Sitter här på flygplatsen i Vanda och väntar. Jag åkte iväg lördag kl 13.30 (lokal tid) från Portland, via Amsterdam, och var framme i Hfors klockan 13.30 (lokal tid) idag, söndag. Det känns lite lustigt att vänta i fem timmar på Finncoms flyg till Kronoby, men bor man på landet så får man acceptera sånt.
Örat vänjer sig förvånansvärt snabbt vid språkmiljöer. När jag åkte iväg för 1 1/2 vecka sedan så var det bara att acceptera att accenten på min engelska mest påminde om den svenske kocken i The Muppet Show. Helt otroligt egentligen, med tanke på att jag bott i USA så pass länge. Men man vänjer sig, och man glömmer, och 10 år senare sitter inte en enda stavelse rätt under de första dagarnas crash course in english.
Men det blir gradvis bättre, när tanken och lyssnandet övergår till engelska. Och sen, här i Vanda, är örat ännu så pass vant vid amerikanska diftonger, vokaler och konsonanter att jag plötsligt hör servitrisens engelska för vad den verkligen är. Hon frågar japanen vid disken om han vill ha ”a pig-sized coffee?” Herrejissus vilken koffeinhalt det skulle finnas i den koppen!
Den sista delen av min resa – tiden i Portland, Oregon – var en intressant upplevelse. En varm och gästvänlig värd, ett öppet hus, och diskussioner med mid west- och västkustamerikaner mellan pianostämningar och inspelningar.
Hap (smeknamn för Herbert) säger att klass-samhället egentligen inte präglat västra USA, utan att arvet från Europa landat i öster, och gradvis avtagit ju längre västerut man vågat sig. Så känns det också – det verkar som om den självförverkligade individen i väst är mindre beroende av kontakter, släkt, och status på universitetet.
Att säga att amerikaner är si och amerikaner är så är ungefär lika djuplodande som att säga att finländare är blonda, fåordiga, super, bär kniv och slåss. Onekligen finns det en generell tendens som skapar fördomar och myter, men egentligen är det vi själva som gör det lite för lätt för oss. Människorna finns alltid där, i alla kulturer, bakom våra förutfattade meningar.
Det är nog ingen slump att så många emigranter bosatt sig i Oregon, Wisconsin, Minnesota etc. Vädret är bekant, och också det mellanmänskliga klimatet. New York undantaget (denna märkliga smältdegel som både symboliserar USA och samtidigt är så icke-amerikansk) har jag haft svårt att tänka mig att bo i det här landet. Boston… kanske. Portland… nej, inte riktigt. Bilkörandet och centrumlösheten irriterar. Men det jag sett här får mig instinktivt att tänka på Seattle, som ligger väldigt nära. Bör utforskas under ett kommande äventyr.
Summa summarum är jag efter dessa 11.5 dagar en pianostämningsexamen och en fjärdedels kontinent rikare. Nu ska jag bara ställa tillbaka siktet lite. Det svårmodiga, till synes buttra och tysta behöver inte vara negativt. Lite lika som en i våra ögon överdriven artighet behöver vara konstgjord. En stor del av detta ligger i betraktarens öga, och kräver en uppriktig välvilja – en aktiv insats – för att komma till sin rätt. Cyniskt, kritiskt betraktande på avstånd leder ingen vart. *Tryck/Press/Paina* -> Finland. Så där :)