(Insändare publicerad i Österbottens Tidning 24.7.2009)
Anders Nymans kolumn i ÖT den 21.7 går under rubriken “Vanföreställning om föreställning”. Han har enligt egen utsago kommit ut ur det dunkla ljuset, lärt sig uppskatta spelmanstraditionen och är nu ute på missionsresa bland finlandssvenskarna.
Vi får lära oss att “operan är en konstform av västerländsk kultur” och att opera (Karleby Operasommar) och folkmusik (Kaustbyfestivalen) är exempel på kulturformer som lättare kan anknytas till Finlands majoritetsspråk.
Karlebyoperan kämpar inte i första hand mot språkförbistring. I stället gör man uppriktiga försök att ge liv åt en konstform som med all rätt har kommit att betraktas som förlegad. Nationaloperan i Helsingfors sätter upp x antal sömnpiller i året med åhörarplatser subventionerade med tresiffriga belopp, skattemedel öronmärkta för att hålla kulturens fana högt. Lysande undantag finns, men de är tunnsådda.
Problemet är detsamma på finska och svenska: vem sjutton orkar bry sig? Vi har vant oss vid en värld där allting sker blixtsnabbt och bekvämt, och den världen är svår att utmana. Den enda möjliga lösningen ligger i att få publiken att sugas in i det sceniska, beröras, känna igen sig, bli delaktig.
Det här sker redan nu i mycket större utsträckning i teatersalonger än i operahus, eftersom teatern vågar omsätta i stället för att plikttroget reproducera. Karlebyoperan hakar på, och går som kärringen mot strömmen – chockerar, intresserar, katalyserar – på ett sätt som är livsviktigt för operans överlevnad i sig, och för alla institutionaliserade konstformer i stort.
När J Karjalainen uppträdde på Jakobs dagar i början av 2000-talet var tältet fullsatt av både svensk- och finsktalande publik. Människan dras till delaktighet och upplevelse, och både operan och folkmusiken måste söka nya fåror för att kunna tränga in under nutidsmänniskans solskyddssprayade hud.
Det kanske finns en språklig och/eller regional aspekt i det som Nyman tar fram, men att göra det till huvudproblem är att kasta smörgås på vattenytan. På djupet ligger frågan om huruvida man skall konservera musik eller hålla historieböckerna öppna, och den har inget – absolut ingenting – att göra med modersmål.
Patrick Wingren