faktiskt inte så. Lagen är inte till för det, lika lite som individen är till för samhället. Lagen skall i första hand tjäna medborgarna som samlande referens för de etiska och moraliska värderingar som bildar grunden för just den nation och det samhälle de lever i.

Lagen är inte ofelbar och absolut, utan under ständig förändring. Den bör vara trygg, logisk, och motsvara en allmän uppfattning om vad som är rätt och fel. Lagstiftarna skall respektera folket och vara lyhörda – de är genom parlamentariska val givna förtroende att verka för medborgarnas bästa. Om de folkvalda inte lyssnar så måste folket reagera.

Inte många i det här landet skulle betrakta en iransk kvinna som vägrar gå in genom separata ingångar till universitet, flygplatser och andra offentliga byggnader som moraliskt förkastlig. Samtidigt säger det landets lag att hon bör göra just så. Tycker mina kritiker att hon är omoralisk, och att hon gör fel om hon vill försöka förändra sitt samhälle genom att gå in sida vid sida med männen?

En trovärdig lagstiftning ska kunna ifrågasättas.

Othmans ledare i ÖT 21.3.2009

Henrik Othmans ledare i Österbottens tidning idag (21.3.2009) placerar på ett mycket insiktsfullt sätt civil olydnad där den hör hemma, mitt emellan två ytterligheter: samhällsarrogans på gränsen till terrorism, och lagbundenhet utgående från rädsla.

Citat ur ledaren följer nedan.

En god lag är inte bara förankrad i rättsmedvetandet, utan också i den något mer svårdefinierade moralen. Den som internaliserat denna moraluppfattning behöver alltså inte slå upp i lagboken för att bedöma det rätta eller orätta i sina handlingar.

Men lag och moral är inte synonyma. Det finns djupt omoraliska handlingar som ryms inom lagens råmärken. Det finns också situationer där samma moral tillåter oss att bryta mot lagen. Den som håller sig till lagens bokstav bara i rädsla för rättsliga påföljder eller det stigma som följer på att ha blivit fast har inte på något sätt bevisat att han eller hon besitter någon högre moral; bara bevisat en sorts självbevarelsedrift.

[…]

Moral innebär också att ta ansvar för sina handlingar. Sann medborgarolydnad skadar ingen.

[…]

Land ska fortfarande byggas med lag. Ibland kan det dock krävas att man övertäder densamma för att påvisa dess orimlighet. Om man alltså, som Wingren, är beredd på följderna.

Eeva Nordmans okunskap

Svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man läser professor emerita Eeva Nordmans insändare angående snuset i Hbl idag (21.3.2009). Rubriken ’Vi behöver ingen ny nikotinprodukt’ säger det mesta.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför så kallade sakkännare i folkhälsofrågor gång på gång beskriver snuset som ’en ny produkt’, ’en modefluga’ och så vidare. Antingen är de bara arroganta eller så är de oförsvarligt ovetande, kanske båda.

När Nordman talar om snus som en ny nikotinprodukt så spottar hon i ögonen på ett 200-årigt arv från Jakobstad. Inte ens en totalitär relik som Forsman var född på den tiden.

Hon berättar också att livet utan nikotin är roligare, och att fyra femtedelar av befolkningen vet det här.

Om Nordman serverar sådana påståenden – tyckande och tänkande utan faktagrund – varför skulle man då svälja hennes medicinska ’sanningar’ med hull och hår? Är nånting av det hon säger värt att tro på?

Nr 21: Civil olydnad

Demonstrationen på torget den 5 december 2008 var ett exempel på civil olydnad. Några ser sånt som kriminellt, andra anser det vara ett tecken på ett sunt fungerande och självreglerande demokratiskt samhälle. Jag hör till den senare kategorin.

För att vara tydlig blir det angeläget för mig att definiera själva begreppet. I civil olydnad är det viktigt att man berättar vad man gör, och varför.

Fortsätt läsa

Nr 22: Energi i oändlighet

I Finland diskuteras ännu en gång utbyggnad av kärnkraften:

Tre ansökningar om principbeslut om nya kärnkraftsenheter ligger som bäst hos regeringen. Energiindustrin anser att det behövs tre nya reaktorer för att trygga energitillgången och i Samlingspartiet har röster höjts för att åtminstone två byggs. (Hbl 16.3.2009)

Jag tycker inte om det här, av två orsaker:

För det första så säger instinkten att vi borde satsa på energi från förnybara källor. Recycling är bättre än att skräpa ner – inte minst när soporna är radioaktiva. Det känns inte sunt att lämna ett sånt arv till dem som kommer efter oss. De går en strålande framtid till mötes, i hundratusentals år.

För det andra så finns det en gräns, vi kan inte bara addera. Det verkar vårdslöst att bli allt energihungrigare när vi inte hushåller bättre med den energi vi redan har.  

Så jag skäms över att jag ännu inte – trots ivrigt surfande efter fakta på webben – bytt el-leverantör och köpt den lite dyrare ’gröna’ elen. Och att broschyrena på luftvärmepumpar ligger och samlar damm i kontorshyllan. Det här, som så mycket annat, borde börja på gräsrotsnivå. I vardagen.

Nr 23: Lön efter ansvar

Ett större ansvar bör ge bättre betalt. Därför har jag inte några problem med att min chef har en högre lön än jag själv, inte heller med att huvudartisten får ett större arvode för konserten än jag som musiker i bandet.

Vem bär då ansvar i ett bredare perspektiv? Även de som tar hand om oss, som barn och som vuxna. Vårt sociala nätverk av trygghet ligger på en hög nivå, men som kommunalt eller statligt anställd i sådana positioner har man ingen vidare bra lön.

Jag tänker bl.a. på grundskolelärare, poliser, anställda inom räddningsväsendet, vårdare. För att göra de här jobben attraktiva så borde lönerna inte ligga så lågt i förhållande till arbete inom den privata sektorn.

Om det här innebär en högre beskattning så är jag personligen beredd att betala min del. Den första impulsen borde ändå vara att undersöka vad som kunde omstruktureras i den statliga och kommunala ekonomin för att kunna avlöna de här lönetagarna på ett sätt som bättre motsvarar det ansvar de bär för våra liv.

Att begränsa skadan i stället för förnuftet

Jag har översatt delar av en rapport som är mycket intressant: ’Harm reduction in nicotine addiction’, publicerad av Royal College of Physicians, London i oktober 2007.  Respektingivande läsning – vare sig man förespråkar snus eller inte så tror jag läsaren kan tillstå att diskussionen rör sig på ett lite högre plan än det grötmyndiga svammel som fyller maktens lokaler här i omsorgsfinland ;) Fortsätt läsa

Hjärnsläpp

Jag har skrattat för mig själv hela dagen sen jag läste artikeln om Christofer Fjellner i Hbl idag (12.3.2009). Fjellner är svensk EU-parlamentariker för moderaterna och kommenterar vårt lands agerande i snusfrågan:

Det är hyckleri. Finlands regering verkar ha fått hjärnsläpp.

Haha… här i norra mumindalen känns det befriande när nån använder den beskrivning som man impulsivt hinner tänka, men sen ändå anpassar till vår lite högtidligare finlandssvenska . Go Christofer, och skaffa mer snus – jag är på väg ditåt :)

Nr 25: jag instämmer. Kanske. Inte. Med föregående talare

Olika åsikter är grunden för ett demokratiskt samhälle. Det är i skärningspunkten som samhället blir synligt. Mötet och samtalet utvecklar och leder oss vidare dit vi inte kan nå på egen väg. Jag är lika beredd att tala för min övertygelse som jag är att våga låta mig övertygas om att jag har fel.

För att citera grannstadens visdom: ”Roko kaar ha som int kan endär se”. Att inte kunna ändra uppfattning är ett svaghetstecken. Det låter bättre på kokkoladialekt, men det kan inte hjälpas ;)

Kyrkpress på bloggen

Jag tog ett litet sidospår i cyberspace idag och gick in på Kyrkpressens bloggsidor. I vanliga fall brukar jag inte besöka den siten, eftersom jag bara blir deppad.  Även om inläggen och kommentarerna har en viss andlig accent så rör sig diskussionen ändå i samma stil som på nätet i övrigt – alla får tycka, alla bör tycka, det mesta tolkas till det värsta, ingen behöver ursäkta sig. Fortsätt läsa

Polemik med John-Erik Jansén, Västra Nyland

Janséns ledare i Västra Nyland:

http://www.vastranyland.fi/ledare/mopeden_har_rymt_1839611.html

http://www.vastranyland.fi/ledare/ändamålet_helgar_medlen_1840473.html

 

Min insändare, skickad till tidningen Västra Nyland den 10 februari 2009
(webblänkar tillagda endast för nätversionen):

MOT BRYSSEL PÅ CYKEL

Biträdande chefredaktör John-Erik Jansén:

jag har läst dina ledare ”Mopeden har rymt” och ”Ändamålet helgar medlen” i tidningen Västra Nyland och vill kommentera dem. Fortsätt läsa

A-talk, snus, och lakritspipans hälsosamma styrka

Efter att ha sett debatten i A-talk ikväll vill jag hänvisa till min text här den 11.12, ’Otrygghetsminister Risikko’. Tyvärr har mina föraningar visat sig vara sanna, och mer än så.

< länk till A-talkdebatten >

Samlingspartiet vill tydligen återinföra lobotomin – inte lika handgripligt som i mitten av 1900-talet, men i en nog så förrädisk form. Låt oss tas om hand. Lugn i sinnet. Inte tänka själv. Fortsätt läsa

Otrygghetsminister Risikko

Så var vi då där. Enligt Ilta-Sanomats källor kan ett totalförbud av snus komma att införas i Finland, om majoriteten i social- och hälsovårdsministeriets tobakspolitiska arbetsgrupp får som de vill. Alla övriga tobaksprodukter skulle tas bort från butikshyllorna och endast en lista med vilka produkter som finns till salu skulle få finnas framme.
Österbottens Tidning: http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=32729

Nu är det dags att lugnt stirra vilddjuret i ögonen och inte springa iväg. Fortsätt läsa

En dos(a) grov generalisering

(Kolumn i Österbottens Tidning, 5.12.2008 )

Jag hade en riktigt djuplodande text på gång om julen, och så plötsligt fick jag ett meddelande om domen i snusrättegången.
 
Personligen kunde jag inte bry mig mindre om ekonomiska fördelar för de anklagade. Förbudet mot försäljning av snus resonerar helt enkelt inte i vår österbottniska klangbotten. I kontrast till detta står den suveräna Lagen, med ett egenvärde som vem som helst, inklusive åklagare, kan använda som avstamp för självförverkligande. Bäddat för katastrof. Fortsätt läsa