Kolumn i Kyrkpressen den 28 september 2017
De allra flesta av oss har ett personligt förhållande till Bibeln. En del läser den bokstavstroget och gör sitt bästa för att få allt att gå ihop. En del ser Bibeln som världens mest kända sagosamling. En del älskar den, andra hatar den. En del älskar den men hatar att bli slagen i huvudet med den.
Bibeln är en ofullkomlig bok med svagheter som inte slentrianmässigt kan försvaras med att Guds vishet är dårskap för världen. Lösryckta bibelcitat kan vara så destruktiva. Det finns alldeles tillräckligt med ammunition i Bibeln för att klistra ihop ett eget underlag för nästan allt man vill ge extra tyngd.
En återkommande tendens i bibeldebatter är att rättfärdiga de horribla grymheterna i Gamla testamentet med att de härstammar från det gamla förbundet. Samtidigt är det just de obekväma, helt oacceptabla passagerna som kan hjälpa oss att se Nya testamentet i ett nytt ljus.
Jesus, Guds son, föddes som ett barn av sin tid. Detta ofattbara, det som ägde rum för omkring 2000 år sedan, skedde i en social kontext som i väldigt lite liknar det samhälle vi är en del av idag.
Ofattbart då, ofattbart idag, och ändå mycket konkret – precis där och då. Och följderna var omedelbara och omvälvande. Hur kan man sätta ord på något så livsavgörande? Det går egentligen inte. Inte då, inte nu.
Det skulle ha varit så mycket enklare om det vid Kristi himmelsfärd – som ett slags avskedsbrev – hade singlat ner skrifter med sanningen satt i pränt. Men Gud verkar genom människor, inte genom suverän maktutövning. Han väljer medvetet oss med all vår otillräcklighet, gång på gång.
Därför finns det motsättningar, komplexitet, gåtfullhet och starkt föråldrade kontextuella drag även i Nya testamentet. Samlingen skrifter är inte skriven av Gud, den är skriven av oss. Gud ville så.
Och hur tydligt än anden viskat inom oss så var det vi människor som skulle försöka ge detta oerhörda en röst: vi, med alla våra begränsningar, vår ofullkomlighet, vår svaghet. Vi, med begränsade synfält, rotade i vardagen här och nu, där och då.
Om vi kan omfatta den tanken blir Nya testamentet så mycket rikare. Johannes hisnande syner, Jesus som gör allting nytt, Paulus som använder sig av både morot och piska för att få den unga kyrkan att fungera i praktiken.
Att med Paulus brev i bakfickan – med lämpliga passager understrukna – i Guds namn uppmana medmänniskor att återgå till det sociala förhållningssätt som var en realitet under Paulus levnadsår, det är absurt.
Den glädje som når oss i Nya testamentet försvarar inte slaveri, den vill inte att kvinnan ska tiga, den förkastar inte homosexualitet. Den vittnar om hur kärleken är större än allt, så sanslöst stor att vi själva med fumliga händer fick vara med och skriva historia.