Jag vill börja med att tacka min vän ML för att han uppfostrat sina barn till kreativitet, och för att jag får låna deras kvällssysselsättning som illustrerande rubrik för det jag håller på med just nu… även om jag inte själv vet hur det känns att skrubba tak och väggar rena ;)
Kan någon förklara logiken bakom de mothugg jag får när jag pekar på orättvisan i kandidatfinansieringen? Här flyger det nämligen upp SFP:are i snart sagt alla knutar, och auto-politiska svador avfyras i jämn takt:
Jag ska vara tyst, visa respekt, veta min plats, inte vara dålig förlorare, inse att politik kräver nätverk, erfarenhet, kontakter. Jag ska vara glad att det gick vägen, att huvudsaken är att vi håller ett finlandssvenskt mandat i Bryssel. Valet var en seger. Och vi höll ett finlandssvenskt mandat. Det var huvudsaken. Tyst. I Bryssel.
Oj då. Så har jag aldrig tänkt. I min naiva värld representerar en EU-parlamentariker sina väljare. Jag vägrar reducera dem till röster för det finlandssvenskas väl. Det är kanske just här jag har missat nånting.
— För mig spelar det mycket större roll att det sitter vettiga människor i EU-parlamentet än att de talar svenska. —
Sen, att det finns vettiga människor som talar svenska, är en helt annan sak. Lika säkert som att modersmålet svenska, eller SFP-tillhörighet, inte är någon som helst garanti för att en människa är en lämplig EU-parlamentariker… men nu var det ju i och för sig inte alls det som det var frågan om.
Det som jag reagerade på i SFP:s kandidatfinansiering var exakt samma sak som drev mig till torget den 5 december. Orättvisa. Varför skulle jag vara tyst om det just nu?
Det är alldeles självklart att vissa krafter inom SFP ville nominera mig för att fånga röster som partiet inte annars skulle kunna få. Det här har jag varit medveten om från första början.
“Sidu, är det du som är snusaren?” var en av de första kommentarer jag hörde nere på Simonsgatan i februari. “Jo, och du har säkert nycklar till hissen?” svarade jag. Insåg först flera veckor senare att det var en högre uppsatt tjänsteman inom Partiet som fick agera hisspojke.
Alla inom SFP har inte tänkt likadant. För några har jag varit viktig för det jag är och det jag tror på – inte för den form av nikotin jag använder, inte heller som fiskenät i för dem totalt okända vatten. Några andra har mött mig skeptiskt – av dem har de flesta accepterat mig, en del har tagit avstånd.
Men ingen – INGEN – har bett mig hålla käft, tvärtom: många inom partiet har velat rida på snuspopulismen, med dollartecknen i ögonen ersatta av röstkoefficienter. “Det är bra att du rör om, visa dem, var ärlig, tala ut”.
Just det gör jag ju, så varför plötsligt denna kritik från partiledning, riksdagsmän och gräsrotsfolk? Kanske är det så att kniven bara får användas för revirförsvar, inte för att skära bort egna varbildningar?
Är det i så fall rätt av mig att pliktskyldigt vara snäll, tyst och tacksam… ska jag plötsligt passivt se på när det sammanhang jag av bara farten införlivats i ruttnar inifrån? Har ni den blekaste aning om vem ni nominerade, SFP?